Christina Herrströms blogg

Hej alla,

jag har inte haft en fungerande dator på länge nu och mycket lägligt varit beordrad att vila ett längre tag. Min hjärna behövde / behöver det och det har varit toppen för mig. Det har reaktiverat en hel del roligt som man går omkring och bär på. Plötsligt kommer ett infall smygande, och jag har följt det, istället för att mota bort allt med orden” jag har inte tid, jag måste jobba annars kommer jag gå under.”

De orden kan ju få vem som helst att stelna av skräck och stressystemet har varit konstant påslaget- sedan ödeläggaren kom in i min tillvaro mer eller mindre. Nu vet jag lite mer om hur hjärnan fungerar och att jag fortsatt känt mig hotad till livet – känslan av snar undergång har inte riktigt kunnat ebba ut och förpassas till det förgångna just på grund av pengarna jag inte har som en trygghet.

Nu har jag sett Tindersvindlaren och en del annat, som Inventing Anna. Det är mycket roligt för mig att se eftersom jag känner igen så mycket. Dt är som om alla psykopater har gått i samma skola.

Så mindes jag hur Sam Ödeläggare alltid skapade osäkerhet för mig genom att ha mycket dålig hälsa. Han måste behandlas varsamt, jag måste ta hänsyn till hans dåliga hjärta. Han var ju redan så dränerad och förstörd av all press och alla orättvisor i form av svekfulla människor som krossat honom på vägen – tills han fann lite ro hos mig ( som han tvingade sig på ) Jag var mycket rädd att han skulle få en stroke eller något och bli kvar i mitt hem, jag fängslad till att vårda den främmande mannen som inte hade någon annan i världen och var hemlös. Dessutom , om han skulle få hjärtinfarkt eller stroke skulle han aldrig betala tillbaka de lån han tagit av mig- som han fått mig till att låna då jag tappade fotfästet när min pappa dog. Alltså behandlade jag honom mer hänsynsfullt än jag ville och kunde inte vara alltför provocerande, inte ifrågasätta – allt för att vara säker på att han skulle kunna fungera, så attjag skulle få tillbaka mina pengar. En sådan slug jävel!

Jag minns när han lyckades få ett helt hjärtteam att rycka ut för att han verkade få hjärtinfarkt i mitt vardagsrum. Plötsligt kom han utstapplande från sitt rum, föll ihop på golvet, kippade efter andan och höll sig för bröstet. Hans hjärta slog lite oregelbundet men framförallt verkade han ha enormt ont. Hjärtteamet slog undan allt som stod ivägen,stolar och hallbord och annat och han fick åka ambulans till SÖS. Jag satt fram med föraren som frågade mig en massa saker om hans hälsa. Då märkte jag att jag inte tog det på så stort allvar. Föraren tittade förbryllad på mig då jag var nonchalant och nästan fnös bort alltihop. Jag minns att jag i det ögonblicket i ambulansen – i ett verkligt möte med en annan människa – kände som om allt var ett spel. som pågick i en parallell bubbla, utan syre, med Sam. Och att spelet upphörde i verkligheten med föraren, åkande genom Stockholm i ambulans. Det var inte riktigt medvetet, men i den utsatthet jag levde, var det ofta så. Några skikt av mitt medvetande förstod saker som andra krafter i mitt medvetande motarbetade, så att det jag visste och anade inte riktigt kunde nå tanken. Så är det när man är uttröttad av flera års sömnlöshet och diffusa hot och utsatt för daglig mindfucking. Man tyr sig till de ständigt upprepade ” sanningarna ” som ens fångvaktare levererar på olika övertygande, uttröttande eller hotfulla sätt.

Sam fick stanna kvar över natten och nästa dag ville han bli hämtad. Jag hämtade honom minst två gånger på hjärtavdelningen på sjukhuset. När jag kom dit hade han charmat läkaren. Och han hade bringan full med elektroder – de skulle snart tas bort, men först ville han fotograferas med dem. Det fanns redan sådana bilder i hans telefon. Jag hade sett dem. Men han ville ha även detta tillfälle förevigat. Ganska motvilligt tog jag några bilder, och varje gång lät han huvudet falla snett mot axeln och öppnade munnen och blundade, som om han vore halvdöd. ”Let me look!” sa han glatt och sträckte sig efter telefonen. Några till ville han ha, där han såg ännu sjukareut.

Vad jag inte visste då, var att han använde dem när han behövde. På andra människor som skyndsamt började agera för att hjälpa honom, eller som avstod från att pressa honom eftersom han var så sjuk. Dödligt sjuk av stress. Av sorg. Av förtvivlan. Kanske från ett sjukhus utomlands. Kanske för att han blivit nerslagen utomlands. Och rånad. Och måste få pengar snabbt för att kunna ta sig hem. Möjligheterna är oändliga, i hur en sådan bild kan användas – för att få sin vilja fram eller slippa ifrån något. Jag tog fotona utan att ett ögonblick reflektera över det absurda faktum att han skulle använda dem. Vem skulle hitta på något sådant? Ingen jag dittills hade känt i mitt liv i alla fall.

Ändå hade jag själv fått en liknande bild. Det var när han hade slagit huvudet i mitt handfat då han var så godhjärtad att han städade sitt badrum – och blivit medvetslös och skadat nacken. Vilket gjorde mig till ett monster då jag slängde ut honom – innan han börjat sätta sina planer i verket. Hur kunde jag vara så grym att jag dels hade fått honom att börja älska mig och tro att jag var och ville vara kvinnan i hans liv och sedan dessutom slänga ut honom när han riskerade att bli förlamad på grund av nackskadan han hade ådragit sig hemma hos mig medan han sjungande av lycka hade städat ” vårt hem för vår framtid”…? Hur skulle han klara sig, hemlös och illa skadad fysiskt plus med ett brustet kärlekshjärta? De bilder och rapporter och förtvivlade scener jag fick på detta tilltag, gjorde att jag lät honom låna ett av mina rum en månad till. Som blev två. Och plötsligt dog min far. Gudarna var på Sams sida.

Detta med fotona ( och mycket mer liknande saker) mindes jag när jag såg Tindersvindlaren, som använde samma knep. Hans ” livvakt ” hade blivit attackerad , för att han hade fiender överallt och hans kreditkort var borta / låsta och han måste ha snabba stora pengar. Han skickade de blodiga bilderna till sina vänner och tjejer. De som var hans vänner och käresta tog stora snabba lån för att hjälpa honom ur den akuta knipan.

