Kärleksbudskapet praktiserat av Katarina Församling Svenska Kyrkan

Själv gick jag ur kyrkan på min artonårsdag, men kärleksbudskapet har jag alltid följt, eftersom jag tycker att det är en grundläggande hållning som människor bör ha sinsemellan.

Denna hållning var mig inte till gagn när ödeläggaren tjatade sig in i mitt liv, via Allhelgonakyrkan, Katarina församling, Stockholm. Efter att ha drabbats av hur utsatt han och hans sexåriga barn var – efter många timmars lyssnande till hans förtvivlan – öppnade jag mitt hem för dem över sommaren. Ni som har läst boken vet vart det ledde. Det vet de flesta utan att ha läst boken idag, verkar det som.

Det var empatin, ansvaret för den andre, i detta fall en far och ett barn – grundansvaret för den andre som jag anser att vi alla har för varandra, som talade i mig. Medmänsklighet kallas det, en nödvändig byggsten i alla fungerande samhällen. Men om han hade varit en person jag hade mött i ett annat sammanhang hade medkänslan inte räckt. Jag litade på honom för att han var knuten till Allhelgonakyrkan, som ingår i Katarina församling. Det faktum att han sedan fem år tillbaka, då jag mötte honom, var aktivt knuten dit var helt avgörande. Han hade stått vid altaret iklädd kåpa och hållit kalken vid de populära högmässor som den populära kyrkoherden Olle Carlsson höll, åtskilliga gånger. Han hade regelbunden verksamhet i kyrkan, med sin kör och han höll många konserter. Han rörde sig också med förkärlek i kyrkans café där alla möjliga människor samlades, där han var ansedd och uppskattad, en man som spred glädje, visdom och tröst. Jag har själv sett Olle Carlsson dunka honom i ryggen, som om de vore bästa vänner, och hört kyrkoherden kasta uppskattande ord till honom. Detta hade jag på näthinnan när jag slutligen bestämde mig för att låta honom och barnet bo i min tomma våning över sommaren, de olika episoder då jag hade sett Olle Carlsson och Sam i ömsesidigt ryggdunkande. Sam verkade sannerligen vara en uppskattad person vid kyrkan och han hade fri tillgång till alla rum som om han helt och hållet hörde hemma där. Andra gången jag hade mött honom bjöd han in mig på ett av kyrkans samtalsrum, mitt framför flera präster, eftersom han rörde sig i kyrkan som om han hörde dit. Det gjorde han också. Han bjöds in vid julmiddagar, sammankomster och möten.

Men jag råkar veta att dåvarande man in charge, kyrkoherde Olle Carlsson, begrep att Sam inte var pålitlig. Jag råkar veta att han ringde upp en person i Sams kör- långt innan jag kom in i kören – för att han undrade om personen i fråga ” for illa av Sam ” eftersom han misstänkte att Sam var borderline. Eftersom personen i fråga var mycket involverad i att hjälpa Sam som han/ hon tyckte synd om – vilket ju var Sams metod – förnekade personen att hon / han for illa.

Men misstanken att Sam var borderline och eventuellt utsatte sina körmedlemmar och andra för något illa kan inte ha kommit från ingenstans. Ändå lät kyrkoherde Olle Carlsson Sam hållas. Han fortsatte sin verksamhet vid kyrkan många år till. När jag kom med i kören hade han haft kör i fem år och under fem år efter det fortsatte han sin verksamhet i kyrkan.

Alla berörda vet vad som hände mig. Och många läsare och andra tar för givet att svenska kyrkan eller församlingen har tagit kontakt med mig, för att beklaga det som har hänt. Trots allt var det svenska kyrkan som gav ödeläggaren Sam ”credibility” ett ord som Sam själv älskade. Enligt en person närstående den dåvarande kyrkoherde Carlsson visste han att Sam måste hållas kort och gjorde det; ”höll honom kort”. Vad jag vet om kyrkoherdens ansvar är det att skydda sin församling. Men han lät Sam fortsätta sin verksamhet och lät honom stå vid altaret, som en kyrkans representant iklädd kåpa, och hålla i kalken- Jesu blod. Med insikt om Sams gränslöshet är det inte att hålla honom kort. Det är inte att skydda församlingen. Men Sam skänkte en viss cool air till prästerna, till själva kyrkan och till högmässorna. Det kanske gav kyrkoherden ett par plus i kanten, rent ytligt sett, något som gagnade honom själv. Vem vet?

