Att ta död på någon på tryggt avstånd

Jo, en mycket god väninna till mig som har varit med om liknande historia som jag, förutom att hon var gift med fanskapet och han inte var psykopat i samma mening som Sam, skrev till mig om den trötthet jag känner. Hon är också författare, så vi har väldigt många saker gemensamt och hon har varit en god stötterska genom de här åren. Hon har då och då skickat mig små hårt inslagna presenter, och när det var som värst för mig då jag skulle börja försöka klara mig själv på ny plats och ny lägenhet, kom de nästan varje dag. Jag darrade när jag öppnade dem, och grät floder av hennes omtanke. Så var det. Det var så starka känslor i mig, av övergivenhet, av utsatthet, av rädsla – ja, skräck att aldrig kunna ta mig tillbaka. Det var ungefär för fem- sex år sedan och fortfarande flera år kvar tills allt kom upp i rätten. Jag är så tacksam för hur hon lyckades hålla mig uppe genom vissa fruktansvärt hårda dagar, veckor, månader med sina små presenter. Det kunde vara en använd ögonskugga som hon inte själv använde, men det kunde också vara en blomstercheck, eller en ring hon hittat på en Loppis, eller en liten ask som hon funnit längst ner i en låda. Det kunde till och med vara alldeles nya plagg, för att hon råkat få två när hon skickat efter, eller parfymprover, och även en hel flaska parfym – som jag fortfarande sprutar på mig varje kväll för att den är omhändertagande, varm, mjuk, ömsint.

Hon skrev till mig häromdagen att ” han försökte döda dig”… så det var inte så konstigt att jag är utmattad efter den långa striden. Och det är faktiskt sant. Han försökte få mig att döda mig själv. Han försatte mig i allt större panik och mer och mer bakbunden medan han pepprade min hjärna med alla sina ord – och naturligtvis inte hade avsikten att rädda mig, och naturligtvis såg hur jag trasades sönder, naturligtvis såg hur den från början stolta och ganska kaxiga kvinnan som inte ville ha honom blev ett löv i hans händer, beroende av varje ord han sa, försatt i skräck. Så gör psykopater. Och min väninna har rätt. Jag har själv sagt det till andra, men ingen har sagt det så rakt på sak till mig. Detta: så gör psykopater. De plöjer ner, de krossar, de gör slut på offrets alla möjligheter och allt rörelserum och sedan går de. Det är en lättnad för dem om deras offer bara stökar undan sig. Deras offer tar de facto inte så sällan sitt liv senare. Eller går under av allmän… undergång. Men då är förövaren ju redan långt borta och människans död kan inte kopplas till honom / henne.. fast det är en följd av hans / hennes dåd.

Mest är det män som tar livet av sig efter att ha utsatts. De utsätts mest av kvinnor.

Ja, så det är inte så konstigt att jag är trött men det är jobbigt, för mitt huvud har idéer och jag har lust att genomföra dem och tusen andra saker, men kraften finns inte än. Alla idéerna lever i huvudet men sedan blir jag helt matt, när jag ska skriva det. Det är , har ajg lärt mig, något av det mest krävande rent kognitivt, att skriva. Det är så mycket man ska hålla reda på, man använder hjärnas funktioner på så många olika sätt. Den vill inte riktigt. Den säger ” men softa! Jag vill bara umgås, slappa och ha det mysigt nu!”

Jag var så säker på att det skulle gå att fortsätta ta mig fram, rak i ryggen och med blicken ivrigt fäst i horisonten, återta alla mina rutiner och göra mig stark och strålande och bara fortsätta skriva – och tjäna pengar. Så är det inte.

Men tack vare psykologen, som jag ÄNTLIGEN fick träffa ( TACK KRY Gallerian som är den enda vårdcentral som tagit min nöd på allvar och genast börjat agera) vet jag att jag måste ta denna vila , för att inte riskera att gå in i väggen, på allvar. Och det är inget att leka med. Folk kastar omkring sig frasen lite vårdslöst, men när det sker på riktigt är det många som aldrig reser sig igen. Tröttheten går inte att vila bort. Vad vore livet då värt?

