Själv gick jag ur kyrkan på min artonårsdag, men kärleksbudskapet har jag alltid följt, eftersom jag tycker att det är en grundläggande hållning som människor bör ha sinsemellan.
Denna hållning var mig inte till gagn när ödeläggaren tjatade sig in i mitt liv, via Allhelgonakyrkan, Katarina församling, Stockholm. Efter att ha drabbats av hur utsatt han och hans sexåriga barn var – efter många timmars lyssnande till hans förtvivlan – öppnade jag mitt hem för dem över sommaren. Ni som har läst boken vet vart det ledde. Det vet de flesta utan att ha läst boken idag, verkar det som.
Det var empatin, ansvaret för den andre, i detta fall en far och ett barn – grundansvaret för den andre som jag anser att vi alla har för varandra, som talade i mig. Medmänsklighet kallas det, en nödvändig byggsten i alla fungerande samhällen. Men om han hade varit en person jag hade mött i ett annat sammanhang hade medkänslan inte räckt. Jag litade på honom för att han var knuten till Allhelgonakyrkan, som ingår i Katarina församling. Det faktum att han sedan fem år tillbaka, då jag mötte honom, var aktivt knuten dit var helt avgörande. Han hade stått vid altaret iklädd kåpa och hållit kalken vid de populära högmässor som den populära kyrkoherden Olle Carlsson höll, åtskilliga gånger. Han hade regelbunden verksamhet i kyrkan, med sin kör och han höll många konserter. Han rörde sig också med förkärlek i kyrkans café där alla möjliga människor samlades, där han var ansedd och uppskattad, en man som spred glädje, visdom och tröst. Jag har själv sett Olle Carlsson dunka honom i ryggen, som om de vore bästa vänner, och hört kyrkoherden kasta uppskattande ord till honom. Detta hade jag på näthinnan när jag slutligen bestämde mig för att låta honom och barnet bo i min tomma våning över sommaren, de olika episoder då jag hade sett Olle Carlsson och Sam i ömsesidigt ryggdunkande. Sam verkade sannerligen vara en uppskattad person vid kyrkan och han hade fri tillgång till alla rum som om han helt och hållet hörde hemma där. Andra gången jag hade mött honom bjöd han in mig på ett av kyrkans samtalsrum, mitt framför flera präster, eftersom han rörde sig i kyrkan som om han hörde dit. Det gjorde han också. Han bjöds in vid julmiddagar, sammankomster och möten.
Men jag råkar veta att dåvarande man in charge, kyrkoherde Olle Carlsson, begrep att Sam inte var pålitlig. Jag råkar veta att han ringde upp en person i Sams kör- långt innan jag kom in i kören – för att han undrade om personen i fråga ” for illa av Sam ” eftersom han misstänkte att Sam var borderline. Eftersom personen i fråga var mycket involverad i att hjälpa Sam som han/ hon tyckte synd om – vilket ju var Sams metod – förnekade personen att hon / han for illa.
Men misstanken att Sam var borderline och eventuellt utsatte sina körmedlemmar och andra för något illa kan inte ha kommit från ingenstans. Ändå lät kyrkoherde Olle Carlsson Sam hållas. Han fortsatte sin verksamhet vid kyrkan många år till. När jag kom med i kören hade han haft kör i fem år och under fem år efter det fortsatte han sin verksamhet i kyrkan.
Alla berörda vet vad som hände mig. Och många läsare och andra tar för givet att svenska kyrkan eller församlingen har tagit kontakt med mig, för att beklaga det som har hänt. Trots allt var det svenska kyrkan som gav ödeläggaren Sam ”credibility” ett ord som Sam själv älskade. Enligt en person närstående den dåvarande kyrkoherde Carlsson visste han att Sam måste hållas kort och gjorde det; ”höll honom kort”. Vad jag vet om kyrkoherdens ansvar är det att skydda sin församling. Men han lät Sam fortsätta sin verksamhet och lät honom stå vid altaret, som en kyrkans representant iklädd kåpa, och hålla i kalken- Jesu blod. Med insikt om Sams gränslöshet är det inte att hålla honom kort. Det är inte att skydda församlingen. Men Sam skänkte en viss cool air till prästerna, till själva kyrkan och till högmässorna. Det kanske gav kyrkoherden ett par plus i kanten, rent ytligt sett, något som gagnade honom själv. Vem vet?
