Nu är det höst

Hej alla,

jag är rörd och tacksam för alla mail och kommentarer mina läsare fortsätter att skicka till mig, allt ni delar med er av till mig, och den kraft som det ger att veta att min bok är till gagn och nytta för många, många. Det kan han aldrig rå på. Egentligen rår han inte på mig, helt enkelt, även om min fattigdom till slut kanske tar knäcken på mig,. Då har han vunnit över mig trots allt – och det är ofta så det går till. Personer med psykopatiska drag lämnar förstörda människor bakom sig, till och med döda. Deras offer dör av olika stressrelaterade sjukdomar, av infarkter, av proppar och för egen hand. Men det sker långt efter att psykopaten har lämnat deras liv. Det är så oerhört sorgligt, förtvivlat grymt, men många som är / varit offer på samma sätt som jag ( även om det alltid är olika ramar och villkor eftersom alla lever sina unika liv ) tar faktiskt sina liv, om inte förr så senare, för att det aldrig går att få ordning på tillvaron igen. Själva ” gärningsmannen/kvinnan” är då borta, kanske sedan flera år. Så allvarligt är detta våld och därför måste det bli så att säga godkänt som den brutalitet det är, i det allmänna medvetandet och inom rättsväsendet.

Men nu är det höst! Solsken i september väcker en särskild känsla av förväntan inom mig. Mycket av det som har varit roligt i mitt liv har utvecklat sig under höstmånaderna. Jag tycker om när luften är svalare, när dofterna stiger ur marken med en särskilt höstsötma – och höstkrydda, som kan lukta lite som gott svett. Ja, det finns ju ett gott, gott svett, eller en stilla avdunstning som är lite kryddig. Och så himlen – så hög och klar. De väntande regnen och innesittandet. Mysigt. Fokusering, arbete. Det känns bra.

Jag tog fram en arbetsbok ganska tidigt i våras, då jag hade en idé på en barnbok, men den är förmodligen lite för kontroversiell. Jag ville tala om ondskan. Det är ju inte precis så att ondskan är främmande för barn. Hur som helst har inte diskussionen fortsatt och jag har troligen lämnat den spännande idén bakom mig, för ett tag.

Men jag har en annan idé. Den är inte ny, jag har haft den i flera år, minst i fem år, men Ödeläggaren har hela tiden legat ivägen som en stor oöverkomlig klump. Nu ligger den klumpen bakom mig och jag kan fortsätta som författare. Eftersom jag visste att jag måste skriva den av det enkla skälet att jag hade erfarenheten och ÄR författare, fanns inga vägar förbi den. Jag kände det verkligen som min skyldighet. Och nu är jag glad att jag tog mig an det. Ibland finns ingen annan väg än den jobbigaste. Det går att fly, men man vet att i det långa loppet kommer det gnaga inom en att man flydde – och sedan är det försent att fånga det som behövde fångas. Jag är så glad att jag inte lät mig hamna i den eländiga situationen för det skulle jag ångra i resten av mitt liv. Nu är det gjort. Det är jag verkligen lättad över. för sannerligen, jag hade ångrat mig!

Och jag är fri att dra igång min nya idé. Som för det mesta väntar jag på svar från förlaget. Mycket av författarnas tid går åt på att vänta på sina förlags reaktioner. För inte så länge sedan kunde man ringa sin förläggare – och de svarade. Med mail och sms är det som om vi alla tappar greppet. Vi tror att vi har genomfört saker fast inget mer har hänt än att man har läst ett mail. Det är som om hjärnan inte riktigt förmår registrera det och dra igång handling. Strax därpå kommer ju nya meddelanden och mail som istället fångar ens uppmärksamhet. Det gäller inte bara förlag, det gäller ÖVERALLT, kan man notera!

Jag är så trött på sms och mail! Jag har bestämt mig för att bli mer mänsklig och börja ringa igen!

Min födelsedag firade jag helt frivilligt för mig själv vid havet, och hade en underbar dag. Men det var bisarrt att få hundratals gratulationer, men inte höra EN ENDA RÖST. Till och med de allra närmaste vänner skickar sms och gratulerar på FB numera! jag gör det själv! Men det ska jag sluta med. Förut ringde man och pratade, tjoade och hurrade i luren! Nu läser man några bokstäver på en skärm och betraktar hjärtan och ballonger och annat fint. Allt är lika varmt menat, men effekten blir KONSTIG, i alla fall om man firar i solitude, eftersom det blir så uppenbart att ingen TALAR med en! Jo, mina barn ringde förstås – någon måtta får det vara.

Men det finns något …. skumt med den här tystnaden, som kanske är mer uppenbar om man har ett tyst arbete också. Nej, jag ska bemöda mig med att RINGA mer i fortsättningen! Även fast det egentligen passar en människa som jag bra att slippa ringa och få gömma mig i skrivna ord istället.

Mycket mer än så hade jag inte att säga idag. Jag funderar på att skapa en skrivkurs, men vi får se.

Förmodligen blir jag för ivrig när jag sätter igång nästa projekt och kommer inte ha tid med det, men det vore roligt. Det är roligt med det kreativa och det är roligt att få andra att skriva!

Skriv, säger jag bara, skriv! Och ring varann! Rätt vad det är är det ingen som svarar i andra änden.

Om Christina Herrström

Författare och dramatiker
Det här inlägget postades i Blogg. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.