att tro att man ska dö

Kära vänner, mycket konstigt men någon helt okänd har på engelska lyckats posta en blogg på min hemsida. JAg tog bort den. Vet inte vad det var. Mysko.

Jag tänkte skriva om hur man kan må efter att ha blivit traumatiserad – till exempel av en psykopat, som jag själv. Min bok Ödeläggaren beskriver en del av det som hände till exempel mig.

Det är nu fyra år sedan, om ett par dagar, som vi äntligen kom till punkten rättegång. Då var det nästan fyra år sedan vi hade anmält. FYRA ÅR! Eftersom han hade gjort sig skyldig till ett brott som riskerade ge honom mer än två års fängelse skulle han ha häktats efter rättegången – men så skedde inte. Han kunde utan problem, trots att han fick domen TRE ÅrS FÄNGELSE lätt som en plätt lämna landet. Eftersom han hade överklagat domslutet hade inte domen vunnit laga kraft och han var lika fri som vem som helst.

Hur kan det vara rättssäkert?

Nåja, nu har det gått ett antal år sedan domen vann laga kraft, det hände 1 mars 2019. ( det skulle inte upp i hovrätten förrän TRETTON MÅNADER efter att domen fallit så han hade all den tiden på sig att förbereda sin sorti ) och allt i offrets liv ( det råkar vara jag ) är mycket bättre, så mycket bättre att det inte går att ens jämföra. Det är som en annan värld. Men det är inte bra för det.

Under de här åren, efter att vi anmälde ( 2014 ) har jag varit så enormt trött att jag har trott att jag är döende. Jag har inte trott det hela tiden men jag har alldeles särskilt trott det efter att boken var färdig och publicerad. Då borde jag ha blivit PIGG! Visst är jag pigg också, väldigt pigg och också glad, men ändå… i mig är jag TRÖTT. Det har gjort att jag inte har känt mig särskilt motiverad att ge järnet som jag brukar. Jag har inte SVIRRAT TILL i hjärnan och kroppen av arbetslust eller annan riktning och nyfikenhet och iver. Jo, allt har funnits där , men inte kraften….inte den riktiga glöden som behövs för att vara författare.

Jag har tänkt, inte helt medvetet, men jag har tänkt att jag ju ändå är döende och kommer att dö inom ett halvår. Vad är det för vits då? Mer än att vara i stunden och njuta av den.

Nu har jag, som jag tidigare har nämnt, äntligen tagits på allvar av VÅRDEN, i detta fall KRY.

Och utretts på längden och tvären. Och jag är FRISK. Superfrisk. Jag lider inte ens av någon enda liten brist.

Tröttheten är alltså BARA psykisk.

Om Christina Herrström

Författare och dramatiker
Det här inlägget postades i Blogg. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.