kajsa ekis ekman Aftonbladet 15 oktober 20

Tack.

Äntligen någon som tar upp vad min bok handlar om. Vad som gjorde hans plundring möjlig. Och vad som var skälet till att jag ansåg boken var viktig att skriva – för andra, för alla. Så här ser våldet ut. Så här kan en stark, sund, självständig, glad människa brytas ned.

Jag har hela tiden förfärats över – faktiskt chockats av – att inte en enda kritiker som har skrivit om min bok Ödeläggaren har nämnt det våld han utsatte mig för, det våld – psykiskt och fysiskt – som gjorde det möjligt för honom att också ruinera mig och nästan göra mig hemlös.

Det har varit omtumlande, på ett negativt sätt, att märka att människor som man tror är intellektuella, som har plats att uttrycka sig i media, som ska läsa böcker på ett professionellt sätt – tror man – faller tillbaka i det förenklade, förgrovade gamla narrativet där skulden alltid ligger hos offret/ kvinnan. Jag har sett det nu, i recension efter recension år 2020 i Sverige och undrat var människan egentligen mentalt befunnit sig medan den läste de 587 sidorna. Förmodligen i en annan berättelse. Den gamla och livsfarligt konserverande berättelsen om hur saker som dessa går till och i den berättelsen är våldet visserligen där, men räknas inte som viktigt – och är på något sätt, underförstått offrets (kvinnans) eget fel. Jag har fått läsa att jag är ”grundlurad”. Att jag är ”idiot”, att ”hur kan en vuxen människa luras så”. Att jag har ”svikit alla genom att låta mig luras”.

Som jag har skrivit förut; dessa recensioner är kontraproduktiva förutom att de är ointelligenta och naiva. Om någon varit på väg att ta steget från ett helvete iscensatt av en person i deras närhet som utövar psykiskt – och ofta också fysiskt – våld , stärkta av intervjuerna med mig som bevisligen har stärkt en del, så kan man vänta sig att de ryggar tillbaka in i mörkret efter att ha läst hur min bok tagits emot i Sveriges mest inflytelserika dagstidningar för där ropar världen” SKAM ! Idiot! Han var en pajas! Hur kan man luras av en pajas! Skäms på dig!”

Det är större än mitt eget harm över detta och chock över hur man läser den. Mycket mycket större. För dessa slutsatser ( som kallas recensioner) om boken manifesterar i hög grad våldets tysta makt, oftast våldet mot kvinnor, i samhället, i tiden, för framtiden, från nuet tillbaka. De är tydliga konkreta uttryck för hur våldet mot kvinnor INTE RÄKNAS.

Det är det som gör Kajsa Ekis Ekmans text i Aftonbladet angelägen långt bortom titlarna Fjärilsvägen och Ödeläggaren. Och det är mycket mycket kusligt. Ta en titt på SVT play och dokumentärserien ” Våldsam kärlek” så få ni en glimt av hur farlig denna förnekande och konserverande hållning är.

Jag har funderat ganska mycket på hur jag skulle ha skrivit boken så att det framgick mer tydligt att jag var utsatt för psykiskt våld – och fysiskt våld, och en metodisk lömsk och bitvis ganska sadistisk nedbrytning av min hjärna, mitt rörelserum, mitt jag och att det var hela förutsättningen för att han skulle ruinera mig och jag nu får leva under existensminimum resten av livet. Jag trodde nämligen att jag hade beskrivit det, ibland ganska detaljerat, genom de 587 sidorna. Borde jag ha tjatat om att han inte lät mig sova en hel natt, med början så fort han kom in i mitt hem? Borde jag ha undervisat läsaren i hur förödande det är för en människa att inte få möjlighet till vila? Vet inte alla att man använder sig av metoden att inte låta människor sova ordentligt för att ta makten över dem? Jag har tänkt i efterhand, när jag läst de här upprörda texterna om hur korkad jag varit – att hur mycket menar de att man ska tåla? Inte ens det faktum att mannen ifråga efter personutredning i samband med rättegången var ”mycket farlig för andra människor” har bitit på kritikerna; nä, kvinnan i fråga var korkad som lät sig ” luras”!

