Väntljusstake

Min underbara vän Lena hittar alltid fina, vackra, kloka företeelser, upplevelser och ting och nu har hon hittat väntljusstaken.

Jag föll för den omedelbart, eftersom jag tycker om de gamla sederna och vad de har betytt för oss i det mörka Norden, som midsommarafton och Valborgsmässoafton, men just den här tiden… det mörka november, december då mörkret djupnar ännu mer och vi räknar dagarna tills ljuset vänder.. hur ska vi göra med den? Adventsljusstaken, som handlar om att vänta på Jesus, har fått fungera som ”ledsagare” genom mörkret. Att det handlar om en väntan på Jesu födelse får man tänka bort lite grann. Jag har inget emot Jesus, tvärtom, men jag är inte alls kristen. Därför känns det lite.. så där… när man varje år plockar fram sina adventsljusstakar och tänder sina ljus. Egentligen känns det som om lite av styrkan i handlingen saknas, som om det inte riktigt bottnar, som om det är lite av ett utanpåverk. Om än ett högst väsentligt, eftersom dessa underbara ljus får oss att må bättre.

Så är det säkert för många.

Min far var en hejare på de isländska sagorna och den gamla asatron och det förundrar mig och många andra att vi inte lär oss mer om dessa. Oavsett vad man känner för det så borde det ingå i vårt inres kulturskatt, den skatt vi borde bära med oss från skolan ur vilken vi sedan ska kunna ösa och studsa emot när vi travar genom livets alla vedermödor och glädjestunder. Vi vet i princip ingenting om de gamla sagorna och myterna som vävdes fram under stjärnorna i vår spännande del av jorden, där det antingen är mycket ljus eller mycket mörkt. Varför vet vi så lite om dessa gamla nordiska sagor och myter och figurer och symboler? Där finns så mycket näring till kreativitet och fantasi! Jag vet inte mycket jag heller, för jag lyssnade inte på min far, men intresset väcktes och sedan tonåren har jag tänkt: ”en dag”, som så mycket annat, har jag tänkt att jag ska förkovra mig i asatron och de gamla sagorna. Men ”en dag ” gäller det mesta, så jag lär inte hinna dit.

På vägen mot slutet, då inget har hunnits med, dök i alla fall VÄNTLJUSSTAKEN upp. Den har sex ljus varav det första tänds sex veckor före vintersolståndet. I skrivande stund vet jag inte VARFÖR det är just sex veckor, men inte mig emot. Då syns det att det är en väntljusstake och inte en adventljusstake. Man tänder ett ljus för varje vecka man närmar sig LJUSETS ÅTERKOMST, och det sker ju den 21 december. Det är dagen det vänder och vi kan se hur dagen ljusnar igen. JA! Wow! Det vill jag! Äntligen!

Det TALAR verkligen till mig, och jag tror att det gäller många, som inte vet om att denna (nya) sed inspirerad av tiderna innan vi kristnades. Ingen gud står över det hela som en dömande eller förlåtande tyrann. VÄNTLJUSSTAKEN handlar bara om väntan på ljusets återkomst. Som vi sjunger om i Luciasångerna…. ljuset som vi älskar, ännu mer för att vi också känner mörkret som omger oss under vintern, detta magiska mörker … som man TRÖTTNAR på! Och det gör den mänsklig, omfamnande, ger alla möjlighet att fira. Varje vecka tänds ett nytt ljus men den 21 december tänds det sista, så om det är en Om man vill kan man dekorera den med sex olika runor som Lena. Det ska jag nog göra. Jag älskar att titta på runor och lärde mig runorna när jag var liten för jag ville kunna läsa på gamla runstenar.

Enligt Lena Månstråles tolkning betyder de sex runorna följande:

Feh : välståndets runa. Välstånd genom tacksamhet över det man har.

Uhr: urkraft och nystart

Thurs: Åskrunan. Tors runa. All genomgripande förändring sker genom kaos. Tor bryter sig fram genom mörkret och dundrar och blixtrar!

Ass: Luftens och vindens runa. ( som att släppa taget och FLYGA istället för att muttra omkring i dyn)

Reid: Vagnsrunan. Livsresan. Den starkaste skyddsrunan.

Kenwas: Eldsrunan. Den inre elden. Livsgnista, livskraft.

Kanske de inte betydde just detta från början! Men det duger bra för mig.

Nu längtar jag tills att jag får hem VÄNTLJUSSTAKEN! Och det får mig nästan att redan längta efter nästa höst, då jag kan vara med från första av de sex ljusen.

Publicerat i Blogg | 2 kommentarer

Hur ta hand om offer för brott?

Fortsättning gårdagens inlägg

Hej alla,

något var konstigt igår med min hemsida. Jag hade skrivit mycket mer, men det kom inte med i inlägget.

Vad jag ville säga är att alla som har varit med om övergrepp av vilket slag det än vara må, borde förutom att få stöd från psykolog också få göra en stor utredning angående deras fysiska hälsa. Den psykiska trötthet som följer på ett övergrepp ( som också kan ske via telefon; tänk de gamla som utsätts för rån via telefonen; det nya sättet att komma över andras pengar ) kan vara så djup att man tror att man är döende. Jag har själv trott det, till denna höst. Varför ska jag sätta igång något nytt, när jag ändå är döende?

Min förra vårdcentral som visste allt om mim historia med ödeläggaren med mera, ville inte kosta på mig en utredning av tröttheten. Det ansågs vara för kostsamt. Jag har alltså fortsatt vara säker på att jag är ansatt av elak sjukdom som ändå kommer ta livet av mig till slut, ganska snart till och med, nu när ödeläggaren inte riktigt kunde krossa mig.

Av en ren slump fångade en läkare upp detta komplex, då jag sökte för min trötthet – inte på min gamla ohjälpsamma vårdcentral utan på en av KRYS fysiska vårdcentraler. Själv hade jag förpassat tanken på att min trötthet kunde bero på PTSD till glömskan – jag var visserligen diagnostiserad med PTSD både från sjukhuset jag först tog kontakt med 2014 när vi hade anmält, och också just av den ohjälpsamma vårdcentralen vid namn DIN VÅRDCENTRAL, men ingen hade brytt sig något särskilt om det, så jag antog att jag väl bara fick ha det så, då.

Den unga läkaren på KRY fångade upp det jag sa i förbifarten om att ha varit utsatt för en psykopat och hon bestämde att vi skulle göra en utredning av mitt fysiska tillstånd för att utesluta sjukdom. Bara DET fick mig att lyfta av lättnad. Jag blev tagen på allvar.

Vården! Jag tänker på VÅRDENS VÄRDE OCH UPPGIFT! Är inte just detta att VÅRDA? Att säga ”vi utreder dig för din trötthet, men jag tror du lider av PTSD. Men bara för att du ska VETA – och för att vi alla ska veta – så kollar vi dig först så du kan bli fri från din oro, som gör allt ännu tyngre.”

Jo, DET är att VÅRDA och att ta sina patienter på allvar. och DET kan man inte säga är den vanliga erfarenheten när vi, som är trötta och slitna av livets prövningar, ber om hjälp. Som vi alla vet bemöts också kvinnor med mindre respekt och allvar än män som söker vård, inte minst om vi dessutom är lite äldre.

Jag flög på lätta vingar ut från vårdcentralen KRY den dagen och kände hoppet om ett bättre liv, än det som är att överleva. DET tar mycket kraft, kan jag lova, att överleva. Det blir inte så mycket mer innehåll än att försöka balansera.

Nu vet jag att alla värden är närmast remarkabla! Jag är frisk som en nötkärna. Och har all anledning att vara tacksam för det, vilket jag innerligt är. Och nu vet jag att den gigantiska tröttheten är något jag kan ta itu med. Det känns motiverat, eftersom jag inte är döende!

Men upplevelsen av att vara döende är en konsekvens av det traumatiska som skett. Det är inte jag som är unik, och alltså myllrar det av människor som i onödan bär på ytterligare en förtvivlan, förutom den som de åsamkats av någons våld mot dem. Förtvivlan i att tro att man nog egentligen är döende som en konsekvens av ett övergrepp är förmodligen lika osynlig som allt som mer omedelbart kan associeras till det lidande offer för våld, fysisk, psykiskt, ekonomiskt våld, vad det än vara må, har att hantera.

Jag tänker som alltid mest på alla som har utsatts för sexuella övergrepp. Och som aldrig kan få upprättelse i domstol. Att bära på alla de djupa integritetskränkingarna, som skadar både ens intimaste fysiska och psykiska sfär…. inte underligt att många av det sexuella våldets offer tappar bort sin forna kraft, sin riktning, sina tidigare möjligheter till framgång, frid och lycka.

Brottsoffrens lidande måste kosta samhället, som räknar allt i pengar, gigantiska summor. Kunskapen om offren för våld och övergrepp är så liten. Än idag får vi klara oss mest på egen hand. Och samhället förmår inte ens stoppa dem som utövar våld mot andra. Ödeläggaren, trots en dom på tre års fängelse och kommentaren ” han är mycket farlig för andra människor” av Frivårdens utredare placerades på fängelse med lägsta säkerhet och när det var dags för honom att inställa sig var han sedan flera månader redan utomlands.

Men tillbaka till vården. En del av offrens lidande, som pågår mer eller mindre i en stor del av återstoden av deras liv, skulle kunna fångas upp och lindras, men det sker alltså inte. Jag har själv sökt hjälp. Och även när man söker hjälp, får man den inte. En trött kvinna, som haft en del jobbiga erfarenheter, jaja, en sån ja. Vi ger henne sömntabletter och antidepp!

Jag vill inte ha sömntabletter och antidepp! Jag vill ha handling. Det här är mitt liv! Inte ens jag, som får mycket stöd genom alla underbara läsare som hör av sig till mig efter att ha läst ÖDELÄGGAREN, har kraft nog att förändra stillaståendet. Jo, slutligen! Men mest tack vare en uppmärksam och insiktsfull ung läkare på en ambitiös vårdcentral , i detta fall KRY.