Jag, liksom de flesta andra, trodde att någon representant från Svenska kyrkan eller åtminstone Katarina Församling skulle ta kontakt med mig, kanske till och med fråga hur de kunde hjälpa mig. Inte ett ljud. Inte ett ljud från någon överhuvudtaget. En av Sams körmedlemmar är numera gift med Olle Carlsson och vet allt eftersom jag berättade om allt redan när jag hade anmält och berättade att jag skulle skriva boken – för andra människors skull. Vad Sam hade gjort upprörde henne så att hon mådde mycket illa. Då. Sedan kom boken. Men ingen representant från kyrkan har hört av sig. Herr Carlsson är inte längre aktiv där men är vad jag vet ändå en riktig människa. Han hade ansvaret då, men även om det numera är andra som har det så handlar det om att representera församlingen, och Svenska kyrkan. Tystnad. Det förvånar de flesta, men inte längre mig. Sådan är den stora fegheten. Det gagnar inte Svenska kyrkan, kan vi enas om, att dess representanter är flata och ryggradslösa.
Jag fick tipset av vänner att ta kontakt med Katarina församling för att be om ekonomiskt bistånd.
I oktober skrev jag följande:
Mitt namn är C. H. Jag är författare och dramatiker och har skrivit boken Ödeläggaren som börjar i Allhelgonakyrkan där jag mötte mannen som ödelade mitt liv genom psykiskt och fysiskt våld, ruinerade mig och gjorde mig hemlös- känd som Sam Paris. Han hade kör i kyrkan under tio år. Nu vill jag söka bistånd ur era fonder, för att klara hyran några månader framåt och för att kunna köpa julklappar. Hur ska jag då gå tillväga? C. H
Efter två dagar kom ett svar:
Hej och tack för ditt mail! Du är välkommen att söka fondmedel om du bor och är skriven i Katarina Församling. GUDS FRID!
från en diakonitjänsteman.
Denna diakonitjänsteman hade sedan frågat en gemensam bekant om hon känner mig, eftersom vi båda hade gått i Sams kör. Och vår gemensamma bekant visste om denna korta brevväxling och tyckte att kyrkans svar på mitt brev var skitdåligt. Diakonitjänstemannen hade undrat hur hon annars skulle ha svarat? Vår gemensamma bekant påpekade ”Men hon bor ju inte i Katarina församling längre på grund av hans brott mot henne och ni kan inte hjälpa henne för att hon inte bor i församlingen – på grund av hans dåd?” Diakonitjänstemannen knyckte på nacken och gick. Jag förstår att det inte är en enskild diakonitjänsteman som ska stå till svars för kyrkans flathet, men mitt brev till församlingen gav en öppning, en början på en kommunikation om de hade varit mottagliga för det. Det är de uppenbarligen inte. De känner inget ansvar.
Min bekant sa något som ;” Och det enda du har gjort är att ha följt kärleksbudskapet. Men det är alltså så här Katarina församling och Svenska Kyrkan praktiserar kärleksbudskapet!”
Ja, jag fortsätter bara häpna över hur vanlig skenheligheten är också bland människor som ger andra människor välsignelser och nattvarder och tröst , samlar in kollekt för behjärtansvärda ändamål, begraver deras döda och döper deras barn och viger dem i kärlek. Präster borde ha en pågående kritisk självsanering och reflektion – inte som en ytlig sysselsättning för att skriva mediokra dagsverser att kränga för allmänheten, medan de sitter och myser i sina stora prästbostäder och åker utomlands på andliga retreater för skattepengar, utan för att bevara sin värdighet, bära sitt kall och vara förebilder i mod, heder, ansvar och i att till exempel kunna praktisera kärleksbudskapet.
God Jul på er alla!
Hej
Jag läste din bok Ödeläggaren och blev helt tagen. Inte återställd på flera dagar. Jag undrar verkligen hur du stod ut. Och att du kunde hålla det så pass hemligt. Jag hoppas verkligen att allt löser sig för dig, du verkar ha ett starkt nätverk och älskad av många.!
Men hur kunde han tillåtas i kyrkan??
Jättebra skrivet om hur det går till i kyrkan. Hyckleri!
