Hej igen i Advent!

Denna dag

Nu var det så länge sedan jag knåpade ihop en blogg att jag glömt hur man gör, men jag har i allafall kunnat konstatera – till min förvåning! – att den är ganska välbesökt fast jag aldrig skriver!

Det senaste halvåret har jag pustat ut. Det var de där tinderbloggarna – om mina få besök i dejtingvärlden som fullkomligt dränerade mig. Det fick så otroligt tröttsamma följder, det där, och det var så jobbigt att behöva se nakna oinbjudna män posera i kombination med evighetslånga aldrig sinande ordströmmar i vidhängande mail. Jag kände bara ” jag orkar inte!” när jag tänkte på att själv bidra med egna ordströmmar, på ett ställe som detta. Men nu har jag laddat om!

Det närmar sig, gott folk, dagen då jag kan säga ” snart ” angående min nästa boks utgivning. Jag har under hösten skrivit klart, från början till slut, i det som jag ibland kallar DET TIOFALDIGA BROTTET. I min lunta på nästan tusen sidor ligger så att säga alla tagningar. Nu är det bara att redigera, putsa och förfina. Det har varit väldigt tungt bitvis att tvingas gå tillbaka och detaljgranska förövarens framfart. I perioder har det varit spännande, så pass att jag knappt kunnat somna av iver att få fortsätta nästa dag, eftersom det nu har varit jag som tagit kommandot och genomskådat psykopatens lömska beteende. Men det har också varit dagar då jag knappt har kunnat andas, bokstavligt talat, och varit tvungen att bryta av en av de lugnande tabletter jag fick , när jag så småningom sökte hjälp. Och då har det gått långt, när jag känner mig nödsakad att ta till sådana medel. Jag har verkligen känt mig instängd i materialet, i perioder, som om jag fångats på nytt. TILL VILKEN NYTTA?

Många gånger, när jag plågats av detta dränerande återkallande av elände, har jag frågat mig det. VARFÖR gör jag detta? Jo men det vet jag. Men är det värt det? Kommer det vara värt det? Det vet jag inte.

Jag skriver boken om psykopatens dåd mot mig för att andra ska få upprättelse. De flesta blir så nedmonterade, skövlade, förvirrade, uttröttade på djupet att de inte kan redogöra för vad som har hänt. Så vem ska förstå dem? Kanske deras närmaste har överseende med deras olycka, men kan de förstå dem? Kan man förstå sig själv när man metodiskt har manglats ner för att krossas, av en psykopatisk människa?

Tack vare att jag skrev 23 dagböcker medan det pågick – i mina försök att orientera mig och i mina försök att göra mig trygg och trösta mig till slut – har jag kunnat rekapitulera händelseförloppet. Det ihop med en del dokument och mail gjorde det möjligt att väcka åtal och fälla honom. Han fick tre års fängelse. Efter att jag talat i tingsrätten hörde en av nämndemännen av sig till mig och sa att hen äntligen, efter många mål av liknande sort, förstod hur sådana här saker går till. Vanligen kan inte deras byten tala, förklara, redogöra tillräckligt sammanhållet och välgrundat för att man ska kunna fälla förövaren, som alltid har svar på allt och är mycket ordrika och manipulativa, även inför Fru Justitia naturligtvis.

Alltså! Jag skriver boken för att ge alla andra som varit med om liknande ( och det är MÅNGA ) upprättelse. Och för alla de ( majoriteten) som tror att de går säkra. Och för alla som möter offer för dessa förövare professionellt. Ibland när jag inte orkat, när jag känt NEJ JAG VILL INTE har jag tänkt på en eller två av de berättelser som jag själv har fått höra – efter att ha berättat lite – av både kvinnor och män som råkat mycket värre ut än jag. Och som inte kunnat anmäla, och inte kunnat förklara och som i ett fall helt enkelt hamnat på hem, förstörd av allt som hän. För dem skriver jag den här boken. GUD VAD DET HAR VARIT TUNGT! Men jag anser att det är min plikt.

Nu tror jag i alla fall att det ljusnar snart. Från och med ungefär nu har jag två bollplank, min förläggare och min redaktör och det ger mig luft under vingarna. Deras engagemang hjälper mig att motivera mig, jag slipper bära ALLT själv! HURRA! Vi ska mejsla fram det! Jag längtar.

Och idag är det Första Advent. Jag har julstädat! Nå, inte som mamma eller mormor, som stod på pallar och städade skåpens översidor och så, men dock. Och hängt upp adventsstjärnor och plockat fram adventsljusstaken och tänt det första ljuset. Och hoppas på att det kommer en NY TID till jorden snart, där människorna höjer sig över det låga, grymma, kortsiktiga, våldsamma, cyniska och blir ÖVERLAG det finaste som den mänskliga själen och den mänskliga intelligensen kan bli. Så att det kommer ljus till denna gudomliga skapelse som vår jord är. Jag tror inte på gud i form av någon enda religion ( om inte panteism) men jag tror verkligen att det finns någonting obeskrivbart gudomligt över , i, genom existensen. Hur skulle denna jord annars kunna vara så häpnadsväckande och oändligt sinnrik och så vackert balanserad – som den inte längre är sedan människorna började härja utan själ och utan långsiktigt smart tänkande. Det är fruktansvärt att det allra värsta finns i människan. Allt det allra allra hemskaste som man inte vill beröra med sin tanke, allt det finns i människor. Och allt det vackraste! Riktigt obeskrivligt vackraste! Jag tänder det första ljuset och hoppas att kärleken – på riktigt – kärlekens alla goda nivåer – snart ska härska över denna arma jord.

Tack alla ni som följer min blogg. Sprid värme. Det är klokast. Särskilt i mörkret.

Om Christina Herrström

Författare och dramatiker
Det här inlägget postades i Blogg. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.