Jag önskar att det fanns ett program som alltid var redo att plocka in alla nya offer för övergrepp och våld. Först en utredning av deras fysiska hälsa, sedan kvalificerad psykologhjälp ( inte en som sitter och ser ut att somna medan man gråter) och sedan KBT för att hjälpa en få konkret ordning på sina dagar igen, och för att hjälpa en att se var det finns ljus och styrka i det man gör och tänker och känner och hur man kan plussa på med mer av det. KBT fungerar utmärkt med digitala möten! Dessutom fysisk träning-för att återerövra känslan av att finnas i sin kropp, känslan av att det finns rum att röra sig i, och att få ut en del av sin inkapslade vrede. Allt detta skulle tillsammans kunna hjälpa alla enorma mängder av offer för olika slags våld att läka bättre, att bli fungerande samhällsmedborgare igen, och ge hopp för andra i förtvivlan. Man måste ta sig framåt men man måste ha mycket hjälp för att kunna det.

Allt detta har jag själv sökt och betalat för fast jag inte har några pengar eftersom brottslingen satte mig nästan på bar backe och jag inte precis får någon månadslön som författare.

Ett sådant ambitiöst program för människor som fallit offer för andras samhällsmedborgares hjärtlöshet, ondska, kriminalitet finns förstås inte och kommer aldrig att finnas. Men bara en grundlig genomgång av den fysiska hälsan skulle hjälpa många. Det är dock nästan omöjligt att få om man inte betalar privat och det kostar många tusenlappar.

En grundlig hälsoundersökning kan låta onödigt, men jag är ganska så säker på detta. Allt sätter sig inom oss, i vår hjärna, i vår kropp.

Det är ingen nyhet. Men det verkar som om allt som är OMSORG är nedprioriterat, eller …. det har väl aldrig varit prioriterat! Vad sägs om samhällets OMSORG om de kvinnor som föder barnen? Hur väl ett samhälle fungerar gällande omsorg om sina medborgare kan utläsas av skola och vård. Självklart har vi det himmelskt här i jämförelse med många andra länder, men kanske inte så bra ändå. Inte om man vill betrakta vår demokrati som ett modernt, gott land för oss alla.

En stor revolution borde ske och om den dagen det sker kommer så mycket mer bli bättre för alla: förändra mansrollen.

Eller för att vara korrekt FORTSÄTT att förändra mansrollen! Något av det allra viktigaste.

Publicerat i Blogg | Lämna en kommentar

att tro att man ska dö

Kära vänner, mycket konstigt men någon helt okänd har på engelska lyckats posta en blogg på min hemsida. JAg tog bort den. Vet inte vad det var. Mysko.

Jag tänkte skriva om hur man kan må efter att ha blivit traumatiserad – till exempel av en psykopat, som jag själv. Min bok Ödeläggaren beskriver en del av det som hände till exempel mig.

Det är nu fyra år sedan, om ett par dagar, som vi äntligen kom till punkten rättegång. Då var det nästan fyra år sedan vi hade anmält. FYRA ÅR! Eftersom han hade gjort sig skyldig till ett brott som riskerade ge honom mer än två års fängelse skulle han ha häktats efter rättegången – men så skedde inte. Han kunde utan problem, trots att han fick domen TRE ÅrS FÄNGELSE lätt som en plätt lämna landet. Eftersom han hade överklagat domslutet hade inte domen vunnit laga kraft och han var lika fri som vem som helst.

Hur kan det vara rättssäkert?

Nåja, nu har det gått ett antal år sedan domen vann laga kraft, det hände 1 mars 2019. ( det skulle inte upp i hovrätten förrän TRETTON MÅNADER efter att domen fallit så han hade all den tiden på sig att förbereda sin sorti ) och allt i offrets liv ( det råkar vara jag ) är mycket bättre, så mycket bättre att det inte går att ens jämföra. Det är som en annan värld. Men det är inte bra för det.

Under de här åren, efter att vi anmälde ( 2014 ) har jag varit så enormt trött att jag har trott att jag är döende. Jag har inte trott det hela tiden men jag har alldeles särskilt trott det efter att boken var färdig och publicerad. Då borde jag ha blivit PIGG! Visst är jag pigg också, väldigt pigg och också glad, men ändå… i mig är jag TRÖTT. Det har gjort att jag inte har känt mig särskilt motiverad att ge järnet som jag brukar. Jag har inte SVIRRAT TILL i hjärnan och kroppen av arbetslust eller annan riktning och nyfikenhet och iver. Jo, allt har funnits där , men inte kraften….inte den riktiga glöden som behövs för att vara författare.

Jag har tänkt, inte helt medvetet, men jag har tänkt att jag ju ändå är döende och kommer att dö inom ett halvår. Vad är det för vits då? Mer än att vara i stunden och njuta av den.

Nu har jag, som jag tidigare har nämnt, äntligen tagits på allvar av VÅRDEN, i detta fall KRY.

Och utretts på längden och tvären. Och jag är FRISK. Superfrisk. Jag lider inte ens av någon enda liten brist.

Tröttheten är alltså BARA psykisk.

Publicerat i Blogg | Lämna en kommentar

En så noggrann psykopat

Ni som har läst Ödeläggaren kommer kanske ihåg att han målade mitt vackra mahognypiano mörkbrunt.

Jag kom hem till Stockholm en sväng mitt på sommaren för att åka till Spanien och skulle hämta pass och kläder i mitt hem i Tornet. Sam förbjöd mig att komma in. Han stod i porten utanför och spärrade vägen. Skrattande. Som om det var något roligt han höll på med. En överraskning, sa han. Jag förbereder en överraskning till dig. Tre faktiskt. Jag har ju sagt i flera år att jag har TRE överraskningar till dig. Inte förrän nu, efter ett och ett halvt års löften om roliga överraskningar, har jag kunnat verkställa det. Du får inte förstöra det. Du ska få det på din födelsedag.

Hans ben var brunfläckiga. Han skickade bilder från mitt sovrumsgolv med trasor som hade bruna fläckar. Jätteglad.

Det skulle vara något roligt. Jag vågade inte fråga. Jag vågade inte tränga mig in. Hur skulle jag kunna? Han var stark. Jag bestämde mig för att tro honom, det var något roligt han höll på med. Men jag kunde inte förstå den bruna färgen. Jag blev orolig att han hade tagit ner en vägg mellan de olika sovrummen och målat den brun. Det var det värsta jag kunde komma på. I så fall skulle det betyda att han ansåg att vi skulle dela rum. Han som alltid tjatade om att vi skulle gifta oss, fast jag alltid sa nej. Vi hade inte ens kysst varandra. Jag var ju inte ens intresserad av honom som man. Ingen fara, sa han, det kommer du bli, för ingen kan älska som jag. Ingen förstår KÄRLEKEN som jag. Och jag brukar alltid överraska mina älskade med roliga saker! Du kommer lära dig att älska mig. Det finns ingen annan för dig än jag. Vi kommer bli perfekta ihop, du kommer bli lyckligare på alla sätt än vad du någonsin varit. Det är bara det att du inte vågar förstå det än. Du har inte frigjort dig än från allt gammalt. Men du kommer att göra det. Jag ska se till att du gör det.

Jag åkte min väg, till Spanien, där jag var en vecka med min familj och jag rörde så lite jag kunde med tanken vid den bruna färgen, hans överraskningar, vid honom, vid mitt hem, vid framtiden.

När jag några veckor senare kom tillbaka, på min födelsedag, var han inte i lägenheten, men klassisk musik stod på och köksbänken, mitt skrivbord och mitt piano var draperade i presentpapper. På dem stod vaser med blommor och födelsedagskort. Han hade noga slipat min vackra köksbänk som han hade bränt två år tidigare. Han hade slipat den och oljat den, och återställt den i sitt forna skick. Alltså normalt hyfs när man förstört något. Den var fin igen.

Han hade slipat och lackat min tre meter långa arbetsbänk/ skrivbord. Det behövdes inte men det hade han hittat på som en överraskning.

Men vad handlade den bruna färgen om? Det förstod jag när jag lyfte på presentpappret till mitt vackra skimrande mahognypiano, som min morfar inhandlat 1926 i landets första pianofabrik. Sam visste att jag redan som mycket liten fascinerad hade tittat på den där mahognyn. Det var den han hade använt den bruna färgen på. Mitt piano var som dödat på ytan.

STrålande sa han till mig att han ville göra mina tre viktiga platser i hemmet hela och vackra. Köksbänken där jag lagar mat och blir stark, arbetsbänken där jag drömmer och skriver och arbetar – och pianot – som jag älskar, som är för min själ, för mina drömmar. Hela och vackra.

Smart.

Han tvingade mig med de två ” goda ” handlingarna att vara tacksam. Han visste mycket väl hur ont det gjorde med pianot som blivit FULT med en obegripligt stum, död, mörkbrun yta istället för det skimrande gåtfulla träet.

Han visste att jag, oavsett vart han skulle ta vägen, alltid skulle leva med pianot. Han visste också att arbetsbänken tillhör min före detta man, och att jag en dag skulle tvingas ( på grund av honom) att flytta ifrån hemmet med köksbänken. Men pianot, det skulle jag alltid ha med mig och det var brunt.

Jag har vant mig vid att se den bruna fula ytan. Men nu, nio år senare, har jag fått lära mig att färgen går att ta bort. Den senaste veckan har jag arbetat med det. Det tar min tid. Han har tagit så många år av mitt liv. Medan han ” pågick” i mitt liv och långt därefter, för att ta hand om allt han orsakat mig. Så är det, när man råkar ut för en annan människas illdåd. Det gäller alla. Människor som blir våldtagna måste hantera det i sig, rent konkret, med sig, rent konkret, hela tiden. Värre.

Men nu när jag skrapar bort färgen som till stor del lyfter från mahognyn med hjälp av färgborttagningsmedel, ser jag hur oerhört noga han varit. Han har strukit på den bruna färgen i många många tunna lager och varit ytterst noggrann i nästan alla kanter. Han har helt enkelt lagt ner ett stort arbete på att förstöra pianot. Det är slående.