För de pengarna festade han och bjöd nya presumtiva offer flott och generöst. Precis som Sam. Och knepet var det samma: ett foto på livvaktens blodiga nacke, ett upprivet telefonsamtal ( de är bra skådespelare) och sedan casha in. Så extremt grymt mot människor som visar medmänsklighet och omtanke. Fotot på livvakten användes varje gång, telefonsamtalet var alltid lika förtvivlat.

Det är som om de alla har gått i samma skola.

’”Inventing Anna” är inte en särskilt bra serie. Den är bitvis väldigt töntig i själva verket. Hela journalistgrejen är riktigt dålig. Förutom scenerna med själva ” Anna ”. I de scenerna gestaltas väldigt bra hur en psykopatisk person bemöter andra – i vissa lägen – och kollrar bort dem. Men den spännande historien skulle ha berättats på ett helt annat sätt. Helt annat. Men det är ändå en behållning för mig att se att ja, upphovsmakarna har förstått hur dessa människor uppför sig. Det stod i SVD att ” Anna klär av överklassen” – men det är inte Annas syfte att göra något sådant. Hon agerar bara utifrån sitt egenintresse. Det är lite fel samlande kommentar tycker jag, av serien. Som om det handlade om wallraffande – Så är det inte. Människor som dessa drivs bara av sitt omättliga ego. När Sam var ung och attraktiv gjorde han likadant. Han har bytt land flera gånger. Det är väl vad han ägnar sig åt nu med för övrigt, på andra sidan jorden.

Min före detta man såg också TINDERSVINDLAREN som jag rekommenderar alla. Han sa att den var fruktansvärt plågsam, att han knappt kunde titta vidare och han undrade hur jag, efter allt jag varit med om, kunde orka se den.

För min del är den mild. Dessa kvinnor utsattes inte för dygnet runt av manipulationer och ständigt störd sömn i sitt eget hem, mitt i sin arbetsplats och i sitt liv, under tre år. Och på något sätt är det uppfriskande att se dessa skildringar.

Det är kanske ett slags bearbetning. Det man har varit med om är man inte ensam om.

Barnen leker rosiga och stjärnögda i vinterbackarna. Längs de lugna gatorna står rader med snögubbar, snöhundar, snöekorrar och snölyktor. De vuxna är med.

Det är så roligt att se. Barnen och föräldrarna, glädjen i ögonen. Och de varma ljusen i fönstren. Så glad jag är att jag efter ödeläggelsen hamnade här, där jag är, där livet uttrycks på ett helt annat sätt än mitt i stan, på Medborgarplatsen, där jag bodde.

Det är inte vackert där, snarare fult. Människorna ser inte på varann, de har hets i blicken och verkar kämpa med minuterna. Så är det inte här. Här nickar folk vänligt till varandra, ler, småpratar, stannar här och där. Barnen leker. Vad är livet ? Vad är värt något – egentligen – i livet?

Konstigt, men jag hade aldrig kommit hit utan ödeläggelsen. Något nytt och annat kom ur det. En inbjudan till skogen, fåglarna, dofterna – till ett lugnt och vänligt liv. Kanske lite tråkigt, men lugnt och vänligt. Och hetsen och rörelsen, stadens energi finns mindre än en halvtimme bort. Det är fantastiskt.Desperat försökte jag ta mig härifrån i fler år. Inte längre.

Man måste se saker i perspektiv. Och man vet ändå inget om hur det hade kunnat bli annars.

Inatt kunde jag inte sova. Så är det ofta. Men jag tänker aldrig på eländet. Det slutade jag med för många år sedan. Det som uppehåller mina tankar och håller mig vaken är roliga saker jag vill göra. Ibland har jag tänkt att det är kreativiteten som är min räddare, det är den som gör att jag ändå alltid kan fortsätta hitta något spännande, något som gör kropp och själ glada. Men så enkelt är det inte. Det finns många exempel på kreativa människor som inte förmår ta sig vidare. Hemligheten är en annan. Jag vet inte alla hemligheter som hjälper, men jag är ganska så säker på att en stark orsak till att människor klarar att ta sig igenom alla de olika svåra utmaningar livet ställer oss inför, är förmågan till tacksamhet.

Det låter nästan lite religiöst, men det är inte alls vad jag menar. Jag har med mig två motton från min mor. ”Drop it!” och ” Count your blessings!” De är mycket användbara. Och de senaste åren har jag äntligen lärt mig att praktisera ” DROP IT!” – också.

Jag har beställt en symaskin som var på mellandagsrea. Den är limegrön och mycket enkel. Jag hatade syslöjd i skolan, enbart för att vår lärare var så dålig. Nålen i symaskinerna gick alltid av när jag sydde. Jag kunde aldrig lära mig att trä, för jag vågade inte fråga ordentligt, eftersom hon tornade upp sig över oss som var dåliga på det där med sin långa kropp och ett uttryck av förakt och otålighet i sitt ansikte högt där uppe. Hon tyckte inte om barn. Den andra klassen hade en snäll slöjdfröken, som bejakade barnens egna broderimotiv. Det gjorde inte denna tant. Och de vantar man tvingades sticka blev små och stenhårda för jag hade så mycket handsvett när jag stickade. Allt vi skulle prestera fick jag smussla med hem så att mamma kunde göra om det. I högstadiet skolkade jag från syslöjden, tog tunnelbanan till andra sidan stan och softade hos mina stora bröder som bodde i ett kollektiv och drack te och lyssnade på musik.

Men nu! En symaskin.

När barnen var små blev jag besatt av att sy, av att försöka förstå hur kläder egentligen sitter ihop. Då låg jag vaken på nätterna och funderade över hur man egentligen fogar ärmar till ett plagg. Enkelt för den som kan. Jag skapade fritt, byxor, västar, kjolar till barnen och till och med en badkappa med kapuschong. Sedan gick nålarna av igen. Hela tiden. Och trasslet gick inte att reda upp.

Nu har jag suttit och fållat sömmar för hand, och känt mig som en tavla från gamla tider och det har varit urtrist, för samtidigt har lusten att skapa nytt runnit till. Det finns ju hur mycket som helst man kan göra ! Sy om kläder, sy kläder av gamla gardiner och dukar, se tehuvor, disktrasor, till och med KAFFEFILTER!

Hela natten klippte jag sönder olika tyger och försökte montera ihop till nya saker i huvudet.

Livet räcker ju inte till! Det är så mycket man vill göra! Så himla mycket man vill hitta på i all enkelhet, plus allt det ANDRA som inte är mysiga hemmasysslor OCH sedan allt det ytterligare andra som att åka på äventyr! Varför har man inte tid?

