Folk reser hela tiden. Och litar på sina reseförsäkringar. Det bör ingen göra!

Ingrid, en pigg och tuff kvinna med mycket humor, helt skarp i huvudet och rörlig, åkte på semester till Kreta tillsammans med sin dotter. Ingrid är 85 år.

Hon var som alltid, på alla resor, noga med att ha med ” försäkringslappen” som bevisar att man har en reseförsäkring.

Innan Ingrid reste träffade hon sin husläkare och frågade om det var okey att åka. Detta för att hon ramlade en månad tidigare, dock hade inga skador inträffat mer än ett blåmärke på skinkan. Det är bara bra, sa hennes läkare, att komma till sol och värme och bad! Ingrid är min faster. Hon är van resenär och hon är helt rörlig och klar i huvudet.

Den här gången följde hennes dotter med, Helena.  De första dagarna var som semestrar ska vara: bad, sol, restaurangbesök och sightseeing. Tredje dagen fick Ingrid starka smärtor som strålade från ryggen ner i benet. Hon kunde inte resa sig.

Hotellets läkare tillkallades och hon bedömde att Ingrid måste uppsöka sjukhus och ber att se försäkringen. Därpå skickas hon i ambulans till en privatklinik Gavrilakis i Chania.

Ingrid röntgas och det visar sig att hon har en gammal – alltså gammal – kotkompression på andra ryggradskotan. Detta kan dock inte förklara smärtan. Man tror att en nerv helt enkelt har kommit i kläm och detta kan som många vet, utan att vara 85 år gamla, orsaka förskräcklig smärta.

Situationen ser inte bra ut. Halva resan har gått och hon kommer förmodligen inte kunna resa hem på sjunde dagen eftersom smärtan är för stor och hon inte kan sitta upp. Och de extra kostnader som redan har uppstått då hon skickats till en privatklinik – vad sker med dem? Och om inte Ingrid kan åka hem, så måste Helena, hennes dotter, naturligtvis stanna för att se efter sin mamma. Fler kostnader uppstår också med det. I det kaos och den osäkerhet som en sådan här situation skapar har man i alla fall  en trygg känsla av att vara skyddad av sin reseförsäkring.

Det tror man. Men det ska snart visa sig att LÄNSFÖRSÄKRINGAR har vissa villkor som inte framgår av försäkringsbrevet.

Förs måste, vilket naturligtvis är helt rimligt, LÄNSFÖRSÄKRINGAR få skadan  konstaterad  av läkare. Men det är inte vilken läkare som helst som får göra bedömningen , utan det enda ord som gäller är en SOS läkares. Och SOS läkarna arbetar för försäkringsbolagen.  En opartisk läkares bedömning och analys saknar fullkomligt värde.

Ingrid är nu inlagd på den privata klinik som Länsförsäkringar hänvisat till. Hon har hemska smärtor. Det är mycket varmt.  Endast ett par personer i sjukhuspersonalen talar engelska. SOS läkarna ringer till Ingrid.

RINGER.

Läkaren talar i telefon med Ingrid som ligger i outhärdliga smärtor. Hon har inte fått smärtlindring och hon har förmodligen vätskebrist. Situationen är överväldigande och orolig. Läkaren vill att hon ska redogöra för hennes egna tankar om hur smärtan kan ha uppkommit. Artig, samarbetsvillig, och förvirrad nämner hon fallet en månad tidigare – som inte hade givit andra konsekvenser än ett blåmärke. Aha, tänkte SOS läkaren, där har vi det! Hon berättar att hennes läkare i Sverige undersökte hennes rygg tre dagar före avresa och uppmuntrade henne att åka. Det fanns ingenting som hindrade henne medicinskt.

Någon kanske invänder att hon är 85 år. ” Vad som helst kan hända”. Men vad som helst kan hända vem som helst oavsett ålder. Och som väl är har alla friheten att resa. Människor har aldrig rest så mycket som i vår tid. Överallt uppmuntras resandet. De flesta har en reseförsäkring och inbillar sig att det ger dem viss trygghet.