Den minutiösa noggrannheten, när det gällde något som av någon anledning fyllde honom med stark motivation och njutning, är intressant. Han var vårdslös och slarvig ibland, och det föll honom i fatet. Men denna petighet, som måste ha utförts i lugnt, tålmodigt tempo, metodiskt, fascinerar mig. Så har han gjort.

Så gjorde han i sin bearbetning av mig.

Det är mycket som inte fick plats i boken, bland annat att jag fann papper efter att han hade flyttat från Tornet, då min vän Tim flyttade in istället ( det ger mig fortfarande rysningar av lycka: hur snopet S fick ge sig av) i garderoben bland hans inkastade grejer. Han hade skrivit frågor på papprena. Enkla, till synes ganska oskyldiga frågor. Sedan hade han skrivit alternativa svar. Utifrån de alternativa svaren hade han skrivit nya frågor. Och så höll det på i ett par led.

Jag minns att jag stelnade till när jag såg detta och höll andan. Jag förstod, men stod inte ut med att förstå. När jag senare, efter att vi anmält honom och min familj visste hur jag varit utsatt, kände jag mig TRYGG och vågade ta in vad jag hade förstått.

Det är det sorgliga. När man är hotad kan man få saker helt tydliga framför sig men man har inte råd att ta in det, att agera utifrån det. Man är ju hotad. Man är rädd. Ens sinne kan inte låta det som man tydligt ser, landa.

Men när jag var trygg förstod jag att han helt enkelt förberett nästan alla samtal med mig. Han satt inne i sitt rum bakom den stängda dörren och förberedde sig. Han visste vart han ville komma. Han steg ut, han visste att jag kanske hade bråttom, att jag måste jobba – det spelade ingen roll. Desto bättre kanske, för han skulle få mig att snabbare svara. Och han hade redan räknat ut alla alternativa svar och hur han skulle kommentera dem för att leda samtalet dit han ville komma. Oavsett vad jag sa. Han verkade spontan, men allt var uträknat.

Noggrann.

Precis som i brunmålandet av mitt vackra piano.

Men jag löser upp den fula färgen. Och jag skrapar bort den. Skikt efter skikt. Mahognyn kommer fram igen, med sina levande mönster och en del av sitt djup. TRÄ, istället för platt matt färg. Jag måste säkert sandpappra och kanske vaxa eller lacka, jag vet inte, men ytan är redan återigen LEVANDE och när jag såg mahognyn skymta fram i allt det döda, matta, bruna tänkte jag”nu är gudarna med mig igen”. Så är det också. När man gör våld på sig själv genom andras verk kan inga gudar vara med en riktigt. Men när man gjort sig fri att följa sig själv mer är det som om allt möjligt börjar fungera, smått, smått, allt börjar leva.

Det är en stillsam njutning, trots att det är en ABSURD sak att hålla på med, att tålmodigt få fram mahognyn igen. Men det trodde han inte, när han lade dessa skikt av färg, han trodde inte att jag skulle vara lika noga, att jag skulle ta bort varje penselstråk, varje rörelse. Tanken på hur han njutit av att täcka den skimrande mahognyn med sitt fula och hur han varit säker på hur det skulle göra mig illa, och nu; jag tar bort det, jag tar FAKTISKT bort det… den tanken är…. rolig.

Jag läser Gita Serenys bok om Mary Bell. Flickan som dödade två pojkar i England för femtio år sedan ungefär. Med den boken får man inblick i tänkandet, i njutningen som det innebär för människor med psykopatiska drag ( avsaknad av affektiv empati ) att åsamka andra skada. Och i hur angelägna de är att smita undan ansvar. Hur lätt de kan skylla på sin bästa vän, utan att blinka. Hur smarta de är, kvicktänkta, registrerande. Hur exakt och precist minne de har, hur de använder sig av det för att leverera rätt sak i rätt ögonblick. Hur ordrika och orädda de är. Hon stod i rätten, elva år gammal, och utan att skygga förvirrade hon och fördröjde hon lagmännen. Hon saknade rädsla för andra. Men var rädd om sig själv, så klart. Bara. Det är intressant läsning. Inget av det är främmande för mig efter att ha stiftat bekantskap med ödeläggaren, men det är intressant att dragen är så gemensamma.

Man borde sluta kalla det för ”psykopati” – det skapar sådant avstånd som om det inte rörde sig om verkligheten, utan om spännande fiktion. Man borde istället använda en bokstavskombination och man borde sluta vara rädd för att ta i problemet. Man borde våga närma sig fenomenet redan tidigt i barnens liv – innan de är stora nog att börja göra riktig skada. Det existerar så mycket tabu kring detta. Det hjälper ingen. Hur skrämmande och motbjudande tanken än är; psykopatiska störningar måste upptäckas redan hos barnen.

Jag har haft tur.

Och fortfarande skriver läsare till mig och tackar för boken. Det gör mig innerligt glad. Den gör nytta. Det var det viktiga med allt detta som hände. En bok skulle skrivas som kan göra nytta. Till och med STOR nytta.

Och mahognyn börjar skimra igen. Tack vare mina egna händer. Tack livet!

Publicerat i Blogg | 2 kommentarer

Endorfiner

Man blir ju glad av att hoppa. Det är bara så. Och man ska hoppa, ju äldre man blir, för att hålla sig smidig. Man ska hoppa som när man var liten, hoppsasteg och glädjehopp och arghopp. Allt slags studsande och hoppande piggar upp och smörjer brosket.

Förutom att man också kan dansa så klart. Extra sega morgnar sätter jag på Strauss och snurrar runt i wienervals – det går ju inte att låta bli. Jag tänker på flodhästarna som dansar så lyckligt i Fantasia ( men det var nog till Nötknäpparen?) men mest tänker jag inte alls, utan bara glider snurrande fram i alla mina enorma mängder salar i mitt slott. Mina barnbarn hänger på om de är i närheten, tinderögda men kanske mest fascinerade av mormoderns plötsliga snurrande. Den är inte så krävande, den morgondansen, så den kan man ta om man är riktigt seg. Men jag dansar till vilken musik som helst, beroende på humöret. Något av det roligaste är att ha snabbdisco. Det är också något man kan införa på sin arbetsplats! Snabbdisco. Mycket bättre än att hälla i sig ännu mer kaffe och glo i en mobil. Helt nyligen upptäckte jag att jag kan headbanga utan att bli helt yr. Det hade jag definitivt inte kunnat medan Ödeläggaren verkade eftersom mitt huvud redan var som ett löskokt ägg. Då var det bäst att hålla det mycket stilla på halsen och se försiktigt till sida och sida om ens det.

Jag har börjat hos en PT. Jag var så illa tvungen eftersom jag fullständigt saknar disciplin. Förut saknade jag inte alls disciplin, det var min paradgren, men efter ödeläggelsen är den fortfarande upplöst. Mest för att jag numera kan sova och det är så ljuvligt att sova utan ångest och drömma en massa intressanta drömmar. Det är en upplevelse att vakna helt lugn, något så nytt för mig att jag helt enkelt måste sova vidare ibland bara för att få vakna en gång till samma morgon, fortfarande utan ångest.

Det var rabatt som tur var, på PT- paketet. Jag tog en alldeles för stor del av mina små pengar för att betala för ett antal PT gånger men jag gjorde det ÄNDÅ! Jag struntade i att jag hela tiden måste tänka på att pengarna inte räcker. Jag har fått dem att räcka förut, det kan nog gå nu med. Och det var TVUNGET.

Om jag ska ta mig framåt, återerövra livsglädje och kraft måste jag lägga ut denna utgift. Det går inte att tära på sig i all evighet. Så nu tog jag detta beslut för att också FÅ något . Visserligen arbeta för att få det men FÅ något FÖR EGEN DEL, för min hälsa. Och sedan gammalt vet jag hur bra det är med styrketräning för huvudet och kroppen och hela själen. Jag började med det efter min skilsmässa och hade aldrig tänkt att sluta träna men så kom psykopaten.

Min PT säger till mig att hoppa. Det gör jag. Det är roligt. Och det är roligt att bli stark, och kul att inse att det finns kvar en massa styrka, som bara finns där. Men även om den finns där måste den underhållas. Vi vill ha så mycket muskler som möjligt nu när vi ( alltså jag ) börjar bli gamla! För även om sextio inte är så gammalt som sextio var för tjugo år sedan så ÄR det ändå så att organismen är äldre. Och det är ju inget att hymla med. Jag vågar nästan inte säga till folk att jag har en PT, eftersom det verkligen är lyx. Men som sagt, jag är fortfarande i full färd med att bygga upp min tillvaro, skapa den igen till något jag känner igen som mitt, något som utgör en bra och frisk och glad grund för mig. Så som jag hade det förut.

Sjunga gör en också glad. Inte om man piper blygt för då trycker man ihop sin stämma. Om man stoppar allt för att man är rädd att låta dum eller verka fånig tar allt flöde slut. Det gäller inte bara sång, det gäller ALLT. Men när det gäller sång; även om man håller igen om sin sång och är försiktig blir man ÄNDÅ lite gladare av det. Som trolleri.

Tänk på alla barnen. De både hoppar och dansar och sjunger, liksom i förbifarten. Det är helt naturliga uttryck hos oss och vi ska inte stoppa undan det, för att vi är vuxna. Tvärtom. Finns det något mer underbart än att höra ett barn sjunga för sig själv medan det pysslar med något? Då vet man att barnet mår bra. Jag märker att jag också sjunger mycket mer för mig själv nu, så allt tyder på att jag verkligen är glad igen. Det gör nästan så att jag tappar andan. Tänk! I människan finns en sådan kraft att vi kan bli glada igen, även fast vi aldrig, aldrig trodde det.

