Min universitetslärare utsatte mig för våldtäkt och jag hoppade av studierna för resten av livet

Då berättar väl jag med. Strax.

Faran med att berätta om det allvarligaste övergreppet är att alla de andra, vardagliga mer eller mindre normaliserade övergreppen kommer i skymundan.

 

 

Vad de vardagliga fysiska och verbala övergreppen ger uttryck för, förbereder för och formar varje flicka och kvinna är det viktigast att diskutera. Men nu, när den ena efter den andra av oss väljer att beskriva kulmen av övergreppen, som jag nu gör, är risken stor att man fortsätter att bagatellisera den vardagliga, ständiga sexismen, avhumaniseringen av kvinnan, det ständigt pågående rånet av hennes integritet och värdighet. Och glömmer att det är detta som krattar för de större överträdelserna.

Egentligen har jag redan berättat om våldtäkten. Som författare kan man ju baka in sina trauman i sina verk, utan att någon egentligen behöver veta att det är så. Här och där finns ibland hela scener, tagna ur författarens liv.

Jag var 21 år. Han var nästan 40. Jag studerade musikvetenskap. Han undervisade i bland annat jazz och utomeuropeisk musik. Jag gjorde bra ifrån mig. Jag var glad, nyfiken, söt. Jag betraktade honom som en snäll farbror. Men jag hade oturen att väcka hans sexuella intresse. Han kallade det förälskelse. Denna förälskelse i mig var förvirrande. Bitvis smickrande, men framförallt kände jag mig skyldig. Tydligen var det så: jag stod i skuld till honom. Hans förälskelse i mig, eller rättare; hans kåthet på mig, gjorde att han inte kunde sova. Han fick till och med för sig att glädjen i hans liv var slut för att hans känslor inte var besvarade. En natt ringde han och bad mig att bara vara där hos honom, tills det blev morgon, för han hade sådan hemsk ångest. Jag tänkte att jag ju är människa. Då hjälper man varandra. Jag tvekade förstås. Länge. Han lovade att inte röra mig. Jag tvekade igen. Men det kändes oartigt att tro illa om min lärare som dessutom led för att han var förälskad i mig. Detta är en intressant reaktion som säger en hel del om kvinnorollen.

Jag bestämde mig av artighet och medkänsla att lita på honom.

Och insåg snart att det var det som var mitt misstag. Jag insåg också att det inte var någon idé att anmäla honom, inte ens på hans fakultet, ännu mindre hos polisen. De skulle inte tro mig. Och jag hade frågat honom om saker på väg från föreläsningar, fnittrat glatt för att jag var glad, och varit söt och rodnande. Så där ungefär som unga tjejer är. Det var tydligen i den stora världen tecken på att jag förmodligen var villig. Så hade ju han tolkat det. Han var ju en vuxen man, pappa och lärare på universitetet.
Vem av dem jag övervägde att vända mig till för att anmäla honom hade tolkat det annorlunda?

Dessutom hade jag gjort precis vad han bad mig om. Åkt hem till honom mitt i natten. Hur dum får man vara?
För att det var synd om honom. Tjena.Fint flicka, vad du är omtänksam, fint godhjärtade väluppfostrade flicka, fint flicka du kan din läxa.
Ingen skulle tro mig. Jag hade allt emot mig.

Jag kunde inte komma tillbaka till musikvetenskapen efter det. Till och med själva Valhallavägen väckte så mycket obehag i mig att jag undvek kvarteren i många år. Och mörkgröna Volvobilar. Det hade han. Och lukten av Läkerol. Och ett särskilt utseende. Själv luktade han bildäck av oförklarlig anledning.

Jag har sedan detta hände för alltså 36 år sedan inte kunnat lyssna på indisk musik. Han spelade indisk musik under tiden.

En intressant del av historien är att han inte verkade förstå att han hade våldtagit mig. Trots att det gick till precis så som vem som helst kan läsa i DEN HUNGRIGA PRINSESSAN. I avsnittet som handlar om hur man formas till ” kvinna ” i vår kultur.
Han skickade kassettband till mig med väldigt fina jazzinspelningar” efteråt. ”Från din hemliga beundrare”.

Han ”fattade” inte vad han gjorde, eller? Precis som man inte ”fattar” att en praoelev är 14 år? Och så vidare i all evighet.

Nej, jag kunde inte fortsätta plugga. Jag blev förmodligen deprimerad, även fast jag inte tänkte på det på det viset. Jag minns mest en sorgsen vilsenhet den följande våren. Men jag hade en kille. Vi försökte gå vidare. Men inte heller han såg det som om jag hade blivit våldtagen. Han misstänkte mig. Han var också 21.

Jag fick betala tillbaka studielånet utan att få poäng. Det kostade alltså en hel del. Osynliga kostnader kan man kalla det.

Men till slut gjorde jag upp med honom. Det var nog ett halvår senare.

Och jag skrev om det i min bok Den hungriga prinsessan. Vissa saker ska helt enkelt inte få gå förbi om man är författare. På ett eller annat sätt ska det med i verken.

Om händelsen har haft någon djupare effekt på mig vet jag inte. Hur ska jag kunna veta det? Jag har haft stor tur med alla killar och män jag har umgåtts med i mitt liv. Jag har fått mycket kärlek och kärleksglädje. Jag tror inte att han har fått någon makt över mitt erotiska väsen. Men som sagt, jag har haft tur vad det gäller det motsatta könet. Och är ganska tuff.

Men vem vet, kanske det har fått en annan konsekvens för mig, på ett djupare plan. Kanske det mörka övergreppet har skapat ett rum någonstans i min själ där jag är vilse och utlämnad. Det vet jag inte.

Dock, det som hände har jag aldrig normaliserat. Eller tigit om. Eller accepterat. Jag insåg att det var fel. Jag trodde inte att jag förtjänade det. Min grund var stabil.

De vardagliga sexistiska övergreppen är normaliserade. Självklara. Något man tidigt har lärt sig att räkna med. Och det är de som inte får hamna i skuggan när nu kvinna efter kvinna berättar om händelser liknande denna.

De mörka inre rum av vilsenhet och sorg som detta ständiga tärande på en människas integritet skapar är svårare att se för orsakerna till mörkret är luddiga, normaliserade och därför svårare att identifiera. Vad förändras i en frisk flickas själ av detta pågående? Varje flickas själ?

Hoppas att denna diskussion inte är övergående. Men förmodligen är den det. Men hoppas att vuxna män tar sitt ansvar i förhållande till de unga männen, till pojkarna. Hoppas att varje pappa reflekterar över sitt eget beteende i relation till både sina söner och sina döttrar. Och att vi, kvinnor och flickor, inte tiger igen. Från och med nu borde vi ändå känna att detta är sagt, att detta finns i ryggen.

Det är hit diskussionerna måste gå. Vi talar om jämställdhet men ingen har hittills vågat sig hit.

Hoppas diskussionerna  fortsätter och att skammen hamnar där den ska vara.

 

Om Christina Herrström

Författare och dramatiker
Det här inlägget postades i Blogg. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *