Magasin M januari / jag skriver om ett tabu: Bitterhet!

02Bitter_CARBYR_06Att vara bitter, särskilt som kvinna, är något av det värsta man kan vara. Det är de flesta kvinnors FASA att bli en ” bitter kvinna” eller kärring kanske snarare.
Språket är makt. Hur vi tolkar och benämner företeelser i ord präglar våra idéer och ofta tror vi att vi vet precis varför det är si eller så, men vi har inte närmare granskat olika begrepp, egentligen. Inte fördjupat oss i varför somligt och somliga anses måste skys som pesten.
Och just när det kommer till hur kvinnor och kvinnliga erfarenheter benämns – och skildras – är det extra angeläget att ta sig en funderare.

Jag sa till Amelia att jag ville skriva om sådant som bitterhet och martyrskap eftersom det är sådana nedsättande, maktfråntagande epitet som slängs och klistras och kleggas fast vid kvinnor. Inte minst av andra kvinnor, särskilt yngre som ännu saknar vissa erfarenheter men som själva förstås är räddast av allt för att bli just detta: Bittra. Martyriska. Men mest används det av män. Och med det är diskussionen för det mesta avslutad. Vem vill vara bitterhagga?

Jag ville granska bitterheten. jag anser nämligen att det är en språklig våldtäkt på kvinnors erfarenheter. Som är mycket bekväm för ett rådande patriarkat, ett patriarkat vi är vardagsblinda inför. Om man kan kalla kvinnors rättmätiga vrede och besvikelse över vissa – typiska kvinnliga erfarenheter vilket det oftast är – för något fult som ingen vill var i närheten av kommer alla att skämmas över sin bitterhet och i ett försök att vara konstruktiva kanske kämpa i all tysthet med att omvandla sin vrede och bitterhet till mindfulnes. Vilket kommer misslyckas, men att det misslyckas kommer kvinnorna förstås skylla på sig själva. I längden kommer bitterheten verkligen bli förgiftande, just för att den är tabu och skambelagd. Men vreden är obekväm för den rådande vardagsmaktstrukturen och därför måste den kallas för något uschligt.

För det viktiga är att vreden inte blottas. Att den inte får ord och ansikte och konsekvenser. Att den som utsatts för år av kränkningar privat och offentligt INTE formulerar sin bitterhet, utan döljer den skamfyllda känslan. Det är det viktiga. Att en förödmjukande äkta hälft, förnedrande bröder, chefer, lönesystem, försäkringssystem och vårdinrättningar INTE behöver stå till svars för sitt vardagsförtryck är det viktiga. För DET skulle kräva att saker synades i botten – och inte bara putsades klädsamt på ytan.

Bitterhet är inte ett karaktärsdrag, men används ofta så när folk talar om andra. Bitterhet kan existera vid sidan av munterhet och lycka. Bitterhet är en sund reaktion på ett övertramp, förmodligen ett övertramp som pågått länge, för det är då vreden övergår till bitterhet. Bitterhet är vrede som lagrats. Bitterhet är inte skamligt, oattraktivt och förödande. Bitterhet är en KRAFT men en baktalad sådan. Varje kvinna som anar bitterheten skyndar sig att dölja den i sin skam!

Tvärtom säger jag! ut med skiten!

Betrakta den! Och låt andra betrakta den! Det finns skäl! Det finns dessutom massor av människor med liknande erfarenheter. Ingen mindfulness i världen och försök att uppskatta nuet hjälper om ens inre bubblar av vrede och harm. Det är inte NYTTIGT att förneka sin vrede och harm. Det har kvinnor gjort i alla tider.  DEN FULA BITTERHETSSTÄMPELN är ett mäktigt språkvapen mot kvinnors rättmätiga förtrytelse, ilska, besvikelse.

Amelia Adamo föreslog att jag i min artikel skulle vara personlig och utgå lite från min egen bitterhet. Det är sådant jag har svårt för! Men det gjorde jag ändå för nu känner jag inte att jag behöver skydda något som alla är med om mer eller mindre i alla fall. Släpp bitterheten lös säger jag! inse att rädslan för den är blott ett spöke, ett fladdrande lakan på det bekväma patriarkatets gamla stolpe,  som vi inte har den minsta nytta av. Ge dem på nöten som ska ha det!

Att vara bitter och pjoska med sin ledsna sårade arga bitterhet är däremot INTE bra.  Den stigmatiserande  Skammen över att man tärs sönder av bitterhet kan inte stoppa den, den finns kvar ändå!  Och det är DÅ, när man är full av den men försöker knuffa bort den, som  alla konstiga dubbeltydiga signaler kommer fram, och dessa förvirrar och skuldbelägger omgivningen. Och allt blir värre, men den bittra blir isolerad och tillintetgjord och socialt desarmerad. Allt hon säger kan hädanefter avfärdas som bittert! Det är en sinnrik fälla! Manövrera förbi den! Skjut spöket! Börja tillsammans med dina vänner – alla bubblar av bitterhet!