Tre dagar ligger hon på sjukhuset i oförbättrat tillstånd.  På onsdagen kommer beskedet från LÄNSFÖRSÄKRInGAR.  Ärendet avvisas. Reseföräkringen täcker ingenting. De menar att Ingrid var oförmögen att resa och att tillståndet hade uppkommit före avresa. Vad hennes egen läkare på vårdcentralen har sagt har ingen betydelse för att han som de säger ; ” inte känner till våra försäkringsvillkor.

De hänvisar till SOS läkarnas höga kompetens. Alltså den SOS läkare som ringde Ingrid och talade med henne i högst fem minuter.

Nej, slutsatsen är obestridlig. LÄNSFÖRSÄKRINGAR täcker inte kostnader för hemtransport, och inte heller några  kringkostnader.

I försäkringsvillkoren står det:  ” Försäkringen ersätter inte kostnader som orsakas av medicinskt tillstånd för vilket du visat symtom redan innan resan startade. Ersättning lämnas dock om det rör sig om en medicinskt sett oväntad akut försämring av hälsotillståndet.”

Efter fem dagar på privatkliniken skickas Ingrid till ett allmänt sjukhus. Notan från privatkliniken är på 60.000 kronor. Senare kommer Helena förstå att privatkliniken saltat notan rejält. Privatkliniken är Länsförsäkringars rekommendation. Helena har flera gånger bett privatkliniken att förbereda det allmänna sjukhuset på att Ingrid kommer, som har legat i smärta i fem dagar och är helt utmattad. Ja det ska de göra, säger de. Hon körs i ambulans till det allmänt sjukhuset och dumpas på akuten. Privatkliniken har inte alls förberett dem på hennes ankomst och har inte fört över något material. Tänk er känslan.

Personalen på det allmänna sjukhuset är irriterad. Ingrid får ligga på en stenhård brits i en lokal intill sjukhuspersonalens rökrum. Det finns ingen luftkonditionering och dörren till rökrummet står öppen.  Den gassande solen skiner rakt in på Ingrid placerad i söderläge och det är 45 grader i rummet.  Många timma senare, strax före midnatt blir hon flyttad till ortopedavdelning där hon får en säng på ett rum för fyra patienter .

Efter midnatt när Helena är på väg att lämna sin mamma på sjukhuset i tron att det nu är tillfälligt lugnt, blir hon stoppad av en sköterska. Sköterskan är ensam med 50 patienter och Helena måste vaka över sin mamma som inte kan röra sig. Hon får också veta att hon nästa dag måste köpa tvättbalja,tvättservetter, tvål och alla hygienartiklar som behövs. Hon får en plaststol att sitta på och upptäcker att det sitter anhöriga kring alla de andra patienterna också. Sängen är sönder och svår att ligga i och  Helena får veta av sköterskan att alla sängar är trasiga. Om Ingrid ska ha en hel säng får hon vänta till efter helgen. (Detta är alltså ortopediska avdelningen.) Under sängbordet står en annan patients gamla skor och tidningar. Det är skitigt överallt, det stinker på toaletten. Det finns ingen hjälp att få. De två är förtvivlade. Helenas mamma ligger hela natten i fruktansvärda smärtor. Smärtlindring kan hon få först nästa dag. Ingrid yrar av utmattning och smärtor och tror att hon ska dö där och då.

Dagen efter är en lördag och Helena kan ta sig ut från sjukhuset några timmar då man har satt in kateter. Helena försöker nå konsulatet men allt är stängt över helgen.  Hon ringer SOS International och får veta att en bårtransport med flyg kostar 100.000 kronor. Men även om de skulle betala själva så kommer de inte att få hjälpen. Den servicen går till de försäkringstagare som är  ”godkända”. Hon får också veta att Kreta är ett” olyckligt resmål” då det bara går ett flyg i veckan med möjlighet till bårtransport. Alternativet är ambulansflyg. Det kostar mellan en halv och hel miljon, man kan räkna med 700.000 kronor. Men även där prioriteras patienter med ” godkänd ” försäkring.

Förstår ni?

