Finna lugn

Under sommaren har jag vilat. Det har varit en sensationell känsla. Kunna somna, kunna vakna – utan att ha den ohyggliga inre stressen som varit till följd av Ödeläggaren. Det har. varit ett decennium av ohygglig inre stress och förra sommaren när jag skrev klart boken drev jag mig så långt på redan knapp ork att jag egentligen inte förstår hur jag höll hela vägen.

Oron inför bokens utgivning, anspänningen inför och vid intervjuer och chocken när flera recensenter inte kunde läsa boken utan att själva bli så provocerade att jag kallades idiot och svikare, etcetera, höll mig vidare på inre helspänn och i sömnlösa nätter. Jag förstod inte att professionella läsare inte kunde se det professionella i mitt verk. Hur jag lyckats förmedla denna mardröm genom att analysera den och bena upp den och sedan bygga upp den, gestalta den idet drama det var medan det pågick. Recensionerna var affekterade och saknade analys, det kändes som om kritikerna ( inte alla! ) reagerade med att spotta på det som kanske egentligen skrämde dem. Mänskligt, men farligt – och den vanligaste reaktionen på själva övergreppet. ”Hur kan man vara så dum?” – och en vägran att se det mer nyanserat, djupare, mer intelligent. Jag kände när jag läste recensionerna att jag hade misslyckats kapitalt med syftet med boken och istället själv hamnat i fokus – dessutom som

”grundlurad av en pajas” och ” idiot”.

Reaktionerna jag fick från läsare – nu har fler än tusen personer, för mig okända -skrivit till mig om sina upplevelser, sin lärdom, sin upprättelse, sin förståelse efter att ha läst boken – dessa reaktioner har varit på alla sätt läkande. Dels för att jag förstår att jag trodde rätt; boken behövdes och därmed har den uppnått sitt syfte – men också privat, för mig, har det varit läkande att möta dessa reaktioner. Dessa ”vanliga ” läsares beskrivningar av boken sätter recensenternas texter i ett egendomligt ljus, och jag har insett att jo, jag har lyckats med det jag ville; jag har lyckats förmedla den här processen då en människa bryts ner av en annan med en lömsk plan ( oftast av en människa som saknar affektiv empati, alltså en person med psykopatiska drag – vilket inte är att leka med!)

Men all respons har samtidigt som det varit något som varit så givande också krävt mycket energi, för jag har fortsatt att vistas i det svåra, det mest smärtsamma. många gånger har jag tänkt… varör skrev jag den här boken? Varför ansåg jag att det var min plikt när jag nu hade en sådan mänsklig och samtidigt så nedtystad erfarenhet? Varför teg jag inte bara och fortsatte med andra saker, tog mig framåt? Jag har ångrat det tusen gånger, men varje gång någon har hört av sig och fått ut något av boken har jag fattat: jag gjorde rätt! Boken har HJÄLPT många, många och jag hoppas innerligt att det så ska fortsätta. Men varför skulle JAG vara tvungen att göra det och nästan gå sönder, har jag tänkt.

Äsch, men jag VET att jag var tvungen. Jag VET att jag inte hade kunnat hoppa över det ledet. Det var så starkt inom mig, att det måste beskrivas för att vara till varning, upprättelse, gagn.

Min plan var dock att fortsätta svinga fanan högt och skriva nytt i sommar, plöja mig in i framtiden, avancera till nästa projekt, som om ingenting hade dränerat mig, som om ingenting behövdes hejdas, som om allt bara måste/ skulle/ borde fortsätta. Men vet ni, alla i mig har sagt; vila. Jag tror att det var mer nödvändigt än jag begriper! Det inser jag när jag bara måste fortsätta vila, nästa dag igen, fast jag trodde att jag skulle orka resa mig och verka. Det låter som om det fanns en pina i det. inte alls. Tvärtom. Jag har tagit emot förmågan att vila med tacksamhet och glädje.

Jag älskar att kunna vara i vilan, denna nyfunna GAMLA lisa för själen. Att vakna, känna vinden från det öppna fönstret och inte vara rädd, inte på helspänn, inte orolig, inte arg, inte ledsen.

Jag vet inte vad jag har gjort för att kunna känna denna inre frid, men det verkar som om skrivandet av den där boken har haft något slags effekt på mig, fast jag trodde att det ” bara ” var ett jobb. Naturligtvis har jag inte ansett att jag behöver något särskilt, inget annat än ” fortsätta ” och att jag skulle göra det precis som jag alltid har gjort. Så som alla ambitiösa människor inbillar sig. Det är bara ANDRA som kan behöva vila i nästan ett år efter att ha utkämpat femton års strider ; för jävlig skilsmässa, cancer, psykopat och ruin. Nä, varför skulle JAG behöva vila? upp och hoppa, verka, framåt!