Nej, han ska inte vinna. Jag trodde striden var över, men det är den inte. Jag har inte lyckats återta mig. Eller ” återta ” är fel ord… jag vill inte återta mig. Jag vill till en ny plats med hela mig, hel igen. Jag har kommit SÅ långt. För inte så länge sedan var det som om livet utspelade sig på andra sidan en hög glasskiva. Det fanns på andra sidan, frodigt, ymningt, grönskande och där fanns alla vänner och alla som jag älskar. Vi kunde se varandra, de kunde se mig och trodde väl att jag fanns där, på deras sida, i livet, men jag var inte där. Jag var på andra sidan glasskivan. Oerhört rädd att aldrig kunna ta mig över den. Jag minns när jag, ungefär två år efter att jag hade anmält , det vill säga för fem år sedan, satt hos min samtalsterapeut och kunde säga, med tveksamhet, men ändå; ” det känns som om jag nu är på kanten på glasskivan. Jag balanserar på den smala kanten. Dit har jag i alla fall kommit.” Då visste jag inte om jag skulle kunna ta mig ner på det levandes sida igen, in i livet, det liv som bara är utan att man ifrågasätter det. Men det kunde jag. Och sedan glömmer man det. Man glömmer, och tur är det.

Oavsett vad är allt utvecklande. Jag har verkligen mognat under den här tiden. Det är inte alls så viktigt för mig att framstå som något överhuvudtaget. Förut hade jag vissa förväntningar på mig att vara stark bara för att det mest föraktliga var att vara svag och behövande. Alltid stark. Aldrig svag. Nu har jag svängt över åt andra hållet och tiger inte om någonting alls och är som ett blötdjur, ständigt behövande, ropande, hallå, hallå! Det blir ju väldigt jobbigt för de närstående. Men rätt vad det är hamnar nog pendeln rätt igen.

Min väninna sa att jag är som den get hennes hund jagade runt huset. Hunden slutade springa men geten sprang runt huset ändå – flera varv till. Faran finns inte längre, men jag springer ändå.

Folk frågar ibland om jag tänker på allt jag har missat under de här åren. Det är en smärtsam fråga. Men den är också feltänkt. Jag vet ju inte vad jag har missat. När man ställer sådana frågor jämför man alltid med det allra bästa man kan drömma om. Som att jag skulle ha träffat en underbar man, börjat tjäna bra med pengar, kunnat göra ditt och datt och börjat likna olika månadsmagasins hemmareportage hos pekuniärt lyckade människor med mysfaktor. Men jag hade kanske åkt till Uruguay eller New York och blivit instoppad i ett bagageutrymme och styckats! Eller bara haft det jättetråkigt i största allmänhet. Jag kanske hade gått där över Medborgarplatsen och försökt se upptagen ut i tio år, fast ingenting särskilt hände och cementerats i en idé om mig själv. Det vore hemskt tråkigt. Det har ju HÄNT saker! Ganska spännande saker! Inte visste jag att jag skulle bli bekant med en sådan människa! En sådan färgstark galen människa! Och att jag skulle hamna i rättegång i Stockholms rådhus. Och att jag skulle VINNA en rättegång mot en psykopat – ” psykopat”, något som jag inte hade en aning om vad det kunde innebära, innan det hände. Att jag skulle få lära mig att alla kan manipuleras och krossas, inte minst om man redan är skakig för att ens pappa plötsligt har dött och ens roll i tillvaron förändrats då man mist en förälder och ens yngsta har flyttat. Det är ju LIVET. Det är nästan grekiskt drama! Det är fantastiskt dramaturgiskt upplagt. Jag hade aldrig kunnat hitta på det!

Att tampas med den där mannen! DEt var ju inte en tråkmåns i alla fall. Farlig, men det förstod jag ju inte under tiden. JÄTTEFARLIG, men som sagt, en person som jag har hanterat, som jag själv lyckades förvilla ibland, även jag kunde dra i trådar och manipulera tillbaka för att jag genomskådade honom- men inte tillräckligt eftersom jag inte på något vis anade djupet av hand ondska och hans plan. Han bodde i mitt hem, sov några meter från mitt rum och jag HANTERADE honom hela tiden, även om jag i slutändan hade förlorat, men jag hade ju ingen aning om vad kampen stod om.

