Nyhetsmorgon på torsdag 23 februari

Skälet är naturligtvis min underbara storpudels 8 årsdag! Det ska firas! Ni är välkomna att bidra med presenter av allehanda slag utom leversnittar eftersom han ratar dem, liksom dentastix.

Vad hade jag varit utan Rufus! Så mycket han har gett mig, visat mig och fått mig att inse dessa 8 år! En bra hund, en bra relation till ett fyrfota djur, det är värt mycket, ja till och med så att de i vissa faser av ett människoliv kan vara till större nytta än pratande människor. Så är det.

Maria Kulle och jag gästar soffan i torsdagens Nyhetmorgon för att tala om fredagens premiär av Ödeläggaren. Det är förstås väldigt bra att Ödeläggaren uppmärksammas så eftersom vi måste tala mer om psykiskt våld i vårt samhälle. Offren är många och det hela kostar pengar, om inte annat.

Jag visste ingenting om detta innan jag metodiskt nöttes ned av det.

Han var skicklig, han hade det i sig, som personer med psykopatiska personlighetsstörningar har, men han studerade det dessutom extra! På sin psykopatfritid. Han gick på olika kurser i att manipulera andra människor, en av dem hette ” Stealing the spirit” och fanns i form av en hel hög med videokassetter i källaren. En annan var hypnos – och inte vilken hypnos som helst, utan med det uttalade lockande ärendet att ta makten över andras vilja för att komma över sex, pengar, rikedom, som det stod i det amerikanska försättsbladet. Detta hittade jag när vi slutligen hade fått ut honom.

På en kvarlämnad dvd hittade vi också ett antal ” lektioner ” i hur man erövrar sex från ointresserade kvinnor.

Förutom att han oavbrutet övade sina färdigheter på precis alla på hans olika arenor. vilket är helt naturligt när man är en person med psykopatisk störning, eftersom alla andra endast är redskap för en själv, och man saknar känslor av ånger , skuld , ansvar och heder. Man saknar affektiv empati. Men man förstår empati, så man är skicklig att spela på den och med den, med oss andra som är mer normalt funtade.

Men det finns förstås psykiskt våld utövat på annat sätt än detta metodiska, med ursprung i en felkopplad hjärna, som alltså inte är möjlig att läka. Det finns en palett med psykiskt våld och oavsett ursprung måste det lyftas – precis som man under decennier har arbetat med att blottlägga vad sexuellt våld egentligen är och sprida insikten att offren inte är medskyldiga , kanske till och med får skylla sig själva för att ha utsatts för våld. Det har tagit decennier att arbeta sig igenom gamla fördomar, idéer och djupt inpräntade felaktiga slutsatser – samma sak måste ske med det psykiska våldet.

Så det helt enkelt toppen att Ödeläggaren nu också finns som en pjäs, och att den på det viset kan nå ny och kanske annan publik och dessutom nå mottagarna på ett mer omedelbart sätt, än den påfrestande läsningen av 586 sidor.

Maria Kulle, på scen i Ödeläggaren, och jag kommer att sitta en stund kring 08.45 i NYHETSMORGONS soffa den 23 februari.

Publicerat i Blogg | Lämna en kommentar

Fotoprojekt, föreläsning och premiär

Camilla Hanve ( konstnär och fotograf)

Camilla Hanve fotograferar kvinnor för sitt projekt på temat ”ÄRR och LÄKANDE” som kommer att ställas ut i vår. Jag blev tillfrågad att vara med. Eftersom jag har skrivit någon blogg tidigare om att jag har haft bröstcancer och det dessutom står i min bok Ödeläggaren, tänkte jag att ok, det kanske inte gör något att jag är med. Det är inte så privat längre. Och tydligen har fotona redan haft betydelse för andra som kommer att få ärr, eller har det. Mitt ärr är numera dekorerat med en blommande äppelkvist. För om ”världen går under imorgon, plantera ett äppelträd idag.”

Jag är glad över den vackra tatueringen som Jens Bergström på Heavenly Ink har ritat och tatuerat. Det var viktigt för mig, inser jag mer och mer. Med denna äppelkvist har jag sagt sista ordet, efter sammanlagt åtta operationer sedan 2006.

Den dagen Camilla fotograferade mig var det mycket fnitter och lek bland spetsar och slöjor och schalar i den miljö vi hade valt. Dessutom hade vi länge sagt att vi skulle skåla i ett glas champagne för livet, för att trots motgångar, sorger , sjukdomar och annat utmanande som ingår i den mänskliga erfarenheten fortsätter man, med fanan svajande så högt man förmår. Och om man har turen att vara bra på att förundras över det som är vackert, som är poesi, som är glädje och innerligt laddas ens livsgnista och styrka nästan varje dag. Att ha förmågan att förundras över livets storhet, som oftast visar sig i det så kallade lilla, räknas numera som en av förutsättningarna för ett gott liv. Som motion och bra mat. Det är en konst att värna om. Om man inte kan den, kan man öva upp den. För min egen del har jag alltid kunnat den. Och genom livet har den förfinats. Det gör en väldigt tacksam, och ganska munter.

Den glädjen vilar förstås på insikten om förgänglighet och skörhet. Ingenting är självklart. Av åren då ödeläggaren, personen Sam med psykopatisk störning, använde alla sina typiska psykopatiska beteenden för att komma över vad han ville och försöka krossa mig – lärde jag mig att frihet är ett tänjbart begrepp. Och att den viktigaste friheten, som är grunden för all frihet, inte var något jag hade reflekterar över förut. Men som jag nu fick erfara. Friheten att kunna möta andra, och inte minst de man älskar, som sig själv. Friheten att ha tillgång till sina egna tankar. Friheten att lita på sin perception. Friheten att fortfarande förstå ord rätt. Friheten att lita på sin logik. Friheten att röra sig. Friheten att kunna se länge in i en annan människas ögon utan att tvingas bryta kontakten, av rädsla att man ska brista. Och om man brister utsättas för hämnd.

Men vårt psyke är remarkabelt , liksom vår kropp : vi har liv, så vi vill leva. Det har inte så mycket med något annat att göra än att vi har det opersonliga men eviga LIVET inom oss.

Så länge vi får ha det.

Men jag kan inte tala för alla och allt obeskrivligt brutalt lidande människor åsamkar andra. och i många lägen i människors liv existerar ingenting av det som kan kallas för got, och att påstå det vore idiotiskt. För länge sedan läste jag Erich Fromm, som jag älskade att läsa, och i boken ” Är människan ond eller god?” skriver han att allt vi kan föreställa oss av ondska redan har hänt. Jag fann det så fruktansvärt skrämmande. Det är fasansfullt. Då var jag strax över 20, och trodde att människor ville utvecklas, alltid sträva efter det bästa för alla, i grunden handlade efter mina egna höga ideal. Så är det ju inte. Det obeskrivligt onda existerar parallellt, och kommer ur andra – med liv.

Det är bland annat det där med människor med psykopatiska personlighetsstörningar. Vi ser dem styra miljoner människors liv – varje dag. Och om några dagar är det ett år sedan vi tvingades inse förödelsen i sådan makt, på nära håll. Utgången vet vi inte.

Förutom Camilla Hanves fotoprojekt har jag satt ihop ett föredrag om Ödeläggaren ,alltså boken som jag skrev för att sprida kunskap om psykopatiskt beteende efter att jag drabbats av det, ett psykiskt våld som de flesta av oss, inklusive jag själv, aldrig trodde skulle kunna hända mig.

Men jag har gett upp det projektet – nästan! Det går inte. Det är för mycket, för många skikt, för många dimensioner, och för mycket fakta jag vill förmedla, samtidigt som jag vill förmedla något av vad boken beskriver, det vill säga hur det sakta, bit för bit kunde ske. Det är ju intressant och viktigt att beskriva. Jag har haft några föredrag nu och de fungerar visserligen bra, och ibland får jag innerliga tack som om jag har gjort något viktigt, men själv känner jag att det är … så där. Jag skrev aldrig boken för att sätta mig i centrum. Min erfarenhet var verktyget för att kunna beskriva ett sådant här skeende inifrån. Men vid föredrag blir det som om jag själv – liksom JAG – handlar i ett centrum jag inte vill vara i, som om jag talar om detta för att väcka medkänsla, eller för att jag inbillar mig att det var så speciellt. Och då känner jag att syftet med allt hamnar lite snett.

Kanske det ändå räckte med att jag skrev boken. Det var ett helvete men den gör stor nytta, precis som jag hoppades. Till idag har nästan 2.000 personer skrivit till mig och tackat för den. Den har hjälpt många som varit med om liknande psykiskt våld, och den har hjälpt andra att förstå hur det kan gå till. Något som är väldigt svårt att förstå. Som jag skriver i boken ” om du tror att du går säker är du redan ett lovande och lockande byte” Det är viktigt att tystnaden kring det psykiska våldet – och inte minst kring det laddade ämnet med psykopatiska personlighetsstörningar – hävs . Bakom tystnaden och skambeläggandet, förlöjligandet av offret ( som ” grundlurad av en pajas” och ” idiot” och annat toxiskt språkbruk ) finns mycket rörelserum för våldet. Kunskapen kring detta måste spridas. Med skambeläggande av offer går man förövarnas ärende. Dessutom tror man sig själv vara en som går säker.

Nu nalkas premiären på pjäsen ÖDELÄGGAREN, skriven av Lisa Lindén utifrån boken. Maria Kulle, en av våra mest fantastiska skådespelare, står på scen och Karin Kickan Holmberg regisserar. Riksteatern producerar och pjäsen ska besöka 33 orter i Sverige under våren.

Av en ren tillfällighet har pjäsen PREMIÄR exakt nio år sedan jag och min exman gick till polishuset på Wolmar Yxkullsgatan på Södermalm med vår 24 sidor tjocka anmälan.

Nio år senare; premiär på Årsta Folkets Hus den 24 februari.

Som livet väver ihop saker. Ingen dramatiker överträffar livet.

Fortsätt läsa
Publicerat i Blogg | 2 kommentarer

Har någon behövt göra en smörkniv i vuxen ålder?

Smörkniv

Det är kanske en blind fläck i skolundervisningen, men otroligt nog får barnen fortfarande göra smörknivar i träslöjden.

Ska inte skolan förbereda för det vuxna livet?

Ska inte skolan värna kreativiteten?

Hur många har plötsligt i vuxenlivet stått inför den kniviga frågan om hur man bäst kommer över en smörkniv till hushållet? Och vad har troligen då, i princip, alla gjort, utom de som har träslöjd som hobby?

Och om de nu skulle gripa sig an ett träblock, skulle de kunna mejsla fram en smörkniv ur det?

Dessutom var de cirka nio, tio år när de hade smörkniv på schemat.

Ett mysterium, tycker jag.

I de praktiska ämnena kunde man annars tänka sig att skolan skulle lära ut saker som alla vet att alla kommer ha nytta av en vacker dag. Som att borra hål i olika slags väggar. Med olika slags skruvar och pluggar. Borra upp hyllor rakt! Det vore något att lära sig. Eller bygga någon enkel möbel, som en stol, eller pall eller skohylla? Montera ihop möbler, inte minst, vore matnyttigt att träna! Sätta upp rullgardiner och gardinstänger? Om man ändå är inne på trä, varför inte lära sig att göra brasor på rätt sätt? Men en smörkniv?

