Ödeläggaren och samhället lämnar brottsoffret till sitt öde ( mig i detta fall )

När förövaren, i detta fall ” Sam Paris” som alla kan läsa om i boken ”Ödeläggaren” , inte betalar vad de är dömda till kan man vända sig till Brottsoffermyndigheten för att ansöka om ersättning. Det gjorde jag.

Sam använde sig av psykiskt avancerat våld och även fysiskt våld, manipulationer och hot, för att komma över de pengar han visste fanns förankrade i väggarna till min bostadsrätt mitt i Stockholm. Det psykiska våldet och hans belägring av min tillvaro var hans vapen. Han fick god hjälp av att min pappa plötsligt dog i samma veva som jag annars hade fått ut inkräktaren Sam ur mitt hem. Vi hade ingen kärlekshistoria. Jag hade handlat utifrån medmänsklighet, hederlighet och en känsla av ansvar. Han hade använt sig av sin lille son för att väcka min medkänsla och min starka ansvarskänsla. Han använde sig också av enkla knep som att hålla mig vaken om nätterna och latenta hot som jag inte förstod och jag var ganska utmattad när min pappa plötsligt dog och Sam Paris satte omedelbart klorna i mig.

Detta vet alla som har läst min bok och det är lite tjatigt, men det är en del av förutsättningarna för att han skulle kunna genomföra sitt kallsinniga brott mot mig – det vill säga ruinera mig, för att sedan försöka tysta mig – de flesta offer för psykopater tystnar. Jag anmälde med min familjs hjälp, när det hela äntligen uppdagades ungefär i samma veva som jag övervägde att ta mitt liv som den enda utvägen ur kaoset som han skapat i min tillvaro och inte minst i min förstörda hjärna. Att utmatta sina offers hjärnor är naturligtvis en del av metoden, sådant är psykopatiska människor mästare på.

Medan brotten, det tiofaldiga som jag kallar det, eftersom det handlade om tio överföringar av pengar till hans konto -pågick under tre och ett halvt år pågick förutom det intrikata och hotfulla psykiska våldet ( som man kan läsa om i Ödeläggaren och som jag inte pallar att repetera här, just nu) ett fysiskt våld. Så som ofta är fallet då en individ utsätts för fysiskt våld i en situation där de är fast, t. ex som när en ung människa utsättas för sexuellt övergrepp av en släkting eller dylikt, tycks hjärnan välja att nästan omedelbart förtränga det. Det var likadant med mig. Jag var rädd, jag var utsatt – men stod inte ut med att förstå det – och när han kryddade det hela med lite fysiskt våld översteg det min förmåga. Jag kunde inte ta in det, processa det. Jag var fullt upptagen med att hålla mig samman så att jag kunde klara mig något så när framåt.

Minnet av det fysiska våldet kom efter att jag hade anmält hans brott, men fortfarande inom den tid då man kunde tillföra fakta till förundersökningen. Jag skickade en bild på mina skinkor, som var blodstrimmiga av hans slag, till polisen som utredde ärendet. Han var en väldigt snäll och empatisk person. Jag berättade också att Sam brukade välta omkull mig när jag gick igenom min egen lägenhet, över vardagsrumsgolvet. Jag kunde aldrig veta om det skulle ske, och jag ville inte visa mig rädd. Dessutom måste jag gå fram och tillbaka i min lägenhet! Ibland välte han mig gång på gång, ibland inte på en månad. Plötsligt låg jag under honom på golvet. Han stod över mig och skrattade. En gång stod han över mig med näven knuten och siktade mot mitt ansikte, ifrån hela sin längd. Den gången kröp jag bort.

Många gånger halade han in mig när jag passerade i mitt vardagsrum med öppen planlösning ( alltså även kök ) och tryckte ner mig över sitt knä och slog mig över rumpan med öppen hand. Länge. Han höll fast mig med sin andra armbåge i min rygg, lutade sig tung mot mig och slog med all kraft med den fria handen. Medan han skrattade. En gång tog jag ett kort, för jag själv ville se eftersom det gjorde så ont. Mina skinkor hade nästan spruckit upp i blod, de såg ut som om de vore piskade.

