Starka kvinnor och psykopater

Ibland stöter jag på ordet priestine. Tror inte det stavas så, men man tänker i alla fall på en priest. Det brukade Sam ödeläggare fascinerad säga till mig att jag var. ” Brukade” är att ta i, men han sa det vid några tillfällen och jag blev så förvånad varje gång, inte minst av det häpet uppskattande, lite ömma uttryck han hade när han sa det. Vadå, sa jag, det är jag inte alls. Jag har massor av erfarenhet av livet och har slagits en hel del och är inte alls så vän som man kan tro.

Det betyder ” oförstörd ”. Nu efteråt tycker jag att det finns något alldeles särskilt i just detta, att den person som är i full färd med att tömma ens liv på möjligheter och vet att han riskerar min trygghet så pass att jag kan bli hemlös, med en uppskattande, ömsint, fascinerad min säger just det ” You are so priestine!”

Det är sådant man måste skratta åt i efterhand, när man sitter med facit. Facit har man inte under tiden, som ni kanske förstår. Det retade mig på något sätt att han trodde att jag var så oförstörd, men han hade rätt i den meningen att jag aldrig hade hanterat en psykopat förut. Och det är inga lätta grejer eftersom de kamouflerar sig så bra. Ja, på det sättet var jag oförstörd men han visste att han just i ögonblicket var i färd med att förändra det.

En sak som jag har fått veta av människor inom psykvården och rättsväsendet efteråt är att det verkar som om många så kallade starka kvinnor faller offer för psykopatiska män. Psykopatiska människor dras till starka människor överlag eftersom det finns mer att vinna där, men jag har kommit på ett annat förfärligt skäl till varför ” starka kvinnor” drabbas av psykopater!

Något som för mig var viktigt och intressant och fullkomligt annorlunda med Sam var att han inte hade några svårigheter att ge mig cred för mina framgångar, för min intelligens, min begåvning och dessutom för hur jag hade hanterat moderskap, skilsmässa och sjukdom, alla dessa livets utmaningar som har en rad för blotta ögat osynliga men icke desto mindre fullständigt avgörande underavdelningar i form av olika utmaningar av ansvar och etik och helhetstänkande. Det var inte så att han aktivt hyllade mig och prisade mig med blomsterkransar eller överdrivna komplimanger – inte – men han bekräftade att sådant jag hade gjort för att klara tillvaron så bra som möjligt för alla kring mig inblandade inklusive mig själv – var BRA GJORT. Han förminskade det inte. Han reflekterade över det och gav utan minsta dramatik eller snålhet helt normal bekräftelse på att jag hade lyckats bra i den tysta kamp som det ofta är att vara ensamstående mamma och yrkesarbetande och människa- men alltid i första hand, för att det är ständigt akut mamma, i ett sammanhang där alla är beroende av varandra emotionellt. Han bekräftade sådant som ingen annan man hade kunnat kommentera som bra gjort, eller ens sett att det hade inträffat. Men som andra arbetande mödrar och särskilt ensamstående, vet och som de utan åthävor enkelt bekräftar eftersom de har det likadant.