Kanske för att man glor ner i mobilen!?

Jag är glad att jag är uppvuxen utan internet och mobiler. Jag VET djupt in i märgen hur det är att förloras i något – något enkelt och opretto – bara för en själv och inte för att visa upp i världen – jag vet hur det är att fördjupa sig i något som fångar en utan att störas av någon mobil, eller sociala medier som pockar på uppmärksamhet och triggar ens ständiga sociala nyfikenhet.

Allt det, som är …. fundamentalt tror jag. För att må bra. För att jordas. För att andas bra. För att hinna begrunda. För att hinna vara tacksam och för att se. För att minnas. För att planera. För att samla sig. För att känna hur mycket man älskar och lever och kan i all enkelhet. För att leka.

Som alla barnen som leker i backarna, rosenkindade och stjärnögda, som med glada öppna ansikten släpar sina pulkor till backen där de möts, bara för att leka tills mörkret faller.

Hej alla,

jag har på senare tid fått en del mail och annat från olika män som hänvisar till något jag har skrivit som jag inte har riktig koll på, men det handlar visst om sex.

Jag vet att en gammal artikel som jag har skrivit på uppdrag ( det är alltid på uppdrag sådant skrivs, i alla fall av mig ) av Magasin M eller Amelia, nu finns att läsa på webben. Den handlar visst om sex saker du aldrig vågat fråga om sex eller dylikt. Jag tror den skrevs för tio – femton år sedan och eftersom sex alltid lockar och redaktionen ansåg att den var bra har den återanvänts – och är den mest lästa artikeln på Magasin Ms websida.

Men det är någon annan text också, som jag inte vet om, som rör sig just nu och som får män att skriva saker till mig. Det handlar ganska mycket om att jag tydligen är bitter på män och har dåliga erfarenheter på det erotiska planet och att jag antingen ska dra åt helvete eller prova deras oslagbara förmåga. Jag får ibland veta en del detaljer också. Det får mig att skratta lite för mig själv.

För det första; tror de att de artiklar som förekommer i allehanda magasin är skrivna utifrån skribentens privatliv? Förstår de inte att artiklar skrivs på redaktioners uppdrag – visserligen i samspråk med den utvalda skribenten? Att jag har valts ut att skriva om erotik flera gånger är en rest från min första vuxenroman ” Leontines längtan ” som kom 2004 . Den har erotiska inslag och beskrevs på den tiden som ” tantsnusk” endast för att det var en kvinna på 44 år som hade skrivit några erotiska scener i sin berättelse. Efter dessa försök att beskriva en allmänt mänsklig erfarenhet på ett sinnligt, kvinnligt vis har jag många gånger anlitats i olika sammanhang för att skriva något som har erotiska toner.

En period av livet hade jag dessutom en nästan obändig lust att reta den stora massan vanliga medelålders svenska män, som tror sig vara jämställda på ett schysst vis, men som i så hög grad är kopior på tidigare mansgenerationer, om man skrapar på ytan. Dock mycket självgoda, i föreställningen om att de självklart är bäst. Det gäller kanske inte män som är i 45 årsåldern IDAG men det gällde i hög grad för dem som var på livets topp för 15 år sedan. Helt ärligt skrattade jag för mig själv när jag skrev sådant som jag visste provocerade män. Förresten tyckte jag det var roligt att reta medelålders kvinnor också i frågan.

För inte så länge sedan skrev jag på min blogg något om ( kanske tio år sedan dock ) medelålders mäns behov av unga kvinnor i sängen eller vad det var. Den retar många. Och är mycket läst. Och jag har skrivit att män i allmänhet är dåliga älskare. Det är väl knappast en nyhet? Det har de väl varit som ren tradition hur länge som helst? Kvinnokroppen är komplicerad, eller egentligen inte, men den som närmar sig den måste ha en del nyfikenhet med sig. Många män saknar den nyfikenheten och det gäller ju inte bara i sängen! Jag tycker nog att kvinnor är nyfikna på ett helt annat sätt än män och ända tills de dör. Självklart är det till viss del fördomsfullt att säga så men jag tror det stämmer ganska bra med verkligheten – trots allt! 🙂

Jag vet inte riktigt varför men för tillfället får jag några propåer i veckan angående mitt förmodade sexliv, från män. De tror alltså att jag är besviken på män. Men! Skulle jag – om jag var det- basunera ut det högt??? VA??? Om mitt eget privatliv??? VA???

Aldrig i livet! Skälet till att jag kan skriva om detta är att jag har turen att INTE vara besviken på mina män. Verkligen inte. Jag har mycket att glädjas åt. Det är konstigt tänkt, det där; att bara för att någon skriver om ett allmänt fenomen ( som ju verkligen inte är en nyhet ) så tror vissa att skribenten talar om sig själv!? Det är ett bekymmer.

Förresten, när jag skrev Glappet förekom det att särskilt manliga journalister helt häpet sa

”Men varför har du skrivit detta? Du är ju snygg!”

Som om hela diskussionen om kravet på kvinnor som snygga objekt för mäns ögon, inte skulle röra en kvinna som hade ” turen ” att falla inom ramen för vad som anses vara ” attraktivt” i ett patriarkalt samhälle drivet av cynisk kommersialism?

Samma sak hände med Ödeläggaren. Journalister som jag respekterar sa vid flera olika intervjutillfällen ”Men du är ju intelligent! Du är snygg! Du är framgångsrik! Du är älska! Om du åtminstone var dum, ful och ensam! Det är ju såna man tror råkar illa ut!”

Något är mycket ogenomtänkt här, hos många, visar det sig. Kommentaren ovan kom inte från en man, märk väl. Den var helt spontan. Reaktionen är förstås också en följd av de myter som fortsätter att skydda psykopater; det vill säga att de dras till de svagaste. Samma okunskap som idén om att ” snygga ” kvinnor inte skulle lida av ett samhälle som hjärtlöst kräver kvinnlig skönhet.

Jag kunde skriva Ödeläggaren för att jag är en stark kvinna. Jag kunde skriva Glappet för att jag är en stark kvinna. Jag kan skriva att män är dåliga älskare för att jag själv har goda erfarenheter. Jag kan skriva vad som helst, för att jag är författare – framförallt. Författar fattar före. Vi ser. Vi formulerar det vi ser , som andra av olika skäl inte har möjlighet att formulera – eller se. Det är en del av vårt uppdrag i livet. Ibland är det ytligt och kommersiellt förpackat, ibland inte.