Och igår gick jag på min gamla kör igen, för första gången på tre år. Naturligtvis inte Sams kör! Men under hösten 2012 när jag började försöka att verkligen backa bort från honom och hans vidriga manipulationer, hot och tjat ( jag förlorade) så började jag i en annan kör. Det var när jag ÄNTLIGEN hade fått ut honom ur mitt hem,( tack vare att Tim, min vän flyttade in. Ha ha, det var ju helt underbart! ) Jag ville INTE gå i Sams kör förstås, för det var de tillfällen vi kunde ses och han kunde haka fast i mig. Men det är klart att han inte tillät mig att sluta. Om ni nu tänker ”Vadå tillät? Du var väl fri?” kan ni läsa Ödeläggaren. Det påminner om vad hans försvarsadvokat sa i rätten ” Du säger att han isolerade dig. Du var ju fri. Höll han dig fången eller?” Men Sam höll värdet av nästan hela min bostadsrätt i sina nävar, och på alla nivåer hade han placerat olika hot – om jag inte gjorde som han förväntande och ville skulle han svika mig, det vill säga aldrig betala tillbaka, helt enkelt försvinna. EFtersom de som inte gjorde som han ville var hans fiender. MEN jag gick alltså i smyg till Cecilias kör i åtminstone ett år och var även med på konserterna. Och det var hos henne, eftersom hon också ger hela kören kunskap i sångteknik, som min förlupna röst kom tillbaka. Och GLÄDJEN i att sjunga.

Sedan förvånade jag Sam med att plötsligt sjunga utan hinder och det lät riktigt vackert. Han berömde sig genast med att detta enorma framsteg var tack vare honom och att jag äntligen hade lyssnat på honom. Då hade jag svårt att bärga mig från att drämma till honom med den andra hemliga kören. Men eftersom jag ville ha den för mig själv – det var min fristad – sa jag inget om Cecilia. Den hösten precis innan jag föll helt hade jag flera konstruktiva planer för att klara mig. Om jag hade följt dem, mina egna listiga hemliga planer, hade jag idag varit i en mycket bättre sits. Men jag föll i alla fall, uttröttad, sjuk i hög feber, och i en känsla av att den sista dörren slagit igen framför mig. Men det har jag redan skrivit om i boken. Det var som så många har sagt till mig ” en fruktansvärd historia, som man inte vill tro är sann.” Ändå fick ju bara några procent plats i boken. Och… detta är vad jag vill komma fram till: jag kan lova att jag har haft många hemska dagar då jag trott att jag aldrig, aldrig, aldrig mer skulle kunna bli glad, dagar som jag andats mig igenom timme för timme, så att säga och nu menar jag tiden EFTER att jag kom loss, den svåra tiden som sedan varit, då allt hopp varit ute. MAN KAN BLI GLAD IGEN.

NU har Cecilia startat sin kör igen och det var så ROLIGT att gå dit. Alla är så GLADA av att få sjunga och det är så KUL låtar och hon är så FANTASTISKT BRA ledare. Stämningen var på topp.

Jag hade glömt hur roligt det är. Det måste vara alldeles sant, att det är superbra för människans välbefinnande att sjunga tillsammans. Det har vi ju alltid gjort. Vi har dansat tillsammans, sjungit tillsammans, berättat tillsammans. Vi behöver detta! Det finns djupt i våra celler.

Vi behöver leka!

Detta med att leka är en djupt allvarlig historia. Man ska inte överge leken!

Kom ihåg det. Det är viktigt att bryta av och leka. Jag kommer ihåg när jag läste om hur vuxna lekte på fester för länge sedan. Blindbock och annat. Nu mera rullar man inte ens bort mattan utan folk sitter och tjatar och tjatar. Lek mer! Hoppa, dansa och sjung!

En man jag var tillsammans med en gång i livet sa ” Man ska dansa sig ner i graven. Man är aldrig för gammal att dansa, sjunga, älska, leka!”

Han var en glad prick.

Publicerat i Blogg | 2 kommentarer

”Jag dog”, säger min vän.

Nu ska jag berätta om en vän, vars liv plötsligt slogs i spillror. Man vet aldrig vad som är droppen, vid vilken tidpunkt en människa inte orkar mer, utan tappar styrfart, vrede, riktning och till och med den djupa känslan av kärlek. Eftersom man aldrig vet vad en människa redan har tagit sig igenom med nöd och näppe, aldrig vet hur någons livssituation faktiskt ser ut, eller hur ansatt, dränerat, och sargat, upprört eller förtvivlat kämpande någons inre liv ser ut – ska man inte vara elak. Man ska inte vara elak.

Vi är, många av oss, bra på att vara glada just när det finns skäl att vara det. Det vore en förenkling att säga att många av oss är bra på att ” spela ” glada. Så kan det vara, men om man har varit i en hotfull, svår och förtvivlad situation, som jag själv, så vet man att i de stunder då man verkar vara glad ÄR man också ofta glad. Man är glad för att nuet, just detta nu är skyddat från allt det andra, som väntar, före och efter. Man är glad för det möte som pågår med en kär människa. Man är lättad och glad att få vistas i en tillfällig mental fristad. Så vi kan alla verka glada, uppsluppna, lyckliga i mötet med en annan människa, men i grunden vara hårt ansträngda psykiskt, utsatta, eller på väg att tappa den sista, allra sista styrkan som naggats på genom livet. Hoppet är ju det sista som överger oss. Så vi kämpar med det som finns av möjliga vägar framåt, till en bättre plats, i hopp om att närma oss den, kanske alldeles snart och kanske det som är nu, är min sista satsning, sedan tar kraften slut.

Så vi vet aldrig hur mycket livskraft en människa har inom sig.

Jag har en vän som har kämpat för att hålla sig kvar, göra sig starkare, arbeta sig fram till en bättre plats. Min vän har vid sidan av sin livskamp gjort ett mycket uppskattat arbete i mer än tre decennier. Det arbetet har varit till god hjälp för många människor. Min vän har aldrig provocerat, aldrig utmanat. Livet har varit besvärligt som det ofta är, inte minst för ensamstående mödrar men hon har helt på egna krafter tagit sig framåt. Med tiden har krafterna dock börjat tryta, men hon har fortsatt att göra sitt bästa och flitigt arbetat på.

Men så hände det, att hennes senaste stora uppgift blev hånad inför alla kolleger , chefer och andra mer eller mindre okända för henne, av några konsulenter som under en kortare tid gick igenom verksamheten. Hon hade aldrig talat med dem personligen, hon hade aldrig sett dem men blev så föraktfullt och elakt bemött inför alla att hela personalen upprördes – men tystnade i rädsla att själv vara objekt för nästa attack. Det arbete hon hade utfört ansågs vara så illa genomfört, så meningslöst, så dumt och obegåvat att konsulenterna ifrågasatte ledningen för hur de kunde finna ett enda motiv till att ge henne utrymmet att arbeta.

Till saken hör att hennes nu inför alla hånade arbete inte hade makt att påverka något i negativ riktning. Konsulenterna hade kunnat ta upp det med henne och hennes chefer i ett eget samtal. Det fanns ingen anledning att inför alla ifrågasätta hennes kompetens, begåvning och till och med kritisera cheferna för att hennes arbete nu existerade. Hon upplevde det som ett personligt påhopp och en djup kränkning. Vem hade inte gjort det?

Min vän hamnade i chock. Min vän började ifrågasätta allt. Min väns identitet, som för så många, är djupt kopplad till det yrke hon med stor framgång har utfört i hela sitt vuxna liv. Sedan detta hände har hon dragit sig helt undan världen. Hon har gråtit dag ut och dag in nu i flera månader. Ingenting har kunnat väcka ett leende, ens i djupet av henne. Två främlingar gjorde sig plötsligt till domare över hennes tillvaro, över hennes identitet, över hennes motivation och framtid inte för att de kritiserade hennes arbete, men för att de gjorde det på ett så elakt vis. Att få kritik för något man har gjort är jobbigt, men det har min vän fått förut så det är inte det. Det är elakheten i hur kritiken framfördes. Och insikten om att elakheten är helt onödig. Kanske är elakheten dessa konsulenters signum, kanske de har skapat sig en air av cool överhöghet genom den. Det vet vi inte.

Min vän har sedan detta inträffade för ett halvår sedan förlorat sitt arbete, eftersom hon inte orkade sköta det, eftersom allt som hon varit och vetat, hennes identitet och trygghet på arbetsplatsen, ryckts bort ifrån henne.

I ett annat skede av livet hade hon kanske blivit arg istället för att hamna i chock. Men nu var detta hennes sista hopp, hennes sista känsla av integritet och värde; arbetet. Det togs ifrån henne med några ordoch sedan har hon förlorat aptiten och inte kunnat sova. När hon väl sover drömmer hon om och om igen mardrömmar om detta, och när hon är vaken går tankarna runt, runt kring detta. Hon spydde upp all mat den första veckan. Psykvården som hon till slut uppsökte har gett henne antidepressivt och starka sömntabletter. Hon känner sig övergiven. Djupt övergiven. Hon ifrågasätter sin framtid. Hur ska hon kunna fortsätta arbeta? Hon vill inte mer. Hon älskar inte längre sin livsuppgift. Hon älskar inte sitt arbete. Hon älskar inte livet mer. Och den känslan har inte förändrats på de sex månader som nu har gått.

Ingen vet vad som är droppen för en annan människa. Ingen vet när kraften plötsligt tar slut.

Så var inte elaka. Låt bli. Kritik är en del av allas liv, men den ska inte slå över i elakhet. Elakheten i sig verkar alltför ofta vara en slags njutning för dem som sysslar med den, den är i vilket fall som helst aldrig konstruktiv.

Det slog mig, när jag har talat med min vän om hennes grymma pågående erfarenhet, hur hennes situation liknar konstnärers.

Det har pågått en diskussion under de senaste månaderna om elaka kritiker, och det har framgått att somliga kritiker helt enkelt tycker det är ganska roligt att formulera sig elakt – eller slarvigt fördömande. Framförallt många författare har örfilats upp och hånats offentligt för sina verk på senare tid.