Många gånger kom han bakifrån när jag satt ner och började ” massera” mina axlar. Ibland var det i all ” vänlighet ” även om jag aldrig hade bett om det och aldrig tyckte om det. Jag kunde inte precis protestera. De flesta gånger fortsatte ” massagen” hårdhänt uppför min hals, han klämde till så att jag måste öppna munnen och då tryckte han in fingrarna i min mun, ibland så långt ner att jag klöktes. Jag satt prickstill. Jag visade inga känslor. Jag tänkte det var bäst så. Han skulle inte vinna. De gångerna skrattade han inte. Han gick sin väg utan ett ord, bara en mörk blick över axeln.

När jag började känna mig trygg, då jag förstått att de mina fångade upp mig och fanns för mig – och jag hade anmält, började minnena av dessa övergrepp komma tillbaka. Jag minns en gång jag plötsligt berättade dem för Patric som jag var tillsammans med då. Han blev helt chockad. Och jag utbrast i ett chockat skratt ”Man skulle nästan kunna säga att jag har utsatts för ett övergrepp!” han tittade förstummad på mig. ” Ja! Du HAR definitivt utsatts för ett övergrepp! Inte bara ett!”

Själv hade jag inte hunnit med att fatta det. Det tog ganska lång tid. Hjärnan kan bara ta en liten liten bit i taget.

Jag anmälde detta till min kriminalare. Han sa att det inte var intressant för detta ärende. Hur kan det inte vara det, det var ju ett av hans vapen för att montera ner mig, skrämma mig och få mig att göra som han ville?

Nej, det är ett civilmål, sa min polis. Det är i så fall en annan anmälan, separerad från denna.

Polisen ville ha kopior på mina 23 dagböcker där jag hade skrivit en del om vad som pågick. Jag skrev, men jag skrev för att försöka minnas allt han hade sagt så att jag skulle slippa drabbas av så stor oro och ångest oavbrutet, och för att orientera mig. Jag trodde det var jag som uppfattade allt fel och som var full av brister. Det är så de jobbar. I min skörhet efter många sömnlösa nätter ( slutligen flera år ) och min pappas död var jag inte längre så kaxig som jag hade varit den första tiden vi lärde känna varandra. Han kände hur han började besegra mig. Han skulle slutligen vinna. Men nu var jag hos polisen och förundersökningen hade börjat dagen efter anmälan, en åklagare var inkopplad.

Polisen sa ” men vi vill bara ha de delar där du skriver om vad han säger att pengarna ska gå till. Det är bara det som är intressant för målet. ”

”Men det psykiska våldet då? Allt han gjorde, hotade, och skrämde och förvirrade mig med? Det som var hans vapen för att komma åt allt?”

”Nej, det är inte intressant”, svarade polisen. ” hoppa över det.”

Men varför? Jo, för psykiskt våld är inte straffbart i Sverige.

I mitt ärende var det bara en sak som var straffbar och det var att han hade sagt att de pengar han fick mig att låna ut skulle gå till andra saker än vad de bevisligen hade gjort. Jag trodde de skulle gå till att bygga upp ett liv för honom och hans utsatta lilla pojke. Och jag trodde att han var driven av viljan att förbättra världen, en man som själv kom från djupt fattiga och rasistiska förhållanden. Så var det inte. De gick till att finansiera en kort tid av flärd och lyx i hans futtiga liv, istället. Ingenting till pojken, ens.

Hans vapen var alltså inte något man tog upp i målet.

När vi kom till Tingsrätten hade jag min historia glasklar. Själv hade han glömt det mesta eftersom han alltid ljög. Det kan vara svårt att hålla reda på lögner i flera år. Jag hade skrivit ner så mycket att jag däremot visste. Det var min styrka.

Åklagaren hade dock förstått något utöver det rent juridiska och sa i sin slutplädering att det som hänt mig var en ” normalisering” . Jag utstötte en snyftning när jag hörde henne säga det. Hon förstod mycket mer än lagen. Så är det förstås ofta. Men det var skönt att höra där på plats i Tingsrätten. Två av nämndemännen ville ge honom ett halvår till i fängelse just på grund av detta, men inte rådmannen och den tredje nämndemannen.

Han fick tre års fängelse och dömdes att betala tillbaka allt med ränta. Jag fick också ett futtigt skadestånd för den enda månad jag hade varit sjukskriven i samband med anmälan, på niotusen kronor.