Alltså, att vara en skrivande människa är att hela tiden bli hopblandad med andras idéer om vem som skriver och varför den skriver. Kan man inte förstå att skrivandet är reflektioner över den gemensamma verkligheten? Att den som skriver är som en målande konstnär, eller en dansare, eller en musiker. Vi fångar en del av verkligheten i våra nät av ord, vi lyckas ibland få fatt i något viktigt och vi försöker att beskriva det. Ord är vår konst. Jag känner mig ibland fjättrad vid andra människors snäva förståelse av vad orden är – sett från min sida, som avsändare.

Undrar om den målande konstnären, som kanske beskriver en situation av avstånd mellan man och kvinna, en intim situation som alla kan tolka på samma sätt som mina ord egentligen, om hon / han också får en massa brev från okända män som känner sig manade att antingen be en dra åt helvete med sin ” bitterhet ” eller erbjuda sina sexuella tjänster? Jag tror att när det gäller den målade eller dansande konsten , ser man att det är fragment, reflektioner, fångade i ett uttryck. Men som skrivande ska man alltid stå till svars för allt. Personligen.

Därför är dagböcker farliga. Man ska INTE läsa andras dagböcker! Allt som står nedskrivet har en så övertygande kraft. Det går inte att säga ”Men jag bara funderade över detta… ” när ens man läser något … katastrofalt… som man skrivit ner endast för att kunna betrakta, reflektera, pröva och förstå något. Man kan inte se magin, det flyktiga i det som står präntat i en dagbok; det blir sanningen.

En del utvikningar i min text, som vanligt men det här är min garderob! Jag korrigerar inte så mycket, här. Jag småpratar! Korrigerar och följer en linje får jag syssla med på jobbet. Det har jag faktiskt ingen lust med här. Så jag får väl skylla mig själv.

Suck, jag blir i alla fall TRÖTT när okända människor blandar ihop mig med något jag har skrivit. Ödeläggaren är naturligtvis en sak, men självklart är inte heller den en bild av mitt sanna liv, den sanna människan jag. Hur skulle man kunna få ner det i en bok? I en text måste man bestämma sig för en linje.

Det låter jag bli med, rätt mycket, i dessa bloggar. Men ni fattar, va?

Slutsats; ord är mycket komplicerat att hålla på med. Och allt finns dessutom kvar sedan efter en. Man skulle helt enkelt gjort något annat!

God fortsättning på det nya året!

Hej alla,

nu blir det snart för mycket att tänka på men jag önskar alla – nej, bara de godhjärtade – en glad och fröjdefull jul.

Fröjdefull är väl ett härligt ord!

Själv ska jag ut på äventyr med hela gänget inklusive en fyrbent liten varelse på 8 månader. Vi får se om vi lyckas med våra föresatser – och om vi sedan dessutom lyckas med att ta oss tillbaka hem på städat vis.

Under tiden kommer jag inte att skriva något, men återkommer med nya friska tag efter Nyår.

Så jag passar på att önska er alla ett gott nytt år också!

Bästa hälsningar

Christina

Alla har säkert läst om en del av våra inflytelserika, på så sätt mäktiga kvinnor som sörjer sin förlorade skönhet, och att män inte längre betraktar dem med samma blossande iver som förr.

Jag blir beklämd av detta. Det är synd att de har luftat det öppet. En sak är väl att diskutera kravet på kvinnlig skönhet och det bisarra i att kvinnor ” inte räknas ” och ” inte syns ” (om de inte fångar mäns omedelbara sexuella intresse, inte heller får kvinnliga reaktioner på sitt utseende) när de blir äldre – att kvinnor som redan har svårt att hävda sig på grund av sitt kön, efter en viss ålder anses få ännu svårare att betraktas som människa med pondus. Det kan man analysera och reflektera över och även ifrågasätta substansen i, men att själv, som en inflytelserik kvinna offentligt beklaga sig över att man har åldrats och inte gör sig lika bra på bild, eller kan använda sig av sina behag för att tillskansa sig utrymme, är…. sorgligt.

Detta är kvinnor som andra beundrar. Kvinnor som kvinnor beundrar. Kvinnor som unga kvinnor, likväl som äldre kvinnor beundrar. Något faller platt till marken. Det blir ganska snopet.

Dock. Fåfänga är inget negativt drag. Det är något människan har med sig, en av hennes färger på den palett som är människans skapande – och glädje över att leva och vilja att hylla det vackra och sköna som livet är. Vi ska vara tacksamma för fåfängan. (Den gör att vi sköter vår hygien, inte minst. ) Man ska inte skämmas över sin fåfänga eller sin längtan efter skönhet. Den finns i alla kulturer och tider, men att låta sig kedjas av ” den manliga blicken” – eller kanske snarare vår kulturs kommersiella blick på vår personliga uppenbarelse i världen, är vilket alla vet, smärtsamt, tragiskt, hopplöst, ett slöseri på energi och välmående. Många har förvånats över dessa inflytelserika kvinnors klagan. Många har blivit besvikna, riktigt besvikna över denna blottade, sorgliga brist i självförtroende och självuppskattning.

Män åldras också. De har dessutom svårare att åldras vackert, om vi ska tjata om det. Men som vi vet, dras kvinnor till män på grund av deras makt, deras inflytande, deras eventuella talang, så det ska inte vara något problem rent bekräftelsemässigt att de för det mesta blir oerhört mindre vackra som äldre än som unga. Detta, att fortsätta betraktas som sexuellt gångbar och fortsätta kunna göra ett smashing intryck att manipulera med, är alltså bara ett problem för kvinnor.

Men varför öppet hänga med på detta och ”erkänna ” sin smärta – som kvinna – över att inte kunna använda sitt utseende som förut , för bekräftelse, för möjligheter? Då uppfattar jag denna offentliga smärta som en acceptans för skitordningen och att man själv de facto har bidragit, med tillfredsställelse, att bära upp den. Jag tror att kvinnor i allmänhet och inte minst unga och växande kvinnor hellre vill se dessa inflytelserika, mäktiga kvinnor åldras – med värdighet. Med en stabil känsla av självrespekt. I det finns alltid skönhet. Alltid.

Det är sorgligt. Dessutom kan de ju fixa till sig om det anser det vara så avgörande. Det gör ju folk helt öppet, lägger ut på sociala medier och hyllas för det. )Nu när alla vet att de vill vara lite snyggare kan de ju göra det utan att folk höjer på ögonbrynen – tvärtom kanske de får hyllningar!)

