Min vän ERLING, vackra tjurkalv.

 

 

Det här är Erling. Han var en mycket vacker tjurkalv med stora svarta ögon och rosa nos, mjuk vit päls med gråbrun teckning. Jag älskade Erling.

Vi orkade inte klippa den vilda tomtens gräs utan lånade bondens tjurkalvar. Det här året lånade vi en svart och en vit, de var 6 månader när de kom till oss. Jag döpte den vita till Erling, den svarta döptes till något annat som jag inte minns av min dåvarande man. Den första morgonen vaknade vi av ett envetet genomträngande brölande. Där stod de båda två och uttryckte sitt missnöje. Här kom inte maten levererad, de måste jobba själva. Problemet var att de inte visste hur man gjorde. De kunde inte beta!

Vi visade dem, vi drog av gräset så att de såg hur det gick till och snart hade de fattat galoppen och äntligen blev det lugn och ro. De stod i varsin kedja första dygnet. Det var inte trevligt, men vi hade inte inhägnat den stora tomten då. Stackars Erling trasslade in sig i sin kedja och stukade foten. Den svullnade upp i leden och han kunde inte stå på den. Bondens drängar fick genast komma och sätta upp ett provisoriskt stängsel, vi ville att kalvarna skulle röra sig fritt.

Ända sedan jag var liten – det var jag inte längre, jag var 27 år – hade jag kunnat sitta i evigheter och bara glo på djur. Det är så roligt att se vad de gör! Och jag hade förstås redan fäst mig djupt vid Erling och när han nu hade gjort sig illa behövde han hjälp.  Jag lindade hans ben  men han hade svårt att stödja på klöven och kunde inte hålla balansen så bra, han var ju ett barn dessutom, när han lutade sig fram för att beta. Vi plockade massor av gräs och matade honom, särskilt jag förstås. Det mådde han bra av men han fes en hel del. Hans mage blev rund, och komockorna blev ymniga. Så fort han råmade och var hungrig fick jag plocka gräs till honom som han lyckligt mumsade i sig. Men ett annat problem tillstötte. Han kunde inte stå på tre ben och ruska på huvudet för att bli av med  flugorna som ville sätta sig i hans ögon. Det blev sår kring hans vackra svarta ögon och det gick fort. Jag ordnade det med. Jag band fast gasbinda i hans små små horn och fäste dem med ett band bakom öronen.  Han kanske fic lite konstig utsikt, men flugorna kunde inte besvära honom mer.  Det regnade mycket i Skåne den sommaren och han låg lite för mycket i det våta gräset för att det var jobbigt att stå i evigheter på tre ben.  Vi satt inne med brasa och spelade vändåtta och jag avbröt allt och sprang ut och lade regnkappor på honom och någonting vattentätt under honom. Så fick han ha det när det regnade för mycket.

Vi fick ringa efter veterinären eftersom svullnaden på benet inte gav med sig. Veterinären önskade att alla människor var så snälla och omtänksamma mot djuren och tackade mig för det. Erling fick ögonsalva som jag fick applicera ett par gånger om dagen och svullnaden i benet skulle snart lägga sig. Erling var helt lugn, förtroendefull när veterinären pillade på honom.

Varje morgon när jag kom ut lunkade Erling fram till mig och hälsade. Nej, han skuttade. Som en glad hund. Han buffade på mig med sin mjuka nos och stod och tryckte pannan emot mig, som en häst, och ville bli kliad och klappad i evigheter. Vart jag än gick när jag rörde mig ute lunkade han efter mig.  Och han kom när jag ropade. Och han kände hur jag mådde. En dag var jag väldigt ledsen för att jag inte fick köpa en airedaleterriervalp för min exman. ( det var klokt, vi borde ju istället skaffa oss barn – vilket vi sedan gjorde ) och  då gick jag ut på tomten och grät. Erling skyndade fram till mig, sökte min blick med sina mörka ögon ( det gjorde han alltid ) på ett så angeläget sätt och buffade mjukt på mig. Sedan höll han sig tätt, tätt intill mig så länge jag var ute. Ibland buffade han till mig med hela sin kropp, den runda kalvmagen, så där som vi människor gör när vi gillar någon och går tillsammans, och som hundar gör. Han kände när jag blev glad igen och blev lugnare och gick bort och betade i sina egna penséer. Det var inte bara en gång han tydligt visade att han kände hur det var med mig. Vi kände av varandra helt enkelt, tjurkalven och jag, det var ömsesidigt. Han talade mycket med sina öron som han vinklade hit och dit,  precis som hundar. Och han skuttade när han var glad, ville komma nära och buffas.

Här ovan man se hur han lunkar efter mig, ivrig. Ibland låg jag bakom honom i gräset när han låg på sidan och höll om honom. Jag hade armarna om hans runda mage. Så kunde vi ligga länge, min tjurkalv och jag. Tänk om jag hade haft kort på det!

Vi följdes åt från tidig sommar till sen sommar, då vi åkte bort i sex veckor för jobb. När vi kom tillbaka gick han med de andra kalvarna på fältet framför oss, i en flock. Jag trodde inte att han skulle minnas mig, för det sa alla, men jag ropade.  Han stod ungefär 300 meter bort och betade med de andra. ” Erling! Erling!” ropade jag.  Han lystrade genast. Han lyfte huvudet och fick syn på mig, lösgjorde sig från flocken och sprang över fältet, ända fram till mig, och körde in nosen mellan mina öppna händer, så som vi brukade hälsa på varandra.  Hans kropp var glad. Det var en glad kalv! Jag själv var lycklig, rörd i djupet, åh min älskade kalv!  Sedan gick han ensam hos oss på tomten, och det är då de här bilderna är tagna, så länge vi var kvar innan vi åkte tillbaka till Stockholm.

