Blåst och blåst

Nu har boken Ödeläggaren varit ute lite mer än två veckor och många har läst intervjuerna med mig i M Magasin, Femina, SvD, DN och DI och en hel del har också hunnit läsa boken.

Det är fantastiskt när jag får höra från främmande människor att de har sträckläst de 587 sidorna. De har knappt kunnat lägga boken ifrån sig. Jag blir matt och … ja, glad. För det jag funderat mest på är hur jag skulle förpacka allt det material jag hade. Hur skulle jag kunna beskriva det som har hänt så att andra kan hänga med och förstå hur en sådan här mental nednötning går till och orka läsa alltihop? För det är ett långt skeende, på flera år!

Att en målmedveten nednötning av offrets psyke och tillvaro är vapnet som dessa människor använder sig av för att komma åt vad de vill ha; – det kan vara tillgångar, positioner, sex eller bara tillfredsställelsen i att härska över en annan människa- är något som man i allmänhet inte har kännedom om. Man läser eller hör talas om någon som har förlorat en massa pengar ( allt mäts i pengar, fast det oftast inte är det som är det värsta, eller ens huvudsaken ) och tänker men HERREGUD vilken idiot!!!

Bakgrunden, det lömska medvetna spelet som gör sådant möjligt har jag lite inblick i genom min erfarenhet, och det var det jag ville skildra. Där behövs kunskap! Så länge människor bara förfärat utropar ” herregud, vilket pucko!” eller liknande när de står inför en berättelse om en person som förlorat sin tillvaro, kommer människor med psykopatiska drag kunna fortsätta sitt värv ganska obekymrade. Offren för dem straffas dubbelt, precis som offer för sexbrott, när omgivningen fylls av förakt inför den som har skövlats, utplånats, misshandlats psykiskt. Det är okunskap!

Det är förmodligen inte många som varit offer för målmedveten psykisk nednötning i sitt hem , tillika arbetsplats, som kan berätta om vad som har skett. Jag skrev Ödeläggaren endast av skälet att min himla historia skulle kunna göra nytta för andra. Inte för att sätta fokus vid just denne ödeläggare – de finns ju hundratusentals, ja miljoner eftersom ungefär två procent av oss har starka psykopatiska drag och det kommer alltid finnas och folk kommer alltid falla offer för dem – och jag skrev inte för att sätta mig själv i centrum. Jag hade helst sluppit ha med mig i boken eftersom verkligheten är så mycket mer komplicerad och pågår oavbrutet, än vad man kan gestalta i en bok och just eftersom jag måste förenkla allt riskerad jag att framstå som .. korkad! Men jag var tvungen, jag kände det som min plikt, att berätta utifrån min erfarenhet, för att sprida kunskap.

Materialet var förstås oändligt, för hur beskriver man ens den enklaste situation som är så fylld av tusen signaler och tusen små beslut? För att göra det möjligt att berätta och följa har jag naturligtvis rensat bort 99. 8 % av verkligheten. Och eftersom man så fort man har sett bokens titel vet att den Andre kommer vara en ödeläggare var det ingen vits med att försöka kollra bort läsaren på samma sätt som jag själv blev bortkollrad,uttröttad och förvirrad på vägen till de ödesdigra lånen. ”Är han bra eller inte? Är han pålitlig eller inte?” ett tekniskt grepp jag skulle kunnat ha roat mig med, men det hade varit helt meningslöst eftersom alla redan vet att han är den lömske i boken. Dessutom hade det kostat hundra sidor till och ingen hade orkat följa det. Man vill ju framåt i handlingarna! Jag måste snärja hjältinnan( jag ) i berättelsen fort och det gjorde jag ( författaren). Jag har också försökt att skapa en logisk linje där det inte fanns i verkligheten för att det ska vara möjligt att läsa det hela. Den logiska linjen fick bli pengarnas gång, eftersom det var det som var åtalbart och mest konkret. Inget annat var konkret. Men pengarna var inte viktiga medan det pågick. En skicklig psykopat distraherar sitt offer från sitt eget ärende. Hans ärende var bland annat pengarna, men om han hade varit lika tydlig som författaren( jag) till boken hade inte offret( jag) råkat illa ut! Okay, då får jag stå ut med att uppfattas som lite blåst av läsarna. Hellre det än att lägga på ytterligare hundra sidor som gestaltar förvirringen, utmattningen och alla andra bud och saker jag måste förhålla mig till oavbrutet. Men det är inte så kul ändå när folk säger ” Men ÅH att hon inte FATTAR!” och ” Jag fattade LÅNGT innan DU fattade att han skulle lura dig!” och sådant. Det är inte kul för min fåfänga och värdighet. Men under min fåfänga kan jag ändå fnittra lite åt det, eftersom det är lite komiskt att andra ( några ) säger att de fattade långt innan jag fattade att han skulle lura mig. I själva verket kanske det betyder att jag har lyckats skriva så att man glömmer att det är en medveten textbearbetning av det inträffade och då får man kalla sådana kommentarer ett plus!

