EN VARM ANDEDRÄKT MOT FOTEN

  • En natt när jag sov i min säng erfor jag en knappt förnimbar värme mot min fotsula. En fuktig värme. Det var så litet, att jag inte var säker på att det verkligen var så. En liten, liten varm andedräkt som pustade på min hålfot.
  • Det var min lilla valp. Och min valp är en mycket liten valp eftersom han är en papillon. Ett litet märkligt djur. Jag är fortfarande förbryllad över att han är en del av min flock. Min flock har krympt kolossalt, men den har många ben, tio för att vara exakt. Denna lilla pustande andedräkt, ett litet levande väsen som andas. Hela världen är full av små levande väsen som andas.
  • Jag förstår inte att han är hund. För mig har hundar ett annat slags utseende. De är långbenta, stora, de är kraftfulla, muskulösa. Detta lilla liv ser ut som om han egentligen hör till skogen, och bor i en hålig stubbe och om man har tur kan man se hans lilla pigga vaksamma ansikte sticka upp, men snabbt försvinna igen.
  • Så ser han ut. En så liten och otroligt kvick kropp. Och den mjuka pälsen. Jag har aldrig haft en hund med sådan päls, som ett fluffigt litet gosedjur. Mina hundar har haft sträv vattenavstötande päls eller som den stora hunden som är den lilla hundens skeptiske storebror ( han anade inte att det var det livet hade i beredskap för honom, han ville förstås vara ensam på täppan ) päls: tät och krullig. Men detta, långa svepande lena fransar. Och de små små tassarna. Som en liten katt.
  • Och bjäbbet?
  • Jag har verkligen inte betraktat små hundvarelser av denna sort som hundar förut, utan som något slags marsvin med för långa ben. Och jag har tänkt; men varför uppfostrar de inte sina småhundar? Varför bjäbbar de?
  • Nu vet jag att de är larmhundar. De ska LARMA. Det är inbyggt i dem att säga till när något inte riktigt är som de tycker att det ska vara. Men man kan förstås lära dem att en massa saker faktiskt ingår i verkligheten, som anda hundar och människor i rullstol.
  • Men att få vara med om det; den lilla varma pusten mot hålfoten mitt i natten.

Hur kom den lille vovven till mig? Ja, det var på underliga vägar, men jag tror att de var riktigt att han skulle komma. Vad min stora hund tycker verkar variera och det är inte lätt att fördela sina gracer på två. Ibland möts jag av fyra frågande ögon: De ser ut att säga ;” Varför är du så tråkig? När ska vi göra något kul?”

Är det lugnande eller stressande att ha hund, kan man undra. Nu är det som det är, och vi går långa promenader i naturen och mycket mer än så verkar jag inte riktigt förmå. Det irriterar mig. Jag brukar vara energisk och få saker gjorda. Det sker inte nu.

Min stora trötthet utreds äntligen av läkare. Jag vände mig till slut ifrån min vårdcentral med det stiliga namnet DIN VÅRDCENTRAL, för att de har slarvat med en del saker. De har min diagnos som är PTSD ( posttraumatiskt stressyndrom ) efter ödeläggarens fula framfart och jag har gått och pratat där i fem år. Hon har varit snäll och stöttande men så mycket har liksom inte hänt. Och jag har sökt vård för mitt hjärta, för min mage, för min trötthet. Ingen, inte heller jag, har kopplat ihop ont i hjärtat, ont i magen, sömnlöshet med den diagnos jag har PTSD. De har gett mig sömntabletter och antidepressivt, trots att de kan stirra i min journal med TVÅ PTSD i!

Till slut gick jag till Gallerian och vårdcentralen där, KRY. Jag nämnde för min läkare att jag INTE tror att min enorma trötthet beror på psykopatens framfart – för jag tror att jag är KLAR med det och jag har vilat jättemycket ! – utan jag tror helt enkelt att jag är sjuk. Jag har ju haft cancer. Hon gjorde något som förvånade mig otroligt. Hon fångade upp mig, fast jag inte själv visste att det var det jag behövde. Hon dröjde ordentligt vid det jag bara kastat ur mig, som oviktigt och över, det vill säga psykopatens intrång i mitt liv. Hon frågade om jag har diagnosen PTSD. Ja, den fick jag redan 2014 när jag sökte upp psyket för att få hjälp med allt som hänt mig och hur jag skulle hantera den. Sedan har jag fått den igen på DIN VÅRDCENTRAL.

”Och ingen har erbjudit dig trauamterapi, eller utrönt om det är det du ska ha?”

”Nej”, svarade jag helt paff. Skulle jag ens komma på tal för en sådan sak?