Jag skrev TV -serien GLAPPET för länge sedan. Den handlar delvis om dessa frågor och vad detta gör med oss. Jag hade tänkt på det mycket länge. För egen del kände jag mig fångad i det paket alla andra såg, mitt yttre, sedan jag var i tonåren. Startskottet till GLAPPET inträffade när jag var 16 år och gick i gymnasiet på Lidingö. Jag hade alltid, sedan barndomen, varit en grubblande flicka, mycket reflekterande och ingen gå i flockperson. En dag skrev jag en insändare till skoltidningen om att de välsituerade skolkamraterna inte hade orkat ta sig till skolan då det var temadag om alkoholism. Endast en handfull elever var där. Det provocerade mig, mina skolkamraters ointresse och likgiltighet för världen utanför den trygga ön. Rektorn och andra vuxna tackade mig. Mina skolkamrater, som bara sett paketet av mig och hade en idé om vem jag var för att jag var söt, blond och attraktiv, kom fram till mig och sa sådant som ” är det verkligen du som har skrivit det? Är det inte din bror?” och ” Jag trodde ALDRIG att du egentligen tänkte!”

Det chockade mig. Djupt. Jag levde alltså i ett enormt glapp mellan vem jag var och vem jag tolkades till att vara endast utifrån min ” skönhet ” . Min ” skönhet ” gjorde det dessutom knepigt med alla relationer till andra tjejer, utom mina bästa vänner. Jag blev utsatt för ganska mycket skit endast för att jag var så kallat ” vacker ”, både från andra tjejer, nyfikna killar och kåta lärare. Jag har stött på en hel del illojalitet bland tjejer, det som rubriceras som ”avund ” en i vissa år ( högstadiet, tonåren främst kanske) blind aggression som inte är att leka med. Och att i tjejers sällskap ofta tvingas vara medveten om att jag ansågs vara vacker och därför inte kunna vara mig själv, utan snabbt måste signalera viss ödmjukhet för att inte betraktas negativt, pågick tills jag var ungefär 30 år och blev mamma. Efter det var det inte längre lika knepigt med kvinnorelationer, vilket jag var oerhört tacksam för! Men efter att jag skilde mig och blev en singelkvinna uppstod problemen igen och jag uppfattades som hot- fast jag långt ifrån har varit något hot mot någon annan kvinna. Ja, visst ger skönhet en massa plus, också- en massa plus som jag troligen inte ens reflekterar över, eftersom jag inte varit med om något annat. Men…jag vet inte, att inte vara en projektionsyta för andras fördomar kanske också ä ganska positivt.

För hur underbart är det att inte kunna röra sig någonstans som en fri och osynlig människa utan att väcka mäns uppmärksamhet och kvinnors motstånd? Att inte kunna ta en kopp te på ett café, inte sitta på ett tåg ensam, inte kunna gå på bio ensam, inte kunna gå igenom ett rum utan att tvingas bli medveten om alla mäns blickar, eller på trottoarer och in i affärer? Att hela tiden tänka på vad man har på sig för att inte ytterligare signalera något som man inte är ute efter, medan andra kan ha linnen och shorts och raffiga klänningar, utan att någon , varken kvinna eller man, kommenterar det? Och att behöva hantera svartsjuka partners som tror att man är den man är för att man ständigt KRÄVER bekräftelse från andra könet, fast det enda man är är att vara normalt trevlig, om ens det? Eller… som sagt, bara har gått genom ett rum i en röd klänning. Det är inte kul att utsätta sin partner för oro, då andra mäns blickar glider lystet över en.

Varför handlar allt om oss och vad vi gör och är? Männen då – och deras idéer om oss?

Jag lider inte av att ha förlorat min skönhet, inte särskilt mycket. Jag tycker det är jätteskönt att kunna gå omkring i världen utan att känna att jag är där för att dekorera den eller väcka förbipasserandes drömmar. Jag tycker det är jätteskönt att slippa bli dragen i av alla möjliga män som vill locka mig att beundra dem för att de ska få mig i säng. Nu skulle jag till och med kunna gå ut och dansa själv troligen utan att jag måste säga till dörrvakten att stoppa alla som försöker ta sig ut samtidigt med mig, för att ingen ska kunna följa efter mig; som det har varit till bara för några år sedan. Är det något roligt? Inte. Ack, inte!

Och varför räcker det inte att den man / partner man har vid sin sida tycker att man är vacker? Det fattar inte jag, men jag har å andra sidan varit bortskämd på denna punkt.

Visst är det tråkigt att se hur ansiktet faller ihop och underliga linjer framträder. Men det är ju fascinerande samtidigt! Det är livet! Alla åldrar finns i ansiktet!

Men med det sagt, vill jag inte sticka under stol med att jag naturligtvis är fåfäng. Jag tror inte någon vill att en ful och ofördelaktig bild av en ska tryckas i tidningen. Alla vill väl vara fina på bild. Jag kan också upphäva små yl när jag ser hur jag förändras. Och jag kan se min åldrade mamma i mig. Det är ett tecken på att allt står rätt till , å andra sidan. Släktena komma och gå!

Livets rytm är ju vacker. Det kan vi tycka om allt och alla andra. Trädens rytm. Och alltid de bedårande djurungarna och de bedårande knopparna och det skira hoppfulla ljuset om vårarna!

Om och om igen, kommer de. De bedårande ungarna, de vackra vackra ungdjuren. Så är det bara. Vi ingår i detta. Och starka, inflytelserika kvinnor får linjer, hakor, gummiga kroppar och ådriga händer. Men varför inte vara lika stolt över det? Vi bär ju allt inom oss.

Det är en sjuka, att alltid betrakta oss själva utifrån. Så blir ingen någonsin nöjd. Den sjukan tar mer och mer fäste , verkar det som. Det är något väldigt sorgligt, väldigt sorgligt – och tomt -över det. Det gör ingen lycklig.

Hej alla,

idag tänds det fjärde ljuset i väntljusstaken och det är underbart att se att om endast två veckor vänder mörkret och ljuset kommer åter. För mig som inte är kristen är denna väntljusstake ett mycket välkommet alternativ med sina sex ljus för varje vecka från Mårten Gås till Vintersolståndet. För mig som inte väntar på Guds son ger det lycka att se Tiden och Rytmen och hur ljuset närmar sig, för att vi är en del av universums rymddans.

Jag köpte väntljusstaken i form av ett vikingaskepp från en kvinna som heter Yvonne Ledin, man hittar henne på FB eller som YLLISAR på Instagram. Därifrån fick jag ett par underbara tovade handledsvärmare också, som kompensation för ett litet missöde.