Det gäller alla som skapar konst. Man säger ”Men om du tar det rummet offentligt måste di tåla kritik”. Kritik är en sak. Elakhet och hån gör inte kritiken raffinerad, vägledande eller tänkvärd. Och om konstnärerna inte får variera i sina kvalitet utan att hånas, inte kunna förmedla det som är viktigt för dem och som de och deras förlag, arrangörer, gallerister, producenter anser vara värdefullt, utan att rackas ner på – så blir konstnärerna ännu mer försiktiga. Konstnärer som arbetar ensamma, som saknar socialt skyddsnät som alla andra samhällsmedborgare tar för givet, som inte ens kan få en rättvis sjukpeng, som i princip alla lever ur hand i mun ( vilket har framgått under pandemin ) är en sårbar, utsatt och för ett samhälle oumbärlig viktig del. En av konstnärernas uppgifter, genom alla tider, är att blottlägga strukturer, fördomar och förenklade begrepp, andra är att roa, väcka tankar, ge tröst och mod. Till exempel. Eller att helt enkelt vara ett avtryck av sin samtid, att tala med andra, att möta andra, inte som person, utan genom sitt personliga verk. Och det är dessa människor som betyder så mycket som grupp för ett samhälle som ska stå ut med något som ingen annan yrkesgrupp vanligtvis behöver uthärda, offentlig elak kritik, som i sin tur kan göra det svårt för att få nya uppdrag och följaktligen har elak kritik makt att beröva oss vår framtid. Kritik är en sak, elakhet en annan. Om kritik behövs eller inte, vet jag inte – däremot behövs reflekterande samtal om all slags konst – men elakhet behövs inte.

De flesta människor hejdar sig när de blir skrämda. De flesta människor blir skrämda och mår fruktansvärt dåligt av att bli hotade, eller elakt bemötta. Jag tänker på min väns erfarenhet, en upplevelse som jag betraktar som ett övergrepp, en onödig brutalitet, något så oväntat i de sammanhang hon ingår. När jag hör henne säga ”Jag dog inuti. Jag dog. Jag är död.” och drar parallellen till vad alla konstnärer hela tiden riskerar och står det så klart för mig:

Man ska inte vara elak. Man ska inte vara elak. Människor kan dö av det. Var inte elaka!

Publicerat i Blogg | 2 kommentarer

EN VARM ANDEDRÄKT MOT FOTEN

  • En natt när jag sov i min säng erfor jag en knappt förnimbar värme mot min fotsula. En fuktig värme. Det var så litet, att jag inte var säker på att det verkligen var så. En liten, liten varm andedräkt som pustade på min hålfot.
  • Det var min lilla valp. Och min valp är en mycket liten valp eftersom han är en papillon. Ett litet märkligt djur. Jag är fortfarande förbryllad över att han är en del av min flock. Min flock har krympt kolossalt, men den har många ben, tio för att vara exakt. Denna lilla pustande andedräkt, ett litet levande väsen som andas. Hela världen är full av små levande väsen som andas.
  • Jag förstår inte att han är hund. För mig har hundar ett annat slags utseende. De är långbenta, stora, de är kraftfulla, muskulösa. Detta lilla liv ser ut som om han egentligen hör till skogen, och bor i en hålig stubbe och om man har tur kan man se hans lilla pigga vaksamma ansikte sticka upp, men snabbt försvinna igen.
  • Så ser han ut. En så liten och otroligt kvick kropp. Och den mjuka pälsen. Jag har aldrig haft en hund med sådan päls, som ett fluffigt litet gosedjur. Mina hundar har haft sträv vattenavstötande päls eller som den stora hunden som är den lilla hundens skeptiske storebror ( han anade inte att det var det livet hade i beredskap för honom, han ville förstås vara ensam på täppan ) päls: tät och krullig. Men detta, långa svepande lena fransar. Och de små små tassarna. Som en liten katt.
  • Och bjäbbet?
  • Jag har verkligen inte betraktat små hundvarelser av denna sort som hundar förut, utan som något slags marsvin med för långa ben. Och jag har tänkt; men varför uppfostrar de inte sina småhundar? Varför bjäbbar de?
  • Nu vet jag att de är larmhundar. De ska LARMA. Det är inbyggt i dem att säga till när något inte riktigt är som de tycker att det ska vara. Men man kan förstås lära dem att en massa saker faktiskt ingår i verkligheten, som anda hundar och människor i rullstol.
  • Men att få vara med om det; den lilla varma pusten mot hålfoten mitt i natten.

Hur kom den lille vovven till mig? Ja, det var på underliga vägar, men jag tror att de var riktigt att han skulle komma. Vad min stora hund tycker verkar variera och det är inte lätt att fördela sina gracer på två. Ibland möts jag av fyra frågande ögon: De ser ut att säga ;” Varför är du så tråkig? När ska vi göra något kul?”

Är det lugnande eller stressande att ha hund, kan man undra. Nu är det som det är, och vi går långa promenader i naturen och mycket mer än så verkar jag inte riktigt förmå. Det irriterar mig. Jag brukar vara energisk och få saker gjorda. Det sker inte nu.

Min stora trötthet utreds äntligen av läkare. Jag vände mig till slut ifrån min vårdcentral med det stiliga namnet DIN VÅRDCENTRAL, för att de har slarvat med en del saker. De har min diagnos som är PTSD ( posttraumatiskt stressyndrom ) efter ödeläggarens fula framfart och jag har gått och pratat där i fem år. Hon har varit snäll och stöttande men så mycket har liksom inte hänt. Och jag har sökt vård för mitt hjärta, för min mage, för min trötthet. Ingen, inte heller jag, har kopplat ihop ont i hjärtat, ont i magen, sömnlöshet med den diagnos jag har PTSD. De har gett mig sömntabletter och antidepressivt, trots att de kan stirra i min journal med TVÅ PTSD i!

Till slut gick jag till Gallerian och vårdcentralen där, KRY. Jag nämnde för min läkare att jag INTE tror att min enorma trötthet beror på psykopatens framfart – för jag tror att jag är KLAR med det och jag har vilat jättemycket ! – utan jag tror helt enkelt att jag är sjuk. Jag har ju haft cancer. Hon gjorde något som förvånade mig otroligt. Hon fångade upp mig, fast jag inte själv visste att det var det jag behövde. Hon dröjde ordentligt vid det jag bara kastat ur mig, som oviktigt och över, det vill säga psykopatens intrång i mitt liv. Hon frågade om jag har diagnosen PTSD. Ja, den fick jag redan 2014 när jag sökte upp psyket för att få hjälp med allt som hänt mig och hur jag skulle hantera den. Sedan har jag fått den igen på DIN VÅRDCENTRAL.

”Och ingen har erbjudit dig trauamterapi, eller utrönt om det är det du ska ha?”

”Nej”, svarade jag helt paff. Skulle jag ens komma på tal för en sådan sak?

Hon bestämde att ta alla prover på mig, särskilt med tanke på min sjukdomshistoria, och det gjordes direkt. Detta för att utesluta att det är något fysiskt fel som orsakar den oändliga tråkiga tröttheten. Sedan fick jag remiss till olika andra undersökningar för att göra en ordentlig genomgång av vissa saker. Jag var fullkomligt ” blown away” kan man säga, av att tas på sådant allvar och av att vården verkligen ville gå till botten med detta. Bara DET gav mig ny energi. Jag slipper gå och tro att jag har en obotlig sjukdom. Snart kommer jag att få veta och hittills är alla de tagna proverna häpnadsväckande superperfekta. Så varför tröttheten?

Hon gav mig redan vid första mötet en tid hos en av Krys välrenommerade psykologer för att reda ut om jag behöver traumaterapi. Vad det nu är. Men det är i alla fall mer rejält än att sitta i en fåtölj och prata utan att egentligen komma någon vart och inte egentligen få några verktyg heller, bara vänlighet, vilket inte är fy skam i och för sig, och ett rum att gråta i. Men man vill ju komma vidare och ta sig an sina krafter!

I SVD för någon dag sedan stod det om den kassa vården av människors psyken i vårt land. Och till exempel det absurda att man bara får ett visst antal samtal – och att det till och med kan försämra människors tillstånd. Självklart, om man måste avsluta mitt i en påbörjad viktig och plågsam process. Det är som att säga till patienten att den bara får ett visst antal operationer så den får skynda sig att läka på rätt sätt, helst vid första operationstillfället.

Jag vet många unga människor som har väntat i åratal på att få bra behandling. Som till och med har fått vänta i år på att få komma till BUP och där har de inte bemötts på ett konstruktivt och adekvat sätt, utan har med hjälp av starka föräldrar fått söka sig vidare. Den som har råd kan också betala privat hjälp och kanske få den vård de ska ha. Är det rimligt? Vad kostar denna dåliga vård vårt samhälle? Det måste kosta enorma summor och enormt lidande. Det vet vi redan.

Jag är själv en ganska stark person, jag har utstått mycket och jag fortsätter , men jag hade behövt mer konkret hjälp för att kunna återerövra mina resurser. Jag kommer säkert få saker på rätt köl, jag har kommit en bra bit, men tror också att traumaterapi skulle kunna vara bra. Vi får se. Men det är hjärtslitande och moraliskt upprörande att ett rikt samhälle som vårt, som berömmer sig för att vara upplyst och medvetet och humanistiskt, är så kasst på just den här delen av vad det är att vara människa / samhällsmedborgare. Själen!

Själen och tänderna, kan man säga. Om man har råd kan man få hjälp med dem båda. Ögonen kan vi tillägga!

Innan jag kom till min läkare på KRY så har jag haft KBT på nätet med en psykolog – också via Kry. Och det hjälpte mig, det gav mig verktyg, det motiverade mig och det var så bra att få prata med henne en gång i veckan och följa upp hur jag lyckats med mina föresatser, och vad jag tänkte och vad jag drömde på nätterna och vad jag ville. Men kanske det inte räcker i mitt fall, efter allt som varit. Det var dock en MYCKET bättre hjälp, fast det gick via skärm, än alla de timmar jag suttit i det mörka rummet hos den snälla terapeuten på Din vårdcentral. Jag undrar lite grann… kan det vara så att man avstod från att rekommendera mig det jag behövde på Din vårdcentral? Den är ju ägd av sin personal, och de behöver de patienter de kan få för att gå med vinst och om någon går där år ut och år in en gång i veckan är ju det exakt vad de vill ha. (jag fick ett obegränsat antal samtal ) Men om de utifrån min diagnos PTSD hade rekommenderat mig traumaterapi så hade jag lämnat dem, eftersom de inte kan erbjuda det. Kan det vara så? Vad otäckt i så fall, liksom otäckt i förbifarten, för de tänker kanske inte så AKTIVT. Men de har inget AKTIVT intresse av att bli av med en säker klient heller, genom att rekommendera människan traumaterapi, så länge den håller ihop sig något så när.

