Råd för utsatta

Efter att artiklarna om ödeläggaren och boken kom ut har jag varje dag fått mail från människor jag inte känner. Mest män, men också kvinnor, som varit eller precis just nu är utsatta för en person med psykopatiska drag.

Jag får också mail från bröder, systrar, barn, föräldrar och vänner till någon som verkar vara utsatt. Många frågar om råd.

Innan jag glömmer det vill jag inflika att jag dessutom får mail från människor som inte alls är utsatta och inte varit i närheten av det, men som tackar mig ändå för att de tycker att de förstår mer av detta fenomen efter att ha läst boken- och det är ju väldigt bra.

Men vad det gäller råd… många säger att det nu fått energi att anmäla, men hur stor är chansen att åtal kan väckas? Det vet inte jag eftersom jag inte är jurist, men när jag anmälde 2014 var polisen i alla fall inte alls intresserad av de avsnitt ur min dagbok som handlade om hans psykiska nednötning av mig, trots att det var det som var förutsättningen för att han överhuvudtaget skulle kunna ta någon som helst makt över mina beslut. Under vanliga omständigheter hade jag aldrig i mitt liv lånat ut några pengar, alltihop var en följd av att jag var i chock efter min pappas död, och att ödeläggaren såg till att jag inte fick ro att någonsin återhämta mig, inte en enda stund. Han bodde ju hos mig, för att han var hemlös med sitt barn ( fast det sedan visade sig att han hyrde en lägenhet under hela den tid han var ” hemlös ” och inte kunde ge sig av )- och jag arbetar hemma så han fanns mitt uppe i min arbetsplats också och hade alla chanser att bearbeta mig och nöta ner mig. Nå, detta var inte polisen intresserad av och inte heller att han tog till mildare fysiskt våld emellanåt- trots att det var metoden för att ta makten.

Så vad var åtalbart? Bara överföringen av pengar var åtalbart. Och för att jag kunde bevisa att han hade vilselett mig – tack vare mina dagboksanteckningar där jag skrivit vad jag trodde allt handlade om. Och för att finanspolisens analyser klart och tydligt visade att han inte hade gjort ett enda dugg av det han fick mig att tro, med pengarna.

Men om jag inte hade haft mina anteckningar skulle jag inte kommit ihåg vad han hade sagt, eftersom han sa så mycket och eftersom han förstörde min tankeförmåga och var på väg att utplåna mig.

Mina inte särskilt rafflande råd är alltså att den som är utsatt ska skriva dagbok , eller skriva ner enkla komihåganteckningar. Och hålla dessa på ett säkert ställe. Och att om pengar överförs alltid skriva vad man tror att det handlar om, vilka omständigheterna är kring varför man gör dessa överföringar. I övrigt kan man plåta saker ifall man vågar och spela in samtal i smyg om man vågar. Allt detta är farligt för det indikerar att man misstror personen i fråga, men om man kan göra det är det förstås mycket bra.

När man ska anmäla måste man ta hjälp av någon annan, tror jag. Någon som inte är helt utmattad och förvirrad och nästan har förlorat sin hjärna, någon som kan hjälpa en att bena ut och vara saklig. Anmälan ska innehålla så mycket fakta som möjligt. Om man har mail, sms, kvitton på överföringar och dylikt. Viss ” fakta ” som man har fått sig till livs är säkert lögner som plötsligt ter sig helt osannolika, men det man har föresvävats och trott ska man skriva ner. Man behöver ingen advokat för att skriva en anmälan, det kan man göra själv och sedan går man helt enkelt till polisen med den och hoppas på att bli förhörd. Om polisen bestämmer sig för att det finns tillräckligt underlag för att personen ska kunna bli fälld kopplas en åklagare in. Sedan kanske det kommer att väckas åtal.

När man är i rätten behöver man inte se personen ifråga, utan man kan vara i separerade rum. Och man ska förbereda sig ordentligt inför detta tillfälle, för det enda rätten dömer efter är det som sägs där och då. Den dömer inte utifrån förhör eller förundersökningar, ingenting är underförstått. Man måste göra klart för sig vad som är viktigt att få fram och sedan se till att få det sagt, där och då – det är den chans man har. Det är orättvist, eftersom situationen kan vara skrämmande, men man kan vara säker på att den åtalade är ordrik och har förklaringar på precis allt. Därför måste man vara förberedd och helst ha övat om man inte är van att tala inför folk som lyssnar utan att röra en min.

