Tack.
Äntligen någon som tar upp vad min bok handlar om. Vad som gjorde hans plundring möjlig. Och vad som var skälet till att jag ansåg boken var viktig att skriva – för andra, för alla. Så här ser våldet ut. Så här kan en stark, sund, självständig, glad människa brytas ned.
Jag har hela tiden förfärats över – faktiskt chockats av – att inte en enda kritiker som har skrivit om min bok Ödeläggaren har nämnt det våld han utsatte mig för, det våld – psykiskt och fysiskt – som gjorde det möjligt för honom att också ruinera mig och nästan göra mig hemlös.
Det har varit omtumlande, på ett negativt sätt, att märka att människor som man tror är intellektuella, som har plats att uttrycka sig i media, som ska läsa böcker på ett professionellt sätt – tror man – faller tillbaka i det förenklade, förgrovade gamla narrativet där skulden alltid ligger hos offret/ kvinnan. Jag har sett det nu, i recension efter recension år 2020 i Sverige och undrat var människan egentligen mentalt befunnit sig medan den läste de 587 sidorna. Förmodligen i en annan berättelse. Den gamla och livsfarligt konserverande berättelsen om hur saker som dessa går till och i den berättelsen är våldet visserligen där, men räknas inte som viktigt – och är på något sätt, underförstått offrets (kvinnans) eget fel. Jag har fått läsa att jag är ”grundlurad”. Att jag är ”idiot”, att ”hur kan en vuxen människa luras så”. Att jag har ”svikit alla genom att låta mig luras”.
Som jag har skrivit förut; dessa recensioner är kontraproduktiva förutom att de är ointelligenta och naiva. Om någon varit på väg att ta steget från ett helvete iscensatt av en person i deras närhet som utövar psykiskt – och ofta också fysiskt – våld , stärkta av intervjuerna med mig som bevisligen har stärkt en del, så kan man vänta sig att de ryggar tillbaka in i mörkret efter att ha läst hur min bok tagits emot i Sveriges mest inflytelserika dagstidningar för där ropar världen” SKAM ! Idiot! Han var en pajas! Hur kan man luras av en pajas! Skäms på dig!”
Det är större än mitt eget harm över detta och chock över hur man läser den. Mycket mycket större. För dessa slutsatser ( som kallas recensioner) om boken manifesterar i hög grad våldets tysta makt, oftast våldet mot kvinnor, i samhället, i tiden, för framtiden, från nuet tillbaka. De är tydliga konkreta uttryck för hur våldet mot kvinnor INTE RÄKNAS.
Det är det som gör Kajsa Ekis Ekmans text i Aftonbladet angelägen långt bortom titlarna Fjärilsvägen och Ödeläggaren. Och det är mycket mycket kusligt. Ta en titt på SVT play och dokumentärserien ” Våldsam kärlek” så få ni en glimt av hur farlig denna förnekande och konserverande hållning är.
Jag har funderat ganska mycket på hur jag skulle ha skrivit boken så att det framgick mer tydligt att jag var utsatt för psykiskt våld – och fysiskt våld, och en metodisk lömsk och bitvis ganska sadistisk nedbrytning av min hjärna, mitt rörelserum, mitt jag och att det var hela förutsättningen för att han skulle ruinera mig och jag nu får leva under existensminimum resten av livet. Jag trodde nämligen att jag hade beskrivit det, ibland ganska detaljerat, genom de 587 sidorna. Borde jag ha tjatat om att han inte lät mig sova en hel natt, med början så fort han kom in i mitt hem? Borde jag ha undervisat läsaren i hur förödande det är för en människa att inte få möjlighet till vila? Vet inte alla att man använder sig av metoden att inte låta människor sova ordentligt för att ta makten över dem? Jag har tänkt i efterhand, när jag läst de här upprörda texterna om hur korkad jag varit – att hur mycket menar de att man ska tåla? Inte ens det faktum att mannen ifråga efter personutredning i samband med rättegången var ”mycket farlig för andra människor” har bitit på kritikerna; nä, kvinnan i fråga var korkad som lät sig ” luras”!
För de flesta räcker det långt att ha en behövande, utsatt, gråtande, vädjande främmande människa hemma som sedan är där också på ens kontor när man hoppas få vara ifred för att man ska hamna i obalans. Ett par dagar räcker och om nattens sömn störs flera gånger under tiden är man ganska mör. Att man sedan förlorar en älskad människa till döden mitt i alltihop, kanske inte heller hjälper? Och då har vi inte ens berört det lömskare psykiska våldet som snart intensifierades – och inte alls det fysiska. Och inte heller det komplicerade psykologiska spel som allt utspelades i med ansvar för ett utsatt barn etcetera. Jag har verkligen undrat hur mycket Jonas Thente i DN och Clara Block i Svd menar att man ska klara i sitt dagliga liv eftersom jag var en sådan ” idiot” som ” gick på” och ” lurades” av ”pajasen” och ” svek” både mina nära och alla som beundrat mig som författare! Hallå!
