Livets alla olika frukter

Det är en konstig syn. Människor som står i rulltrappan i tunnelbanan. De står på rad och åker diagonalt ner eller upp genom jorden. Alla stirrar ner i sin handflata. Ofta går små sladdar, de kan ha lekfulla färger som rosa eller turkost, till människornas öron. Ibland har de istället vita rektanglar som hänger ut ur öronen. Alla verkar behöva sin handflata, så som en sjuk behöver sitt dropp. De går framåt, stannar till ibland helt plötsligt, fortsätter, som om de är omedvetna om sin omgivning, som om något i handflatan försöker hjälpa dem att navigera och det går så där.

Förut kunde man flirta på tunnelbanan. Eller andra offentliga platser. Men tunnelbanan var en bra flirtplats. Jag har träffat flera underbara män i just tunnelbanan eller dess närmsta omgivning. Men nu ser ingen någon och flirt kan sällan uppstå. Inte bara flirt kan uppstå, också vänskapsband kan knytas, erfarenheter bytas om än hastigt mellan ett par stationer. Inte ofta längre.

Jag tänker på det när jag tittar på människa efter människa, av alla soerter och åldrar, som stirrar ner i sina handflator. Jag förstår mycket väl att man vill avskärma sig efter en dag på jobbet. För mig är det tvärtom. Mitt jobb avskärmar mig så när jag kommer utanför tittar jag. Ibland märker någon att någon inte stirrar ner i sin handflata utan sitter med huvudet på skaft och vidöppna ögon och ser sig omkring. Detta udda beteende kan skapa misstro, sura blickar, avvaktande, kastas.

Men det var inte tunnelbanevärlden jag tänkte skriva om. Men om mobilsjukan. Det är suspekt att protestera mot tekniken. Jag vet. Men ändå. Fast även jag så att säga älskar min telefon och inte kan klara mig utan den.

Vi har alla allt samlat där. Vi bär runt på våra mest privata skatter. Dyra kära meddelanden. Älskade bilder ur vårt liv. Med mera. Ja, allt. Det är förfärligt stressande att tappa bort sin telefon. Att man kallade dem ” nalle ” när de kom för årtionden sedan har visat sig stämma mer än man kunde ana.

Men som många anser, säger också jag att något har hänt i vårt sätt att närma oss, i att vara människa. Folk tror att de är närvarande i ett samtal fast de stirrar ner i sin mobil. Folk tror att de är med sina barn fast de stirrar ner i sin mobil. Vad får det för följder? Nej, jag tänker inte fördjupa mig i det, för det bär för långt, jag blir för upprörd.

Men vi är inte närvarande med våra nära när vi stirrar ner i vår mobil, oavsett hur mycket vi älskar varandra.

Vad händer med samtalet, i största allmänhet? Hur påverkas våra middagar, våra stunder av gemenskap när mobilen hela tiden stör alla inblandade? Vi har vant oss nu. Överser med det. Räknar med det. Tänker att ” hon lyssnar inte, hon scrollar igenom sin mobil, men jag får väl messa det till henne sedan eller helt enkelt räkna det jag vill säga som oviktigt… oviktigt…. ja, oviktigt….”

Vad är samtal mellan människor? Vad är mötet mellan människor? Sker det något annat när vi ser på varandra, hör nyanserna i rösten, lyssnar in pauserna. Påverkas kvalitén på våra samtal av vanan att skriva sms eller mail? Blir samtalen mer informativa, snabba och ytliga än mustiga av undran, själ, tveksamhet, frågor, fortsättning ….? Undrar vi inte alla vad det är att vara människa, vill vi inte alla fråga varandra lite om det, och få lite tips och perspektiv och nyanser till vår egen ständigt (?) förändrade idé om vad det är att vara människa, leva detta liv, som just jag med just er just här just nu. Eller? Finns det egentligen tid att samtala, att lyssna? Finns det tid att låta någon söka ord, rätt uttryck, rätt nyans, söka i sitt inre efter den rätta färgen, tonen så att vi andra ska förstå, aha, menar du så…? Finns det tid att hinna se en skiftning i någons ögon som plötsligt förklarar allt mycket mer än orden, bokstäverna? Finns det tid till det, ro till det, när hjärnan triggas av att det händer så mycket hela tiden någon annanstans , ett någon annanstans som är så nära, så brännande kittlande nära, i fickan, i handväskan, strax i handflatan!