Men uppenbarligen behövde jag något annat och jag har låtit mig behöva det. Inte ens den ständiga oron över hur jag ska lyckas försörja mig har kunnat förstöra det för mig. Jag undrar om det inte är så att något, i djupet av mitt inre, har fört mig rätt. För att mitt inre vet mer än mitt förnuft. Mitt inre visste mer än mitt förnuft också i mötet med Sam. Mitt inre mådde illa av honom, ville inte ha med honom att göra – men mitt förnuft sa mig att jag måste hjälpa, och förnuftet väckte känslor av omsorg och ansvar. Men mitt inre, min intuition eller vad det kan vara talade ett annat språk. Kalla händer, ständig hjärtklappning. en krypande pågående flyktvilja – oavbrutet – i närheten av Sam sa : stick så långt bort du kan!

Intuition har inget med känslor att göra. Inser jag. Det är en talang som handlar om mer grundläggande saker. Jag tror att många förväxlar intuition med känslor, med önskningar och drömmar, kanske outtalade.

Nu, efter boken har förnuftet, som alltid talar högt, naturligtvis sagt att jag snart ska börja skriva igen, arbeta, ta mig framåt, försöka bli något igen Men jag bara fortsätter vila som om jag inte är ett dugg verklighetsförankrad. Men tänk om det i själva verket är verklighetsförankrad jag är? Något konstruktivt i mig blockerar förnuftet så att jag till och med har varit oåtkomlig för den enda kvardröjande paniken, den som handlar om pengar ( förmågan att överleva, bo , äta, leva) Det är den enda kvarvarande paniken. Den är intensiv och fullkomligt logisk.

Men inte ens den har kommit åt mig i sommar, mer än stundtals då jag störtar ner i avgrunden och inser hur utlämnad jag är, hur INTE samhället stöttar ett offer för detta slags brott – hur vanligt och grymt detta brott än är. För att jag inte utsattes för fysiskt, utan psykiskt våld.

Inte ens DET har kommit åt mig. Det som annars finns i – bokstavligt – varje cell.

Min själ, eller mitt inre, eller min intuition har hållit mig svävande i ett nu, som jag har älskat. Hur är det möjligt? Något som varit så avlägset, vilket alla som varit utsatta för detta slags psykiska övergrepp MYCKET VÄL FÖRSTÅR vad jag menar med.

Att älska nuet. Att vilja vistas i nuet. Att inte vara på helspänn ( panik ) i nuet. Att inte betrakta. nuet som ytterligare ett steg mot undergången, eller att nuet endast är en tillfällig andhämtning från katastrofen som trycker sig mot nuets tunna hinna. Nej, inte ens den oron har mitt inre tillåtit rasera mig.

Jag har svävat i nuet hela sommaren. Och kunnat glädjas och njuta av det som alla nu:n har kommit med. Utan att sakna något. Utan att smärtas. Utan att önska, hoppas, drömma. Utan att vilja kräkas. Eller kontrollera lusten att vilja fly.

Men nu drar hösten in över havet. Jag har lyckan att få vistas vid ett hav. Jag har lyckan att få vistas under en stor himmel. Lyckan att känna dofter, smaker, lyckan av att kunna se, ta in intryck ( igen ), lyckan att bli nyfiken, lyckan att älska och älskas, lyckan att höra till. Höra till mina vänner som hör till mig, höra till min familj, som hör till mig. Lyckan att kunna gå, att röra mig, tala, att dansa, att känna. Lyckan att njuta av regnet, av blåsten, av värmen, av luften.

Jag vet att det finns ett stort behov hos många som troget återkommer till min blogg trots mina långa tystnader att jag skriver mer kring det som har hänt mig. Ödeläggaren. Och jag kommer säkert göra det. Men jag vill inte fjättra tankarna till det.

Även fast jag inte skrev Ödeläggaren, denna svåra hemska tunga bok, för min skull, utan för andras – och för att ge mer kunskap kring ett tystat och skambelagt fenomen som kommer att fortsätta upprepas i olika former, där människor alltid kommer bli djupt sargade och ensamgjorda, ett fenomen som är extremt brutalt fast det inte syns utåt, vilket utgör en del av brutaliteten.. som jag visste måste beskrivas, åtminstone några enklare skikt av brutaliteten för att jag ansåg att det var min plikt och uppgift, så har boken också gjort något viktigt med mig själv. Utifrån vad jag nu erfar, måste jag säga att det är en klok idé att skriva ner sitt trauma.

Som sagt, jag trodde inte ens att det var något jag behövde. Och jag själv och mitt mående var inte bokens syfte utan fenomenet, beskrivet genom mig, ett allmänt men netystat fenomen som kan appliceras på de flesta andra, eftersom det alltid följer en viss mall.

