Fåfänga, åldrande och det…

Alla har säkert läst om en del av våra inflytelserika, på så sätt mäktiga kvinnor som sörjer sin förlorade skönhet, och att män inte längre betraktar dem med samma blossande iver som förr.

Jag blir beklämd av detta. Det är synd att de har luftat det öppet. En sak är väl att diskutera kravet på kvinnlig skönhet och det bisarra i att kvinnor ” inte räknas ” och ” inte syns ” (om de inte fångar mäns omedelbara sexuella intresse, inte heller får kvinnliga reaktioner på sitt utseende) när de blir äldre – att kvinnor som redan har svårt att hävda sig på grund av sitt kön, efter en viss ålder anses få ännu svårare att betraktas som människa med pondus. Det kan man analysera och reflektera över och även ifrågasätta substansen i, men att själv, som en inflytelserik kvinna offentligt beklaga sig över att man har åldrats och inte gör sig lika bra på bild, eller kan använda sig av sina behag för att tillskansa sig utrymme, är…. sorgligt.

Detta är kvinnor som andra beundrar. Kvinnor som kvinnor beundrar. Kvinnor som unga kvinnor, likväl som äldre kvinnor beundrar. Något faller platt till marken. Det blir ganska snopet.

Dock. Fåfänga är inget negativt drag. Det är något människan har med sig, en av hennes färger på den palett som är människans skapande – och glädje över att leva och vilja att hylla det vackra och sköna som livet är. Vi ska vara tacksamma för fåfängan. (Den gör att vi sköter vår hygien, inte minst. ) Man ska inte skämmas över sin fåfänga eller sin längtan efter skönhet. Den finns i alla kulturer och tider, men att låta sig kedjas av ” den manliga blicken” – eller kanske snarare vår kulturs kommersiella blick på vår personliga uppenbarelse i världen, är vilket alla vet, smärtsamt, tragiskt, hopplöst, ett slöseri på energi och välmående. Många har förvånats över dessa inflytelserika kvinnors klagan. Många har blivit besvikna, riktigt besvikna över denna blottade, sorgliga brist i självförtroende och självuppskattning.

Män åldras också. De har dessutom svårare att åldras vackert, om vi ska tjata om det. Men som vi vet, dras kvinnor till män på grund av deras makt, deras inflytande, deras eventuella talang, så det ska inte vara något problem rent bekräftelsemässigt att de för det mesta blir oerhört mindre vackra som äldre än som unga. Detta, att fortsätta betraktas som sexuellt gångbar och fortsätta kunna göra ett smashing intryck att manipulera med, är alltså bara ett problem för kvinnor.

Men varför öppet hänga med på detta och ”erkänna ” sin smärta – som kvinna – över att inte kunna använda sitt utseende som förut , för bekräftelse, för möjligheter? Då uppfattar jag denna offentliga smärta som en acceptans för skitordningen och att man själv de facto har bidragit, med tillfredsställelse, att bära upp den. Jag tror att kvinnor i allmänhet och inte minst unga och växande kvinnor hellre vill se dessa inflytelserika, mäktiga kvinnor åldras – med värdighet. Med en stabil känsla av självrespekt. I det finns alltid skönhet. Alltid.

Det är sorgligt. Dessutom kan de ju fixa till sig om det anser det vara så avgörande. Det gör ju folk helt öppet, lägger ut på sociala medier och hyllas för det. )Nu när alla vet att de vill vara lite snyggare kan de ju göra det utan att folk höjer på ögonbrynen – tvärtom kanske de får hyllningar!)

Jag skrev TV -serien GLAPPET för länge sedan. Den handlar delvis om dessa frågor och vad detta gör med oss. Jag hade tänkt på det mycket länge. För egen del kände jag mig fångad i det paket alla andra såg, mitt yttre, sedan jag var i tonåren. Startskottet till GLAPPET inträffade när jag var 16 år och gick i gymnasiet på Lidingö. Jag hade alltid, sedan barndomen, varit en grubblande flicka, mycket reflekterande och ingen gå i flockperson. En dag skrev jag en insändare till skoltidningen om att de välsituerade skolkamraterna inte hade orkat ta sig till skolan då det var temadag om alkoholism. Endast en handfull elever var där. Det provocerade mig, mina skolkamraters ointresse och likgiltighet för världen utanför den trygga ön. Rektorn och andra vuxna tackade mig. Mina skolkamrater, som bara sett paketet av mig och hade en idé om vem jag var för att jag var söt, blond och attraktiv, kom fram till mig och sa sådant som ” är det verkligen du som har skrivit det? Är det inte din bror?” och ” Jag trodde ALDRIG att du egentligen tänkte!”