Ja, det är den stora frågan. Hur kunde han tillåtas ha sin verksamhet där när den dåvarande kyrkoherden till och med var medveten om att han var gränsöverskridande. Förmodligen tillförde han församlingen en glans som man värderade högre än ansvaret över andra människor.
Inte Olle Carlssons fel. Han gjorde ändå rätt som larmade på magkänsla utan konkreta bevis. Inte kyrkans fel heller. Alla kan bli duperade.
Sam Paris bär skulden ensam. Du hade också tidigt misstankar som du inte agerade på och som till följd av detta drabbade både dig själv och andra.
Jag sträckläser din bok. Blir så oerhört drabbad. Kan inte sluta fundera över hur otroligt grym och förslaget han långsamt bryter ned dig. Jag mår fysiskt illa när jag läser. Har aldrig varit utsatt för något liknande, men har varit svårt sjuk i utmattning. Och din beskrivning av hur du mår, hur du tappar orienteringen, är den bästa beskrivningen jag läst över hur en alldeles utmattad hjärna fungerar. Det är det mest skräckfyllda man kan uppleva som människa, tror jag. Känner otroligt mycket med dig och hoppas så att allt ska ordna sig för dig.
ps. Jag blir också helt tagen över hur stark och livskraftig du är, trots allt vidrigt han gör mot dig.
Hej Christina,
Jag har precis lyssnat ut din bok! Jisses! Kunde inte slita mig och har lyssnat hela dagar och kvällar till övriga familjens förtret. Det bästa (om man kan skriva så med tanke på ämnet) jag läst! Så fängslade och bra skrivet! Jag skrek ut vid ett flertal tillfällen -Nej, gör det inte! så hela familjen tittade på mig och undrade vad jag menade. Så fruktansvärt lång tid du fick lida för den psykopaten! sorgligt men så tappert och modigt av dig att dela med dig av dina upplevelser. Vilken psykopat!!! jag är stum. Vill bara säga att jag redan delat boken till alla mina vänner och säger bara LÄS! och vill bara säga KRAM och tack för att du stod på dig och vann! så underbart att du reste dig och önskar all lycka till livet du har för dig! (och vill tillägga att Glappet är en av mina favoritserier) HEJJA DIG! med önskan att boken inbringar den stora summa du förlorade!
Tack för din bok Ödeläggaren, Christina! Den är både spännande, smärtsam och provocerande.
Det förvånar mig att diakonin behandlar dig så kallsinnigt – kyrkan har ju uppenbart skänkt trovärdighet till bedragaren.
Din bok kommer att göra nytta som en varning, eftersom det fenomen du beskriver (bedrägeri genom att väcka medkänsla) nog är utbrett, vanligtvis med kvinnor som offer.
Jag hoppas att det går bra för dig, att du kommit vidare med ditt författarskap!
Precis läst ut din bok och är så tagen att jag knappt vet vad jag ska skriva!! Tack och lov att denna fruktansvärda man är ute ur ditt liv. Vilken fantastisk kvinna du är, stark och modig som vågade berätta!!
All lycka till dig!
Hej och Tack för din bok
Jag blev helt bestört över att läsa här hur du blev bemött och förringad när du ville ha stöd av Allhelgonakyrkan
Jag har en tid följt Olle Carlssons Kontempel på FB men nu tror jag inte jag vill ha mer skenhelighet
Kram
Hej!
Jag tyckte vissa bitar i din roman Denzel var helt underbara. Det jag speciellt fastnade för var sånt där som när den kvinnliga huvudpersonen gick ensam till nåt nyårsfirande. Det var så härligt pinsamt och tragikomiskt, vi är många som känner igen oss i känslorna. Och sedan om att umgås med sin exman och dennes nya partner. Väldigt bra skrivet.
När kommer nästa roman, hoppas du skriver mera.
Har just läst boken. Fick även svar om kyrkans agerande som jag undrat över. Du har så mycket att ge, har verkligen uppskattat Ebba o Didrik och Glappet, hoppas du har något nytt på gång….Ekonomisk misshandel behöver lyftas fram.
Hej!
Jag sällar mig till skaran av andlösa läsare! Det du råkade ut för är hemskt på riktigt.