De små barnens träslöjdstimmar borde istället ge utrymme för något kreativt, som målning, dans, teater, musik. Förut hade alla skolor körer, något som bara skolor med musikklasser verkar ha idag, eftersom det kostar pengar att ha en kör. Att sjunga i kör är en fantastisk övning i samarbete, lyssning, disciplin och glädje, som skapar gemenskap. Istället gör man smörknivar.

Det är viktigare, anser jag, att barn får lära sig bli trygga i sina olika uttrycksmöjligheter, i det som gör oss till människor. Och i så fall skulle den naturliga kreativitet och lek som alla har från början, getts möjlighet att följa dem genom livet och ge stöd, tröst, styrka, möjligheter. Det är viktigare att barn blir trygga i sina kroppar, rörelser, röster, sin rytm, sin lust att dansa, sjunga, måla än att de syr korstygn och slipar smörknivar! Förutom att de som har fortsatt tillgång till och fåt möjlighet att utveckla och fördjupa sin alldeles egen kontakt med sin alldeles egna kreativitet – kommer vara lyckligare. För de kommer ha verktyg när livet är svårt att hantera sitt tänkande, sina handlingar, sitt perspektiv. De kommer alltid kunna finna tröst, samhörighet, och lättnad i sin egen inre skatt, den som vi alla är födda med. De kommer ha större möjlighet att tänka kritiskt, vara orädda, värna mindre om ytliga ting som position och status och därmed våga vara ifrågasättande, vara svårare att vyssa till bekväm tystnad. De kommer skapa nya uppfinningar, tänka ut alternativa vägar, öppna dörrar som ingen annan har sett.

En individs kreativa bas skapar starka, trygga samhällsmedborgare – som man vill ha i en demokrati. Är det inte obegripligt att man i ett moderns samhälle med all den kunskap vi har om hjärnan, lärande och kreativitet – fråntar barnen det utrymmet , ofta redan i fjärde klass?

Och sedan, inför att steget ska tas till vuxenlivet, då skulle man få lära sig att borra upp hyllor rakt, och att sy gardiner, laga hål och ändra kläder. Det är bara att föreställa sig alla små elever som genom åren har kommit hem med smörknivar, stå handfallna ett decennium senare inför en vägg.

Om ämnet träslöjd är ett led i att bevara respekt för fin hantverkstradition, visst, varför inte få prova på allt det där och MER DÄRTILL och dessutom få hälsa på hos olika hantverkare, som silversmeder, glasblåsare, vävare, sömmerskor och skräddare? Men… jag tror inte ämnet finns kvar av det skälet. Varför inte ge de ynka timmarna till mer kreativitet, till de växande?

Dessutom, i en demokrati som vår, undrar man varför inte alla barn får lära sig grundläggande juridik och ekonomi? Pengar och lagar. Pengar och lagar.

Det är vad jag undrar när jag ser en smörkniv.

Publicerat i Blogg | Lämna en kommentar

En underbar julklapp i morgonrusningen

En morgon före jul på väg till Stockholms Central, med mina hundar och mitt bagage, svettig, knuffad och stressad klev jag tillsammans med hundratals andra ut från tunnelbanan ut på T- Centralens överfulla perrong och gav en hastig, och vänlig – eftersom jag brukar vara vänlig – blick till en av SL- värdarna som stod vid tunnelbanedörrarna för att övervaka tryggheten. Med mina hundar kan jag int åka rulltrappa så släpande på bagaget, med den stora hunden ivrigt dragande uppåt och den lilla ängsligt dragande neråt, fullt upptagen av att hålla balansen och försöka komma vidare, hörde jag en röst nedanför i trappan.

”Ursäkta!”

Vad nu då, tänkte jag, får man inte göra så här, tänkte jag. I färskt minne fanns den tidiga kväll då flera väktare kom efter mig och mitt lilla barnbarn på fem år för att jag bar hans lilla sparkcykel, vilket han, trots sin ringa ålder inte fick. De kände sig manade att avvisa oss, han var trött och ledsen och nu tänkte jag ” men jäklar, är det någon som ska klaga nu igen?” Mycket riktigt, när jag vände mig om, stod SL-värden där. ” Vadå? ” sa jag, över axeln, inte helt vänt. Hon tog ett steg till upp i trappan och sa ” Är du Christina?”

”Ja?”, svarade jag väldigt paff och försökte komma på om jag kände kvinnan framför mig.

”Förlåt, men jag har läst din bok. Ödeläggaren. Och jag vill bara tacka dig för ditt mod. Jag vill tacka dig från mig och alla andra här ute för att du har skrivit den.”

Jag blev mållös. Vi såg på varandra med lika stor och öppen blick båda två. Hon på mig, jag på henne.

”Du är så modig och jag vill bara säga att vi är många som är tacksamma för det. Här ute. Du ska veta det. Det du har gjort betyder väldigt mycket. ”

Jag var överväldigad och försökte bara ta in vad hon sa.

”Så tack, Christina.”

”Men … tack själv. Innerligt tack! Deg är viktigt för mig att höra. Det var det jag ville med att skriva boken. Hjälpa andra. Tack!”

Vi stod bara där och såg på varandra, det uppstod ett varmt ljus mellan oss.

”Men vem är du?”

”Marie. En av dem som följer dig. Jag är glad att jag fick säga det. Du behövs.”

