De medelålders fädernas behov av föryngring i sängen och andra perspektiv

Åsa Beckman har i DN skrivit några krönikor om varför de medelålders männen ” alltid ” vill ha yngre kvinnor. Hon bad läsarna att förklara och fick en stor brevskörd med tankar kring detta.

Det var tydligen så att männen talade om kärlek i sina svar  – det handlar om kärlek – men deras svar handlade också i väldigt hög grad om de unga kvinnornas kroppsliga företräden. Fasta bröst, slät hud, våta sköten. Beckman noterade att de unga kvinnorna å sin sida inte någon gång skrev om sina äldre mäns kroppar. Kvinnorna skrev också att det handlar om kärlek – men istället för att tala om männens kroppar beskrev de tryggheten i att ha en relation med en äldre man. Man riskerar inte att bli lämnad eller bedragen, eftersom man själv var den ” yngre kvinnan ” som män traditionellt anses lämna mödrarna till sina barn för, de kvinnor som också stått tillbaka medan han har byggt sin karriär och sin ekonomi, som nu den yngre kvinnan kan skörda. De yngre kvinnorna talade även om den kittlande känsla av makt som finns i att få en far att välja bort den gamla frun/ modern till de gamla barnen.

Jag fattar ingenting av detta, men jag är också alarmerande ytlig, inser jag.

Det enda som jag kunde begripa som åtråvärt var att när en man är äldre är han helt enkelt inte lika tuppig, inte lika prestigefylld och har ( ibland ) reflekterat och mjuknat så att han kan se bortom sitt ego. DEN biten är ju i högsta grad önskvärd i en relation och just DET kan verkligen yngre människor ha problem med. ( jag skrev människor – inte män)

Men …  ändå, trots att vi in i detta fenomen med äldre män och yngre kvinnor har med oss manliga aspekterna med kroppsliga företräden som sköten och bröst och de kvinnliga med trygghet och makt så handlar det förstås allra mest om… gissa!… jo kärlek! Och så lät också Åsa Beckman det hela avrundas. Det finns inget att hyvas över! Detta mönster som upprepas i kvinnornas och männens värld i denna Mans World har inga djupare förklaringar än …. kärlek… och är det inte vackert så? Stör ej!

”Kärlek ” är ett vitt begrepp.

Jag kan inte låta bli att undra om de äldre män som de yngre kvinnorna säger sig älska skulle kvala in som äktenskapspartner om de vore exakt desamma men jobbade i kassan på ICA?  Skulle de yngre kvinnor som väljer de äldre männen och säger:  ”det är ju bara kärlek det handlar om!” älska precis samme man om han jobbade på biltvätten där man rullar in sin tjusiga kärra? Eller om han var taxichauffören som kör genom den glimrande stan genom natten? Eller delade ut posten på den berömda advokatbyrån i city?

Ack! Jag tvivlar!

Det finns alltid undantag men jag tror nog att många kvinnor är traditionellt fostrade till att ha en räknedosa i trosan.  Nog rasslar den igång och deltar i valet av äktenskapspartner för en kvinna. Det är förstås skämmigt, särskilt idag att erkänna för en självständig stark modern kvinna – superskämmigt, det är så skämmigt att det till och med är skämmigt att skriva det för mig som tar mig friheten att reflektera just så.

Och är det så, funderar jag, är det så som många medelålders och gamla män tror, att kvinnor är likgiltiga inför den manliga skönhetens vara eller icke vara? Jag vet män som jag annars högaktar och anser vara kloka på många livets områden som faktiskt på allvar påstår: ”Det verkar inte vara viktigt för kvinnor hur en man ser ut.  Det är nog biologiskt. ”  Men, men, men, men är det verkligen så att en ung kvinna med fylliga heta läppar tycker det är härligt att kyssa en torrläppad gubbe och känna hans sladdriga kropp mot sin? Njuter verkligen en kvinna av att låta sina mjuka unga fingertoppar gäckande vandra över en kulmage?

Alltså, jag tvivlar på det.

