Min vänliga förort

Jag hamnade här på grund av ödeläggelsen av mitt innerstadsliv med vidhängande bostadsrätt i hus med pool och festvåning mitt i värsta smeten.  Men jag har alltid varit så glad att det var just här jag hamnade. Och ju längre jag bor här desto mer tycker  jag om denna plats som jag inte kan basunera ut eftersom jag lever under sekretess.

Men det är en så vänlig plats! Varje dag tänker jag ÅH vad jag tycker om den!

Först när jag kom hit tänkte jag att jag aldrig skulle vara ute efter klockan åtta och jag tänkte försöka se opålitlig ut också så att alla skulle gå omvägar för mig.

Men det gick fort över.  Av någon anledning klingar förortens rara namn illa i många andras okunnig öron också har jag märkt. De tror att det lilla lilla gänget vid tunnelbanan ska slå ner dem och det redan klockan sex på kvällen. Jag som är van att bo mitt i stan med alla sorters människor omkring mig och stora volymer av dem dessutom kan inte förstå det, men det finns ett envist dåligt rykte om denna fina plats.

Det fina med det är att den är så LEVANDE och den är så LUGN och den är så VÄNLIG. Igår när jag var ute på  lördagkvällen efter midnatt mötte jag endast två varelser som buffade på varandra och det var två igelkottar.

Jag blir glad när jag går här, för det är så vackert under träden och hela doften från stora skogen ligger över oss. Här bor mest barnfamiljer och det är fullt med dagis överallt, så bor här gamlingar som samlas med sina rollatorer på torget. ( Inte så många i mitt livsskede. )Och vad man inte väntar sig är att höra tuppar gala men även det sker här. Att det spatserar rådjur omkring  som ingenting, och ekorrar kastar sig mellan träden som små apor och en och annan räv slinker förbi är också en del av vardagen, förutom alla fåglar som på morgnarna väsnas med sitt livfulla kvitter så att man vaknar! Och fjärilarna.

Och i lekparkerna leker barnen  med sina föräldrar och här vimlar av  pappor som går med sina barn, det är faktiskt så att man just lägger märke till det, vilket man ju inte borde för barnen är ju både mammors och pappors. Och på helgerna ser man föräldrar vara ute och leka med sina barn, spela fotboll, öva tennis, spika på kojor i träden, dansa bland såpbubblor.   Flera kvällar  när jag har passerat lekplatserna har ungdomar gungat, i tystnad, med svepande hår under stjärnorna.  Det är fint. Vad tänker de på? Vart är de på väg?

Förra helgen när jag vandrade längs med en av gångvägarna  mötte jag först en svensk familj med två små barn,  och en bit efter dem kom en arabisk  familj och sedan en spansk familj. Alla gick i den milda vårsolen och log, och hade tid tillsammans på söndagspromenad.  Sedan kom ett par gamla människor med sina rollatorer och därefter ett par cyklande tonåringar, alla på samma lilla väg och det är sådant man ser när man går runt med sin hund. Och jag blir glad av det. Jag känner mig lycklig av att se andra som går runt i sina liv och ser på varandra och ler mot varandra och alla ler också mot mig, vi säger till och med hej till varandra, bara för att vi möts, hej!

Men jag kommer försöka lämna den här platsen ändå. Det är fel fas i mitt liv att befinna mig här, men jag är tacksam och förundrad att jag råkade hamna just här när jag blev utspottad ur livet så som jag kände det, och tvingades sälja  mitt hem.

Det har varit helt rätt plats för mig att vara på. Och att gå i skogen. Skogen är läkande. Jag har alltid vandrat längs med havet, men skogen är …. skogen är nog lite mer läkande än havet ändå och det visste jag inte. Men nu vet jag det. Jag vet så mycket mer tack vare att jag kom hit.

Trots att jag tycker så mycket om det är det som om jag inte är hemma än. Som om jag känner … när ska jag komma hem då?

Ungefär som man känner när ett förhållande är slut eller när någon har dött. Men när kommer hon egentligen? När fortsätter det?

Nej, nya tider stundar.  Man måste kunna vara i sitt nu och man måste kunna lämna det som har varit. Det har jag kunnat. Men det börjar klia i mig. Snart hoppas jag kunna lyfta och fladdra till en annan plats. Den här platsen har verkligen berikat mig, men livet är en framåtrörelse vare sig man vill det eller ej.  Vidare!

I alla fall hoppas jag det, fast jag kommer sakna det som är här;  vidare…

Om Christina Herrström

Författare och dramatiker
Det här inlägget postades i Blogg. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.