Jag hörde av en ung kvinna att när hennes vänner som är par och lever tillsammans mår dåligt, eller snubblar på en konflikt, tar de till telefonen. De skriver sms till varann. Bakom ett sms är det lätt att gömma sig. Sin smärta, sin utsatthet. Sin sårbara längtan. Sin kärlek, denna kärlek som inte alls gör oss självständiga, som inte alls gör oss oberoende, som inte alls gör oss likgiltiga och fria, utan som söker, söker, söker DIG. Detta svåraste av allt. Kärlekens utsatthet! Och ännu värre….erkänna att man är sårad… att man är behövande… att man har ONT!

Darrningarna på rösten syns inte i bokstäverna, och när ögonen plötsligt översköljs av närapå gråten finns ingenting där.

Så har det alltså blivit. Rädslan att mötas… den är reell och ganska djup inom de flesta av oss… den kan vi äntligen fly ifrån. Till och med när vi lever tillsammans under samma tak.

Konflikten kanske löses. Allt är bra igen. Men man har inte sett det ske. Man har inte sett förtvivlan i den enas ögon, trösten i den andras, klarheten, djupet, missförståndet, försoningen. Man får en emoji. Lättnad!

Men ändå värker hjärtanen. Ändå sneglar man osäkert. Vad gör hon med sin telefon nu då? Chattar hon med någon annan som bekräftar henne bättre än jag? Diskuterar hon vårt problem med någon utomstående som har idéer om mig, om oss, som vill henne något, medan vi skriver sms till varandra om det som gör ont mellan oss?

Livets frukter. Alla smaker, konsistenser, alla olika grader av mognad och förruttnelse, alla dofter och färger och drömmar. Rikedomen. Allt som gör ont. Som känns fel. Som skaver. Som rinner bort. Som smälter. Som stiger och växer och forsar. Som blommar och lyser. Som tvekar. Som blygs. SOm skyggar. Som måste lockas tillbaka, som behöver tillit, en försäkran, tid, ögon, ögon, ögon. Och som är så svindlande, virvlande, starkare än allt.

Visst är det hiskeligt att leva. Skrämmande stup i kvarten, i stort och i smått. Det vill vi förstås inte låtsas om för vi ska vara coola, starka, självständiga, oberoende och svepa genom livet som en tjusig reklamsnutt. Men det är något med stunderna – bortom allt det där med orden… det är något med röster, med ögon, med skiftningar i ljus och dofter och rytmer, som hugger tag i något, vrider om något i hjärtat, öppnar oväntade dörrar, släpper in ett oväntat ljus, fäller hinder och skapar ögonblick, ögonblick som etsar sig fast för resten av livet, så snabba, ögonblick av förening, förståelse, delad existentiell skärpa – som aldrig kan bli till via sms, som aldrig kan förändra något i oss, värma oss på djupet, lyfta oss, utan modet att mötas.

Utan modet att vistas i verkligheten, konkret, här, nu med andra människor som man inte kan stänga av när man vill, nonchalera när man vill, låtsas att man är död eller på laddning när man inte orkar, när man tappat styrkan att vara människa… tror jag att många av livets alla vidunderliga okända egendomliga underbara skrämmande , både giftiga och sunda frukter, går helt förlorade.

Så vill inte jag leva. Ska man sitta på ålderdomshemmet en dag och försöka återskapa minnet av hur ett sms kändes?

Inte undra på att folk går på massage! Så mycket av vårt inre, som sträcker sig ut mot huden, som måste längta.

Om Christina Herrström

Författare och dramatiker
Det här inlägget postades i Blogg. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Livets alla olika frukter

  1. Annika skriver:

    Mycket skälvande skrämmande och så väl beskrivet. Vi behöver en motrörelse. Kram
    I verkligheten🌹
    Annika

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.