Den nyvakna DEBATTEN om mäns våld mot kvinnor

Den senaste tidens mord på kvinnor har som alla vet skapat en debatt som borde ha förts för evigheter sedan – och som man kan befara kommer vakna till emellanåt utan att något görs av bestående värde, precis som det har sagts i minst trettio år att man NU minsann ska se över de ensamstående mammornas ekonomiska situation i vårt samhälle.

För trettio år sedan vet jag att man talade ordrikt och eldigt om de ensamstående mödrarna och deras ekonomiska utsatthet som måste förbättras, eftersom jag då hade en väninna som just hade skilt sig med två små barn. Den före detta mannen bidrog inte ens med pengar till ett par nya strumpor till barnen och själv arbetade hon inom kultursektorn – en av dem som förskönar samhället med sin konst ni vet – och hade alltså absolut inga ekonomiska marginaler.

Femton år senare var jag själv ensamstående med tonårsbarn och även då hade man insett att de ensamstående mödrarna hade en mycket svår situation i vårt samhälle där alla ska ha samma möjligheter och värde – utan att det hade märkts någon förbättring.

För några år sedan drog me too över världen och den verklighet kvinnor lever i blottlades för alla och envar, allt det som varje kvinna vant sig vid och tänkt ;”Det är bara så här, det finns inget att göra” efter att ha utstått oinbjudna sexuella närmanden och yttranden sedan vi fick bröst. Heureka, världen reste sig emot detta och kunde plötsligt identifiera det som övergrepp och kvinnor kunde se på varandra och ropa ”DU MED?”

Nu vaknar alla ett par år senare och för plötsliga allvarsamma debatter om mäns våld mot kvinnor…. som om det vore något nytt och något isolerat från exempelvis hur man värderar mödrar, ensamstående mödrar, hur man värderar kvinnors arbete, hur man värderar kvinnors hälsa, hur man värderar kvinnors makt över sina egna kroppar? Och knappast borde det ha behövts mördade kvinnor för att slutsatsen skulle kunna dras efter det klarspråkiga Metoo, men si det krävdes det. Det är ändå förbluffande att en tanke sällan tycks leda till en annan!

Men alla tänkande människor välkomnar debatten om våldet mot kvinnor, men FORTFARANDE talar man inte om det kontrollerande våldet, om det psykiska våldet, om det som somliga kallar emotionella våldet. Varför är kunskapen om detta obefintlig? Alla som har utsatts för psykiskt våld ( vilket ofta är det fysiska våldets första fas ) måste känna ett skrik i bröstet när det hela tiden utesluts i dessa allvarliga debatter! Ett skrik!

Det psykiska våldet är svårare än det fysiska. Det psykiska våldet bryter ner människor på ett djupare sätt. Och vanligen har de som utsatts för fysiskt våld förberetts med psykiskt våld. Att tillintetgöra, handlar det om. Att ta makten.

Men det psykiska våldet OSYNLIGGÖRS.

Det psykiska våldet är inte straffbart, inte ens om det används som ett vapen för att komma över andra människors tillgångar. Vid sådana brott – (som det brott jag själv har utsatts för som enbart var möjligt att genomföra genom det utstuderade psykiska våldet utfört av en man som fick makt över mig då jag var i akut sorg efter min pappas plötsliga död ) – anses det inte ens ha funnits ett VAPEN, det anses inte ha funnits ett VÅLD – för att det psykiska våldet inte räknas, det är inte straffbart. Med andra ord är det fullt tillåtet.

Hur är det möjligt i en modern tid? Vi lever i en tid som svämmar över av olika metoder för framgångsrikt tänkande, eller lugnande tänkande, av en stor acceptans för psykisk terapi och hjälp, ett allmänt djupt erkännande av värdet av t. ex kristerapi och idrottspsykologi och hundpsykologi och diverse annat… MEN att räkna in det mänskliga psyket när det handlar om psykiskt våld är fortfarande helt främmande. Hur är det möjligt?