Många frågar när nästa bok kommer, men jag får göra er besvikna. Idéerna är det inget fel på, men orken. Jag har inte kraften och glöden tillbaka. Min hjärna säger till mig att bara softa och mysa och umgås och göra roliga saker, sådant som jag inte kunnat på evigheter för att jag befunnit mig i förbannelsen! Så att säga. Nu har jag äntligen fått komma till en riktig psykolog som har förklarat hur det hela hänger ihop. Jag BORDE inte vara trött, anser jag. Inte längre!

Jag är så här trött för att den äldsta delen av min hjärna – vi är ju djur och den äldsta delen av hjärnan som bland annat styr autonoma nervsystemet ( som jag förstod det ) tror att jag fortfarande är under hot, att jag är i fara. Alltså håller hjärnan mig, den som vill att jag ska komma undan hotet, vaken och försätter min kropp i ett tillstånd av enorm rastlöshet. Stresshormonet kortisol fortsätter att storproduceras. Detta tröttnar förstås ut organismen som är jag, eftersom tillståndet har pågått i så många år, från det att faran och hotet var omedelbart och reellt.

Det finns tyvärr en fara fortfarande, nämligen hotet att jag inte ska klara mig ekonomiskt. Därför måste jag arbeta ( förutom att jag vill skriva ) men känslan av hot dränerar samtidigt organismen, så jag är ständigt dödstrött utom i de stunder när jag gör det som hjärnan vädjar om; har det trevligt. Dock, jag är ju verkligen inte i AKUT FARA! Det är ju till och med länge sedan nu. Men att skriva ÖDELÄGGAREN fördröjde processen. Troligen hjälpte analysen av allt, som jag tvingades göra för att skriva den, mig att komma över min PTSD. Men min organism, min uråldriga hjärna fick ju sitta kvar i den fasa som varit, om än inte lika mycket, eftersom skrivandet ohjälpligt väckte den gamla ångesten. Sedan var det en del ångest förknippat med utgivningen också. Man glömmer bort att man är en mycket gammal hjärna också!

För att bryta detta, så jag inte mister alla krafter, måste jag ta psykologens ord på största allvar. Det är bara en vecka sedan jag fick detta mycket logiska förklarat för mig. Det har varit för många år med för hög press. Som så många andra kvinnor och särskilt mödrar tror jag mig ha outsinliga krafter och vill bara snabbt komma på rätt köl och dåna på.

Nu får jag i alla fall leka. Och hela tiden tala om för min organism att den kan vara lugn, jag kommer att ge den mat och vila och roligt, så att den kan sluta vara skärrad och vaksam. Mitt intellekt är inte skärrat, mitt intellekt har kommit vidare för länge sedan, men det handlar om rent fysiologiska fenomen. Mycket intressant! En sådan utmärkt konkret och handfast förklaring på den tröttsamma tröttheten! Och möjlig att åtgärda, dessutom på ett trevligt sätt.

Som författare är det nästintill omöjligt att få sjukpeng och just nu har visst alla svårt att få det, så jag får fortsätta att gnaga på dörrlisterna, men jag har förstås en skattkista hemma med böcker att sälja.

Passa på att köpa Ödeläggaren, inbunden eller i pocket, nu med personlig dedikation! Jag vet att det är många som har lyssnat på den som vill ha den fysiska boken för att den är så viktig! Och spännande och hemsk.

Jag har också några exemplar av den senaste utgåvan av Glappet och Ebba & Didrik i mina gömmor. Skriv till mig och gör en beställning så skickar jag dem ASAP. Porto som brukar vara 79 kronor tillkommer!

Nu ska jag stöpa ljus! Sedan ska jag göra Caramelled Apples som jag fortfarande minns hur ”mrs Scott” som var frun i den andra familjen jag bodde i som utbytesstudent i Seattle, gjorde. Hon arbetade jämt som husets piga, tyst och skygg inför sin man, byggmästaren. Jag hittade henne nere i källaren där hon stod och gjorde dessa vackra äpplen som såg så frestande ut. Men jag fick inte smaka, eftersom jag inte var troende. Nej, jag fick inte heller vistas i vardagsrummet. Och så hade jag två uppgifter: gå ut med soporna och rensa den feta hundens öron.

Det var väldigt kärleksfullt hos den i kyrkan mycket respekterade familjen Scott. Hon kom alltid med de bästa tårtorna till kyrkkaffet. Pappa Scott skrämde hela familjen men det visste man väl inte om. Eller så såg man genom fingrarna på det. Som man brukar.

Nej, nu mörknar det snart denna tisdag i december och jag ska smälta stearin och rulla bivaxljus och tända det fjärde ljuset i Väntljusstaken, men ta gärna en funderare på om ni inte vill ha någon av mina böcker med dedikation i er bokhylla!

Min underbara vän Lena hittar alltid fina, vackra, kloka företeelser, upplevelser och ting och nu har hon hittat väntljusstaken.

Jag föll för den omedelbart, eftersom jag tycker om de gamla sederna och vad de har betytt för oss i det mörka Norden, som midsommarafton och Valborgsmässoafton, men just den här tiden… det mörka november, december då mörkret djupnar ännu mer och vi räknar dagarna tills ljuset vänder.. hur ska vi göra med den? Adventsljusstaken, som handlar om att vänta på Jesus, har fått fungera som ”ledsagare” genom mörkret. Att det handlar om en väntan på Jesu födelse får man tänka bort lite grann. Jag har inget emot Jesus, tvärtom, men jag är inte alls kristen. Därför känns det lite.. så där… när man varje år plockar fram sina adventsljusstakar och tänder sina ljus. Egentligen känns det som om lite av styrkan i handlingen saknas, som om det inte riktigt bottnar, som om det är lite av ett utanpåverk. Om än ett högst väsentligt, eftersom dessa underbara ljus får oss att må bättre.

Så är det säkert för många.

Min far var en hejare på de isländska sagorna och den gamla asatron och det förundrar mig och många andra att vi inte lär oss mer om dessa. Oavsett vad man känner för det så borde det ingå i vårt inres kulturskatt, den skatt vi borde bära med oss från skolan ur vilken vi sedan ska kunna ösa och studsa emot när vi travar genom livets alla vedermödor och glädjestunder. Vi vet i princip ingenting om de gamla sagorna och myterna som vävdes fram under stjärnorna i vår spännande del av jorden, där det antingen är mycket ljus eller mycket mörkt. Varför vet vi så lite om dessa gamla nordiska sagor och myter och figurer och symboler? Där finns så mycket näring till kreativitet och fantasi! Jag vet inte mycket jag heller, för jag lyssnade inte på min far, men intresset väcktes och sedan tonåren har jag tänkt: ”en dag”, som så mycket annat, har jag tänkt att jag ska förkovra mig i asatron och de gamla sagorna. Men ”en dag ” gäller det mesta, så jag lär inte hinna dit.