Som sagt, våldet negligeras. Varför? Överser man med det? Eller anser man att människan ( jag i detta fallet ) förtjänar det? Förstår man att man tar ställning genom att inte med ett ord nämna våldet? Troligen inte, det verkar helt oreflekterat. Jag har förvånats över att kritikernas läsning av min bok varit så pass förblindad av osorterade känslor, upprörda smått anklagande formuleringar om hur korkad jag var. Efter den beskrivning av nedbrytning och våld jag bjuder på är det lite som ett slag på käften. Var finns den skarpa tanken, analysen? Jag förvånas, men jag har översett med det, så som man måste som konstnär, och jag har valt att inte tiga om ödeläggelsen. Men jag har tänkt att om jag vore psykopat skulle jag ivrigt söka upp just dessa personer för de skulle definitivt aldrig fatta vad som hände när jag snärjde dem.
Det är en intressant dimension i att Fjärilsvägen ändå är författad av en man. Det vore enkelt att tänka att eftersom en man skriver om det psykiska och fysiska våldet mot en kvinna kanske man skulle intressera sig för det på ett annat sätt, man kanske rentav skulle erkänna det? Nej, inte ens med en man som budbärare ger man våldet någon betydelse i händelseförloppet fast det är fullkomligt avgörande. Skeendet och utgången av händelseförloppet förklaras på helt andra vis. Kajsa Ekis Ekman beskriver det tydligt och klart i sin artikel.
Jag har funderat på om ifall våldet skulle ha noterats av kritikerna ifall det var en man som utsattes för det istället för en kvinna. Hade man skrivit om skeendet i samma förminskande tonläge då? Jag tror inte det.
Jag tror att man hade förfärats över kvinnans raffinerade och lömska psykiska terror mot mannen. Man hade till och med lagt märke till detaljen att hon kontinuerligt störde hans sömn varje natt och man hade förstått vad det innebar för den stackars mannen. Jag tror att man kanske nästan hade begripit hur det psykiska våldet gör det fysiska våldet möjligt. Man hade säkert skrivit om hur den fysiskt svagare kvinnan i förbifarten tryckte in sina fingrar i mannens mun och knep om hans strupe. Med fasa hade man insett att psykiskt våld mot en hel karl hade utplånat honom så pass mycket att han inte skulle ha protesterat, utan bara förträngt det, och försökt hantera situationen så konstruktivt som möjligt. De ögonblicken av övergrepp beskrivna i boken hade etsat sig fast hos kritikerna. Våldet hade helt enkelt framträtt i hela sin ohygglighet om det utfördes av en kvinna mot en man. ( och just detta våld pågår också ute i tystnaden märk väl!)
Tack Kajsa Ekis Ekman. Artikeln belyser något oerhört, oerhört allvarligt. Någonting mycket farligt. Något som pågår och pågår och pågår. Acceptansen av våld mot kvinnor.
❤️❤️❤️
Jag kippar efter andan! I 3 dygn har jag gått runt med hörlurar och lyssnat på din bok Ödeläggaren. Min man förstod tillslut att det inte var någon idé att störa mig, jag ville bara lyssna, inte prata. Vilken otrolig människa du är, du får all min beundran som orkat alla dessa år ? Marie Hennerstedt
Jag måste komma ihåg ord som dina när det är tungt, och svårt i sviterna av det som hänt.
Verkligen.
Tusen tack. Varmaste , Christina
Din historia berörde mig mycket. Det som du har varit utsatt för är hemskt, ja traumatiskt. Jag beundrar dig för din bok ”Ödeläggaren” . Jag beundrar ditt språk, hur du så skickligt har beskrivit dina känslor i olika episoder under de år som terrorn hemsökte dig. Det var tack vare dina dagboksanteckningar som hjälpte dig att du så uttrycksfullt kunde beskriva de tvångssituationer som du hamnade i. Med åren blev det en hel härva av omständigheter som drabbade dig. Du var ensam om att upprätthålla en oberörd fasad inför din omgivning. Under ödets förlopp har du i boken kunnat knyta samman faktiska händelser, hur du resonerade kring dessa helt logiskt med hur dina känslor vävdes samman i dina beslut. Jag känner igen det. Det har varit så för mig också då jag under drygt tre år fångades in i ett händelseförlopp med en bedragare, som lyckades tillskansa sig miljonbelopp av mig. Jag kände mig under hand som en fluga som trasslades in i ett spindelnät där flera personer (bedragare) var inblandade. Besluten att låna ut pengar fattade jag utan hjälp – jag trodde att löften om att betala tillbaka var sanna. Ända tills min bubbla sprack och hela familjen fick motta min hemska historia. Jag ville hjälpa en änkeman att bygga upp ett nytt liv med sin dotter, som saknade andra anhöriga. Empati, men ingen kärlek var det som drev mig, ,en också rädsla. Som det var för dig. Jag träffade aldrig min bedragare. Hörde inte ens hans röst. Du hade din förövare boende i din lägenhet och kunde dagligen uppleva hans lögner om big business, löften om stora pengar och hans pendling mellan kärvänlighet och brutalitet. Du respekterade hans hårda arbete och böjde dig för hans krav.
