Slutdejtat absolut! Jag vill slippa mäns kalsongkroppar i min mobil!

Nu har jag dväljts ett antal dygn i mycket, mycket hög feber.  Det var hemskt av många skäl, men ett av dem var dels att det liksom steg svarta vätskebubblor i mitt sinne som jag trodde att jag måste fånga eller förklara och hela tiden mässades det ” det finns ingen sanning, det finns ingen sanning”.

Det var inte kul, men åtminstone intressant. Det var inte heller någon nyhet för begreppet sanning är ju i hög grad subjektivt.

Värre var att en bild som en av de fyra män ( alltså 25 % ) som jag har ätit en bulle eller käkat middag med hade skickat en bild som jag aldrig bett om och som jag när jag fick den hade  negligerat men som i feberyrorna kom tillbaka och gled om och om igen över baksidan av min stängda feberögon .  En bild på hans kropp i kalsonger. Men varför?  Vi har ätit middag en gång och han blev sur för att han inte fick följa med hem och sedan har något slags ” skojigt” men ängsligt behov av sexuell bekräftelse snarare escalierat än ebbat ut.  Det blev så absurt att jag skämtade tillbaka om kaninjuckaren en dag, men den manövern begreps inte. Ibland kan man ju lägga sig på en övre nivå och skämta så att hela skiten förlöses så att säga och blir vettigt istället , men nä, det var ingen bra idé. Jag  var så trött på dessa meddelandens innehåll, på själva tankesättet bakom dem, redan innan jag fick feber, det störde mig något vansinnigt att en man som jag inte känner mer än över en middag och några brev, kan dyka upp i min telefon helt gränslöst och vara ” skämtsam” och ”lockande”.  och samtidigt också dömande så klart, eftersom jag inte lyssnade till lockropen. Ovanpå det den där bilden. Jag har inte bett om den!

Vem vill ha en bild på en man i kalsonger i sin telefon? Det var alltså inte en dickpick men detta…. kalsonger!? Och en kropp som jag inte känner, och som jag inte känner någonting för! Varför skulle det få mig på fall? Men liksom VARFÖR ?

Skulle en man tycka att det vore mmm, mumsigt… med en bild på till exempel mig i underkläder fast han inte känner mig? Vi är ju så olika fostrade och många män har lärt sig sedan pojkben att de har rätten att betrakta och hetsas upp av en okänd kvinnas kropp, så förmodligen. Men jag vet många män som INTE skulle gilla det,   som väl är. Jag FATTAR inte detta konstiga sätt att närma sig. Jag är inte sexualmoralist,  men det här äcklar mig.

Det äcklar mig att se en bild på en man som plåtar sig själv i spegeln efter duschen iklädd sina kalsonger.

Den där mannen var på många sätt kul och trevlig, dessutom en oerhört framgångsrik person vilket gör att jag fördomsfullt tror att en dylik kanske kan uppföra sig men nä..liksom när började detta hända, att man tror att detta är det fina sättet att närma sig en kvinna? Que?   Så simpelt man gör mötet mellan man och kvinna då. Vem har lust att hänga med en sådan, oavsett hans tillgångar.

Denna kropp flög omkring för mina ögon i andra dagens 40 gradiga feberdimma och när sådant händer är det svårt att få stopp på det. Det är svårt att byta spår för man är ju helt uppluckrad av febern. Vidrigt.  på repeat…. kan ni tänka er något så störande?

Jag har nu i lite klarare tillstånd raderat och det kändes SÅ skönt att slippa den där bilden i min telefon. Det känns JÄTTEKONSTIGT att ha en främmande människas KROPP i KALSONGER på sin telefon!  HU! Ni ser, jag skriver det ungefär fem gånger i samma text så jag är arg.

Nu har jag i alla fall provat dejting. Det funkar inte för mig. Jag är inte rätt typ. Jag absorberar alldeles för mycket och är tyvärr alldeles för närvarande vid varje möte vilket är ett plus ibland men i dessa fall ett minus. Jag mår riktigt dåligt av det.

Jag har aldrig varit på jakt efter en man i hela mitt liv, VAD FASEN ska jag vara det nu då? Nä, jag har inte ens tid,  min bok är första och enda prioritet tills den är klar. Den är helt annorlunda alla mina andra verk så den kräver något helt annat och  INGENTING kan stoppa mig från det.  INGENTING. Jag skulle frustreras ihjäl av att sitta på ett trädäck i lyxig treplansvilla och ägna mig åt ”vad livet går ut på” enligt kalsongmannen, nej, jag hade inte suttit, jag hade varit inbegripen i någon sexuell bekräftelse av honom i något slags göl. VA? är det DET livet går ut på? Ja, det går ut på att PARA sig. Det har grodorna fattat!