På vägen mot slutet, då inget har hunnits med, dök i alla fall VÄNTLJUSSTAKEN upp. Den har sex ljus varav det första tänds sex veckor före vintersolståndet. I skrivande stund vet jag inte VARFÖR det är just sex veckor, men inte mig emot. Då syns det att det är en väntljusstake och inte en adventljusstake. Man tänder ett ljus för varje vecka man närmar sig LJUSETS ÅTERKOMST, och det sker ju den 21 december. Det är dagen det vänder och vi kan se hur dagen ljusnar igen. JA! Wow! Det vill jag! Äntligen!

Det TALAR verkligen till mig, och jag tror att det gäller många, som inte vet om att denna (nya) sed inspirerad av tiderna innan vi kristnades. Ingen gud står över det hela som en dömande eller förlåtande tyrann. VÄNTLJUSSTAKEN handlar bara om väntan på ljusets återkomst. Som vi sjunger om i Luciasångerna…. ljuset som vi älskar, ännu mer för att vi också känner mörkret som omger oss under vintern, detta magiska mörker … som man TRÖTTNAR på! Och det gör den mänsklig, omfamnande, ger alla möjlighet att fira. Varje vecka tänds ett nytt ljus men den 21 december tänds det sista, så om det är en Om man vill kan man dekorera den med sex olika runor som Lena. Det ska jag nog göra. Jag älskar att titta på runor och lärde mig runorna när jag var liten för jag ville kunna läsa på gamla runstenar.

Enligt Lena Månstråles tolkning betyder de sex runorna följande:

Feh : välståndets runa. Välstånd genom tacksamhet över det man har.

Uhr: urkraft och nystart

Thurs: Åskrunan. Tors runa. All genomgripande förändring sker genom kaos. Tor bryter sig fram genom mörkret och dundrar och blixtrar!

Ass: Luftens och vindens runa. ( som att släppa taget och FLYGA istället för att muttra omkring i dyn)

Reid: Vagnsrunan. Livsresan. Den starkaste skyddsrunan.

Kenwas: Eldsrunan. Den inre elden. Livsgnista, livskraft.

Kanske de inte betydde just detta från början! Men det duger bra för mig.

Nu längtar jag tills att jag får hem VÄNTLJUSSTAKEN! Och det får mig nästan att redan längta efter nästa höst, då jag kan vara med från första av de sex ljusen.

Fortsättning gårdagens inlägg

Hej alla,

något var konstigt igår med min hemsida. Jag hade skrivit mycket mer, men det kom inte med i inlägget.

Vad jag ville säga är att alla som har varit med om övergrepp av vilket slag det än vara må, borde förutom att få stöd från psykolog också få göra en stor utredning angående deras fysiska hälsa. Den psykiska trötthet som följer på ett övergrepp ( som också kan ske via telefon; tänk de gamla som utsätts för rån via telefonen; det nya sättet att komma över andras pengar ) kan vara så djup att man tror att man är döende. Jag har själv trott det, till denna höst. Varför ska jag sätta igång något nytt, när jag ändå är döende?

Min förra vårdcentral som visste allt om mim historia med ödeläggaren med mera, ville inte kosta på mig en utredning av tröttheten. Det ansågs vara för kostsamt. Jag har alltså fortsatt vara säker på att jag är ansatt av elak sjukdom som ändå kommer ta livet av mig till slut, ganska snart till och med, nu när ödeläggaren inte riktigt kunde krossa mig.

Av en ren slump fångade en läkare upp detta komplex, då jag sökte för min trötthet – inte på min gamla ohjälpsamma vårdcentral utan på en av KRYS fysiska vårdcentraler. Själv hade jag förpassat tanken på att min trötthet kunde bero på PTSD till glömskan – jag var visserligen diagnostiserad med PTSD både från sjukhuset jag först tog kontakt med 2014 när vi hade anmält, och också just av den ohjälpsamma vårdcentralen vid namn DIN VÅRDCENTRAL, men ingen hade brytt sig något särskilt om det, så jag antog att jag väl bara fick ha det så, då.

Den unga läkaren på KRY fångade upp det jag sa i förbifarten om att ha varit utsatt för en psykopat och hon bestämde att vi skulle göra en utredning av mitt fysiska tillstånd för att utesluta sjukdom. Bara DET fick mig att lyfta av lättnad. Jag blev tagen på allvar.

Vården! Jag tänker på VÅRDENS VÄRDE OCH UPPGIFT! Är inte just detta att VÅRDA? Att säga ”vi utreder dig för din trötthet, men jag tror du lider av PTSD. Men bara för att du ska VETA – och för att vi alla ska veta – så kollar vi dig först så du kan bli fri från din oro, som gör allt ännu tyngre.”

Jo, DET är att VÅRDA och att ta sina patienter på allvar. och DET kan man inte säga är den vanliga erfarenheten när vi, som är trötta och slitna av livets prövningar, ber om hjälp. Som vi alla vet bemöts också kvinnor med mindre respekt och allvar än män som söker vård, inte minst om vi dessutom är lite äldre.

Jag flög på lätta vingar ut från vårdcentralen KRY den dagen och kände hoppet om ett bättre liv, än det som är att överleva. DET tar mycket kraft, kan jag lova, att överleva. Det blir inte så mycket mer innehåll än att försöka balansera.

Nu vet jag att alla värden är närmast remarkabla! Jag är frisk som en nötkärna. Och har all anledning att vara tacksam för det, vilket jag innerligt är. Och nu vet jag att den gigantiska tröttheten är något jag kan ta itu med. Det känns motiverat, eftersom jag inte är döende!

Men upplevelsen av att vara döende är en konsekvens av det traumatiska som skett. Det är inte jag som är unik, och alltså myllrar det av människor som i onödan bär på ytterligare en förtvivlan, förutom den som de åsamkats av någons våld mot dem. Förtvivlan i att tro att man nog egentligen är döende som en konsekvens av ett övergrepp är förmodligen lika osynlig som allt som mer omedelbart kan associeras till det lidande offer för våld, fysisk, psykiskt, ekonomiskt våld, vad det än vara må, har att hantera.