Självklart har jag inte fått ett öre. Kronofogden kunde inte utmäta något. Naturligtvis, han hade ju gjort slut på alla pengarna och sålt allt han hade och dessutom rymt landet eftersom han inte blev häktad, trots att han dömdes till tre års fängelse. Istället överklagade han domen och fick mer än ett år på sig innan det skulle komma upp i Hovrätten och under den tiden flydde han till Sri Lanka.

Och jag då?

Jag fick min upprättelse med tingsrätten, de två timmar och en kvart jag oavbruten talade där. Och jag fick min absoluta upprättelse då domen föll.

Men hur ska jag klara mig? Jag är författare, jag har ingen månadslön, inget arbete att återgå till.

Många tror att jag har fått något slags ersättning för det som togs ifrån mig. Det var 3, 4 miljoner kronor som med räntan han ska betala idag är 6 miljoner kronor.

Nej, det har jag inte fått. Jag har inte heller fått någon information om något. Men till slut tog jag, när jag orkade ta tag i det, reda på det själv.

När den kriminelle inte betalar vad den är skyldig ( hur ofta händer det?) och den är dömd att betala skadestånd och ersätta allt så kan man vända sig till Brottsoffermyndigheten och ansöka om ersättning från staten.

Det gjorde jag i oktober 2020.

För ett par månader sedan fick jag svar. Jag fick avslag på min ansökan. Men jag fick de niotusen som Sam skulle ha betalat mig i skadestånd. Varför fick jag inte mer skadestånd, kan man för övrigt fråga sig?

Svar: Psykiskt våld räknas inte. Sveda och värk och bortfallen inkomst på grund av det räknas. Sveda och värk kan man få av fysiskt våld. Men inte av psyksikt, inte ens om det pågår i flera år. Jo, man kan få alla sorters fysiska besvär men de kan inte kopplas till det psykiska våldet.

Alltså återstod bara den månad jag var sjukskriven och det var en chansning sa min advokat. Men det gick igenom. Niotusen kronor.

Jag hade inte räknat med att staten skulle ersätta mig hela summan Sam Paris rånat mig på ( nej, det räknas inte som rån när det inte är fysiskt våld, förresten) men om jag bara hade fått 10 % hade det varit en bra hjälp för mig.

Men jag fick ingenting eftersom det jag har utsatts för, med resultatet att jag blev hemlös och har förlorat ett stort antal års arbete och gått i terapi i sju år och i perioder måste äta både sömntabletter och antidepressivt, kallas ” förmögenhetsbrott”. Det finns ju enligt domen inget våld inblandat.

Så här står det i Brottsoffermyndighetens beslut angående mitt ärende:

”Brottsskadeersättning för ren förmögenhetsskada lämnas bara i undantagsfall. ERsättning lämnas om gärningsmannen vid tiden för brottet var intagen, på rymmen eller på permission från kriminalvårdsanstalt, från vissa statliga behandlingshem eller var häktad. DEssutom ska det finnas särskilda skäl, t. ex att brottet har begåtts mot arbetsgivare, fosterföräldrar,övervakare eller andra som står i liknande förhållande till gärningspersonen. i vissa ömmande situationer kan ersättning betalas trots att gärningspersonen inte tillhör någon av de nämnda kategorierna ( paragraf 6 – 8 brottsskadelagen) N. N ( jag som har skyddade uppgifter) kan därför inte få någon ersättning.

Kränkning.

För att ersättning för kränkning ska kunna lämnas krävs att den brottsliga handlingen har inneburit allvarlig kränkning av den skadelidandes personliga intergritet. HD har fastslagit att även om bedrägeribrott präglas av viss förslagenhet krävs att gärningen innefattar ett angrepp på målsägandes person, frihet, frid eller är för att ersättning ska kunna utgå ( NJA 2019. s 607)

Det brott som N. N har varit utsatt för anses enligt praxis i sig inte innebära en sådan allvarlig kränkning av den personliga integriteten att ersättning kan lämnas. Det har inte heller framkommit att den nu aktuella gärningen innefattat ett sådant angrepp mot N. N:s person, frihet, frid eller ära att ersättning för kränkning ska utgå. N. N kan därför inte få någon ersättning för kränkning.”

Och varför alltså?