Det finns mycket att fundera över. Jag berättar detta, för att det är adekvat. Det är viktigt att veta att människor som har utsatts för ondskefulla ting inte bara tar sig samman när det är över och återerövrar allt. Det kan se ut så, men det tar sin tid. Och det är en del av brottet. Att offer för olika slags övergrepp ofta får kämpa i många år , kanske hela sitt liv, efter att de har utsatts. (Det påminner mig om det viktiga i Maria Svelands och Cissi Wallins dokumentär som ska komma på SVT den 28 oktober. )

Men… där jag började…det lilla vilddjuret som sover mot min fot om natten. Att känna en varm liten andedräktspust mot sin hålfot, medan man flyger mellan sina drömmar, är så fridfullt och … förunderligt… att bara tanken på det får en sargad själ att le.

Publicerat i Blogg | 2 kommentarer

Nu är det höst

Hej alla,

jag är rörd och tacksam för alla mail och kommentarer mina läsare fortsätter att skicka till mig, allt ni delar med er av till mig, och den kraft som det ger att veta att min bok är till gagn och nytta för många, många. Det kan han aldrig rå på. Egentligen rår han inte på mig, helt enkelt, även om min fattigdom till slut kanske tar knäcken på mig,. Då har han vunnit över mig trots allt – och det är ofta så det går till. Personer med psykopatiska drag lämnar förstörda människor bakom sig, till och med döda. Deras offer dör av olika stressrelaterade sjukdomar, av infarkter, av proppar och för egen hand. Men det sker långt efter att psykopaten har lämnat deras liv. Det är så oerhört sorgligt, förtvivlat grymt, men många som är / varit offer på samma sätt som jag ( även om det alltid är olika ramar och villkor eftersom alla lever sina unika liv ) tar faktiskt sina liv, om inte förr så senare, för att det aldrig går att få ordning på tillvaron igen. Själva ” gärningsmannen/kvinnan” är då borta, kanske sedan flera år. Så allvarligt är detta våld och därför måste det bli så att säga godkänt som den brutalitet det är, i det allmänna medvetandet och inom rättsväsendet.

Men nu är det höst! Solsken i september väcker en särskild känsla av förväntan inom mig. Mycket av det som har varit roligt i mitt liv har utvecklat sig under höstmånaderna. Jag tycker om när luften är svalare, när dofterna stiger ur marken med en särskilt höstsötma – och höstkrydda, som kan lukta lite som gott svett. Ja, det finns ju ett gott, gott svett, eller en stilla avdunstning som är lite kryddig. Och så himlen – så hög och klar. De väntande regnen och innesittandet. Mysigt. Fokusering, arbete. Det känns bra.

Jag tog fram en arbetsbok ganska tidigt i våras, då jag hade en idé på en barnbok, men den är förmodligen lite för kontroversiell. Jag ville tala om ondskan. Det är ju inte precis så att ondskan är främmande för barn. Hur som helst har inte diskussionen fortsatt och jag har troligen lämnat den spännande idén bakom mig, för ett tag.

Men jag har en annan idé. Den är inte ny, jag har haft den i flera år, minst i fem år, men Ödeläggaren har hela tiden legat ivägen som en stor oöverkomlig klump. Nu ligger den klumpen bakom mig och jag kan fortsätta som författare. Eftersom jag visste att jag måste skriva den av det enkla skälet att jag hade erfarenheten och ÄR författare, fanns inga vägar förbi den. Jag kände det verkligen som min skyldighet. Och nu är jag glad att jag tog mig an det. Ibland finns ingen annan väg än den jobbigaste. Det går att fly, men man vet att i det långa loppet kommer det gnaga inom en att man flydde – och sedan är det försent att fånga det som behövde fångas. Jag är så glad att jag inte lät mig hamna i den eländiga situationen för det skulle jag ångra i resten av mitt liv. Nu är det gjort. Det är jag verkligen lättad över. för sannerligen, jag hade ångrat mig!

Och jag är fri att dra igång min nya idé. Som för det mesta väntar jag på svar från förlaget. Mycket av författarnas tid går åt på att vänta på sina förlags reaktioner. För inte så länge sedan kunde man ringa sin förläggare – och de svarade. Med mail och sms är det som om vi alla tappar greppet. Vi tror att vi har genomfört saker fast inget mer har hänt än att man har läst ett mail. Det är som om hjärnan inte riktigt förmår registrera det och dra igång handling. Strax därpå kommer ju nya meddelanden och mail som istället fångar ens uppmärksamhet. Det gäller inte bara förlag, det gäller ÖVERALLT, kan man notera!

Jag är så trött på sms och mail! Jag har bestämt mig för att bli mer mänsklig och börja ringa igen!

Min födelsedag firade jag helt frivilligt för mig själv vid havet, och hade en underbar dag. Men det var bisarrt att få hundratals gratulationer, men inte höra EN ENDA RÖST. Till och med de allra närmaste vänner skickar sms och gratulerar på FB numera! jag gör det själv! Men det ska jag sluta med. Förut ringde man och pratade, tjoade och hurrade i luren! Nu läser man några bokstäver på en skärm och betraktar hjärtan och ballonger och annat fint. Allt är lika varmt menat, men effekten blir KONSTIG, i alla fall om man firar i solitude, eftersom det blir så uppenbart att ingen TALAR med en! Jo, mina barn ringde förstås – någon måtta får det vara.

Men det finns något …. skumt med den här tystnaden, som kanske är mer uppenbar om man har ett tyst arbete också. Nej, jag ska bemöda mig med att RINGA mer i fortsättningen! Även fast det egentligen passar en människa som jag bra att slippa ringa och få gömma mig i skrivna ord istället.

Mycket mer än så hade jag inte att säga idag. Jag funderar på att skapa en skrivkurs, men vi får se.

Förmodligen blir jag för ivrig när jag sätter igång nästa projekt och kommer inte ha tid med det, men det vore roligt. Det är roligt med det kreativa och det är roligt att få andra att skriva!

Skriv, säger jag bara, skriv! Och ring varann! Rätt vad det är är det ingen som svarar i andra änden.

Publicerat i Blogg | 2 kommentarer

Finna lugn

Under sommaren har jag vilat. Det har varit en sensationell känsla. Kunna somna, kunna vakna – utan att ha den ohyggliga inre stressen som varit till följd av Ödeläggaren. Det har. varit ett decennium av ohygglig inre stress och förra sommaren när jag skrev klart boken drev jag mig så långt på redan knapp ork att jag egentligen inte förstår hur jag höll hela vägen.

Oron inför bokens utgivning, anspänningen inför och vid intervjuer och chocken när flera recensenter inte kunde läsa boken utan att själva bli så provocerade att jag kallades idiot och svikare, etcetera, höll mig vidare på inre helspänn och i sömnlösa nätter. Jag förstod inte att professionella läsare inte kunde se det professionella i mitt verk. Hur jag lyckats förmedla denna mardröm genom att analysera den och bena upp den och sedan bygga upp den, gestalta den idet drama det var medan det pågick. Recensionerna var affekterade och saknade analys, det kändes som om kritikerna ( inte alla! ) reagerade med att spotta på det som kanske egentligen skrämde dem. Mänskligt, men farligt – och den vanligaste reaktionen på själva övergreppet. ”Hur kan man vara så dum?” – och en vägran att se det mer nyanserat, djupare, mer intelligent. Jag kände när jag läste recensionerna att jag hade misslyckats kapitalt med syftet med boken och istället själv hamnat i fokus – dessutom som

”grundlurad av en pajas” och ” idiot”.

Reaktionerna jag fick från läsare – nu har fler än tusen personer, för mig okända -skrivit till mig om sina upplevelser, sin lärdom, sin upprättelse, sin förståelse efter att ha läst boken – dessa reaktioner har varit på alla sätt läkande. Dels för att jag förstår att jag trodde rätt; boken behövdes och därmed har den uppnått sitt syfte – men också privat, för mig, har det varit läkande att möta dessa reaktioner. Dessa ”vanliga ” läsares beskrivningar av boken sätter recensenternas texter i ett egendomligt ljus, och jag har insett att jo, jag har lyckats med det jag ville; jag har lyckats förmedla den här processen då en människa bryts ner av en annan med en lömsk plan ( oftast av en människa som saknar affektiv empati, alltså en person med psykopatiska drag – vilket inte är att leka med!)

Men all respons har samtidigt som det varit något som varit så givande också krävt mycket energi, för jag har fortsatt att vistas i det svåra, det mest smärtsamma. många gånger har jag tänkt… varör skrev jag den här boken? Varför ansåg jag att det var min plikt när jag nu hade en sådan mänsklig och samtidigt så nedtystad erfarenhet? Varför teg jag inte bara och fortsatte med andra saker, tog mig framåt? Jag har ångrat det tusen gånger, men varje gång någon har hört av sig och fått ut något av boken har jag fattat: jag gjorde rätt! Boken har HJÄLPT många, många och jag hoppas innerligt att det så ska fortsätta. Men varför skulle JAG vara tvungen att göra det och nästan gå sönder, har jag tänkt.

Äsch, men jag VET att jag var tvungen. Jag VET att jag inte hade kunnat hoppa över det ledet. Det var så starkt inom mig, att det måste beskrivas för att vara till varning, upprättelse, gagn.

Min plan var dock att fortsätta svinga fanan högt och skriva nytt i sommar, plöja mig in i framtiden, avancera till nästa projekt, som om ingenting hade dränerat mig, som om ingenting behövdes hejdas, som om allt bara måste/ skulle/ borde fortsätta. Men vet ni, alla i mig har sagt; vila. Jag tror att det var mer nödvändigt än jag begriper! Det inser jag när jag bara måste fortsätta vila, nästa dag igen, fast jag trodde att jag skulle orka resa mig och verka. Det låter som om det fanns en pina i det. inte alls. Tvärtom. Jag har tagit emot förmågan att vila med tacksamhet och glädje.