Bortsett från DET.

Jag har under dessa dryga två veckor fått flera brev per dag från okända människor, som har fattat mod av att läsa intervjuerna eller läsa boken. Som inte längre känner sig helt ensamma. Som förstår att det de är utsatta för eller har utsatts för är som en mall som man kan applicera på nästan alla som utsatts för en person med psykopatiska drag. De agerar ungefär likadant och offren reagerar ungefär likadant. Det hemska är att tystnaden kring detta fenomen och gemene mans okunskap blir som en sköld bakom övergreppen kan fortgå. Och när människor har lyckats ta sig ur tiger de. Alltså finns inte så mycket kunskap om det hela.

De som skriver till mig nu förstår efter att ha läst det avgörande; de är inte ensamma och har inte sig själva att skylla. De har haft oturen att komma i vägen för en bulldozer med ett enda mål: ta det som de vill ha för att de anser att de har rätt till det.

Mest är det utsatta män som har skrivit till mig. De flesta av de som har skrivit är eller har varit utsatta av kvinnor. Hur stor sannolikhet tror ni det är att människor tror på dessa män? En man som säger att han är misshandlad av en kvinna? psykiskt och även fysiskt, trots att mannen oftast är kroppsligen starkare? Förövare med psykopatiska drag är aldrig skyldiga. Allt är alltid andras fel. Förövare med psykopatiska drag har talets gåva och förklaringar kommer till dem i rätt ögonblick. De kan också spela hur mänskliga som helst. Hur ledsna och sorgsna och sårade och rädda som helst. De förstår empati. De känner inget. Och man tror automatiskt att det är kvinnan i en relation som är utsatt. Hur stor är chansen att bli trodd, om man är man i ett sådant här intrikat, svårtolkat drama som ligger så dolt i mörker och tystnad och okunnighet? En utsatt man har ännu mer att kämpa emot. Och oftast har de inte lika djupa relationer till barn och vänner, som kvinnor har. Inte konstigt att de män som har utsatts, skövlats och utplånats ofta väljer att ta sitt liv. Men då är inte förövaren i närheten. Kvinnors liv förkortas också av dessa brott, men förövaren är sedan länge upptagen på en ny arena. Och historien berättas inte.

Jag är inte förvånad att det är 80 % män som har skrivit till mig och bett om råd. Eller skrivit bara för att det är det första steget. Att berätta för första gången för någon. Flera har skrivit att de nu har fått energi att göra en anmälan. Men vad kan man anmäla?

Kan man anmäla att någon har hållit en vaken på nätterna så att man til slut inte kan tänka klart och bara säger ja till vad som helst för att få sova? Kan man anmäla att någon påstår att man har gjort eller sagt saker som man inte har gjort eller sagt, så mycket att man till slut börjar tvivla på sig själv – så kallad gas lighting? ( efter Hitchkocks film Gas Light)

Kan man anmäla att någon förvirrar och tröttar ut en med intensivt pratande medan man försöker hålla sig vaken efter ständig sömnbrist? Och att pratet innehåller motsägelser, hela beteendet är motsägelsefullt, att ingenting landar, att ingenting lugnas, att det ligger ett diffust hot under allt – eller gör det inte det? Har man missuppfattat allt?

Kan man anmäla att någon spelar ut en mot ens närmaste? Att någon ser till att man missar alla möten? Att någon undanhåller information?

Det räcker med att hålla någon vaken. Med det kommer man väldigt långt, hör ni ni. Försök själva! Se vad som händer med er när ni aldrig tillåts återhämtning! Hur många dagar skulle ni orka med en ständigt pratande högljudd person i er närhet som kretsade närmare och närmare och tjatade? Men kan man anmäla det?

Nej, det mesta som människor av denna sort gör för att bryta ner och komma åt vad de vill ha, kan man inte väcka åtal på.

Icke desto mindre ska man anmäla!

Boken har i alla fall redan uppfyllt sin mission. Den hjälper människor som behöver all hjälp de kan få. Då får jag stå ut med att verka blåst som ”grundlurats av en pajas”. Det är det värt. Fasen, vad värt det är!

Om Christina Herrström

Författare och dramatiker
Det här inlägget postades i Blogg. Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Blåst och blåst

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.