Men, det visade sig alltså också vara en konstruktiv idé, rent privat, att skriva ner det hela. Men jag tror inte att det räcker med att bara skriva ner ett trauma. Det första utkastet blir alltid så fyllt av affekt. Det kanske känns som en lättnad men det räcker inte. Jag tror att om det ska ha en läkande effekt – som det tydligen har haft på mig i viss mån – så måste man tyvärr skriva om det, gång på gång. Man måste analysera det, klä av det, bena upp det. På ett sätt uppleva det hela igen. Och sedan klä det på nytt i känslor, inifrån, beskriva hur det kändes att förlora sig. Att inte längre veta vad någonting betydde. Det är den största mardrömmen. Att ens orientering, den grundläggande, tas ifrån en. Att inte längre lita på eller förstå ord, inte längre lita på eller förstå vad man ser, hör och vad man själv drar för enkla slutsatser. Men vem är redo att göra det arbetet? Det arbetet kändes som om det tog mina sista livsresurser. Resurser jag borde spara och bygga på istället för att kunna gå vidare.

Sedan, när det är skrivet, måste det också läsas. Inte av offentligheten, som när en författare skriver och måste utstå att bli granskad, hånad, kritiserad – utan av de närmaste. Och de närmaste ska då helst kunna ta det till sig, så att man känner att det man varit med om landar någonstans, hos dem man älskar eller är tillgiven. Så att de kan lägga sina mjuka armar om alltihop och kyssa bort ens tårar, något som kanske inte sker i praktiken, men som känns som något liknande. Men allra mest; man själv ser vilken strid man har genomlevt. Man kan se på sig själv med respekt och ömhet. Vilken fruktansvärd mardröm jag hamnade i, så oväntad, så fullkomligt ny på alla sätt, så obegriplig, med sådan människa som man aldrig kunnat föreställa sig… vilken strid man har utkämpat…. förlorat, men ändå vunnit. För om man kommer ur ett sådant övergrepp levande har man vunnit.Man kan säga till alla som Mowgli till Balou ”jag är tuffare än vad somliga tror!” – förmodligen tuffare än vad man själv tror. Man kan se sina resurser. Man kanske kan rikta dem rätt, sedan, sin energi, sina resurser, sin storhet.

Men man måste inte vara stark hela tiden.

Det är inte den sammanbitna styrkan som gör livet värt att leva. Det viktigaste är att man har återerövrat förmågan att vila. Att få vila. Att vila i ett nu. Att njuta av ett nu, njuta av att allt man gör i det nuet är att kunna vila.

Denna blogg är skriven med blåsten vinande kring fönstren och en stor hundnos liggande delvis över tangentbordet, snarkande, och en annan hund tätt tryckt mot min arm. Frid.

Om Christina Herrström

Författare och dramatiker
Det här inlägget postades i Blogg. Bokmärk permalänken.

8 svar på Finna lugn

  1. Jenny Hawkins skriver:

    Jag tycker som du; skriv om ditt trauma inte en utan många gånger. Dra bort skinket som skyler det skamliga och låt sanningen vinna över psykopaten. En läkning och en genomlysning. Folk behöver höra. Empatin behöver odlas och våra erfarenheter är som frön.

  2. Tina skriver:

    Full respekt för dig.
    Du inspirerar!
    ( du vet väl det?)
    Kram!

  3. Christina, min vän, som är starkare och tuffare än många tror, besitter enorma resurser inombords och tillämpar återhämtning som fyller på ny energi. Det du beskriver och ämnet du tar upp behöver din klara lyskraft för att äntligen tas på allvar. Skammen bor hos de som kränker, utnyttjar andra och utövar psykiskt och/eller fysiskt våld. Det är förövaren som äger skulden. Att vara en god människa kan aldrig någonsin vara fel. Varma hälsningar från Britt Edenstjärna ❤

  4. Ewa skriver:

    Har precis läst Ödeläggaren och är så oerhört berörd av den. Så viktig berättelse som jag hoppas många läser. Du beskriver så väl hur en människa stegvis bryts ner i en misshandel som inte går att ta på och man förstår hur hjälplös en stark, klok och empatisk människa som du kan hamna i en sådan situation.
    En förfärlig berättelse! Tack för att du berättar den!
    Önskar dig all vila du behöver och lycka till i fortsättningen.

  5. Så fint skrivet. Jag blir rörd. Innerligt tack!

  6. Stort tack, för det. Nej, det vet jag egentligen inte men ibland förstår jag det. 🙂

  7. Sant, erfarenheter som förmedlas är som frön till möjlig växande empati! Så viktigt!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.