I min förra blogg förklarade jag att jag inte kan få någon ersättning från staten för det rån ( 3, 4 miljoner ) jag utsatts för – för att förövarens vapen inte var fysiskt våld. Det ekonomiska brottet kallas ” förmögenhetsbrott ” alltså väldigt distanserat från psykiskt metodiskt övergrepp och våld mot en människa i syfte att ta ifrån henne allt hon äger. Väldigt långt från att dagligen nöta ner en annans psyke, trötta ut, förvirra med målet att tillintetgöra, krossa offrets förmåga att tänka och agera utifrån sig själv. Det är alltså inte ” våld ” .

Hur är det möjligt att kunskapen är så ringa? Och hur många offer för detta slags brott offras igen av samhället – även om samhället har åtalat och dömt förövaren? Hur många offer som mot alla odds har klarat sig genom det våldet, går under när samhället säger ” du har inte utsatts för våld. Du får ingen ersättning. Ingen hjälp alls faktiskt.”

”Våld mot kvinnor” är ett begrepp som måste innefatta också det psykiska, emotionella, ekonomiska våldet, annars är diskussionerna och ” lösningnarna” fortsatt tama och kommer visa sig verkningslösa i det stora hela.

Man måste tänka ännu längre:

Vad är en kultur som hyllar våld mot kvinnor, vilket är vad vår kultur gör, och tjänar massiva pengar på just exakt det; våldet mot kvinnor? För er som inte har reflekterar över det kan jag tipsa om att titta närmare på storsäljande krim ( skrivna av både kvinnor och män som gör sig själva rika på sitt nedplitade utstuderade våld mot kvinnor) och de oändliga mängderna TV- serier, långfilmer som lockar med kvinnor i skräck, om de ens lever när dramat börjar. Sedan har vi prostitutionen, våldsporren. Den som fortfarande hävdar att kvinnorna gör det för att de vill det, har inte orkat skrapa på ytan – eller saknar empati, vilket ju ungefär 3 % av befolkningen gör, förmodligen fler. ( enligt forskning )

Hur kan man BARA diskutera mäns våld mot kvinnor? Man måste diskutera mansrollen, man måste diskutera vad pojkar lär sig redan från förskolan ( då de oftast lär sig bra saker ), vad de sedan lär sig i skolmiljön, av sina fäder, mödrar, av den kultur som lever i vårt samhälle. Kvinnor har arbetat i generationer för att förändra kvinnorollen till att få bli HELA MÄNNISKOR ( det är en bit kvar som synes ) men när ska MÄN börja driva rätten till att få vara HELA MÄNNISKOR? De var hela människor som små pojkar! Som små hade de alla förutsättningar att bli bra män. Då var de flesta ömsinta, omhändertagande, generösa, kärleksfulla – och älskade sina mödrar ( kvinnor )

När ska blicken riktas mot den kommersiella kultur där kvinnors plågsamma död eller förödande skador är navet som nöjet snurrar kring? På annan industri ställs kravet att den ska ta ansvar för den skada deras produkter åsamkar miljön.

Varför ställer man inte samma krav på underhållningsindustrin? Några procent av intäkterna på filmer / böcker där kvinnor ( om och om igen ) offras som en del av underhållningen bör gå till verksamhet där kvinnor skyddas för detta våld, och till verksamhet som arbetar med MANSROLLEN.

Varför inte? Industri som industri.

Och slutligen; För egen del kan jag inte förstå hur man som författare kan vilja fördjupa sig i att beskriva vidriga mord och övergrepp på kvinnor ( och andra levande varelser ) FÖR ATT tjäna sina pengar? Någonting inom mig reser sig kraftfullt emot tanken. För mig finns det inget som helst beundransvärt i det (ibland) goda liv detta underhållsvåld ger sina upphovspersoner. Men eftersom kulturen hyllar pengar och våld är de förstås både respekterade och beundrade – ja, objekt för andras längtan och drömmar om framgång.

Om Christina Herrström

Författare och dramatiker
Det här inlägget postades i Blogg. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.