Varför skulle det vara så att kvinnor inte eggas av manlig skönhet, som så många män anser vara fallet? Känner inte kvinnor sexuell lust och upphetsning av en snygg manskropp, len hud, fast bringa, välformad pung, vibrerande ivrigt ständigt återkommande stånd, smala slanka höfter, små pigga skinkor, breda skuldror med len skimrande hud? Stark mage och sköna fasta muskler på de mest härliga platser under den släta huden? Klara glimrande ögon, blodfyllda kysstäcka läppar och lockar att dra sina fingrar igenom?  Va? Eller är det så att kvinnor har en sådan andlig inre mognad att de bortser från sådana ytligheter och bara ser till personen( ”personen” kan liksom ” kärlek” vara ett vitt begrepp )  i den medelålders/ gamla manskroppen, eller? Specifikt  när det gäller män då, för de överser säkert inte med ytliga brister i sin egen uppenbarelse och älskar inte glatt sig själva för sitt inres skull, och en sådan befrielse vore antagligen inte heller önskvärd ety då kan hon ju fritt chansera.

Eller är det så att kvinnor inte förväntar sig några estetiskt sinnliga sensationer i sängen? Kanske de inte förväntar sig några särskilda sensationer alls, mer än kittlingen i att ha erövrat en ekonomiskt fullpepprat väletablerat fadersdjur som öppnar portarna till makt, rikedom och social impact?   Oj, vad vissa blir uppretade nu. Jag vet.

Jag erkänner att jag är väldigt ytlig när det gäller män och deras erotiska värde, och jag kan absolut INTE föreställa mig att en yngre upplaga av mig skulle hänge sig i extas med gubbe.  Jag häpnar när jag är på lokal, som Riche eller liknande, och ser unga snygga kvinnor klänga på normalfula gödda rödmosiga mycket medelålders män men med penningpung. Det är bortom min fattningsförmåga.

Så tänker jag på de där lämnade kvinnorna, de som åldrades i det där hemmet vid sidan av sin man. De är alltså utbytta delvis för att den yngre kvinnan har en yngre kropp. Det var ju något som var signifikant i Beckmans brevskörd, att männen talade om de unga kvinnornas kroppsliga företräden. Det är också vad en del av mina riktigt medelålders manliga vänner säger. De kan säga sådant som ” jag skulle ALDRIG kunna vara tillsammans med en jämnårig kvinna!” Och detta för att de saknar den släta huden, de fasta brösten, det våta skötet. ”Jag måste vara TÄND på en kvinna om jag ska vara ihop med henne. Spelar ingen ROLL hur trevlig och intressant och fin hon är som person, jag måste vara TÄND på henne” kan alltså män som närmar sig sjuttio upprört förklara. Kvinnan är kroppen. Det är för den hon ” älskas”. Jag skulle tycka att det vore en rätt kass man, om han älskade mig bara för min kropp och lade av med att älska mig för att jag åldras precis som han. Det är väl en rätt kass sort att ge sitt livs tid  till? Den skulle inte jag vilja ha!

Men jag säger så här:

Det är väl klart som FAN att deras sköten är torra! Tänk att leva i decennier med samma man som gör sitt gamla in och ut på samma sätt år ut och år in, utan nyfikenhet, på rutin, samma sak, repris repris repris och i denna repris ha ett outtalat surmunnat KRAV.  Tänk att upplåta sin underbara glödande kropp till en osinnlig make som aldrig lärt sig kärlekens konster och blivit för lat och som med stor sannolikhet blir stensur om han inte får komma till när han behöver och då låter sitt dåliga humor gå ut över stämningen i familjen. Det där med ”för husfridens skull” är inte något passerat om någon trodde det. Tänk att som medelålders mamma och fru först arbeta hela dagen och slita med sin egen karriär och sedan ta hand om barnen och hushållet och försöka göra det trevligt på alla de vis som samtiden kräver av en kvinna och han kommer hem och surar för att något tråkigt hänt på hans jobb, det är synd om honom, han är trött och han tiger framför tv eller sin skärm eller något annat, medan hon fortsätter att ta emotionellt ansvar för barnen och praktiskt ansvar för hushållet och när hon till slut får störta i säng kommer han rafsande efter hennes kropp, eller rättare sagt hennes bröst och sköte, fast han knappt har ställt en fråga, knappt har orkat prata med barnen, knappt har sett henne i ögonen! Ja, så ser det ut i många hem ska ni veta. Ni är inte ensamma! Jag vet. Jag är författare. Jag talar med folk om sådant de inte brukar säga till vem som helst och framförallt talar – och skriver – folk till mig! Både kvinnor och män, men mest kvinnor. De känner sig SEDDA i de där romanerna jag har skrivit i denna jämlikhetens tid, eftersom det är min uppgift som författare att se GLAPPEN. Det roar mig att se glappen!  Det roar mig att människor tror sig vara ensamma om dem. Nej, det är sorgligt men det är samtidigt lite tragikomiskt med hyckleriet över det hela, denna  fasadputsning, ensamhet och längtan och man måste just därför vrida och vända på allt man vet några gånger till.

