Integritet

Är bra. Det är bra att vi har respekt för varandras integritet. Men det är svårt att veta var gränsen går; hur långt kan man gå i att ställa frågor om en annan människas liv. Jag tänker i synnerhet på om man befarar att något inte är riktigt bra i den andras liv.

Det är en svår avvägningsfråga. Den är svår för att man är rädd att förlora den andras förtroende, ifall man ifrågasätter för mycket. Eller att helt enkelt såra den andra. Att kanske till och med bli av med relationen om man frågar något alltför obekvämt.

Och hur långt är vi själva beredda att låta någon annan visa sin angelägenhet och omsorg om oss, och utstå obekväma frågor? Vi uppfattar dem troligen inte som omsorg, utan blir provocerade, sluter oss, viftar bort och gör allt för att undvika ämnet som kan skapa dålig stämning, kanske en fnurra på tråden. Fast den andra bara handlat utifrån omtanke, oro, kärlek.

Ansvaret går åt två håll. Hur långt man är beredd att utstå andras eventuella frågor och omsorg – och hur långt vi vågar gå i att banka på någon annans integritetssköld för att vi oroar oss.

Det är framförallt svårt att veta var gränsen för någons integritet går, när det handlar om ens vuxna barn. Alla föräldrar är rädda att ens barn ska vända en ryggen. Då kanske man väljer att istället försöka tänka bort det man oroar sig för, tecken man tycker sig se, farhågor som kanske inte barnet själv ännu har uppfattat, men som man kan anta kommer att besannas, när allt kanske har gått får långt. Trots att ens föräldraransvar aldrig tar slut. Men just när det gäller vuxna barn, är det enklast att tänka ”Men hon/han är ju vuxen. Jag har inte rätt att ha åsikter.”

Jag förstår att det måste vara ett litet helvete med människor som ska lägga sig i allt och ha åsikter om allt. Man har ju rätt att leva sitt liv på sitt eget sätt! Men ändå önskar jag att folk lade sig i lite mer i varandras liv. Bakom ”integriteten” kan hur mycket djävulsskap som helst breda ut sig. Och sedan står man där ; ”jag kände det på mig!” och ” Egentligen såg jag det, men jag var inte säker, jag ville inte såra honom/ henne , jag var rädd att han/ hon skulle vända mig ryggen och aldrig mer vilja träffa mig, så därför sa jag aldrig något…” Det är så vanligt att vi reagerar så! Samtidigt som något kanske ändå gnager i oss, tanken på att vi ändå borde försöka ta upp det vi oroar oss över, eller tycker att vi ser.

Det är så svårt att veta. Men jag önskar ändå att alla, varenda en, tog mod till sig och talade med den person vi tror kanske far illa, eller som vi befarar kommer att fara illa snart, i en relation, på grund av ett beslut, på en arbetsplats, vad det nu än är…. Vi borde inte vara så rädda att bli bortstötta.

Man kan alltid säga ” Jag har kanske fel, men jag är rädd att det och det håller på att ske med dig och du behöver inte försvara dig eller förklara något för mig, men jag vill att du ska veta att jag finns här och kommer finnas här och du ska inte vara rädd att vända dig till mig om den dagen kommer…”

Det är bättre än att tiga och låtsas som om man har uppfattat något fel eller att man förmodligen oroar sig i onödan eller helt enkelt slå sig till ro med att ha ”respekt för den andras integritet”. De få orden, uttalade vid ett enda tillfälle, kan göra så stor skillnad – kanske avgörande – för den andra personen.

Det behöver ju inte handla om så allvarliga och brutala saker som psykopater, eller domestic violence, alkoholism eller liknande, det kan ju handla om ett prestigefyllt uppdrag, om att hålla på att arbeta ihjäl sig , om att prioritera fel, eller om att ta för mycket ansvar.

Det är ju ändå med samtalet som vi kommer vidare. Och får saker på plats, eller får saker i rullning, eller inser – i samspråk med någon annan – något vi inte riktigt har hunnit med att se. Samtalen måste också innehålla det som känns obehagligt och utmanande.

Ibland tror jag att vi skyr obehaget för mycket. Allt ska bara vara trevligt och smidigt hela tiden. Och somliga har slutat att tala alls med varandra – om de viktigaste tingen. De skriver ” jag älskar dig!” på Facebook eller skriver sms till varandra när de har hamnat i konflikt och talar inte öga mot öga, som gör en så mycket mer sårbar… och mänsklig och sann.

Vi måste vårda samtalen med varandra. Så att det finns marginal att säga… du, jag funderar på om det är riktigt bra det här med din relation…. eller vad det nu kan handla om. Att följa varandra är inte att följa varandras snygga bilder på sociala medier. Att följa varandra är något mycket närmare, modigare och känsligare. Och det ger all den kraft en människa behöver.

Om Christina Herrström

Författare och dramatiker
Det här inlägget postades i Blogg. Bokmärk permalänken.

3 kommentarer till Integritet

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.