Det som du var med om var betydligt värre än mina erfarenheter.” Din man” var psykopat som utbildat sig i konsten att dupera medmänniskor. Jag kan föreställa mig hur jobbigt det var för dig att återuppleva flera traumatiska situationer medan du skrev boken. Samtidigt antar jag att det var viktigt för dig att skriva om och bearbeta allt som du var utsatt för. Du är en skicklig författare med språket i din hand. Mitt i allt elände skriver du med humor och distans, som på sid.544 i en ordväxling med Peter ”Vi har haft kul också. Ibland jättekul. Har han bara spelat det? Han har skrattat så att tårarna rann!” Peter: ”Han har ju haft ett toppenjobb. Centralt läge, bra mat, god stämning, bra omsorg, terapi, tröst, städning och fruktansvärt bra betalt.” Du säger: ”Men skrattet? Kan man spela det? Alltså , så att tårarna rinner? Peter svarar:”Du är ju rätt kul. Det var väl en extra bonus” . Detta mot bakgrund av hur han succesivt och systematiskt gick in för att bryta ned din tro på dig själv genom att anklaga dig för negativa tankar som han påstod berodde på din cancer. Som att hela din själ, ditt vara, var inpyrt av cancer. Genom hela boken pågick hans systematiska nedbrytning. Det var nära att han hade lyckats knäcka dig.
Du skriver hur du kunde spela normal och avslappnad bland bekanta och din familj. Du kunde förtränga ångesten och avskyn mot honom tack vare ditt språk och din skådespelartalang. Du kunde bevara tron på ditt riktiga jag trots alla svek och krav på nya pengar, alla anklagelser och hotelser. Jag kunde också spela normal, sätta ihop historier till banker om syftet med mina överföringar av pengar. Ingen i min omgivning hade märkt något, förrän jag var nära kollaps. Efter avslöjandet kunde jag leva som normal, men knäckt med allt vad det innebar av psykiska och fysiska åkommor.
Jag fäste mig särskilt vid den episod (s. 486-488) där du beskrev hur du var rent förvirrad och ängslig då du skulle ta dig fram utomhus och till Hemköp med en komihåglista i fast grepp mellan tummen och pekfingret. Jag känner hur svetten bryter fram medan jag läser och lugnar mig när jag läser hur du upplever att glimtar av det invanda mönstret för hur man handlar mat får dig lugnare. Du var nära en blackout vid det tillfället. När hjärnan är tillräckligt utmattad får man blackouts. Men du lyckades ta dig tillbaka.
När jag läste din bok kände jag hur många situationer med känslor och skräck kom tillbaka. Att läsa din bok gav en inblick i den möda som det tar att komma tillbaka till mig själv. Det tar lång tid.
Din bok är väldigt viktig. Man borde använda den i en studiecirkel eller dylikt, för att visa hur det kan gå till när man snärjs in i en ond spiral av bedrägeri. Som hjärntvätt. Det händer många kvinnor i dag som möter sina ödeläggare on line. Det händer också män. Det blir allt vanligare och drabbar alla – något som utomstående inte kan förstå, vilket framgick av de av dina recensenter som kritiserade dig din bok för att du inte gjorde saker som du ”borde” ha gjort eller inte gjorde. Oetiskt.
Vi utsatta har bildat en förening ”Stoppa romansbedrägerier”. Föreningen samlar nu många medlemmar som varit offer för bedragare och som vill jobba för att med olika medel mobilisera individer och institutioner i samhället för att både informera om och åstadkomma spärrar för den växande bedrägeriverksamheten. Vår hemsida https://www.stoppa-romansbedragerier.org/
Tack för detta. Så särskilt och på något sätt läkande att läsa det jag har berättat i boken från någon annans penna, ja, så var det… det var så….och någon har läst och förstått och bekräftat. Allt gott till alla hjältar och hjältinnor som slagits mot monster. Det är m’änsklighetens bästa och avgörande egenskaper som plötsligt vänds emot oss. Vi har varit medmänskliga, uthålliga, empatiska, lojala, hederliga och kunnat försaka något eget för att hjälpa andra. Det visade sig vara ett elakt, manipulativt spel och vi lurades, plöjdes ner och ruinerades. Det är inte vi som har varit dumma, det är inte vi som är enfaldiga. Tvärtom är det en enorm styrka i det vi har gjort – och om de vi hade att göra med hade varit sunda och mänskliga hade vår hjälp och medmänsklighet förändrat livet till det bättre för dem vi trodde var utsatta. Istället var meningen att plundra oss och när det var gjort riskerar vi att möta en nedsättande hånfull attityd från andra människor. Det är ohyggligt egentligen och dessutom ger det förövare mycket spelrum, eftersom människor som faller offer tiger. istället för att tala. Och de skäms, istället för att sträcka på sig och påpeka att allt som drivit dem in i garnet har varit medmänsklighet. Och vill inte världen ha det? Hade vi överhuvudtaget kunnat skapa och bevara någonting av det som vi räknar som mänskligt utan just dessa egenskaper? Nope.