För de flesta räcker det långt att ha en behövande, utsatt, gråtande, vädjande främmande människa hemma som sedan är där också på ens kontor när man hoppas få vara ifred för att man ska hamna i obalans. Ett par dagar räcker och om nattens sömn störs flera gånger under tiden är man ganska mör. Att man sedan förlorar en älskad människa till döden mitt i alltihop, kanske inte heller hjälper? Och då har vi inte ens berört det lömskare psykiska våldet som snart intensifierades – och inte alls det fysiska. Och inte heller det komplicerade psykologiska spel som allt utspelades i med ansvar för ett utsatt barn etcetera. Jag har verkligen undrat hur mycket Jonas Thente i DN och Clara Block i Svd menar att man ska klara i sitt dagliga liv eftersom jag var en sådan ” idiot” som ” gick på” och ” lurades” av ”pajasen” och ” svek” både mina nära och alla som beundrat mig som författare! Hallå!

Som sagt, våldet negligeras. Varför? Överser man med det? Eller anser man att människan ( jag i detta fallet ) förtjänar det? Förstår man att man tar ställning genom att inte med ett ord nämna våldet? Troligen inte, det verkar helt oreflekterat. Jag har förvånats över att kritikernas läsning av min bok varit så pass förblindad av osorterade känslor, upprörda smått anklagande formuleringar om hur korkad jag var. Efter den beskrivning av nedbrytning och våld jag bjuder på är det lite som ett slag på käften. Var finns den skarpa tanken, analysen? Jag förvånas, men jag har översett med det, så som man måste som konstnär, och jag har valt att inte tiga om ödeläggelsen. Men jag har tänkt att om jag vore psykopat skulle jag ivrigt söka upp just dessa personer för de skulle definitivt aldrig fatta vad som hände när jag snärjde dem.

Det är en intressant dimension i att Fjärilsvägen ändå är författad av en man. Det vore enkelt att tänka att eftersom en man skriver om det psykiska och fysiska våldet mot en kvinna kanske man skulle intressera sig för det på ett annat sätt, man kanske rentav skulle erkänna det? Nej, inte ens med en man som budbärare ger man våldet någon betydelse i händelseförloppet fast det är fullkomligt avgörande. Skeendet och utgången av händelseförloppet förklaras på helt andra vis. Kajsa Ekis Ekman beskriver det tydligt och klart i sin artikel.

Jag har funderat på om ifall våldet skulle ha noterats av kritikerna ifall det var en man som utsattes för det istället för en kvinna. Hade man skrivit om skeendet i samma förminskande tonläge då? Jag tror inte det.

Jag tror att man hade förfärats över kvinnans raffinerade och lömska psykiska terror mot mannen. Man hade till och med lagt märke till detaljen att hon kontinuerligt störde hans sömn varje natt och man hade förstått vad det innebar för den stackars mannen. Jag tror att man kanske nästan hade begripit hur det psykiska våldet gör det fysiska våldet möjligt. Man hade säkert skrivit om hur den fysiskt svagare kvinnan i förbifarten tryckte in sina fingrar i mannens mun och knep om hans strupe. Med fasa hade man insett att psykiskt våld mot en hel karl hade utplånat honom så pass mycket att han inte skulle ha protesterat, utan bara förträngt det, och försökt hantera situationen så konstruktivt som möjligt. De ögonblicken av övergrepp beskrivna i boken hade etsat sig fast hos kritikerna. Våldet hade helt enkelt framträtt i hela sin ohygglighet om det utfördes av en kvinna mot en man. ( och just detta våld pågår också ute i tystnaden märk väl!)

Tack Kajsa Ekis Ekman. Artikeln belyser något oerhört, oerhört allvarligt. Någonting mycket farligt. Något som pågår och pågår och pågår. Acceptansen av våld mot kvinnor.

Om Christina Herrström

Författare och dramatiker
Det här inlägget postades i Blogg. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till kajsa ekis ekman Aftonbladet 15 oktober 20

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.