Det finns ett skäl till att EN ENDA MENING i min roman ” Leontines längtan” slår an hos alla sorters kvinnor, oavsett bakgrund, utbildning, etnicitet och ålder. Leontines nacke längtar efter att bli kysst, när han kommer hem från jobbet och hon står vid spisen och lagar middag, men det sker aldrig. Det sker aldrig. Det sker aldrig. Alltså, detta med nacken är en bild: hon blir aldrig ömt bemött och nyfiket sedd i den gemensamma vardagen, i detta enda liv, i det som skulle vara kärlek och ge båda kraft att bära tiden, familjen, framtiden som de har enats om, hon blir inte sedd som annat än som kroppen, rättare sagt skötet och brösten att rafsa efter när det tränger på. Så! Vem erkänner det? Nej, inte många framstående självständiga moderna kvinnor.

Men inte undra på att den medelålders kvinnans sköte torkar i den äktenskapliga sängen!

Mannens lösning är inte att förändras som älskare, man och älskande, utan att finna en annan kropp med tillhörande trevligt uppträdande att byta till. Och kroppar finns det ju! De vill shoppa och bo bra och känna sig trygga. Kroppar som pustar ut för att de själva är den ”yngre kvinnan ” och alltså bör gå säkra eftersom ingen annan kropp kan hota dem så lätt.

Men kärlek, det är det! Fin romantisk kärlek! Jadå. Ömsesidig, god, trygg kärlek. Äntligen kärlek!

Så vandrar mina tankar till den medelålders mannen och hans problem med att de jämnåriga kvinnornas bröst inte är så fasta som de har varit. När det faktiskt finns sådana fasta placerade på andra,  men inte just på min fru så blir det frustrerande. Men faktum är att den medelålders kvinnans bröst fortfarande är just kvinnobröst på en kvinna. Däremot … jag undrar stilla…. VAD gör en medelålders kvinna , eller en ung kvinna ännu mer, med en medelålders mans bröst? De ska ju inte ens vara bröst? Hur gör man med sådana? Knådar man och klämmer man på dem och suger och smeker dem begärligt? Och när de börjar dansa framför ögonen på en, vad gör man då? Blundar?

För att inte tala om andra högst väsentliga företräden på manskroppen, som inte går att bortse ifrån som kvinna, inte ens om man är så förfinad och mogen att man kan bortse från gubbröst och kulmagar och sådant… hur ska man bemöta detta med det sviktande ståndet, ett faktum som de mest pilska män trots allt ofta, väldigt ofta, med tiden tvingas böja sig för?  Och särskilt som ung kvinna med vått sköte, fasta bröst och slät hud? What to do, what to do?

Men hallå, det här talar vi inte om, detta som skulle kunna kallas ” mannens åldrande”. Eller detta:   ”varför vill äldre kvinnor alltid ha yngre män?” Men om man skulle våga sig på att påstå något sådant så är ju allt en stor mänsklig  tragedi. Då går ingen säker.  Nu är det trots allt bara halva populationen som går osäker på grund av att de befinner sig i åldrande kroppar, men i så fall hade ALLA hotats! Då skulle vi tvingas dra slutsatsen att INGEN KAN ÄLSKA. Vad är kärlek, fick man då fråga sig på allvar. Vad vill vi detta enda liv på jorden? Då vore vi alla bara ytliga könsmonster som reducerar varandra till yta. SÅ långt kan vi inte gå!

Nej, vi talar vidare om och problematiserar om och om igen ” kvinnans åldrande” och cementerar påståendet ”varför vill äldre män alltid ha yngre kvinnor?”  Kvinnan och hennes kropp fortsätter att beskrivas som ett olösligt problem, och ” det kvinnliga åldrandet” som ett hot om förlorad kärlek och tillhörighet för varje kvinna.