Jag drog henne intill mig, mitt i trappan, i trängseln, medan den stora hunden drog uppåt och den lilla neråt och bagaget vinglade emellan. Vi höll om varandra innerligt, innerligt. Och sa i varandras öron att vi önskade allt gott, på riktigt, allt gott.

Omtumlad och med en fuktig sky över blicken, fortsatte jag mot mitt tåg, i vimlet och trängseln och hon, Marie, fortsatte till sitt. En sådan gåva! Det var som om ett ljus hade fallit in i mig, det snurrade i mig av tacksamhet, kärlek och rörelse. Tacksamhet för att jag lyckades skriva den där boken, och för att det den säger hjälper, på riktigt, andra människor. Efter detta snabba möte fylldes jag av vitaliserad tacksamhet över att något så konstruktivt, viktigt och stort kunde bli följden av Sams dåd mot mig och de mina. Och ödmjukhet, inför den styrka jag har fått, som är att jag kunde skriva om det. Jag var övertygad om att det var viktigt, viktigare än vad alla som ännu inte upplevt något liknande kunde förstå. Trots allt, det fanns vilja nog att stödja mig i att göra den där svåra boken verklig. Det är en seger. Ödmjukhet känner jag. Inför dem som har kunnat ta boken till sig, känt sig stärkta.
Det som hände där, i trappan, kommer jag aldrig glömma.

Publicerat i Blogg | Lämna en kommentar

ÄNTLIGEN BRA TV- DRAMATIK

Så här är det,

jag har med åren blivit nästan allergisk mot det mesta av svensk TV- dramatik, eftersom det ytterst sällan känns som om det verkligen är gjort för levande tittare. Dialogerna är för det mesta så tråkiga att reklamdialoger är bättre, tonfallet är monotont och det finns en fadd känsla över det hela, känslan av att man försöker låta som i ” verkligheten” vilket för det första inte är konstens uppgift, och för det andra en obegåvat desillusionerad tolkning av hur ” verkligheten ” låter, som har blivit något slags generell ton i TV- serie efter TV- serie. Urtrist tycker jag. jaj, jag generaliserar en aning men inte så väldigt mycket. Även i den populära serien ” Vår tid är nu” lade sig denna monotona ton över dialogerna, som endast ibland spratt till med lite liv.

Vad det gäller dramatik för unga ( alla kategorier utom kanske för de allra minsta ) så är tonläget ofta hetsigt, repliker skriks ut på hög volym och för snabbt, dialogerna fulla med referenser som för de flesta barn är obegripliga men som deras hjärnor ändå måste harva sig igenom för att söka efter mening och logik i det som levereras. ( inte minst i animerade serier – why?) Jobbigt helt enkelt och uppstressande, som om man tror att barn ska bemötas med högt tempo, hög volym och skrik bara för att de ibland själva beter sig så. Tror man att det är ” roligt” och ” fångande” – hur mycket vet folk som skapar tv för barn egentligen OM BARN?

Jag brukar alltid kolla några avsnitt av julkalendern varje år för att se om det möjligen kan vara något som förtrollar, lockar, och som möter de unga tittarna med självklar respekt, och inte är skitnödigt inställsamt på det hopplösa sätt jag ovan beskrivit. I år har jag – och så många med mig – verkligen överraskats positivt! Kronprinsen som försvann är välskriven och välregisserad! Scenerna är Bra, roliga, intressanta , lockande att se, lyssna till och att följa framåt -. man häpnar! Som dramatiker ser man att detta är väl genomarbetat, det är skrivet med lust och glädje, och intelligens, med en vilja att kommunicera, nå sina tittare, lyssnare. Skådespeleriet är bra på alla fronter och barnen är väldigt bra – vilket är absolut ovanligt eftersom många produktioner tycks hålla till godo med att de som levererar repliker helt enkelt är barn.

Den här regissören vet vad han gör! Här får vi se mycket levande spel, med integritet och respekt, och värme och humor. Jag sitter och jublar i morgonsoffan av glädje och förvåning : tänk att detta slags tv kan göras idag? Att man för en gångs skull verkar ha förstått värdet av ett bra manus, av bra regi och klippning? Hur kommer det sig att man plötsligt lyckas tilltala publiken på detta sätt, när det annars ofta levereras något slags mummel – för barns del skrikande – som man måste bemöda sig en hel del för att lyckas uppamma intresse för , eftersom man inte ens känner sig inbjuden.

Jag är alltså i princip ALLTID utled på den ton som ska vara ” verklighet” , tonen, snacket, attityderna som ska likna ” verkligheten ” och som svensk tV- dramatik verkar ha gjort till sitt signum, en stil som gör skådespeleriet så fruktansvärt ointressant, tillika dialogerna och alltså
DET HELE.

Men nu! JULKALENDERN. Tjoho!

Det är ett gott tecken på många sätt. Framförallt roligt för barnen att äntligen erbjudas något riktigt bra och tilltalande och roligt och välgjort och spännande. Dessutom, om deras vuxna också är nyfikna och vill följa historien av eget intresse, har vi genast något att dela – vilket går utmärkt utan att komma med ” lustigheter” som ska tilltala den vuxna publiken ( löjligt!) – det räcker med att det är välgjort, att det är genomsyrat av en genuin lust att BERÄTTA så bra som som möjligt.

Men tänk om det kunde svänga nu, tråktontrenden i svensk TV- dramatik?

Jag skriver aldrig mer för TV. Många frågar, de önskar att jag ska skriva något sådant som Ebba och Didrik, eller Glappet. Men det går inte, eftersom alla idéer dör så fort man har börjat prata om dem. De ska infogas i olika mallar för att de ska presenteras i dessa tvångströjemallar för att kunna pitchas för högsta makten och manglas mellan olika instanser och nivåer och skikt innan det ens kan komma till en eventuell beställning och hela tiden ska man ha andra petande i ens skapande – detta när man själv är PÅ VÄG IN i den värld ens skapande hjärna har levererat och som man ännu inte vet allt om , eftersom det är själva skapelseprocessen som lär en det – och det kommer pekpinnar, formler, punkter och krav…jag har i alla fall fullkomligt tappat lusten att vara med i en sådan lustmörtdande sörja. Allt blir utslätat och ängsligt, även om det kläs i ” verklighetens ” desillusionerade kärvhet för att vara ” igenkännbart” eller ” i tiden”. Friheten för en dramatiker ( manusförfattare som vi oftare benämns – ett ord som låter som bruksförfattare och som saknar esprit!) att skriva våra unika berättelser utan pekpinnar och regler är enligt mitt och många andras intryck BORTA. ( vi är några stycken som skrev stora succéer för TV som ännu lever kvar i publikens hjärtan, men ingen av oss pallar att skriva TV enligt dagens ängsliga brukspremisser. )

Men här, här har det lyckats på alla plan! Och det gör mig verkligen GLAD. Som sagt, främst för de förväntansfulla barnens skull, som hungrar efter att få sin längtan efter kvalitet ( ett samlingsord för mycket, i grunden respekt för sin publik) tillfredsställd. Med det menar jag:

Exempelvis: Man kan tro att man ser varandra. Men det är en ENORM skillnad i att titta på en annans ögon, eller att titta in i en annans ögon. Ett enkelt sätt för mig att beskriva ”kvalitet”…

Förresten, och nu svingar jag mig till filmduken, men Ruben Östlunds TRIANGLE of SADNESS….. var också en underbar överraskning! Bra scener, underbara! – dialog, spel, en virvlande känsla av att bli tagen i handen av berättaren, kom, kom följ med på en resa in i den här historien. Det vill säga där finns en VILJA att kommunicera, fånga, locka, och dimpa ner med något glödande korn i något levande och nyfiket och avsomnat skick inom tittaren.

Tro det eller ej, om bra skådespelare får bra dialog blir de VÄLDIGT BRA, ibland OEMOTSTÅNDLIGT BRA och historien FÅR GNISTRANDE och MÅNGFACETTERAT LIV- vilket borde vara meningen och viljan med det hela ( det är inte precis gratis heller)

Kort sagt: nu går jag upp på morgnarna för att med förväntan se fortsättningen på årets julkalender och gläder mig åt tanken på alla barn som gör detsamma. Även lucköppningen är kul! Så skönt slippa flåsstress, inställsamma hetsskrikstilen. Varför tror man att barn gillar det? i så fall skulle alla barn vara superharmoniska i för stora barngrupper.

Tord Danielsson har regisserat KRONPRINSEN SOM FÖRSVANN och Mattias Grosin, Linn Mannheimer och Isabelle Riddez har skrivit manus. ROLIGT att det lät sig göras på detta vis!

Publicerat i Blogg | Lämna en kommentar

FÖRFATTARBESÖK i HALMSTAD

Häromdagen var jag på Halmstads helt fantastiska Stadsbibliotek, inbjuden att tala om Ödeläggaren. Det är konstigt nog första gången jag har varit ute och talat om min senaste bok, kanske för att den kom under pandemin och sedan föll ur arrangörers tanke. Den har dock inte fallit ur publikens, läsarnas medvetande . Varje vecka får jag några brev från läsare som har upplevt boken så starkt, som har funnit en befrielse i att läsa den, en upprättelse eller endast en bladvändarläsning som inte lämnat deras tanke och gett dem nya insikter. Det är så bra, det gör mig så glad, om man nu kan använda det ordet i det tragiska, förfärliga sammanhang det handlar om : där tusentals människor far mycket illa, får livet förstörda, tappar bort sig själva, förlorar sin kraft, ibland sitt jag i följderna av psykiskt våld, om det så är utfört av psykopater eller nästan psykopater. Något måste alla de som utsätter andra för psykiskt våld ändå ha gemensamt: avsaknad av empati och ansvarskänsla. Sådant som sunda människor tror att alla andra människor orienterar sig enligt, som en gemensam grundläggande överenskommelse mellan oss alla.

Nu var jag i alla fall inbjuden att tala på Halmstads Stadsbibliotek och för det första blev jag alldeles lycklig av att se detta fantastiska bibliotek. Det byggdes för 16 år sedan och den vackra glasbyggnaden som delvis är byggt ut över Nissan är ett resultat av en arkitekttävling. Biblioteket är i sig ett stort konstverk som smyckar staden, som lyser av lockrop och värme, rymd, kultur och gemenskap. Därpå blev jag – som ofta när man möter bibliotekarier – djupt imponerad av bibliotekarien Jeanette som tillsammans med sina kolleger har så många — ja , underbara! —- projekt på biblioteket. Samhällets vardagsrum. Men ett vardagsrum där så mycket tankar myllrar, och ibland byts och delas. ”Här är våra läserum” sa Jeanette under sin rundvisning av praktbiblioteket. Bland annat, berättade hon, har de läsegrupper där som är öppna för alla och det är KÖ till dem! Och det är inte BARA kvinnor, som det ofta är, utan också män och killar – deltagarna är från 18 till över 80 år. En av dessa läsegrupper heter

POESI FÖR MELANKOLISKA

Bara det! Så vackert och lockande, och så fin miljö att vara melankolisk och nyfiken i, i detta glashus fullt med så mycket tankar och andetag, en bit över Nissan,

I dessa grupper läser hon och hennes kollega en dikt, den är kanske på tolv rader, och sedan ägnar de två timmar till att tala om den, tolka den, känna kring den, formulera , fundera, reflektera, dela. DET MÅSTE VARA FANTASTISKT att vara med i! Ja, sa hon, DET ÄR FANTASTISKT, ALLDELES UNDERBART och vid sådana tillfällen får man djupt hopp om mänskligheten.

Så var det dags för mig att prata om Ödeläggaren. Jag ville vara riktigt strukturerad, som om jag skulle undervisa, men jag tröttnade snart på det. Det är alltid roligare att prata fritt och i stunden, vara närvarande. Sedan ångrar jag mig visserligen ofta för jag kommer på att det och det viktiga fick jag inte med, och inte det heller. Men jag har förhoppningsvis fått med tillräckligt mycket viktiga saker för att det ska ha givit mina lyssnare något. Bibliotekarien sa ” märkte du inte hur oerhört lyssnande publiken var?” – det var ju tur, för man vill inte slösa bort någons tid. Vid frågestunden fick jag många substantiella frågor , vilket gladde mig. Det mest omskakande för alla var egentligen det faktum att psykiskt våld inte är straffbart. Och frågan om skam och skuld som alla UTANFÖR brottet pådyvlar offret. Det ska alltid, som ett brev på posten, påstås att offer för psykiskt ( och fysiskt ) våld är kvar i tystnad för att de känner sådan skuld och skam. Det är ett bra sätt att hålla människor kvar i tystnad. Ett utmärkt sätt att gå förövarnas ärende. Man ska vara mycket noga med språket, vems ärende går man i de ord man använder, hur man sätter fokus på olika saker med sitt språk. Ingen i den omänskligt stressande och pressade och förtvivlade situationen utsatt för våld bryr sig om vad ANDRA kan tänka. Det är långt ifrån det viktiga. Det enda viktiga är att överleva, eller försöka få liten gnutta livskraft att överleva, och det enda man är upptagen av är att försöka manövrera förövarens nycker.

Däremot, när man kommer ut i ljuset, om man gör det – då kan man få känna på skam och skuld så man nästan kastas omkull igen – och vem är skyldig till det? För egen del var det INGEN som belade mig med skam eller skuld i mitt privata liv – däremot gjorde recensenterna det så det stod härliga till. Förutom att de läste in saker i min bok som föll tillbaka på mig, saker som inte ens förekom i boken/ verrkligheten. Men de läste in sådant de ANTOG var en del av det hela, för att man TROR att man VET, just för att SPRÅKET kring brott av detta slag är stötande ogenomtänkt och i praktiken skyddar förövarens onda gärningar.

Vid föreläsningens slut, under frågestunden, talade en fin äldre kvinna. Hon ville tacka mig från djupet av sitt hjärta. Hon hade inte läst boken, men ” att se dig stå här och berätta om allt detta så öppet och så klokt, ger mig hopp och kraft. Nu känner jag att jag ska lägga locket på för allt som har varit i mitt liv, och blicka framåt. Jag ska framåt, som du. Jag ser att det går. Jag vet att jag inte är ensam. Tack för en mycket betydelsfull föreläsning. ”

Hennes ord, hennes blick , det mod och den kraft och upprättelse hon kände att hon fick gav mig tillbaka så mycket kraft – och tacksamhet. Det visste jag inte, ingenting av detta, när jag knappt kunde andas, alldeles ihopklämd av en människa jag inte ens tyckte om, en person jag ansåg vara fånig på många vis, en person som hade tillskansat sig makt över mig, på det vis psykopater gör.

Som bibliotekarien Jeanette sa när hon presenterade mig. ”Efter att ha läst den gripande omtumlande boken Ödeläggaren vet jag två saker. Jag vet var skam och skuld hör hemma. Och jag vet att vem som helst kan bli utsatt.”

Nu ser jag fram emot fler möten med läsare.

Publicerat i Blogg | 1 kommentar

Nu kommer ÖDELÄGGAREN som pjäs!

Äntligen får jag berätta!

RIKSTEATERN har premiär på pjäsen ÖDELÄGGAREN, fritt efter min bok med samma namn i februari 2023. En skickligt nerkokad text är skriven av Lisa Lindén och för regin står Karin Kickan Holmberg och på scen får vi se den UNDERBARA skådespelerskan MARIA KULLE.

Jag är SÅ glad för denna konstellation av begåvade människor och det är SÅ bra att pjäsen ska resa runt i landet. Från idé till produktion har det gått ovanligt fort!

Karin Kickan Holmberg, som jag inte kände förut, tog kontakt med mig i början av 2021 och sa att hon hade fått så mycket idéer när hon läste boken och undrade om vi inte skulle göra en pjäs. Hennes entusiasm var smittande, och ja visst, så klart jag är öppen för det, det är helt klart en tacksam, mänsklig och dramatisk historia, men jag ville inte själv gå in i materialet igen. Snabbt som ögat fann hon på rekommendationer Lisa Lindén och hörde sig för bland många teatrar om intresse. Det visade sig att intresset var stort men Riksteatern var snabbast!

Vi tre träffades förra sommaren i min trädgård – det var första gången vi alla sågs och jag har inte träffat någon av dem sedan dess, men ibland är berättelser nästan som musik. Musiker kan, utan att känna varandra, börja spela tillsammans, improvisera och skapa något glimrande, och så kan uppenbarligen också ske med text om de inblandade är inspirerade och fångna av berättelsen nog.

På vägen blev det klart att de så vansinnigt fina skådespelerskan Maria Kulle ska göra den enda rollen och det kan nog inte bli bättre.

Igår, endast 16 månader efter det enda mötet mellan författare, regissör och dramatiker offentliggjorde Riksteatern sin kommande repertoar och jag får äntligen berätta att ÖDELÄGGAREN kommer – kanske till EN SCEN NÄRA DIG!

När vi tre kvinnor träffades under äppelträden var vi överens om att Lisa och jag inte skulle ha någon kontakt – eftersom hon skriver en bearbetning av boken och bokens Christina. Jag råkar ju finnas i verkligheten också, precis samtidigt, men det är en HELT ANNAN SAK. Så underligt är det ändå med fiktion och verklighet. Redan när jag skrev boken var den verkliga Christina en annan än bokens Christina och naturligtvis var bokens Christina inte heller riktigt den som beskrivs. Men det var viktigt för oss att Lisa inte skulle påverkas av min person och att jag så lite som möjligt skulle lägga mig i hennes text .

Ni kan ju tänka er hur läskigt det egentligen är att någon ska skriva en text på ens text som dessutom handlar om en förfärlig tid av ens liv! Det hade kunnat bli riktigt jobbigt för mig, men det har det inte blivit! Jag är mycket nöjd med hennes bearbetning och imponerad av hur hon har lyckats koka ner den supertjocka boken till en normallång pjäs! Det ska bli väldigt spännande, roligt, fantastiskt och läskigt att se.

Det är också betydelsefullt att denna berättelse lever vidare och kan nå publik på olika sätt. Det är en viktig historia, precis som jag visste, efter att ha fått mer kunskap om detta slags brott, de övergrepp och den brottslighet som pågår där VAPNET är osynligt – psykiskt våld. Det är också viktigt att förstå att alla kan falla offer för psykiskt våld, även fast lika många ( alla ) tror att de går säkra. Psykiskt våld förstör människor och är inte straffbart. Men att vilseleda någon för att ta deras pengar är straffbart och eftersom jag kunde bevisa det fick just denna förövare samhällets straff. Men att så sker hör inte till vanligheterna. Och det svenska rättsväsendet ligger efter t. ex GB, där psykiskt våld som ett sätt att råna andra ÄR straffbart. Förhoppningsvis djupnar kunskapen kring detta så sakteliga men för att det ska ske måste saker berättas och benämnas vid sina rätta namn.

Jag hoppas att alla läsare av Ödeläggaren – och många många fler ( till exempel de som inte orkar ta sig igenom tegelstenen för att texten är så tung) ska se pjäsen för chansen finns att uppsättningen kommer till en stad när er alla!

Fram till idag har 1500 personer skrivit till mig och tackat för boken. Det var en fruktansvärd prövning och jag trodde jag skulle gå under,

men jag har, med boken, kunnat hjälpa många många människor – av alla de slag. Eftersom människor av alla de slag drabbas, har drabbats och kommer att drabbas av någon med psykopatiska drag, som herr Ödeläggare.

Fotot på Maria Kulle är taget av Sören Vilks.

Publicerat i Blogg | 4 kommentarer

EBBASLEBBA

Otroligt vilket liv det har blivit kring reportern som råkat glömma ett anteckningsblock i riksdagens matsal där hon skrivit ” Ebbaslebba”.

Hon menade att det inte var en negativ kommentar om Busch, utan att hon helt enkelt tänkte på TV – serien Ebba & Didrik.

Som författare till Ebba & Didrik roar detta ståhej mig, men det är samtidigt otroligt att man lagt så mycket energi på denna bagatell att det till och med diskuteras i Studio Ett P1 SR, förutom skriverier i tidningarna.

Jag kan i princip minnas när jag skrev just Ebba Slebba, det var när jag satt vid ett mycket litet skrivmaskinsbord på hjul i en liten lägenhet på Kungsholmen. Jag var ungefär 25 år. Tänk om jag hade anat att det skulle kunna bli något som helst rabalder om dessa ord, mer än 30 år senare. Där ser man konstens POWER!

Alla tycks ha en relation till Ebba & Didrik och det är ganska svindlande.

Den som vill kan fortfarande se TV- serien på SVT play.

Efter att jag skrivit TV- serien skrev jag böckerna, som är mer direkt riktade till åldrarna 9 – 11 år. TV- serien är inte alls riktad till någon ”målgrupp”, men i bokform krävdes det. TV – serien vänder sig till alla åldrar och det är underbart att den faktiskt har fungerat just så. Det som sker mellan Barnen i serien kunde lika väl ske i medelåldern eller senare. Det handlar om lögn, trohet, kärlek, rätten att få vara sig själv, drömmen, hoppet, sveket… sådant vi alla möter i en eller annan form i livet och som vi måste förstå hur vi ska förhålla oss till.

Ebba Slebba… jag skrattar!

Publicerat i Blogg | Lämna en kommentar

Uppfriskande ogrässtrid

En dag i somras fick jag syn på en klase blänkande vinbär i en av de vinbärsbuskar jag planterat för ungefär tio år sedan, till min mor. De har inte producerat några bär förut och har därför så att säga räknats bort. Men där, i morgonljuset, hängde nu inte bara en utan flera klasar röda vinbär.