På vintern kom vi tillbaka någon vecka och han hade blivit stor, en kraftfull tjuryngling. Han stod i stallet med de andra.  Det var trångt och det var mörkt och han var skitig och han stod fast. Han lyfte huvudet och kikade på mig så gott han kunde över axeln. Det var svårt att se. honom stå så, månad ut och månad in. Men Bonden lovade mig att han skulle få leva ett år till, fast de brukade skickas till slakt när de var kring ett år.

Så när sommaren kom gick han ute på en äng igen med en annan stor tjur. Hans huvud var enormt.  Hornen hade vuxit ut.  Hela han var stor. Jag gjorde det man inte ska, jag gick in i hagen till tjurarna. Jag ropade på honom och han kom fram till mig och buffade med nosen försiktigt och lät mig klappa och klia honom.  Bonden hade aldrig sett något liknande. Han blev  berörd av detta och lät Erling leva ytterligare ett år, tills han blev två och även då mindes han mig, men jag hade då ett litet barn  och vågade inte gå in i hagen längre. Erling var fullvuxen och enorm. Han lystrade men inte lika direkt, vi hade ju inte så mycket kontakt längre, men något rörde sig i honom när han såg mig, det var uppenbart. Men så en dag skulle han hämtas till slakt. Bonden hade sagt att det måste ske nu. Jag såg slaktbilen när den kom åkande, och jag försökte låta bli att tänka på hur Erling kan ha mått när han kördes upp i bilen och iväg till slakteriet, i det kaos som är, i den skräck jag vet att han måste ha känt. Så blev han dödad, som alla de andra, inget särskilt med det, och delad och lagd på små frigolitplattor och delvis mald, sedan distribuerad på olika håll till olika affärer och människor tittade på delarna som varit Erling och bestämde sig att köpa, slängde bitarna av Erling i sin kundvagn och upp i kassan och ner i plastpåsar och hem till en kyl och ner i någon stekpanna och ja, uppäten och utskiten.

Det är ju därför dessa djur finns. Man sätter liv i dem, livets gnista sätter man i dem, av ett enda skäl och det är att äta upp dem. De har inget egenvärde. Man respekterar dem inte ens i deras liv medan de växer fram till målet. Men jag vet, vilket jag visste redan innan jag träffade Erling, att dessa djur har själ. De har känslor, de är lyhörda, de är tillgivna, de är glada, de är ledsna, de visar förtroende, de uttrycker sig. Vi glufsar i oss dem och tackar dem inte ens för att vi fick göra det.

Det dröjde några år tills jag åt nötkött, förstås. Men så började jag igen. Jag valde att glömma vad jag visste.

Idag, om jag äter kött, vilket är sällan köper jag ekologiskt kött som jag hoppas betyder att man vördar  och vårdar djuren bättre  men helst köper jag vilt kött. Men det är ytterst sällan, mer och mer sällan, jag tycker det är gott, jag blir hungrig när jag känner doften men rent själsligt mår jag inte bra av det och jag tror inte heller jag mår bra av att försöka låtsas som om det inte är så. Det larmar ett sådant svek i det hela,  det är så cyniskt och respektlöst mot det liv, den själ  jag vet finns i dessa varelser.

En kort period för flera år sedan köpte jag ibland Brasilianskt nötkött, för jag tänkte att där går djuren fria på stora områden. Då är de i alla fall välmående så långt.  Men av flera skäl förutom det själsliga ( lång transport inte minst ) har jag slutat med det och nu, idag, anser jag att man bör bojkotta det sydamerikanska köttet. Vi rasar över Jair Bolsonaros påbörjade och planerat fortsatta skövling av AMAZONAS, regnskogen som är så avgörande för hela vårt klot men det är vi själva, med vår konsumtion av nötkött och sojabönor, som är drivkraften till den förödande skövlingen. Så här skriver Jannike Kihlberg i Dagens Nyheter idag; ”Att hugga ned stora mängder träd för att istället odla livsmedel slår särskilt hårt mot klimatet. Det är lätt att fördöma Bolsonaro och hans regering, men ironiskt nog så är det länder i omvärlden, däribland Sverige, som är drivande i en utveckling där skogen huggs ner. Det är världens efterfrågan på kött och djurfoder ( sojabönor/min anm) som är orsak till att Brasiliens nya ledning vill komma åt mer jordbruksmark. En president vill hålla sina väljare och anhängare nöjda, däri ingår att värna landets ekonomiska välstånd. För Brasilien är en ökad livsmedelsproduktion en av de mer självklara och enkla vägarna till inkomster. Åtminstone så länge den övriga världen ökar sin efterfrågan på brasilianska sojaböner och brasiliansk kött.”

Begrunda det.  Och begrunda Erlings och hans släktingars mjuka själar.

Om Christina Herrström

Författare och dramatiker
Det här inlägget postades i Blogg. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Min vän ERLING, vackra tjurkalv.

  1. Kajsa bergsten skriver:

    Vackert Christina❤️Rörd i hela❤️

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.