DEJTING: att bli det invanda äktenskapet eller den finare varianten; hans dagbok redan före första träffen!

Ja med den rubriken har jag ju sagt allt. Men efter mitt första lilla inlägg om TINDERBLICKEN har jag fått MÅNGA reaktioner från andra kvinnor och just ovanstående erfarenhet är tydligen vanlig. Men hur kommer det sig?

Man har alltså börjat skriva lite grann till varandra för att det finns en ömsesidig nyfikenhet och förhoppning. Så ganska snart, alltså ibland alldeles kopiöst kvickt uppstår en situation där man måste inse att man har blivit osynlig på ett annat sätt än så som man blir osynlig av Tinderblicken.

Mannen ifråga börjar använda kommunikationen som ett rum för utlopp för vilken tanke som helst som far genom huvudet. Damens tindrande förhoppningsfulla blick kan inte annat än slockna vid läsning av ingående beskrivningar av hur golvbrunnen just har gått sönder och att han måste kontakta en rörmokare, eller detaljerade uppdateringar av hur hans maghälsa ser ut för tillfället, eller i mer utökad form hans gamla mors hälsotillstånd och resultaten på genomgångna tester. Ens förhoppningsfulla blick får leta sig igenom meddelanden om vad mannen har svalt för middag, vad lunchen bestod av förutom den rafflande uppgiften om vad han planerar att äta nästa dag! Kvinnans intresserade hjärna kan också anses behöva stimuleras eller berikas eller vad? av information om var han har polyper och vilka slags intima undersökningar detta föranleder och hur det känns att bli av med luften som fyllt områdena där polyperna finns – vid ett alldeles för tidigt skede av bekantskapen och sedan kan det inte hjälpas att man är en smula avtänd.

Man undrar, är det sådana här saker man närmar sig varandra med? Är det så en man hoppas att en kvinna ska falla för honom? Måste man som kvinna genast gulpa i sig ALLT? Det är en smula förbryllande att mannen talar med en som om man var hans gamla fru, och allt antas vara intressant för en. Och ” en” är då alltså en på något sätt tilltalande kvinna som han har sett på bild och som visat sig nyfiken på honom av någon anledning. ”En” är inte JAG alltså, utan jag refererar till andras erfarenheter här, men blandar smått och gott, för fenomenet är också min egen erfarenhet.

Det är konstigt. När förtjusningen och nyfikenheten över att ha fått ännu ett meddelande eller mail har fått sig dessa törnar gnider man fundersamt hakan och höjer sitt ena ögonbryn, snarare än kippar efter andan med rosiga kinder och glimrande blick. Hur kunde mannen ta ett sådant jätteskutt in i något vardagligt och vardagsintimt som golvbrunnar och polyper? Redan? Är det så lätt för dem att föreställa sig att man är intresserad, att allt redan är fixat, man hänger liksom redan där vid armen och nickar införstått? Eller är man inte egentligen en människa att upptäcka? Vill han bara själv bli upptäckt, fast ”upptäckt” är att ta i, utan snarare de facto överlämnad i hela sin vardagliga prakt. Detta, min sköna är jag, take it or leave it. Chosefritt är det i alla fall!

I sitt stilla sinne utstöter man ett ” vadan detta?”

Sådant här kan också hända: man inbillar sig att man för en dialog. Nu är ju visserligen vi kvinnor vana vid att män talar väldigt mycket om sig själva så det kan ta ett tag innan vi inser att det är just så det förhåller sig och i början är man artig medan man har hopp om ett samtal och ställer ” de rätta frågorna” ( vilket startar ännu mer svada) och man blir glad, ” åh tänk, vad fint, han säger att jag ställer de rätta frågorna” men efter ett tag märker man att det man själv berättar inte leder till några rätta frågor från hans sida och det mesta passerar okommenterat. Då är det läge att sent omsider begripa att det inte är en fråga om en dialog, utan endast handlar om den illusion av samtal som uppstår av att man inte blir avbruten då man skriver.

Men jo alltså, mitt i känslan av att man för en dialog ( alltså innan man har insett att så inte är fallet) och man ännu nyfiket och förtjust kastar sig över ett plingande aftonmail, inser man att ännu ett steg har tagits FRAMÅT, ty mailet inleds med: ” Jag måste skriva av mig ”

Aha.

Man är alltså en levande dagbok. Eller ett KÄRL uti vilket han kan förlösa sin ångest. Detta med att vara det MOTTAGANDE KÄRLET är ju klassiskt (och en gruvlig missuppfattning). Åh nej! Man har alltså blivit någon som vederbörande skriver av sig på, ofta i harm, rentav vrede över sin förra fru eller något annat frustrerande.

Det här är en balansgång. Alla kan trampa över, det är inte alls svårt att plötsligt ha skrivit en massa saker som man nog inte hade sagt högt om man suttit mitt emot varandra. Och det är ju fint att berätta om sig själv lite grann, och våga berätta sådant som inte är så förbannat lyckat, som visar att vi är människor med både ledsamt och glatt i oss, sår och drömmar. Men det är inte riktigt samma sak som att ” skriva av sig ”. Jag och de andra kvinnorna, som har kontaktat mig, undrar varför de gör så där, männen?

Varför är man direkt så självklar för dem att de tror att man ska intressera sig för att avloppet måste rensas eller för deras alltför privata problem? Redan före första träffen! Man har inte ens talat i telefon…

Är det en variant på temat: kvinnan är till för mannen enligt mannen?

Alltså, det här är alldeles, alldeles i begynnelsen. Då man närmar sig. Eller kanske närmar sig. Ibland, får jag i rättvisans namn tillägga, har det dröjt till efter en fika innan mannen tar ovanstående steg, men det är ÄNDÅ alldeles, alldeles i början. Ger inte detta ett lite slarvigt intryck? Att man tror sig vara så oerhört önskvärd att man kan egoslarva lite med en annan människa, som är ” den kvinna som jag önskar träffa för ett seriöst förhållande ”…

Det får en att undra om inte kvinnor och män -ofta – söker helt olika saker i idén om kärleken?

Om Christina Herrström

Författare och dramatiker
Det här inlägget postades i Blogg. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.