Jag tänker som alltid mest på alla som har utsatts för sexuella övergrepp. Och som aldrig kan få upprättelse i domstol. Att bära på alla de djupa integritetskränkingarna, som skadar både ens intimaste fysiska och psykiska sfär…. inte underligt att många av det sexuella våldets offer tappar bort sin forna kraft, sin riktning, sina tidigare möjligheter till framgång, frid och lycka.

Brottsoffrens lidande måste kosta samhället, som räknar allt i pengar, gigantiska summor. Kunskapen om offren för våld och övergrepp är så liten. Än idag får vi klara oss mest på egen hand. Och samhället förmår inte ens stoppa dem som utövar våld mot andra. Ödeläggaren, trots en dom på tre års fängelse och kommentaren ” han är mycket farlig för andra människor” av Frivårdens utredare placerades på fängelse med lägsta säkerhet och när det var dags för honom att inställa sig var han sedan flera månader redan utomlands.

Men tillbaka till vården. En del av offrens lidande, som pågår mer eller mindre i en stor del av återstoden av deras liv, skulle kunna fångas upp och lindras, men det sker alltså inte. Jag har själv sökt hjälp. Och även när man söker hjälp, får man den inte. En trött kvinna, som haft en del jobbiga erfarenheter, jaja, en sån ja. Vi ger henne sömntabletter och antidepp!

Jag vill inte ha sömntabletter och antidepp! Jag vill ha handling. Det här är mitt liv! Inte ens jag, som får mycket stöd genom alla underbara läsare som hör av sig till mig efter att ha läst ÖDELÄGGAREN, har kraft nog att förändra stillaståendet. Jo, slutligen! Men mest tack vare en uppmärksam och insiktsfull ung läkare på en ambitiös vårdcentral , i detta fall KRY.

Jag önskar att det fanns ett program som alltid var redo att plocka in alla nya offer för övergrepp och våld. Först en utredning av deras fysiska hälsa, sedan kvalificerad psykologhjälp ( inte en som sitter och ser ut att somna medan man gråter) och sedan KBT för att hjälpa en få konkret ordning på sina dagar igen, och för att hjälpa en att se var det finns ljus och styrka i det man gör och tänker och känner och hur man kan plussa på med mer av det. KBT fungerar utmärkt med digitala möten! Dessutom fysisk träning-för att återerövra känslan av att finnas i sin kropp, känslan av att det finns rum att röra sig i, och att få ut en del av sin inkapslade vrede. Allt detta skulle tillsammans kunna hjälpa alla enorma mängder av offer för olika slags våld att läka bättre, att bli fungerande samhällsmedborgare igen, och ge hopp för andra i förtvivlan. Man måste ta sig framåt men man måste ha mycket hjälp för att kunna det.

Allt detta har jag själv sökt och betalat för fast jag inte har några pengar eftersom brottslingen satte mig nästan på bar backe och jag inte precis får någon månadslön som författare.

Ett sådant ambitiöst program för människor som fallit offer för andras samhällsmedborgares hjärtlöshet, ondska, kriminalitet finns förstås inte och kommer aldrig att finnas. Men bara en grundlig genomgång av den fysiska hälsan skulle hjälpa många. Det är dock nästan omöjligt att få om man inte betalar privat och det kostar många tusenlappar.

En grundlig hälsoundersökning kan låta onödigt, men jag är ganska så säker på detta. Allt sätter sig inom oss, i vår hjärna, i vår kropp.

Det är ingen nyhet. Men det verkar som om allt som är OMSORG är nedprioriterat, eller …. det har väl aldrig varit prioriterat! Vad sägs om samhällets OMSORG om de kvinnor som föder barnen? Hur väl ett samhälle fungerar gällande omsorg om sina medborgare kan utläsas av skola och vård. Självklart har vi det himmelskt här i jämförelse med många andra länder, men kanske inte så bra ändå. Inte om man vill betrakta vår demokrati som ett modernt, gott land för oss alla.

En stor revolution borde ske och om den dagen det sker kommer så mycket mer bli bättre för alla: förändra mansrollen.

Eller för att vara korrekt FORTSÄTT att förändra mansrollen! Något av det allra viktigaste.

Kära vänner, mycket konstigt men någon helt okänd har på engelska lyckats posta en blogg på min hemsida. JAg tog bort den. Vet inte vad det var. Mysko.

Jag tänkte skriva om hur man kan må efter att ha blivit traumatiserad – till exempel av en psykopat, som jag själv. Min bok Ödeläggaren beskriver en del av det som hände till exempel mig.

Det är nu fyra år sedan, om ett par dagar, som vi äntligen kom till punkten rättegång. Då var det nästan fyra år sedan vi hade anmält. FYRA ÅR! Eftersom han hade gjort sig skyldig till ett brott som riskerade ge honom mer än två års fängelse skulle han ha häktats efter rättegången – men så skedde inte. Han kunde utan problem, trots att han fick domen TRE ÅrS FÄNGELSE lätt som en plätt lämna landet. Eftersom han hade överklagat domslutet hade inte domen vunnit laga kraft och han var lika fri som vem som helst.

Hur kan det vara rättssäkert?

Nåja, nu har det gått ett antal år sedan domen vann laga kraft, det hände 1 mars 2019. ( det skulle inte upp i hovrätten förrän TRETTON MÅNADER efter att domen fallit så han hade all den tiden på sig att förbereda sin sorti ) och allt i offrets liv ( det råkar vara jag ) är mycket bättre, så mycket bättre att det inte går att ens jämföra. Det är som en annan värld. Men det är inte bra för det.

Under de här åren, efter att vi anmälde ( 2014 ) har jag varit så enormt trött att jag har trott att jag är döende. Jag har inte trott det hela tiden men jag har alldeles särskilt trott det efter att boken var färdig och publicerad. Då borde jag ha blivit PIGG! Visst är jag pigg också, väldigt pigg och också glad, men ändå… i mig är jag TRÖTT. Det har gjort att jag inte har känt mig särskilt motiverad att ge järnet som jag brukar. Jag har inte SVIRRAT TILL i hjärnan och kroppen av arbetslust eller annan riktning och nyfikenhet och iver. Jo, allt har funnits där , men inte kraften….inte den riktiga glöden som behövs för att vara författare.

Jag har tänkt, inte helt medvetet, men jag har tänkt att jag ju ändå är döende och kommer att dö inom ett halvår. Vad är det för vits då? Mer än att vara i stunden och njuta av den.

Nu har jag, som jag tidigare har nämnt, äntligen tagits på allvar av VÅRDEN, i detta fall KRY.

Och utretts på längden och tvären. Och jag är FRISK. Superfrisk. Jag lider inte ens av någon enda liten brist.

Tröttheten är alltså BARA psykisk.