Jag älskar att kunna vara i vilan, denna nyfunna GAMLA lisa för själen. Att vakna, känna vinden från det öppna fönstret och inte vara rädd, inte på helspänn, inte orolig, inte arg, inte ledsen.

Jag vet inte vad jag har gjort för att kunna känna denna inre frid, men det verkar som om skrivandet av den där boken har haft något slags effekt på mig, fast jag trodde att det ” bara ” var ett jobb. Naturligtvis har jag inte ansett att jag behöver något särskilt, inget annat än ” fortsätta ” och att jag skulle göra det precis som jag alltid har gjort. Så som alla ambitiösa människor inbillar sig. Det är bara ANDRA som kan behöva vila i nästan ett år efter att ha utkämpat femton års strider ; för jävlig skilsmässa, cancer, psykopat och ruin. Nä, varför skulle JAG behöva vila? upp och hoppa, verka, framåt!

Men uppenbarligen behövde jag något annat och jag har låtit mig behöva det. Inte ens den ständiga oron över hur jag ska lyckas försörja mig har kunnat förstöra det för mig. Jag undrar om det inte är så att något, i djupet av mitt inre, har fört mig rätt. För att mitt inre vet mer än mitt förnuft. Mitt inre visste mer än mitt förnuft också i mötet med Sam. Mitt inre mådde illa av honom, ville inte ha med honom att göra – men mitt förnuft sa mig att jag måste hjälpa, och förnuftet väckte känslor av omsorg och ansvar. Men mitt inre, min intuition eller vad det kan vara talade ett annat språk. Kalla händer, ständig hjärtklappning. en krypande pågående flyktvilja – oavbrutet – i närheten av Sam sa : stick så långt bort du kan!

Intuition har inget med känslor att göra. Inser jag. Det är en talang som handlar om mer grundläggande saker. Jag tror att många förväxlar intuition med känslor, med önskningar och drömmar, kanske outtalade.

Nu, efter boken har förnuftet, som alltid talar högt, naturligtvis sagt att jag snart ska börja skriva igen, arbeta, ta mig framåt, försöka bli något igen Men jag bara fortsätter vila som om jag inte är ett dugg verklighetsförankrad. Men tänk om det i själva verket är verklighetsförankrad jag är? Något konstruktivt i mig blockerar förnuftet så att jag till och med har varit oåtkomlig för den enda kvardröjande paniken, den som handlar om pengar ( förmågan att överleva, bo , äta, leva) Det är den enda kvarvarande paniken. Den är intensiv och fullkomligt logisk.

Men inte ens den har kommit åt mig i sommar, mer än stundtals då jag störtar ner i avgrunden och inser hur utlämnad jag är, hur INTE samhället stöttar ett offer för detta slags brott – hur vanligt och grymt detta brott än är. För att jag inte utsattes för fysiskt, utan psykiskt våld.

Inte ens DET har kommit åt mig. Det som annars finns i – bokstavligt – varje cell.

Min själ, eller mitt inre, eller min intuition har hållit mig svävande i ett nu, som jag har älskat. Hur är det möjligt? Något som varit så avlägset, vilket alla som varit utsatta för detta slags psykiska övergrepp MYCKET VÄL FÖRSTÅR vad jag menar med.

Att älska nuet. Att vilja vistas i nuet. Att inte vara på helspänn ( panik ) i nuet. Att inte betrakta. nuet som ytterligare ett steg mot undergången, eller att nuet endast är en tillfällig andhämtning från katastrofen som trycker sig mot nuets tunna hinna. Nej, inte ens den oron har mitt inre tillåtit rasera mig.

Jag har svävat i nuet hela sommaren. Och kunnat glädjas och njuta av det som alla nu:n har kommit med. Utan att sakna något. Utan att smärtas. Utan att önska, hoppas, drömma. Utan att vilja kräkas. Eller kontrollera lusten att vilja fly.

Men nu drar hösten in över havet. Jag har lyckan att få vistas vid ett hav. Jag har lyckan att få vistas under en stor himmel. Lyckan att känna dofter, smaker, lyckan av att kunna se, ta in intryck ( igen ), lyckan att bli nyfiken, lyckan att älska och älskas, lyckan att höra till. Höra till mina vänner som hör till mig, höra till min familj, som hör till mig. Lyckan att kunna gå, att röra mig, tala, att dansa, att känna. Lyckan att njuta av regnet, av blåsten, av värmen, av luften.

Jag vet att det finns ett stort behov hos många som troget återkommer till min blogg trots mina långa tystnader att jag skriver mer kring det som har hänt mig. Ödeläggaren. Och jag kommer säkert göra det. Men jag vill inte fjättra tankarna till det.

Även fast jag inte skrev Ödeläggaren, denna svåra hemska tunga bok, för min skull, utan för andras – och för att ge mer kunskap kring ett tystat och skambelagt fenomen som kommer att fortsätta upprepas i olika former, där människor alltid kommer bli djupt sargade och ensamgjorda, ett fenomen som är extremt brutalt fast det inte syns utåt, vilket utgör en del av brutaliteten.. som jag visste måste beskrivas, åtminstone några enklare skikt av brutaliteten för att jag ansåg att det var min plikt och uppgift, så har boken också gjort något viktigt med mig själv. Utifrån vad jag nu erfar, måste jag säga att det är en klok idé att skriva ner sitt trauma.

Som sagt, jag trodde inte ens att det var något jag behövde. Och jag själv och mitt mående var inte bokens syfte utan fenomenet, beskrivet genom mig, ett allmänt men netystat fenomen som kan appliceras på de flesta andra, eftersom det alltid följer en viss mall.

Men, det visade sig alltså också vara en konstruktiv idé, rent privat, att skriva ner det hela. Men jag tror inte att det räcker med att bara skriva ner ett trauma. Det första utkastet blir alltid så fyllt av affekt. Det kanske känns som en lättnad men det räcker inte. Jag tror att om det ska ha en läkande effekt – som det tydligen har haft på mig i viss mån – så måste man tyvärr skriva om det, gång på gång. Man måste analysera det, klä av det, bena upp det. På ett sätt uppleva det hela igen. Och sedan klä det på nytt i känslor, inifrån, beskriva hur det kändes att förlora sig. Att inte längre veta vad någonting betydde. Det är den största mardrömmen. Att ens orientering, den grundläggande, tas ifrån en. Att inte längre lita på eller förstå ord, inte längre lita på eller förstå vad man ser, hör och vad man själv drar för enkla slutsatser. Men vem är redo att göra det arbetet? Det arbetet kändes som om det tog mina sista livsresurser. Resurser jag borde spara och bygga på istället för att kunna gå vidare.

Sedan, när det är skrivet, måste det också läsas. Inte av offentligheten, som när en författare skriver och måste utstå att bli granskad, hånad, kritiserad – utan av de närmaste. Och de närmaste ska då helst kunna ta det till sig, så att man känner att det man varit med om landar någonstans, hos dem man älskar eller är tillgiven. Så att de kan lägga sina mjuka armar om alltihop och kyssa bort ens tårar, något som kanske inte sker i praktiken, men som känns som något liknande. Men allra mest; man själv ser vilken strid man har genomlevt. Man kan se på sig själv med respekt och ömhet. Vilken fruktansvärd mardröm jag hamnade i, så oväntad, så fullkomligt ny på alla sätt, så obegriplig, med sådan människa som man aldrig kunnat föreställa sig… vilken strid man har utkämpat…. förlorat, men ändå vunnit. För om man kommer ur ett sådant övergrepp levande har man vunnit.Man kan säga till alla som Mowgli till Balou ”jag är tuffare än vad somliga tror!” – förmodligen tuffare än vad man själv tror. Man kan se sina resurser. Man kanske kan rikta dem rätt, sedan, sin energi, sina resurser, sin storhet.

Men man måste inte vara stark hela tiden.

Det är inte den sammanbitna styrkan som gör livet värt att leva. Det viktigaste är att man har återerövrat förmågan att vila. Att få vila. Att vila i ett nu. Att njuta av ett nu, njuta av att allt man gör i det nuet är att kunna vila.

Denna blogg är skriven med blåsten vinande kring fönstren och en stor hundnos liggande delvis över tangentbordet, snarkande, och en annan hund tätt tryckt mot min arm. Frid.

Publicerat i Blogg | 8 kommentarer

POCKET på ÖDELÄGGAREN UTE NU!

Så bra!

Nu finns Ödeläggaren också i pocket! Den är billigare och lättare men förhoppningsvis finns alla sidor med!

Jag vet att det är många sidor, men jag är ganska säker på att om jag hade kortat den hundra sidor hade ni läsare inte dragits in i berättelsen på samma sätt. Det här är inte något man kan berätta kort, det kräver sina sidor, även om det känns tungt ibland.

Det är toppen att det på framsidan står ” En av 2020 års mest omtalade böcker”, för det var den ju verkligen. Den är fortfarande, efter elva månader, omtalad och det är roligt att nu när människor rör på sig träffa på folk som säger att de hamnat i olika diskussioner med vänner och bekanta om Ödeläggaren. Onekligen har den väckt otroligt mycket tankar och känslor som berör existentiella spörsmål och reflektioner kring mänskliga värden, moral, etik, godhet, ondska, vem är jag – och hur skulle jag göra om en fattig pappa stod utanför min dörr och bad att få låna mitt hem en kort period för att den lille sexåringen ska kunna ha sommarlov med sin pappa?

Ja, sedan rullar frågorna på! Och ilskan och irritationen!

Det är roligt att många tror att jag har skrivit boken i affekt. Då har jag lyckats!

