Skam

Hej vänner,

jag har fått så mycket reaktioner på boken Ödeläggaren och på intervjuer och de är till 99 procent positiva, om det nu är positivt att ämnet för boken överhuvudtaget existerar. Det tycks det göra i hög grad.

Jag kan nu konstatera att boken har hjälpt till att rädda människor, det vet jag efter korrespondens med okända människor – och det var vad jag önskade att helvetesskrivandet skulle kunna leda till. Mission completed.

Vad som slår mig, förvånar mig och retar upp mig är att det både i vissa recensioner och i vissa presentationer sägs att jag har känt skam. Detta vårdslösa påstående gäller alla – alla – som är utsatta i destruktiva sammanhang, i alla fall om sammanhangen är privata. ( Människor utsätts de facto också av psykopatiska personer i professionella sammanhang men det verkar man ha glömt bort.)

Det sägs och skrivs alltid, svepande och självklart, att den utsatta på grund av skam och skuld dröjer kvar i sitt personliga helvete. Jag har faktiskt aldrig förstått det, inte ens innan jag var med om detta. Hur kan den som är utsatt anses ha skuld? Vari består skulden? Skuld???

Och varför anser man helt självklart att den som är utsatt antas känna skam? Varför det? Det är fullkomligt obegripligt! Varför upprepas detta som amen i kyrkan – helt oreflekterat – av människor som på andra sätt verkar vara intelligenta, till och med intellektuella? ( intellektuell betyder att man ”har förmåga till och intresse för tänkande och analys, ofta särskilt filosofiskt och humanistiskt tänkande” enligt NE;s ordbok, alltså ett kreativt tänkande )

Den som gör fel är den som ska känna skam. Det har man väl lärt sig sedan barnsben? Men är det i detta sammanhang underförstått att den som utsätts av andra är den som gör fel? Det skulle betyda att det barn som stör hela klassen och nyper lilla Elsa som tvingas sitta bredvid för att ha lugnande inverkan inte ska stå i skamvrån, utan det ska lilla Elsa göra?

Det är inte skam och det är inte skuld som håller människor kvar i övergreppssituationer där de förlorar sig själva. Det är inte skam och skuld som gör att de inte signalerar tillräckligt kraftfullt för att andra ska reagera. Det är inte skam som gör att de tiger. Det är förtvivlan. Rädsla. Skräck. Fasa. Fruktan. Ansvar för andra som man vill skydda. Ansvar för barn som kan finnas i relationen. Det är utmattning. Det är för att man inte längre litar på sin perception, sin förmåga att tänka i flera led. Det är för att ett hot, ett diffust, fruktansvärt hot alltid vaktar en, och om man gör fel – och vad som är fel avgör förövaren – verkställs det. Det är för att man har ett NU som oavbrutet måste lösas. Ett NU som man måste klara för att komma fram till nästa NU. Det är för att man lever i ett tillstånd av oavbruten latent panik.

När människor ” utanför ” självklart påstår att det är skam och skuld som håller de utsatta kvar i deras utsatthet är det faktiskt som att ge dem en örfil. Det är som att säga ”Tillbaka! In med dig i grottan igen, här ute i ljuset ropar vi skam och skuld, skam och skuld åt dig!”

Ingen i det helvete som sådana här saker handlar om, skulle ens ha tid att känna skam. ( om det nu vore så att känslan var rimlig ) Det är så fjärran att det nästan vore som att kokettera och om man kan tänka på att kokettera är man inte så djupt i skiten.

Skamidén är en rest av något slags handikapperande maskulindogm om förhållande och status människor emellan. Den som inte är ointaglig och orubblig får skylla sig själv och ska skämmas. För normen, den enda som duger, är att aldrig, inte ett ögonblick falla – i alla fall inte så att någon märker det. Skamidén brukas som maktmedel. Och bakom ”skammen” kan misshandel och människomissbruk fortsätta, för offret är inte bara kedjat av sin förövare utan också av samhällets skallande ”skam! skuld!”

Språket är viktigt. Orden formar våra tankar – och tvärtom, ord konserverar idéer och föreställningar, fraser blockerar sunda rörelser. Fraser som ”det är skammen och skulden som höll henne kvar” täpper till andningsvägarna. Jag önskar att intelligenta människor tänker igenom detta, innan de automatiskt upprepar denna gamla förtryckande låsande ”sanning”.