Det chockade mig. Djupt. Jag levde alltså i ett enormt glapp mellan vem jag var och vem jag tolkades till att vara endast utifrån min ” skönhet ” . Min ” skönhet ” gjorde det dessutom knepigt med alla relationer till andra tjejer, utom mina bästa vänner. Jag blev utsatt för ganska mycket skit endast för att jag var så kallat ” vacker ”, både från andra tjejer, nyfikna killar och kåta lärare. Jag har stött på en hel del illojalitet bland tjejer, det som rubriceras som ”avund ” en i vissa år ( högstadiet, tonåren främst kanske) blind aggression som inte är att leka med. Och att i tjejers sällskap ofta tvingas vara medveten om att jag ansågs vara vacker och därför inte kunna vara mig själv, utan snabbt måste signalera viss ödmjukhet för att inte betraktas negativt, pågick tills jag var ungefär 30 år och blev mamma. Efter det var det inte längre lika knepigt med kvinnorelationer, vilket jag var oerhört tacksam för! Men efter att jag skilde mig och blev en singelkvinna uppstod problemen igen och jag uppfattades som hot- fast jag långt ifrån har varit något hot mot någon annan kvinna. Ja, visst ger skönhet en massa plus, också- en massa plus som jag troligen inte ens reflekterar över, eftersom jag inte varit med om något annat. Men…jag vet inte, att inte vara en projektionsyta för andras fördomar kanske också ä ganska positivt.

För hur underbart är det att inte kunna röra sig någonstans som en fri och osynlig människa utan att väcka mäns uppmärksamhet och kvinnors motstånd? Att inte kunna ta en kopp te på ett café, inte sitta på ett tåg ensam, inte kunna gå på bio ensam, inte kunna gå igenom ett rum utan att tvingas bli medveten om alla mäns blickar, eller på trottoarer och in i affärer? Att hela tiden tänka på vad man har på sig för att inte ytterligare signalera något som man inte är ute efter, medan andra kan ha linnen och shorts och raffiga klänningar, utan att någon , varken kvinna eller man, kommenterar det? Och att behöva hantera svartsjuka partners som tror att man är den man är för att man ständigt KRÄVER bekräftelse från andra könet, fast det enda man är är att vara normalt trevlig, om ens det? Eller… som sagt, bara har gått genom ett rum i en röd klänning. Det är inte kul att utsätta sin partner för oro, då andra mäns blickar glider lystet över en.

Varför handlar allt om oss och vad vi gör och är? Männen då – och deras idéer om oss?

Jag lider inte av att ha förlorat min skönhet, inte särskilt mycket. Jag tycker det är jätteskönt att kunna gå omkring i världen utan att känna att jag är där för att dekorera den eller väcka förbipasserandes drömmar. Jag tycker det är jätteskönt att slippa bli dragen i av alla möjliga män som vill locka mig att beundra dem för att de ska få mig i säng. Nu skulle jag till och med kunna gå ut och dansa själv troligen utan att jag måste säga till dörrvakten att stoppa alla som försöker ta sig ut samtidigt med mig, för att ingen ska kunna följa efter mig; som det har varit till bara för några år sedan. Är det något roligt? Inte. Ack, inte!

Och varför räcker det inte att den man / partner man har vid sin sida tycker att man är vacker? Det fattar inte jag, men jag har å andra sidan varit bortskämd på denna punkt.

Visst är det tråkigt att se hur ansiktet faller ihop och underliga linjer framträder. Men det är ju fascinerande samtidigt! Det är livet! Alla åldrar finns i ansiktet!

Men med det sagt, vill jag inte sticka under stol med att jag naturligtvis är fåfäng. Jag tror inte någon vill att en ful och ofördelaktig bild av en ska tryckas i tidningen. Alla vill väl vara fina på bild. Jag kan också upphäva små yl när jag ser hur jag förändras. Och jag kan se min åldrade mamma i mig. Det är ett tecken på att allt står rätt till , å andra sidan. Släktena komma och gå!

Livets rytm är ju vacker. Det kan vi tycka om allt och alla andra. Trädens rytm. Och alltid de bedårande djurungarna och de bedårande knopparna och det skira hoppfulla ljuset om vårarna!

Om och om igen, kommer de. De bedårande ungarna, de vackra vackra ungdjuren. Så är det bara. Vi ingår i detta. Och starka, inflytelserika kvinnor får linjer, hakor, gummiga kroppar och ådriga händer. Men varför inte vara lika stolt över det? Vi bär ju allt inom oss.

Det är en sjuka, att alltid betrakta oss själva utifrån. Så blir ingen någonsin nöjd. Den sjukan tar mer och mer fäste , verkar det som. Det är något väldigt sorgligt, väldigt sorgligt – och tomt -över det. Det gör ingen lycklig.

Om Christina Herrström

Författare och dramatiker
Det här inlägget postades i Blogg. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.