Jag kom att tänka på dig och din bok efter att ha sett uppdrag gransknings program Mikaels miljoner. Samma upplägg om att pengar sätts in på ett konto, och fortsätter sättas in år efter år, för att man inte ska förlora det man redan investerat. Skillnaden är att du gjorde det av medmänsklighet medan de i programmet helt enkelt blev lovade en betydande avkastning på insatta pengar. Något händer sedan alltid, i sista sekunden, nya avgifter, svårigheter osv. Massor med människor har fått sina liv förstörda.
Se den om du inte redan gjort det! Och tack för en läsupplevelse och för din styrka!
Hej!
Jag sträckläste din bok Ödeläggaren igår. Jag kunde inte lägga den ifrån mig. Du beskriver så att jag förstår hur du blev snärjd. Tack, tack, tack för denna gastkramande, ohyggliga men upplysande lektion. Jag förstår nu bättre hur psykopater fungerar. Du skrev mycket klargörande att en psykopat vet vad empati är och kan utnyttja den men är i total avsaknad av att känna den. Detta har lett till att jag bättre förstår saker som hänt i mitt eget liv. Jag önskar dig allt gott i livet och att resten av din vandring blir så bra det bara går. Med vänliga hälsningar Malin Alm
Jag har precis sträckläst din mycket detaljerade historia om vad som hänt dig och är mycket tagen.
Det är inte första gången jag har läst liknande historier och en väninna blev öven lurad på liknande sätt.
Vad jag undrar allra mest över är hur det gick för Sams son Nicholas som även han är ett offer i denna sorgliga historia. Jag förstår om du kanske vill hålla honom utanför, men jag vill gärna veta om han har det bra nu och slipper ha kontakt med sin pappa.
Mvh
Ingela
Ja du borde verkligen själv ta dig en funderare på hur du tillät detta hända istället för att svartmåla och skylla på andra och bara se dig som offer.
Världen är farlig och man måste vara försiktig, särskilt när man som du redan i ett mycket tidigt skede kände att något var fel. Du var ju inte purung och helt grön.
Lycka till framöver och var försiktig.
Tack för din berättelse Christina! Jag är mitt i den, lyssnar till Cecilia Nilssons enastående inläsning. Och orkar bara med lite i taget, för man blir påverkad. Den känns i kroppen, som en tyngd. Känner igen mig en del efter att ha varit nära en person med narcissistisk personlighetsstörning. Och tänker att din demon också är i det där med allt sin manipulativa, all sin gas lighting och alla lögnerna och skådespelandet. Det är hemskt att din empati utnyttjades så grovt av denna demon. Det har tagit mig två och ett halvt år att hitta tillbaka till mig själv efter min närkontakt och den varade bara i knappt ett år och var inte alls så hemsk som din upplevelse, men jag känner att jag kan relatera. Jag kan tänka mig att du kanske inte kan återhämta dig helt efter det här, jag hoppas förstås att du gör det. Du behövs! Din berättelse behövs! Kram
Hej!
Jag har precis läst ut din bok och lider verkligen med dig och hoppas du har hämtat dig ytterligare sen boken tog slut!
Jag har jobbat som kyrkvaktmästare tidigare i flera olika församlingar, dock långt från stockholmsområdet och Katarina Församling. Men jag känner igen det där att man från församlingshåll bara hjälper sina egna medlemmar, när de är skrivna i församlingen det gäller. Jag vet inte om det är något som är formellt beslutet någonstans att det ska vara så, eller bara praxis som de flesta verkar följa.
Själv minns jag väl den gången jag fick tala om för en man i yngre medelåldern, som av tänderna att döma inte hade mycket pengar, men i övrigt uppträdde skötsamt, som bad om stöd, men som vi fick meddela nästa gång att han inte kunde få stöd eftersom han inte bodde i församlingen. Samtidigt så hade församlingen kostat på sig nya körkåpor för flera hundra tusen, trots att de gamla var fina och funktionsdugliga och inte det minsta trasiga, om än gamla… Där bestämde jag mig för att lämna församlingen när jag slutade min anställning, eftersom jag bodde i församlingen det gällde och inte ville stödja dom längre.
Hej,
är inte detta typiskt? Så långt sträcker sig godheten, den som de genom hela sin verksamhet påstår sig förmedla, kärleken, Guds kärlek, Jesu kärlek, medmänskligheten. Bra gjort av dig att markera genom att avsluta din anställning, i alla fall om du fick jobb på annan plats!