Och nu! Nu har jag hamnat på en jättetrevlig plats med så väldigt roliga och kära grannar. Och skogen! Jag har fått upptäcka skogen som finns alldeles inpå Stockholm, som förut bara var fjärran grantoppar i ett stort mörker. Jag känner alla vägarna, stigarna, – nej det gör ingen, men jag traskar runt i skogen för att jag ingår i den nu och jag kan sjunga i den, jag kan vila i den, dansa i den, skratta i den, springa runt i den och leka med mina hundar. Överallt här där jag bor ler människor, de säger hej på gångvägarna, man stannar och småpratar, man kommer nästan aldrig hem om man går ut! Grannarna ropar till varandra, det skojas och skämtas.

För att inte tala om alla godhjärtade människor som har hört av sig efter boken och människor som jag har kunnat HJÄLPA tack vare boken! Massor! Det är ju fullkomligt underbart. Jag har kunnat hjälpa MASSOR AV FOLK med boken! För att han satt där och stirrade in i mina ögon och tvingade mig att lyssna och tröttade ut och förvirrade mig. Jag vann, jag svingade mig över alla dessa timmar, dagar, månader, år. JAg svingade mig över det och hamnade i en stor underbar vänlig skog och har kunnat hjälpa MASSOR av människor tack vare hans övergrepp.

jag har kunnat avslöja mekanismer, kunnat berätta utifrån offrets synvinkel, vilket är mycket viktigt – det är lätt att prata på om hur psykopater agerar men vi måste också förstå hur sunda människor som faller offer för dem reagerar på det okända beteendet som de utsätts för. Det är mycket viktigt!

nej, så jag kan inte säga att jag så att säga ångrar de här åren. hur man nu kan ” ångra” att man drabbas av olyckliga omständigheter. Det är väl ingen som säger till en som råkade bli försenad på morgonen på grund av att rakapparaten krånglade och att skorna inte var uppknuta och för att han låg för länge och läste en spännande bok och på grund av allt detta som han själv har ansvar för, blev försenad vilket gjorde att han blev påkörd av en bil och av med benet; ” ångrar du att du inte hade rengjort rakapparaten, knutit upp skorna och läste så länge kvällen innan att du blev försenad och därför kom ivägen för just den här lastbilen?” när han provar ut sin protes för att tappert ta sig vidare?

Man får väl för tusan se saker i perspektiv.

Och vad är livet? Livet är väl en väg att lära sig en massa olika saker på, hur det är att vara människa?

Men visst! Jag har förlorat MASSOR. Massor! Men det är det ingen idé att tänka på. MASSOR av möjligheter. Ok, men då var det så då. Kanske jag vunnit något också! Vi värderar och räknar fel ibland när vi betraktar vår tillvaro och det leder lätt till bitterhet. Som sagt, man måste se saker med perspektiv.

För min del är jag glad att jag har mina lemmar. Min kropp är hel. Hjärnan är småtrasig, det säger psykologen att den förmodligen är av år av så fruktansvärt högt stresspåslag, men det går att läka. Det försöker jag göra nu.

Jag försöker att säga till mig själv att allt ordnar sig nu, hela tiden. Mitt högsta stresspåslag nu är pengar. Han tog ju alla reserver och åren som försvann har jag inte kunnat producera, vilket en författare måste göra hela tiden. Många bäckar små. Men jag säger till mig själv att inte ens DEN ( reella ) oron ska oroa mig. Den kanske inte ÄR reell. Det kanske också är en feltanke, som bara är en direkt följd av konventionella tankemönster. Men en sak är säker! Om jag inte vilar mig kommer det definitivt inte bli några inkomster, för det blir det inte om man bara ligger och inte har kraft att göra något någonsin mer, hur mycket man än vill.

Allt ordnar sig. Jag njuter av min väntljusstake. Av enkla saker. Vänner, barn, blommor. Vila.

Massor av vila. Men jag ska nog skriva några bloggar ändå, för det är SKITTRÅKIGT samtidigt att inte skriva! Och jag vet att … vilket gör mig GLAD… att ganska många faktiskt VILL att jag ska skriva bloggar ibland! Tack för det!

Hej hopp på er, alla.

Om Christina Herrström

Författare och dramatiker
Det här inlägget postades i Blogg och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.