Eftersom jag inte alls har skrivit den i affekt utan efter att ha gått igenom massor av text och olika linjer och analyserat och brutit ned det hela – för att sedan klä det igen, i det drama som det var – i hur jag upplevde det. Han hade ju en iskall plan och agerade iskallt, förmodligen hade han förberett varje litet samtal vid tekoppen eller middagen, eller sena aftonen – för att leda mig dit han ville, eller bara förvirra mig, eller fiska efter hur mycket tålamod och empati och moral jag hade. För att kunna skriva historien måste jag analysera vad han gjort, vad han kan tänkas ha tänkt etcetera. Och hur jag reagerade. Naturligtvis. Skala av – vara lika iskall, för att sedan bygga upp. Det förarbetet lärde mig en hel del om hans kyla och om mina tappra försök att förstå vad som pågick. Det gjorde jag ju aldrig. Däremot får ju läsaren förstå, annars hade det varit hopplös läsning och det är ju ingen pusseldeckare.

När allt var djupt förvirrat medan ödeläggelsen pågick hade jag bara min moral att hålla i. Moralen var simpel: om jag har lovat att hjälpa så får jag inte hoppa av. Det var i detta fall ett löfte som kunde rädda – eller stjälpa två andra människor – varav den ena var viktig ; ett litet barn. Om det bara hade handlat om gubben hade jag aldrig öppnat dörren. Så långt sträcker sig inte min medmänsklighet. Men det var ett BARN, med stora ögon, gluggar mellan tänderna och smala ben och armar.

Moralen höll jag. Hela vägen. Min moral och uthållighet i kombination med en psykopat förstörde mig. Men jag förstår mig själv, att jag i allt stormande, all nednötning, hade en enda ledstång som jag grabbade tag i och följde i dimman. Min moral.

Sedan dök det upp andra som sa sig vilja hjälpa mig. Men deras moral var inte densamma. Ack nej.

Det är ett personligt förhållningssätt och ett i hög grad rationellt beslut. Det var det enda rationella jag kunde komma på. Inte vika från min egen moral i alla fall.

Jag har sett mycket lite av det som är min egen moral hos andra. Kanske jag verkligen var ett unikum, som Sam så glatt sa. Jag har sedan – post Sam – sett hur folk är redo att låta mig gå under hellre än att erbjuda mig lite ekonomiskt lättnad fast de själva har de gott – och ändå påstår de sig stå mig nära och vilja mig väl. Det är intressant. Pengar är verkligen något extremt laddat för många, särskilt för de som har dem. Aldrig i min själ att de släpper ens en tia – hellre betraktar de någons långsamma undergång. Jo jo men, några sådana känner jag minsann!

Jag har sett hur folk som står mig nära, bor några kvarter bort och säger sig bry sig om mig, aldrig har sagt ens” vill du komma på te?” eller ”vi bjuder på middag!” Sedan möts man i olika sammanhang och kramarna är desamma och försäkringarna om att jag hör ihop med dem, och att det inte går att ändra på och för enkelhetens skull spelar jag tillgiven tillbaka. Det är ett nytt pikant inslag i mitt liv, ganska beklämmande men det går mycket bra för mig att dra mig undan också.

Och jag har som väl är också sett motsatsen! Och det glömmer man inte HELLER, aldrig, aldrig!

Inte minst bland människor som inte är mig särskilt nära, rent SÅ, men som bjuder på mat, frågar om jag behöver något, skänker mig en liten slant eller en uppmuntrande present, eller ett halvt lamm eller en tjänst! Bara så där. För att de vet min situation. De finns ALLA i mitt häpna hjärta.

Det är intressant att iaktta, när man är en betraktande författare. Det kan inte hjälpas att det väcker en lite lömsk tillfredsställelse i mig att se vilka som hycklar. Jag hycklar numera tillbaka, som sagt, för enkelhetens skull, genom att le och bidra till stunden tillgjorda tillgivenhet.

Sedan finns det ju de alldeles ÄKTA vännerna och släktingarna. De som är RIKTIGA och som jag därför älskar ännu mer. Överhuvudtaget älskar jag väldigt mycket sedan det här hände. Inte minst LIVET!

Det är verkligen SANT att man ska rensa bort dem som tar energi ifrån en. Vad ska man med de människorna till?

När det finns så många ALLDELES UNDERBARA personer att vara med istället, människor som får en att LE och sjunga och skratta för att de faktiskt har schyssta hjärtan. Som får en att fortsätta TRO PÅ MÄNNISKAN!

Angående boken får jag ibland höra att jag har ” lämnat ut mig”. Vad är det?

Vad menas? Lämnar man. ut sig varje gång man talar om livets olika dimensioner och människovarandets komplicerade fenomen ? Det visste inte jag. Det är ju världens löjligaste grej att säga. Är folk så fasadfixerade är det inte undra på att de känner leda och tristess och ensamhet och dövar sina sinnen med dagdrömmar om lyxkonsumtion och dylikt. Alkohol!

Jag har alltid trott att vi går här alla ungefär lika ovetande om hur och varför och vad, på jorden, i detta enda liv och upplever märkliga saker som ingår i människovarandet. Jag har alltid trott att man gärna vill höra med de andra hur de har det, och så kan man få nya infallsvinklar och perspektiv som kanske gör att man tar vissa steg annorlunda. Jag har faktiskt alltid frågat andra vad de tycker om det och det underliga fenomenet som man inte har fått lära sig något om eller inte trodde skulle hända en själv, och jag har alltid fått svar från andra. Man kan ju fråga någon på ett tåg, eller på en busshållplats. Var som helst. Precis som man kan resonera med sina vänner eller bekanta på en middag. Ingen vet ju egentligen!

Jag trodde alla var nyfikna och undrande. Men inte fasadmänniskorna.

ibland känner jag mig som Indras Dotter i Strindbergs ETT DRÖMSPEL. Nedsänkt på jorden, förundrat betraktande vad som sker, vandrande genom det ena och det andra. Det är ganska skönt. Det blir inte så pretentiöst. Mer avspänt. Dessutom närmare sanningen, eller LIVSKÄNSLAN, tror jag, än fasadsköldparerandet.

Just vad det gäller psykologin i ÖDELÄGGAREN vet jag för övrigt att det är samma process , och samma mönster som upprepar sig, mellan psykopatiska förövaren och dess offer – om och om igen. Förtecknen, innehållet, syftet, situation och villkor är lika olika som det finns människor, ögonblick och möten- men ändå är det som att lägga en mall på alla ” fall”. Som om alla psykopatiska förövare har gått i samma skola. Och de friska människornas reaktioner och förvirring är alltid densamma för att vi är byggda på ett särskilt sätt.

Så DET känner jag inte alls är utlämnande.

Men återigen, lämna ut sig?

Vad betyder det? Som om man lämnat sig oskyddad att hugga, flå och slå, fast inte konkret utan mer som om ” haha, vi vet vem du är! Vi vet dina svagheter! Vi kan skratta åt dig. Du ger oss tillåtelse att se ner på dig!”

Är det så man menar? Något slags SKAM över den som ”lämnat ut sig” för att den är människa!

Löjligt och kontraproduktivt om man anser att människan kan utvecklas och att det finns ett omedelbart värde i just detta: utvecklas, bli alltmer mångfasetterad i sin förståelse av människan – kunnig om människolivet. Hur ska man bli det om inte folk ” lämnar ut sig”? GEnom navelskåderi och teori?

Däremot ! Det finns saker som jag INTE har skrivit om. För att det är privata. Det mest centrala i boken, som jag nu i efterhand inser att jag borde ha tryckt mer vid är min pappas död och min sorg. DET kände jag var alldeles för privat. Jag kände inte att jag hade rätt att skriva om något så intimt och personligt, och jag ville det inte heller. Inte heller skrev jag om min mammas död, som också skedde plötsligt, endast ett par dagar före rättegången.

Jag borde ha skrivit mer om denna min sorg, som jag befann mig i, precis under den tid Sam fick mig att låna honom de första summorna som snärjde mig. Jag var i sorg och ständigt pressad av honom, dessutom höll han mig ofta sömnlös och vägrade flytta. Det var för mycket för mig. Men jag borde ha skrivit om mina nätter när jag grät över pappa, det var ju inte en sorg som gick över på en månad, den fortsatte precis enligt regelboken, ett år akut. Efter ett år började det kännas bättre. Men då stod Ödeläggaren redo med nästa katastrof som genast slog omkull mig igen.

Så nej, jag tycker inte att jag har utlämnat mig med min beskrivning av hur en psykopatisk person förstör en annans hjärna, tillvaro och framtid – eftersom det är precis SÅ det brukar gå till.

Men däremot, om jag hade skrivit mer om min sorg efter pappa, eller efter Malik, eller hur min mammas död och hur alla känslor kring det hotade att slå omkull mig precis dagarna före rättegången, då hade jag känt att jag var privat på ett sätt jag aldrig skulle vilja vara.

Syftet med boken var att blottlägga, att formulera, att försöka få läsare att förstå den process som är så obegriplig – som var fullkomligt obegiplig för mig med innan jag hade varit med om det så klart – för att vidga begrepp, lyfta skam, hjälpa andra offer och för att förmedla lite kunskap. Men kunskap vad det gäller sådana här saker måste KÄNNAS. En faktabok ger inte samma intryck.

Det jag har skrivit i Ödeläggaren är sant, men det är analyserat, arbetat och en linje är vald ( den som kunde leda till att han straffades, det vill säga pengarna) – sedan klätt i sitt drama igen. Annars skulle ingen orkat läsa den. Den hade varit meningslös.

Men det är ett gott betyg att många tror att jag har skrivit den RAKT ut , fångad av mina egna känslor, i affekt med andan i halsen.

Trots allt, I am a writer you see.

Och spring nu gärna och inhandla pocketen. Kolla om sista sidan är med!

När ” Den hungriga prinsessan” kom ut och hade sina två veckor i Pocketshops skyltfönster ( mycket värdefullt) upptäckte jag av en slump ( inte ansvarig utgivare så att säga ) katastrofen: sista sidan SAKNADES! Alla ex fick skyndsamt dras in och vips var de två viktiga veckorna i Pocketshops alla skyltfönster BORTA.

När den korrekta versionen med ALLA sidor kom ut var det tyvärr försent.

Rapportera gärna om sista sidan finns ! Själv är jag i obygden någonstans i tottahejti och snyltar på hackigt internet för att få iväg alla de här orden till min slumrande blogg.

En del människor

Publicerat i Blogg | 5 kommentarer