Efter några dagar bedömer läkarna det så att en nerv har kommit i kläm. Magnetröntgen visar att inga nytillkomna skador har inträffat.  Ingrid har bara haft otur i att nerven kom i kläm just på resan. Det fanns inga möjligheter att förutse det.

Eftersom det inte finns någon chans att få hem henne i detta smärttillstånd är ambitionen att försöka få henne att sitta så att hon kan transporteras hem i rullstol. De betalar en privat sköterska som kommer till sjukhuset några timmar varje dag – ett tips från grekiska patienters anhöriga-   och sjukhuset tillhandahåller en sjukgymnast.  Läkare säger att Ingrid måste vara sängliggande en månad. En annan säger att hon ska träna att sitta och stå korta stunder. Ett par sekunder går det ibland utan alltför stor smärta.

En dag är hela rummets golv och toaletten plus golvet nedsölade med diarré. En kvinna som inte hör till patienterna på rummet har varit våldsamt sjuk och ligger kvar och slumrar på en ledig säng. De stinkande föroreningarna får ligga i flera timmar i det heta rummet. Ingrid kan inte lämna rummet.

Ingrid mår sämre. På torsdagen, 11 dagar efter det att Ingrid fick ont, öppnar LÄNSFÖRSÄKRingAR ärendet igen på Ingrids sons enträgna uppmaning. Hoppet tänds.

Ingrid har nu av alla påfrestningar blivit kraftigt förvirrad, hon sluddrar och pratar hela kvällen och natten på engelska med sin dotter. Hon tror att hon ska dö och talar om Gud och Djävulen, fast hon aldrig har varit religiös, hon ropar på sin döde man.  Hon ringer sin dotter nio gånger under natten fast Helena sitter bredvid.  Ingrid verkar ibland inte höra. Det är skrämmande. Situationen är förtvivlad.  Och det enda felet på Ingrid är att en nerv är i klä men påfrestningarna och otryggheten kring detta håller på att bryta ner henne.  Nästa dag berättar Helena för en läkare att hennes mamma håller på att bli galen och får veta att det är vanligt hos gamla människor under hård press och med kraftig smärta. Det orsakar bristningar i hjärnan som gör att de börjar hallucinera, vilket kan pågå i veckor.  När Ingrid sedan sover sover hon så djupt och långe att sköterskan tror att hon håller på att somna in för gott.

Så fortsätter det. Och med olika besked från läkare, sjukgymnast, sköterskor varje dag men ett och det samma från LÄNSFÖRSÄKRINGAR. Efter tio dagar på det allmänna sjukhuset vill läkarna att hon ska ge sig av. De kan inte göra mer för henne än ge henne smärtlindring och hon kommer bara bli sämre av att ligga där. Hon behöver komma hem och det har hon behövt långe nu.  Men hon behöver fortfarande vård och hur ska hon kunna resa hem?

Moment 22. Efter fjorton dagar på det allmänna sjukhuset  ( och nästan tre veckor utan att kunna röra sig ) öppnas ärendet igen. Hoppet tänds. Men återigen samma slutsats.  LÄNSFÖRSÄKRiNGAR menar : ”Hon var oförmögen att resa och smärtan är en väntad försämring.”

Om ett par dagar har det gått en månad sedan den dag då Ingrid packade sina saker, helt klar i huvudet, fullt rörlig och glad att återigen få ge sig ut på en resa till värmen, den här gången med sin dotter.  Resvan som hon är glömde hon inte ”försäkringslappen – viktigare än passet!”

De är fortfarande inte tillbaka.

Slutsats: Man måste ha en miljon kronor  i marginal när man reser. I bästa fall kan man i så fall köpa en transport hem.

Och bara för att jag nämnde detta kort på FB fick jag flera brev från andra människor som menar att deras tillvaro är helt förstörd på grund av liknande erfarenheter. En kvinna hade råkat få bihåleinflammation i Lissabon och det slutade med att hon höll på att dö och har nu stora skulder, har hamnat i en djup depression och kan inte kan arbeta. Hon trodde också att reseförsäkringen ( den gången TRYGG HANSA ) skulle skydda henne.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Om Christina Herrström

Författare och dramatiker
Det här inlägget postades i Blogg. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *