Åtal!

Hej hopp mina vänner.

Många är väldigt upprörda vad det gäller de stora beloppen pengar Sam Ödeläggare tog ifrån mig. Det var för mig livsavgörande summor, och jag tänker inte förklara förloppet igen – läs boken och psykologin – men jag har kommit underfund med en mycket viktig sak i samband med den tragiska följden pengarna fått i mitt enskilda liv.

För hur hade det varit för mig , som offer för det brutala psykiska våldet och en del mildare fysiskt, om jag inte hade kunnat få förövaren åtalad?

Visserligen är det onekligen så att förlusten av mitt hem och mina besparingar, särskilt mot bakgrund av min frilansande verksamhet inom det minst lukrativa av allt; kulturen, är en katastrof som jag måste förhålla mig till så länge jag nu orkar leva i spåren av hans dåd. Visst. Men det värsta är inte det. Det värsta var det psykiska våldet och vad det gjorde med mig. Det obegripliga som är så svårt – ja, omöjligt att förklara – så omöjligt att vi som har varit utsatta för psykopater alla VET att det inte GÅR att förklara för andra, medan VI omedelbart känner att den som också varit utsatt FÖRSTÅR och det behöver inte ordas mer om det. Det GÅR itne att orda om det och det VET alla som varit utsatta men vi försöker förklara för andra och då måste man ta till ord. DET är det värsta. Det psykiska våldet och vad det gjorde mot mig, mot mitt liv, mitt dagliga liv, min tillvaro ut i alla kanter, ner i alla djup och in i varje vrå.

Det är vad alla som har utsatts för psykopater har att hantera. Plus de ekonomiska följderna i mitt fall – och i många andras fall, men det är långt ifrån alltid pengar är inblandade.

Men HUR hade jag klarat mig om jag inte hade kunnat få honom åtalad för det brott han gjort mot mig, och få honom dömd? Mångdubbelt, mångdubbelt sämre.

Och det ENDA skälet till att jag kunde få honom åtalad och dömd är just pengarna. Mängden pengar bestämmer också rubriceringen av brottet som GROVT. Han dömdes till tre års fängelse. Inte ett halvår, eller samhällstjänst, eller två år. TRE år.

Han blev naturligtivs inte alls dömd för sin metod, för sin systematiska och intelligenta nedbrytning, inte alls – utan bara för att han sagt att pengarna skulle gå till något som det inte gjorde och för att han uppenbarligen aldrig hade för avsikt att betala tillbaka något. INTE alls för den ödeläggelse han skapade i mitt inre- som var hans vapen. Och det är ens inre man har att leva med, det är ens inre som bestämmer hur man klarar sig, om man kan förmå uppamma kraft och glädje, samhörighet och riktning igen.

Han blev naturligtvis också dömd att betala tillbaka allt med ränta – både till mig och den andre målsäganden – men vi kommer inte se röken av det, eftersom han inte hade några tillgångar. Det finns länder, som Norge enligt vad jag har hört, där staten går in och ersätter brottsoffer och sedan är den skyldige istället skyldig staten som är mäktigare än en individ, redan utsatt. Någon sa till mig att om vi hade haft det systemet i Sverige hade statsfinanserna dammsugits snabbt och ekonomin kollapsat. Massor av människor, utsatta för brott, får aldrig ett öre i ersättning, får aldrig skadestånd. Men jag tror att samhället förlorar i längden på att inte åtminstone till viss del ersätta offren och sedan utkräva pengarna från förövarna. Hela rättsprocessen kostar, men sedan lämnas offren vind för våg, och många kommer aldrig på fötter, får ingen hjälp att ta sig tillbaka : och vad kostar DET? Vad kostar det i reda pengar och i lidande?

Det är bittert, men ändå… om han INTE hade rånat mig hade jag aldrig kunnat få rätt i domstol, aldrig ens kunnat få honom åtalad.

Jag kan säga en sak; då hade jag gått under! Kanske inte genast, men långsamt.