Kan vi vända på det någon gång? Kan vi träna oss i att se andra perspektiv och finna andra infallsvinklar? Det här gamla ÄR tröttsamt.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Om Christina Herrström

Författare och dramatiker
Det här inlägget postades i Blogg. Bokmärk permalänken.

En kommentar till De medelålders fädernas behov av föryngring i sängen och andra perspektiv

  1. Göran Emitslöf skriver:

    Christina, vad jag blev glad över att hitta denna din text. Äntligen, tänkte jag, är det nån som tar sej för att gräva djupare, utmana, fånga och formulera det komplexa och motsägelsefulla i kärlek, attraktion, bekräftelse, trygghet, social tillhörighet. Jag läste tidigare Åsas artiklar och tyckte att hon stannade i alldeles för gängse betraktelser, konventionella rentav. En liten kommentar publicerade jag, men alls inte utvecklad. Befriande var det att nu ha läst dina betraktelser. Det stimulerar mej att pröva mina egna tankar och filosofera lite kring egna erfarenheter. Nu blir det förstås en del omtag av det du skriver, men kanske kan det vara kul för dej att läsa det filtrerat genom mej.
    Att attraktion inte kan befrias från yttre personliga attribut, kroppsliga såväl som sociala, är för dom flesta inte så kontroversiellt. Uppfattningen att män i högre grad än kvinnor värderar så är ganska vanlig, och det kan kanske ligga nåt i det, men jag är precis som du säker på att kvinnor i allmänhet föredrar tilltalande utseende, spänstig kropp, erotisk virilitet, sköna dofter, passande kläder etc. Det är coolt att du skriver fram detta ogarderat, utan brasklappar. Visst är inre egenskaper, värderingar, attityder det som i längden betyder mest för en relation, och för kärleken särskilt frikostig ömhet, uppmärksamhet, delaktighet, nyfikenhet, men ett sjangserande yttre utmanar upplevelsen av attraktion. Och jag tror inte att kärleken i längden överlever frånvaro på attraktion. Visst, det kan finnas stor näring till kärlek i att hjälpa, ta hand om, vårda en behövande, men det är inte den fasen av mogen kärlek vi talar om här, eller hur, utan snarare startpunkten för kärlek, förälskelse, lusten att börja en kärleksrelation, eller lusten fortsätta den utan sidoblickar åt alternativ.
    Att du vågade väga in materiella attraktionsmoment var dock mer kontroversiellt. Många har på känn att det är vanligt, men tycker att det är viktigt att ta avstånd från detta, rent av fördöma. Det börjar lukta obalanser på olika sätt, beroenden, maktförhållanden, rent av förtryck på väg mot prostitution. Men säkert är att detta finns nånstans i attraktionen, hopvävt med andra faktorer, kanske omöjliga att särskilja. Det är ju heller inte så konstigt om vissa fördelaktiga personliga inre egenskaper har lett till materiell och social framgång. Och kanske kan det vara vice versa, att framgång odlar vissa attraktiva egenskaper. Observera att jag inte tror det är exklusivt kvinnligt att attraheras av materiella och sociala möjligheter; skälen till att det kan verka så är andra – återkommer till det. Den kvinna (eller man) som avstår sinnlig sensation för tjock plånbok är i ett beklagligt självbedrägeri, eller hårt kantstött av livet.
    Så till grundtemat, åldern som attraktionskraft, manligt och kvinnligt beteende utifrån detta. Med tiden åldras kroppen obönhörligt. I vilket tempo och på vilket sätt bestäms dels av generna och dels av hur man sköter om kroppen. Men förutom biologin avgörs hur gammal du uppfattas av attityd, beteendemönster, mental energinivå, förändringsbenägenhet, intressen mm. Hur mycket av detta du kan ta kontroll över är svårt att komma fram till, men säkert till avsevärd del. Alltså kan vi delvis påverka dels det biologiska åldrandet, genom livsvanor, och dels åldersintrycket genom att tillägna oss vissa sätt att vara. Att ungdomlighet bär med sej åtskilliga attraktionsmoment förnekar nog ingen, likväl som att ålder kan tillföra andra typer av attraktiva tillgångar. Och när det gäller den sorts kärleksrelation vi pratar om här vore det självbedrägeri att inte tillstå att ungdomligheten firar triumfer. Som du oförblommat gestaltar så fint i form av avtändande gubbröst, svullen buk och falnande stånd.