Hon bestämde att ta alla prover på mig, särskilt med tanke på min sjukdomshistoria, och det gjordes direkt. Detta för att utesluta att det är något fysiskt fel som orsakar den oändliga tråkiga tröttheten. Sedan fick jag remiss till olika andra undersökningar för att göra en ordentlig genomgång av vissa saker. Jag var fullkomligt ” blown away” kan man säga, av att tas på sådant allvar och av att vården verkligen ville gå till botten med detta. Bara DET gav mig ny energi. Jag slipper gå och tro att jag har en obotlig sjukdom. Snart kommer jag att få veta och hittills är alla de tagna proverna häpnadsväckande superperfekta. Så varför tröttheten?

Hon gav mig redan vid första mötet en tid hos en av Krys välrenommerade psykologer för att reda ut om jag behöver traumaterapi. Vad det nu är. Men det är i alla fall mer rejält än att sitta i en fåtölj och prata utan att egentligen komma någon vart och inte egentligen få några verktyg heller, bara vänlighet, vilket inte är fy skam i och för sig, och ett rum att gråta i. Men man vill ju komma vidare och ta sig an sina krafter!

I SVD för någon dag sedan stod det om den kassa vården av människors psyken i vårt land. Och till exempel det absurda att man bara får ett visst antal samtal – och att det till och med kan försämra människors tillstånd. Självklart, om man måste avsluta mitt i en påbörjad viktig och plågsam process. Det är som att säga till patienten att den bara får ett visst antal operationer så den får skynda sig att läka på rätt sätt, helst vid första operationstillfället.

Jag vet många unga människor som har väntat i åratal på att få bra behandling. Som till och med har fått vänta i år på att få komma till BUP och där har de inte bemötts på ett konstruktivt och adekvat sätt, utan har med hjälp av starka föräldrar fått söka sig vidare. Den som har råd kan också betala privat hjälp och kanske få den vård de ska ha. Är det rimligt? Vad kostar denna dåliga vård vårt samhälle? Det måste kosta enorma summor och enormt lidande. Det vet vi redan.

Jag är själv en ganska stark person, jag har utstått mycket och jag fortsätter , men jag hade behövt mer konkret hjälp för att kunna återerövra mina resurser. Jag kommer säkert få saker på rätt köl, jag har kommit en bra bit, men tror också att traumaterapi skulle kunna vara bra. Vi får se. Men det är hjärtslitande och moraliskt upprörande att ett rikt samhälle som vårt, som berömmer sig för att vara upplyst och medvetet och humanistiskt, är så kasst på just den här delen av vad det är att vara människa / samhällsmedborgare. Själen!

Själen och tänderna, kan man säga. Om man har råd kan man få hjälp med dem båda. Ögonen kan vi tillägga!

Innan jag kom till min läkare på KRY så har jag haft KBT på nätet med en psykolog – också via Kry. Och det hjälpte mig, det gav mig verktyg, det motiverade mig och det var så bra att få prata med henne en gång i veckan och följa upp hur jag lyckats med mina föresatser, och vad jag tänkte och vad jag drömde på nätterna och vad jag ville. Men kanske det inte räcker i mitt fall, efter allt som varit. Det var dock en MYCKET bättre hjälp, fast det gick via skärm, än alla de timmar jag suttit i det mörka rummet hos den snälla terapeuten på Din vårdcentral. Jag undrar lite grann… kan det vara så att man avstod från att rekommendera mig det jag behövde på Din vårdcentral? Den är ju ägd av sin personal, och de behöver de patienter de kan få för att gå med vinst och om någon går där år ut och år in en gång i veckan är ju det exakt vad de vill ha. (jag fick ett obegränsat antal samtal ) Men om de utifrån min diagnos PTSD hade rekommenderat mig traumaterapi så hade jag lämnat dem, eftersom de inte kan erbjuda det. Kan det vara så? Vad otäckt i så fall, liksom otäckt i förbifarten, för de tänker kanske inte så AKTIVT. Men de har inget AKTIVT intresse av att bli av med en säker klient heller, genom att rekommendera människan traumaterapi, så länge den håller ihop sig något så när.

Det finns mycket att fundera över. Jag berättar detta, för att det är adekvat. Det är viktigt att veta att människor som har utsatts för ondskefulla ting inte bara tar sig samman när det är över och återerövrar allt. Det kan se ut så, men det tar sin tid. Och det är en del av brottet. Att offer för olika slags övergrepp ofta får kämpa i många år , kanske hela sitt liv, efter att de har utsatts. (Det påminner mig om det viktiga i Maria Svelands och Cissi Wallins dokumentär som ska komma på SVT den 28 oktober. )

Men… där jag började…det lilla vilddjuret som sover mot min fot om natten. Att känna en varm liten andedräktspust mot sin hålfot, medan man flyger mellan sina drömmar, är så fridfullt och … förunderligt… att bara tanken på det får en sargad själ att le.

Om Christina Herrström

Författare och dramatiker
Det här inlägget postades i Blogg. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.