Nu kunde något slags balans uppnås. Samhället stod på min sida och dömde honom. Det är stort, i relation till hur han betedde sig mot mig i mitt hem då jag var utlämnad och utsatt och han var mäktigare än jag egentligen någonsin förstod. DOMEN påbörjade min läkning, min känsla av att jag är stark, min känsla av att jag är värdig för jag fick rätt! Dessutom, om han inte hade blivit dömd hade jag aldrig skrivit boken. Inte förrän domen vann laga kraft visste jag att jag var fri att skriva den.

Och den har gjort nytta för många andra, redan. Och den kommer fortsätta göra nytta. Och att den gör nytta för andra – läker mig. Förutom att det var i viss mån- eventuellt – läkande att skriva den, fast det är jag inte säker på – det är mest något andra påstår. Nej, det hjälpte inte mig att skriva boken, det hjälpte mig att se att den behövdes.

Alltså var det bra, just i detta fallet, att han rånade mig med sina osynliga outhärdliga vapen. Men det är en fruktansvärd tanke, att för majoriteten som är utsatta för en människa med psykopatiska drag är det inte möjligt att få ett åtal väckt och att ingen någonsin lyssnar på dem, särskilt när jag nu vet in i märgen hur omöjligt det är att verkligen, verkligen förklara för andra vad som har hänt. Tanken på att vara fast i det, är outhärdlig och jag har STOR respekt för alla de offer som finns där ute, som överlevt, som fortsätter att hävda livets kraft. Jag önskar ur djupet av mitt hjärta att deras nära bemöter dem med kärlek, stillsam förståelse och respekt för den djävulusiska strid – inte sällan också med fysiskt våld – som de har utstått.

Om Christina Herrström

Författare och dramatiker
Det här inlägget postades i Blogg. Bokmärk permalänken.

3 svar på Åtal!

  1. Eva Fallqvist skriver:

    Som jag sagt flera gånger, så förstår jag inte att folk som läst din bok inte förstår… Du har på ett fenomenalt sätt formulerat det du varit med om. Och gjort det begripligt… i alla fall för mig. Jag tror mig förstå hur det gått till, även på ett känslomässigt plan.
    Det fordras förstås fantasi och empati, något inte alla har uppenbarligen…

  2. Sol skriver:

    Ponera att din våldsverkare är en högst kompetent person med kontakter inom rättsväsendet. En person som använder sex som medel för att skaffa tjänster där han behöver det. Jag fick använda min fantasi för att försöka förstå vad det var som hände. Kände mig ofta nästan paranoid och konspiratorisk, men till min stora förskräckelse upptäckte jag att verkligheten överträffade mina vildaste fantasier.
    Jag kommer inte att få mitt åtal, det finns en rad personer som har aldelles för mycket att förlora i fall det kom ut att de har gått på en psykopats lögner.
    Varör skulle en välutbildad, till synes välanpassad medborgare med en årsinkomst på över 1 miljon kronor riskera allt genom att begå brottsliga handlingar? Han som dessutom är så charmig…då är det lättare att offra den utsatta. Tillslut blir det någon slags konsensus kring att man får skylla sig själv att man har blivit lurad. Det blir så väldigt primitivt och skrämmande. Som att bli offrad och utstött från flocken.
    Jag har min berättelse och jag har lagt mitt pussel, jag vet nu detaljerna kring vad som har skett, hur och när. Det är så stört, som en thriller. Ingen vettig person skulle ha orken att leva i en ständig lögn på gränsen till att bli upptäckt.
    Att jag har min berättelsen och att det finns personer i min närhet som tror mig, är det jag kommer att få nöja mig med. Kämpar varje dag med att försöka acceptera det och försöka leva vidare. Men jag tror aldrig att jag kommer att komma över känslan av att vara så fullständigt kränkt och övergiven av de institutioner som har till uppgift att skydda oss mot brott och orättvisor.
    Det är absolut någonting fantastiskt du har åstakommit, att du anmälde och att det trots den ofattbart långa processen ledde till åtal!
    Sol

  3. Monika skriver:

    Vill bara lämna ett spår av full förståelse för dig och medkänsla med vad du genomgått/går.
    Önskar dig ett starkt, nytt och gott år. ❤️

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.