Sorry, det räcker inte för mig. Men ack, säger kalsongkaninen som ni redan vet sedan förrförra bloggen anser att det inte finns NÅGONTING SÅ EXTREMT OATTRAKTIVT som en kvinna över femtio som lägger sitt livs fokus på ett projekt, eller en prestation!

Men hjälp? Jag är alltså i chock. Fortfarande. För mig är det precis tvärtom. En människa som har en glöd, som brinner för något som bara  måste göras gör den människan VÄLDIGT attraktiv och spännande – dessutom brukar sådan passionerad livshållning färga alla andra områden av livet med.  Att det FINNS människor som tycker att denna underbara egenskap som på något sätt är människans ESSENCE är ” extremt oattraktivt ” är lika totalkonstigt som om jag plötsligt fick veta att somliga har näsan i nacken!

Vem vet om denne man är ovanlig.  Kanske det finns massor av sådana män som helt enkelt inte skulle stå ut med att inte vara sin kvinnas största fokus efter 50! Vad är det?    Lite omoget va…!

Bortsett från denna erfarenhet som jag  finner så mycket stimulerande vrede i vilket piggar upp, så är dejting INTE för  mig.  Jag har absolut inget behov av att bekräftas som potentiells ligg. Absolut inget. Men det måste ju vara så att många kvinnor har det – för att de är fostrade så; mannens blick ger dem värde – eftersom beteendet annars borde ha självdött.

Uppgjorda möten med inbyggda förväntningar – det får mig att slå bakut. Men jag förvirrar dem eftersom jag är genuint nyfiken – jag har fattat det nu. Egentligen fattade jag det som 16 åring redan, att nyfikenhet på ett mänskligt plan förväxlas med ” halva inne” .

Hellre ska det gå till så att man ser en man röra sig någonstans  och tänker… oj, han rör sig fint… han har fina linjer… vem är han? Och sedan ser man honom några gånger till  …. oj, där är han, hjärtat klickar till fast man inte vet alls vem han är men man har andra sensorer ute och känner, någonting ofröklarligt händer i mig när jag ser honom som jag inte känner…. och så märker man att han verkar ha lagt märke till en själv… och då ser man till att vid något tillfälle krocka lite, eller komma nära och så utbyts en blick ( inte Tinderblicken) och kanske ett litet skratt och ett tafatt ord och sedan pirrar det i hela kroppen och hela världen verkar sjunga om förälskelse, träden, vinden, ljuset, och energin i den egna kroppen och sedan… ja från det närmar man sig kanske bit för bit men ingen gasar på, man hanterar det lyhört, öppet, varsamt, nyfiket. Så ska det gå till anser jag. Det är det mest öppna för mig. Mest spännande. Nu är inte chansen för detta så hemskt stor i min tillvaro för närvarande men det gör inget. Bara för att jag känner mig ensam ibland betyder det INTE att jag ska ut och dejta! NO NO!

Jag har som sagt aldrig hakat på den där stressen som många frånskilda kvinnor har att finna en man. Fy så tråkigt. Vilket slöseri på energi. Varför ska man plåga sig med sådan stress? Så osensuellt och ängsligt.

Nope.

Dessutom, verkligen, ordet ” dejting”… det är ett väldigt fult ord.  Så himla rationellt och utilitaristiskt.

Icke för mig.

Jag tror att det finns människor som blir helt beroende av den där snabba bekräftelsen ungefär som folk blir beroende av att göra plastikoperationer eller tatueringar.  Puh. Jag tror att risken finns att man slutar se den andra som en människa, utan ser den som ett verktyg.

Hoppas nu att min feber lägger sig och jag slipper se den där kroppen som jag inte känner för, inte tycker om, inte attraheras av, flyga omkring i sina kalsonger.

VIDARE mot NYA DJÄRVA MÅL!

Om någon som läser detta är ute och dejtar var noga med att känna efter vad du vill för tusan! Fall inte, som så många kvinnor, för det enkla att du blir bekräftad. Låt dig inte bli vald. VÄLJ!

Om Christina Herrström

Författare och dramatiker
Det här inlägget postades i Blogg. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Slutdejtat absolut! Jag vill slippa mäns kalsongkroppar i min mobil!

  1. Michaela Jolin skriver:

    Åh vilket underbart bra inlägg! Det är på pricken så som jag också tycker och känner!!! De män jag har fastnat för har aldrig betett sig så ocharmigt och tölpaktigt! Hua!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.