Om skadestånd utdöms lär man aldrig få det. Ödeläggaren dömdes till att betala tillbaka allt med ränta men det kommer jag aldrig se röken av, eftersom han inte har några tillgångar, vilket troligen är det vanligaste när det gäller kriminella. Sedan får man helt enkelt försöka klara sig, det är upp till var och en, samhället överger brottsoffer för denna typ av brott och man kastas ut på andra sidan. Man får själv ta kontakt med kronofogden som ska göra utmätningar hos den tilltalade men för det mesta finns inget att hämta.

När man är i rätten ska man ta med sig så stor stödtrupp man kan. Man ska inte vara där ensam. Man ska helt enkelt inte hålla tyst. Man ska berätta för alla sina vänner vad man har varit med om och de ska följa med en till rätten och visa ; ” vi vet! ” Man ska INTE hålla tyst och nu när boken Ödeläggaren finns och det har varit mycket uppmärksamhet kring den är det säkert lättare att TALA OM VAD SOM HAR SKETT och INTE VARA TYST.

Man behöver hjälp i form av terapisamtal, det får man räkna med. Men man ska som sagt inte hålla tyst inför sina vänner och sin familj. Man har ingen anledning att skämmas, tvärtom, ensam har man slagits mot något som inte går att känna igen eller förutse eller hantera. Man ska prata om det, alla undrar säkert! Den bästa läkningen får man av att andra vet och man kan prata om det, vrida och vända på det och förundras över hur sådant här går till och hur kusligt det är. Det enda som människor av den här sorten inte rår på är sanna djupa relationer. Riktiga relationer. Där finns kraft att hämta. om man har förlorat sina relationer medan man var utsatt får man försöka sträcka sig ut efter dem igen, förmodligen får man tillbaka dem när de börjar ana vad man har utsatts för. Om de inte förstår, får de läsa Ödeläggaren så kanske de anar lite bättre vad systematiskt nednötning av psyket innebär, och hur ensam bytet är i den striden.

En sak som är AVGÖRANDE för den utsatta är att omgivningen INTE DÖMER. Man får INTE säga ” vad var det jag sa? ” eller onödiga saker som ”Jag kände att han / hon var konstig redan från början!” för VAD spelar det för roll när allt är försent? Och förmodligen kände den utsatta/ utsatte det också, men dessa människor är ju extremt skickliga på manipulation.

Man FÅR ABSOLUT INTE säga ” Men hur jävla dum är du?”… eller ja, det kanske man kan säga men man måste genast ta tillbaka det eller samtidigt säga med emfas” Jag vill göra allt för att hjälpa dig!”. Man FÅR inte döma den som börjar vända sig till en, för det kan vara att skicka den raka vägen till självmord. Ni som inte varit med om något som detta anar inte hur skört det är och hur oerhört hårt man har fått kämpa för att ens våga tänka tanken att be om hjälp. Man ska bara säga ” JAG VILL HJÄLPA DIG!” Allt ser konstigt och obegripligt ut på ytan, allra först, så man förstår att en sådan reaktion ” men vad fan, hur dum är du?” är den första hos omgivningen, men den är farlig. Effekten av flera månaders nednötning, latenta eller öppna hot, förvirring är en konkret situation som verkar helt galen, men vägen dit… vägen dit…. den tar tid att nysta upp och den måste man ha respekt för. Den som är utsatt har varit med om ett helvete – ett helvete – och när det uppdagas är den personen förmodligen i panik och fortfarande helt indoktrinerad av vad den matats med intensivt av sin ödeläggare – och kan vara beredd att springa tillbaka – eller ut för att dö. Bäst är om man kan flytta den utsatta / utsatte långt bort från förövaren så fort som möjligt. Man kan inte skriva en anmälan eller börja berätta om man är rädd att personen ska dyka upp när som helst.

Man kan undra om det är lönt att anmäla om möjligheterna till att åtal väcks är små, men man ska alltid anmäla. Pusselbitar kan falla på plats genom att många anmäler.

Sedan börjar den långa vägen tillbaka.

Alla vill att det ska gå fort. Men det går inte fort. Man får ta små små steg och man får göra det mesta själv, men då är det viktigt att ha berättat för ALLA så att ALLA vet. Sedan klarar man det! Och en dag är den tiden ett minne blott.

Om Christina Herrström

Författare och dramatiker
Det här inlägget postades i Blogg. Bokmärk permalänken.

7 kommentarer till Råd för utsatta

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.