Jag kastade mig upp för att titta närmare på miraklet och upptäckte då att hela vinbärsbusken höll på att försvinna under flera decimeter tjock murgröna. Murgröna är dekorativt och välver sig vackert över stubbar och annat skräp och skapar stora gröna rum, men jag hade aldrig förstått den kraft med vilken denna växt tar sig fram och formligen lägger allt annat under sig! Strax upptäckte jag att murgrönans tiotalsmeter långa rötter lurade under gräset och stack upp på platser där det sannerligen inte skulle finnas, på väg att invadera halva trädgården. Vart jag än vände mig, efter att snabbt ha slukat bären, omringades jag av den starka, envisa växten, som lurar sig fram tack var sin dekorativa skönhet, men med den lömska planen att överta ALLT!

Sedan fyrtiofem år tillbaka är jag väl bekant med skvallerkål, eller kirskål som det också kallas, och har ägnat många sommarveckor åt att dra deras vita långa rötter för att försöka rädda något av trädgården då min mor var förlupen hustru till min far och han talade om att asfaltera hela tomten. Jag fick fortsätta detta hopplösa arbete när de sedan var gamla. Men att murgröna som klätt in fula staket och stubbar så vackert hade samma erövringsbeteende var en chockerande nyhet. Till råga på allt har den invasiva växten parkslide sett sina möjligheter i den vilda trädgården. Nu hade jag alltså tre starka ogräs att strida emot på en gång.

Detta drog igång mina forna krafter. Jag blev fullkomligt besatt. DAg ut och dag in, vecka ut och vecka in har jag ägnat åt uppgiften att mota tillbaka ogräsen. Det har varit mycket tillfredsställande och intressant och en slags lektion i att leva. Jag har rivit loss allt så att jorden har legat bar och sedan gått djupare och upptäckt hela underjordiska system med ledningscentraler under jordytan. Ja, ledningscentraler; stora hårda klumpar från vilka framförallt parkslide kastar ut sina rötter åt alla håll. Även om det som tittar upp från början är ett litet spätt blad, så är styrkan under jorden massiv! Och dessa ledningscentraler var nästan omöjliga att gräva upp, som om de vore förankrade så djupt i jorden att det krävs maskiner att rå på dem. MEN jag kan gräva bra! Det var för mig ytterst intressant att blottlägga alla rotsystem, inte ett dugg överraskande egentligen för man vet ju att dessa existerar, knappast en nyhet, men jag blev kolossalt upprymd och ännu mer besatt av arbetet med att ta bort det. Allt handlade om det. Och varje morgon hade skvallerkålen stuckit upp nya stjälkar med blad som outtröttliga bevis på sin oefterhärmliga växtkraft! Wow, tänk om man hade den kraften själv!

Alla rötter transporterades bort – och så har jag istället skapat jordbäddar fyllda av löv och kompost och maskar, så nästa år kommer ogräsen få kämpa mot blommor och bär om utrymmet. Så fort det fanns lite andrum för allt annat som ligger och väntar i jorden, började smultronen blygt titta fram. Jag kommer aldrig vinna över ogräsen, de är mycket starkare än jag och de ger aldrig upp, men jag kan få kontroll över dem. Det räcker långt för att man ska jubla. Precis som med allt annat man inte vill ha i sitt liv, till exempel psykopatiskt beteende, det kommer smygande, det tar långsamt över, rätt vad det är är man överrumplad och inser att man har förlorat kontrollen och allt det vackra man har planterat håller på att kvävas under ogräset. Då gäller det att rensa upp, så djupt man kan och inspektera och analysera allt, forsla bort det och skapa nytt. Och återfå något av kontrollen.

Men det är ändå underligt att ogräs med all den styrka och envishet ogräs har, ÄR ogräs. Att det inte är något vackert istället?

Publicerat i Blogg | Lämna en kommentar

September

Klockan närmar sig midnatt. Stearinljusen står tända på bordet. Tekannan är nästan tom, och den röda vinbärspajen med smälta marshmallows, som liknar mördarsniglar, är uppäten. Som tur är var det inte mördarsniglar och det gick inte heller att lura någon. Skafferierna ska tömmas, allt ätas upp, även barnens kvarglömda marshmallows. På var sida om mig sover hundarna, den ene med alla benen i vädret, den andre njutningsfullt utspridd på kuddar med nosen nerborrad mellan tassarna.

Ålamörkret kom plötsligt. Det verkade inte komma alls i år. Vi väntade tidigare i augusti men himlen var ljus, ja faktiskt gul över havet, sent ut på kvällen. Men plötsligt utan att vi märkte det, hade dagarna gått och fönstren måste stängas om kvällen.

Den underbaraste sommaren på länge- inte i världen, men för en del av människorna, bland andra mig – är nästan slut för det här året. Trädgården förbereder sig i smyg för att börja närma sig vintervilan.

Jag har suttit under klarbärsträdet och repat torra blad av avsågade grenar. Det trivs jag med. En stor hög blev det.

Imorgon ska jag köra över dem och lite kvistar med min superbraiga gräsklippare. Den var alldeles för dyr men jag är bra på att trolla med slantarna . inte så bra på att trolla med knäna. Sedan har jag vips ordnat ett närande täcke till de som växer, och som snart ska vila och samla kraft till nästa vår. Tänk. Vila och samla kraft till nästa år! Till nästa gång det kommer ljus och värme och sommar. Så vackert det är med årstider, med naturens rytm, med kretsloppet, så finurligt.

Jag deltar lite i det, när jag för tillbaka det som vuxit i trädgården och som jag ansat och sågat ner . jag försöker göra som stora mor natur och göra vintertäcken. Det tycker jag om.

Inte ens de magra kvistarna tänker jag slänga bort, men des ska jag ta till att värma mig själv. De får bli fint bränne, perfekt att tända med.

Man måste ju ha värme när mörkret och kylan kommer.

Och glöd. Så är det under stjärnorna.

Publicerat i Blogg | Lämna en kommentar