Jag, liksom de flesta andra, trodde att någon representant från Svenska kyrkan eller åtminstone Katarina Församling skulle ta kontakt med mig, kanske till och med fråga hur de kunde hjälpa mig. Inte ett ljud. Inte ett ljud från någon överhuvudtaget. En av Sams körmedlemmar är numera gift med Olle Carlsson och vet allt eftersom jag berättade om allt redan när jag hade anmält och berättade att jag skulle skriva boken – för andra människors skull. Vad Sam hade gjort upprörde henne så att hon mådde mycket illa. Då. Sedan kom boken. Men ingen representant från kyrkan har hört av sig. Herr Carlsson är inte längre aktiv där men är vad jag vet ändå en riktig människa. Han hade ansvaret då, men även om det numera är andra som har det så handlar det om att representera församlingen, och Svenska kyrkan. Tystnad. Det förvånar de flesta, men inte längre mig. Sådan är den stora fegheten. Det gagnar inte Svenska kyrkan, kan vi enas om, att dess representanter är flata och ryggradslösa.

Jag fick tipset av vänner att ta kontakt med Katarina församling för att be om ekonomiskt bistånd.

I oktober skrev jag följande:

Mitt namn är C. H. Jag är författare och dramatiker och har skrivit boken Ödeläggaren som börjar i Allhelgonakyrkan där jag mötte mannen som ödelade mitt liv genom psykiskt och fysiskt våld, ruinerade mig och gjorde mig hemlös- känd som Sam Paris. Han hade kör i kyrkan under tio år. Nu vill jag söka bistånd ur era fonder, för att klara hyran några månader framåt och för att kunna köpa julklappar. Hur ska jag då gå tillväga? C. H

Efter två dagar kom ett svar:

Hej och tack för ditt mail! Du är välkommen att söka fondmedel om du bor och är skriven i Katarina Församling. GUDS FRID!

från en diakonitjänsteman.

Denna diakonitjänsteman hade sedan frågat en gemensam bekant om hon känner mig, eftersom vi båda hade gått i Sams kör. Och vår gemensamma bekant visste om denna korta brevväxling och tyckte att kyrkans svar på mitt brev var skitdåligt. Diakonitjänstemannen hade undrat hur hon annars skulle ha svarat? Vår gemensamma bekant påpekade ”Men hon bor ju inte i Katarina församling längre på grund av hans brott mot henne och ni kan inte hjälpa henne för att hon inte bor i församlingen – på grund av hans dåd?” Diakonitjänstemannen knyckte på nacken och gick. Jag förstår att det inte är en enskild diakonitjänsteman som ska stå till svars för kyrkans flathet, men mitt brev till församlingen gav en öppning, en början på en kommunikation om de hade varit mottagliga för det. Det är de uppenbarligen inte. De känner inget ansvar.

Min bekant sa något som ;” Och det enda du har gjort är att ha följt kärleksbudskapet. Men det är alltså så här Katarina församling och Svenska Kyrkan praktiserar kärleksbudskapet!”

Ja, jag fortsätter bara häpna över hur vanlig skenheligheten är också bland människor som ger andra människor välsignelser och nattvarder och tröst , samlar in kollekt för behjärtansvärda ändamål, begraver deras döda och döper deras barn och viger dem i kärlek. Präster borde ha en pågående kritisk självsanering och reflektion – inte som en ytlig sysselsättning för att skriva mediokra dagsverser att kränga för allmänheten, medan de sitter och myser i sina stora prästbostäder och åker utomlands på andliga retreater för skattepengar, utan för att bevara sin värdighet, bära sitt kall och vara förebilder i mod, heder, ansvar och i att till exempel kunna praktisera kärleksbudskapet.

God Jul på er alla!

Om Christina Herrström

Författare och dramatiker
Det här inlägget postades i Blogg. Bokmärk permalänken.

3 svar på Kärleksbudskapet praktiserat av Katarina Församling Svenska Kyrkan

  1. Marianne Stenberg skriver:

    Hej
    Jag läste din bok Ödeläggaren och blev helt tagen. Inte återställd på flera dagar. Jag undrar verkligen hur du stod ut. Och att du kunde hålla det så pass hemligt. Jag hoppas verkligen att allt löser sig för dig, du verkar ha ett starkt nätverk och älskad av många.!
    Men hur kunde han tillåtas i kyrkan??

  2. Ingrid stedman skriver:

    Jättebra skrivet om hur det går till i kyrkan. Hyckleri!

  3. Ja, det är den stora frågan. Hur kunde han tillåtas ha sin verksamhet där när den dåvarande kyrkoherden till och med var medveten om att han var gränsöverskridande. Förmodligen tillförde han församlingen en glans som man värderade högre än ansvaret över andra människor.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.