Jo, för att det fysiska våldet inte ansågs intressant i ärendet och det dominerande psykiska våldet helt enkelt inte RÄKNAS SOM VÅLD I SVERIGES RIKES LAG. Brottsoffermyndighetens beslut tas utifrån domen. Inget våld är nämnt i domen.

Så… samhället har kostat på en utredning som pågick under flera år, åklagare, advokater och en advokat till Sam, plus förhandlingar i tingsrätt och i hovrätt ( där han uteblev med hjälp av ett fax från Sri Lanka om att han hade turistdiarré och inte kunde flyga)

Han fick tre års fängelse men kunde fri lämna landet så länge domen inte vunnit laga kraft – vilket den inte gjorde eftersom han hade överklagat till Hovrätten.

Jag får ingen ersättning. Jag tänker ; hur många brottsoffer som jag finns det, som blivit plundrade av brottslingar, hemlösa och fått vår tillvaro förstörd – av en psykopat vars främsta metod är det psykiska våldet? hur är det meningen att vi ska klara oss? Vad kostar det att oskyldiga väl fungerande samhällsmedborgare inte fåt ekonomisk hjälp efter brott av detta slag, utan faktiskt – faktiskt! – löper stor risk att hamna på gatan? Oavsett, de belastar sjukvården år efter år. Vi.

Vi tror att alla människor tas om hand här. Man tror att offer för brottslighet tas om hand av samhället.

Det gäller absolut inte offer för psykiskt våld.

i GB har man kommit längre och nyligen instiftat en lag mot psykiskt våld och när det psykiska våldet är ett led i att komma åt någon annans egendom eller pengar är straffet ytterligare skarpare.

Här ligger vi så långt efter att man , som etablerad och framgångsrik författare, kallas idiot i dagstidningarnas kritik av boken för att man har varit utsatt fö psykiskt våld.

Men nej, kära vänner som tar för givet att samhället har stöttat och hjälpt mig – jag förstår att det är väldigt många som tror att det finns medel att få från brottsoffermyndigheten – Nej, så är det inte.

Om Christina Herrström

Författare och dramatiker
Det här inlägget postades i Blogg. Bokmärk permalänken.

3 svar på Ödeläggaren och samhället lämnar brottsoffret till sitt öde ( mig i detta fall )

  1. Malin skriver:

    Jag har precis lyssnat på din gripande bok ”Ödeläggaren”, fantastiskt fint inläst av Cecilia Nilsson. Tack för att du delade med dej av din historia, jag har levt mej in i den och upprörs över hur dessa livsfarliga kackerlackor inte skyr något. Hoppas du fortfarande kan tro främlingar om gott! Kram.

  2. Karin skriver:

    Det är ju helt otroligt att det är som det är, man tror liksom inte det, om det ” fina rättvisa Sverige ” !!!! Och all debatt som är nu i radio och tv om mäns våld mot kvinnor, jag uppfattar inte att det talas väldigt mycket det psykiska våldet. Såg förresten att GASLJUS går på Sthlms Stadsteater – för åtta personer………

  3. Helena M skriver:

    Hej
    Har läst din välskrivna bok och här på bloggen flera gånger. Upprörs väldeliga av att du inte får ut pengar från brottsoffermyndigheten. Men undrar om du inte långsiktigt ändå kan få det (om du orkar ”hålla på” med detta mer, vilket jag fattar om du inte gör).
    1. Vänta in att lagstiftningen ändras (så som den gjort i GB). Borde bara vara en tidsfråga, efter #MeToo etc. Ta reda på vad som sedan kan hindra utbetalningen. Preskription av brottet, etc. Kan rättegången isf göras om? Så att du kan få pengarna till slut?
    2. Försök få en separat rättegång vad gäller våldet, som du ju har fotobevis på. Även dina noga förda anteckningar, vittnen som du ev kan ha berättat för? Vet inte om det ”räcker” för rättegång och när han nu befinner sig utomlands?
    Bara några tankar här! Du har säkert redan kollat noga med jurister etc. Men det är avskyvärt att han kom undan så ”lätt” ändå, och att du ska lida ekonomiskt år ut och år in. Ofattbart, i vår rättsstat Sverige.
    Men det gläder mig att boken gått så bra och hoppas den långsiktigt bidrar till ändrad lagstiftning etc. I en framtid kan vi hoppas den blir studielitteratur på juristutbildningen.
    Önskar dig allt gott!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.