    Är det då så att kvinnor i mindre grad bryr sej om ungdomliga attribut och i högre grad förälskar sej i inre egenskaper, sociala plattformar och materiell köpkraft? Åtminstone en erfarenhet jag har skulle kunna tyda på detta. I min senaste allvarliga kärleksrelation (tyvärr nu insomnad) levde jag ihop med en kvinna som inte märkte om jag hade klippt mej, köpt nya kläder, gått upp eller ner några kilon etc. Men hon var kanske ovanlig även på andra sätt; det trivsamma hemmet fick jag gestalta, matlagning blev också oftast mitt initiativ. Hon var inte heller särskilt ”kvinnlig” i sitt närhetsmönster, pussande och kramande inledde jag (förvisso mötte hon upp villigt), och sexlusten var resolut och utan krusidull, av oss var det hon som ”rafsade” efter mitt kön när det trängde på (ofta). Nej, jag tror inte att kvinnor generellt är mindre intresserade av ungdomliga attribut, förklaringen till att kvinnan oftare är den yngre i en relation är mer komplex. Sociala mönster som lagt initiativet i mannens händer, maktstrukturer som gjort att män får bättre chanser att bygga materiell och social ställning (som är attraktiv för kvinnan att hänga på – ”socialt fostrade till att ha en räknedosa i trosan”), mäns större frihetsgrad att röra sej utanför familjekretsen (och därmed kontaktytor mot andra kvinnor, gärna attraktivt ungdomliga) och efterhand, som en följd av dessa sociala mönster, har det mellan män byggts attityder som gör det comme-il-faut att betrakta och bedöma kvinnor efter fysiska företräden (vilket drivit fram lusten att visa upp en trophy-girl), medan det mellan kvinnor varit mindre acceptabelt att sukta efter en toy-boy. Men när katten … Jag är ofta på ön Lamu (Kenya) där befolkning och turister möts småskaligt och oftast i fin stämning, men med uppenbara stora skillnader i materiell kapacitet. På grund av att islam dominerar på ön är kvinnor oftast i stark social kontroll, medan män är utåtriktade. Där är det mycket vanligt att äldre västerländska kvinnor finner kärleken i en ung vältrimmad lokal man. Är den besvarad på sinnliga villkor? Christina, du betvivlar nog det.
    Självklart är det en personlig preferens vad som är attraktivt, vare sej det gäller yttre och inre egenskaper eller materiell och social situation. Ren äkta kärlek kan alltså uppstå mellan ung och gammal, tjock och smal, rik och fattig … Men åtminstone du och jag, Christina, är ense om att det verkar betydligt vanligare att bli attraherad av en spänstig energirik kropp än en slapp och slö, att det lockar med intelligens, humor och empatisk generositet och att den som följs av sociala och materiella valmöjligheter kommer med en viss trumf på handen. Allt, och mycket mer, sammansatt i komplexa mönster, ofta motsägelsefulla, som triggar den svårfångade förälskelsen, naturens skickligt utmejslade drog för att få oss att med skygglapparna kasta oss ut i hämningslös parning. Varefter i bästa fall en mognande kärlek tar vid, som frodas bäst i frihet under ansvar, särskilt för avkommorna.
    Du efterlyser andra perspektiv, nya infallsvinklar. Din text är en bra början, rycker av täcket och blottar hyckleriet, studerar glappen, som du skriver. Cohen var inne på samma spår, diktade – typ: i sprickorna kommer ljuset in. Det stimulerar till samtal, på kammaren, parmiddagen, herrklubben, jobbets fikabord … Och kanske händer nåt sakta, för kvinnor och män, dvs hela populationen, lever under dessa förhållanden, allas kärlek är hotad som du skriver. I varje fall tänker jag inte gå med på för egen del, så jag börjar med självrannsakan, granskar mina drivkrafter, erkänner mina impulser att låta blick och fantasi uppsöka den unga kroppen. Har jag då upplevt högre nivåer med yngre kvinnor? Nej, inte alls. Den mentala upptäcktsresan är vad jag går igång på, den otämjda längtan efter att tränga djupare in i varandras lustar, hisnandet av att blotta egna drömmar långt från salongsfähighet. Den har inte på något sätt följt åldern utan helt andra individuella spår. Och så tänker jag på vaksamheten i vardagen, att fånga tillfällen att blåsa liv i glöden. Jag längtar efter att bli kysst i nacken.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.