Många som är offer använder också ordet ” skam ” när de förklarar vad de har känt, eller känner. De kan säga att de känner skam inför de sina, de som hör till deras värld, de som de älskar och längtar till. Men när jag frågar om det verkligen stämmer, svarar alla att nej, det stämmer inte – det är förtvivlan de känner. Förtvivlad rädsla att de som de älskar inte ska älska dem längre, inte ta emot dem, inte stötta dem, för att de har råkat ut för en människa som har snärjt dem, förlett dem, monterat ned dem, kanske krossat dem. Men ”skam”- begreppet är den beskrivning som ligger närmast tillhands, naturligtvis, eftersom det är det alla ” utanför” påstår – med största självklarhet! Det är det vi har lärt oss.

Jag minns när jag kom till överläkaren på psykiatriska kliniken efter att vi hade anmält och jag långsamt började fatta bit för bit vad som hänt mig och försökte få ihop bitarna. Jag var i chock och satt ihopkrupen på stolen och han satt mitt emot och sa en massa kloka saker som att jag var i gott sällskap, det är så många som utsätts för psykiskt våld, av alla sorter, förleds, luras och skövlas och han sa att jag måste komma ihåg att de flesta människor är GODA. Men han sa också något som jag minns att jag inte alls kände igen. Han sa ” Jag förstår att du tampas med stora skamkänslor.” Jag minns att jag tittade till på honom och försökte finna känslan i mig, men inte kunde. Så tänkte jag att kanske detta jag känner, förvirringen och rädslan, är skam? Fast jag definierar skam som den känsla man får när man gör något som man vet är fel, eller oschysst, eller att man kunde göra bättre. Jag kunde inte känna igen detta dramatiska ” skam”, men kanske jag skämdes över att känna skam och försökte förneka det? Men nej! Det var förtvivlan! Avgrundsdjup förtvivlan!

Jag blir verkligen så trött när jag läser det där med skam, i samband med min bok. Somliga som skrivit om boken applicerar helt sonika det på mig och påstår att jag – just jag – har känt det i den situation jag var. Jag tänker att den som är i en liknande situation nu, som börjar känna modet att resa sig, att larma, att gå – som känner igen sig i min bok eller intervjuerna och förstår att hon / han inte är ensam, att detta är något som pågår hela tiden, att förövarna agerar ungefär likadant och offren reagerar ungefär likadant och att den enda lösningen är att fly – att man backar när man får orden SKAM och SKULD i ögonen då man läser om boken. Det blir kontraproduktivt. Lite synd.

Nej, jag kände inte skam, och jag tänkte inte låta mig buras in i en sådan idé som andra lägger på mig. Jag tänkte utforska idén på mitt lilla sätt och drog mig inte för att svara okända människor på tåget eller i andra sammanhang som konversationsfrågade var jag var på väg, eller bodde, eller gjorde. Jag sa som det var, istället för att slinka in under en presenning och kura i skam, för att se hur de främmande människorna reagerade. Skulle de bemöta mig med förakt, med blickar och kommentarer för att påminna mig om min skam? Nej. Ingen gjorde det. Och nio av tio berättade att de kände till liknande öden i sin närhet, eller kanske till och med själva hade erfarenhet.

Ingen som är utsatt ska känna ett ögonblicks skam för att ha hamnat i en situation där man metodiskt fråntagits möjligheterna att ha kontrollen över sin tillvaro.

Jag vet att jag kände skam i början. Det var mycket, mycket tidigt och det var ganska flyktigt. Jag skämdes inför mig själv, jag inför mig, för att jag insåg att jag inte kunde hantera mannen. Och jag ansåg att jag borde kunna det. Jag hade behövt rikta mig utåt då för att be om hjälp. Det gjorde jag inte, eftersom jag ansåg att jag skulle vara stark och fixa det på egen hand. Där, i den lilla begynnelsen, kände jag att jag skämdes inför mig själv.

Men inte bara. Samtidigt kände jag ett stort, skälvande och oroligt ansvar för mannens faderskap, hans barn som han kämpade för – för deras utsatta situation. Det är så det är. När man fortfarande kan rädda sig och egentligen har klarhet och kraft nog att göra det, har redan ens goda sidor tagits i bruk. Det är alltid människors goda sidor som missbrukas av denna typ förövare. Men det finns en tid då man borde ha gjort annorlunda – ifall man hade vetat vem man hade att göra med. Det vet man inte.

Men om man har läst Ödeläggaren kanske man i alla fall har med sig lite mer material ut i livet, som kanske kan hjälpa en lite. Men SKAM ska bara förövaren känna. Tyvärr gör de inte det, det ingår i personlighetstypen. Om skammen måste landa någonstans, kan den landa hos dem som kanske sett signaler och inte agerat, utan skyndat in bakom idén om ” INTEGRITET” istället. Förövare har många vapen. Ett är ”offrets skam” och ett annat är ” integritet”.

Om Christina Herrström

Författare och dramatiker
Det här inlägget postades i Blogg. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Skam

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.