Säg som det är. Typ ” FAN vad jag är bitter på att jag gjorde allt för mina barn och nu hänger de bara hos sin farsa som sket i dem medan de växte upp”. Säg det till barnen. Rakt ut.   Eller ” FAN vad jag är bitter på att jag inte såg till att ordna alla papper nu när jag är skild och har det dåligt ekonomiskt, utan istället fjölade på i något slags tyllskuttande i kärleksruset utan att tänka på mig själv.” eller ” FAN vad jag är bitter på att jag valde helt fel jävla snybbe till mina barn för att jag hade FLiCKlärt mig att jag skulle kunna läka idioter med min ljuva kärlek” Eller ” FAN vad jag är bitter på att jag slet som ett djur och var så fruktansvärt lojal mot ett företag som lät alla männen gå före mig och ge dem mer lön” eller ” FAN vad jag är bitter på att alla läkare sa att det var gnällsjuka när det i själva verket var D- vitaminbrist!” eller ” FAN vad jag är bitter på att alla människor övergav mig när jag behövde dem som bäst” eller ” FAN vad jag är bitter på att alla bjöd min exman på middagar och fester efter vår skilsmässa och inte mig” eller ”Fan vad jag är bitter att jag aldrig sa till utan bara försökte låtsas som ingenting när jag blev trampad på tårna – bara för att skydda HONOM eller HENNE eller DEM!” Inte vet jag! Men det finns oändliga MASSOR saker för människor att vara privat bittra på – och det är HELT FÖRSTÅELGT! Och det går igen ! Det är inte unikt. Det är till stora delar följden av en struktur, en fostran, en norm. Just nu hittar jag på men alla varianter kan ni utröna med era kompisar på era egna superenersgisprutande Bitterkvällar! Ni kommer förmodligen att både skratta och gråta, men kanske mest skratta åt eländet!  HA HA HA! Det kommer sluta med en massa RiKTNING och GLAD ARG ENERGI som kommer föra er framåt och få er att skaka av er den där skammen över bitterhet och bitterheten kommer så sakteliga omvandlas till HANDLING.

 

Vägra bära BITTERSKAMSKYLTEN, kvinnor!

Om Christina Herrström

Författare och dramatiker
Det här inlägget postades i Blogg. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Magasin M januari / jag skriver om ett tabu: Bitterhet!

  1. karina skriver:

    Hej Christina Herrström
    Det var på tiden, tack o lov för dig, Christina som för talan i detta angelägna ämne.
    Det skulle kunna vara jag. Herrgud, det är mina tankar som du så raffinerat och välvalt formar till en artikel i en tidning jag bara kom över på ett kafebesök häromdagen.
    Och så klart är jag född 1960, det betyder att min tid som lovande whatever är över, mina män lämnar mig för yngre, mer imponerande och beundrande flickor.
    Jag är så in i helvete bitter.
    Och samtidigt är jag enligt några av mina väninnor ”den roligaste kvinnan”. Jag gömmer min bitterhet i självironi och stor pajjaskonst.
    Louis CK är så härlig när han berättar om sina tillkortakommanden. Han är en usel pappa, röker för mycket gräs, är tjock ful och värdelös.
    Jag stannar mitt i skrattet. Tänk om jag, vi, kvinnor skulle.. nä det är otänkbart.
    Det var en som var kåt och visade sin kropp, hade en show på Circus men sen blev hon bara en gnällig figur i Solsidan på tv 4.
    Jag älskar Lene Dunham, men hon är för ung, Williamsburg är inte Stockholm. Lene vet inte än hur det blir. Eller, snälla, snälla låt det inte ske, kommer den nya generationen att få uppleva annat när de fyllt femtiotre.
    I dag var jag på bokhandeln och frågade efter en roman, deckarhistoria, vad som helst, som hade en kvinna i huvudrollen som var över femtio och var arg som satan på att att hennes man lämnat henne för en yngre kvinna.
    De tittade på mig och lamt undrade om jag läst Lena Andersson.
    Herregud, jag älskar Lena men kan hon inte skriva om den lämnade kvinnan, med barn, den utbytta, den falnande, den som en gång var säker, men nu bara är bitter.
    Eller är det du Christina? Skriv.
    Jag har alltid undrat varför det inte står en kvinna och skriker i varje hörn.
    Men det gör vi inte, det är skamligt.
    Jag älskar när du skriver om att såren ska läkas med Mindfullness.
    Fuck Mindfullness. Skrik. Skriv.
    Och framförallt…inte le och applådera så förbannat till alla män.
    Nog nu.
    Bitterfittan K

  2. Pingback: Bitterhet » Kerstin Beckman

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.