Men det finns ofta , så som jag och mina väninnor erfar det i alla fall, en viss njugghet, en snålhet hos män som inte tillåter dem att ge kvinnor / mödrar den cred de ska ha, fast de själva kräver cred och uppskattning och bekräftelse för vad de gör. Något som kvinnor också ofta ger, automatiskt, precis som vi visar barnen uppskattning för att vi vet att det får dem att växa bra. Det spelar ingen roll vem mannen är, det kan gälla den före detta maken, pappan till barnen men det kan också gälla bröder , fäder eller manliga vänner och släktingar. Män, i allmänhet verkar ha svårt att tillstå att vissa avgörande ting har kvinnorna/ mödrarna tvingats ta ansvar för endast på grund av att männen inte har gjort det – och om kvinnorna/ mödrarna inte hade gjort detta i det tysta hade saker kunnat gå illa, kanske riktigt illa, kanske så illa att barnen hade havererat eller kommit ut på farligt vatten, eller vad det nu kan vara… mannen hade kanske inte fått sin karriär är väl ett vanligt och tydligt och konkret exempel i sammanhanget. Kvinnorna kan i många år i sitt inre ropa om att få den bekräftelsen från just de som borde ge den, som borde se sammanhanget, som borde se vad de själva har vunnit på hennes helhetstänkande och ansvarstagande och trixande med sin vilja, sina behov och villkor och förmåga, styrka och uthållighet och lojalitet. Säg att det var bra gjort, säg att du såg vad jag gjorde för att hålla alla flytande, för att skona barnen, för att skona föräldrar, för att skona dig, för att hjälpa alla att klara sig så bra som möjligt – något som mödrar i allmänhet lär sig att göra när deras barn är alldeles nya och inte skulle överleva utan en annan människas omsorg. Denna djupt förändrande erfarenhet är tyvärr inte så planterad ens i de unga pappornas inre, ens idag. Bland annat sådana saker kunde Sam lätt förstå. Han förstod det utan att jag sa något särskilt, han hade reflekterat över mitt liv och de utmaningar jag hade haft och mina villkor alldeles på egen hand och förklarade för mig vad han hade förstått och det var så mycket mer än vad andra män i mitt liv hade begripit eller ens tänkt på. Och det var skönt. Och gjorde att jag tänkte; vilken ovanlig man, och så stark han är i sig själv som kan ge detta som så få män kan ge på ett så självklart sätt, men som konstigt nog alla kvinnor i alla åldrar ser och begriper. Denna bekräftelse av att han som man förstod min styrka och framförallt den kamp som tvingat fram styrkan gav mig en känsla av tillit. Han hade sett. Och han kunde säga det.

Men det var inte svårt för honom att ge mig cred eftersom han inte hade någon värdighet att förlora. Psykopater säger ju det som de förstår att den som de har framför sig skulle vilja prata om, behöver höra. De speglar den andre, och det krävs ingen märkvärdig intelligens för att göra det och vad det framförallt inte krävs är en sann och uppriktig känsla. Vad spelade det för roll vad han sa? Allt han sa var ju bara redskap för att vinna mitt förtroende och inget han sa riskerade hans självsyn. Men jag tror att i detta, ganska bagatellartade, finns en av många nycklar till att ” starka kvinnor” , trots vanan att klara sig på egen hand och vara självgående och skeptiska och följa sin egen riktning kan ” falla för psykopater”. Känna respekt för dem, tillit och äntligen någon som fattar! Dessa män kan säga sådant som vanliga män inte klarar av att få över sina läppar ! De kan beundra dig för vad som är relevant, utan att vara överdrivna – alltid bottnade i intelligens och smarta diskussioner och ömsesidighet – för vad du gör, vad du har åstadkommit, hur du har ”conduct your life”, hur bra du har lyckats förvalta ditt pund trots att du samtidigt har tagit den största delen av det emotionella ansvaret (och praktiska ) för barn och familj, något som inte sträcker sig över ett halvår utan över flera decennier.

Så, vänligen ; ni vanliga män, var snälla och ge era kvinnor cred men ta också mer emotionellt och praktiskt ansvar för helheten, så att inte era starka, strålande kvinnor en dag sitter framför en psykopat som bekräftar allt det som ni var för snåla att göra, för att ni inte ville låtsas om deras storhet och ert slapphet. Överhuvudtaget har jag lärt mig just detta; (men det lärde jag mig ungefär när jag var tjugo men man kan säga att kunskapen sedan har fördjupats) GE VARANDRA MER POSITIV BEKRÄFTELSE för höge farao. Det gäller i alla slags relationer. VÅGA bjuda på det, det förminskar inte ert eget värde. Våga se att någon har gjort något jättebra, utmärkt, eller fint som ni själva inte ens är i närheten av att kunna och därför känner ett uns avundsjuka. Svinga er över det. Det gäller i synnerhet fäder i förhållande till sina barn ( särskilt deras söner) och det gäller män i relationer med kvinnor. Det gäller hela tiden och alla, men mena vad ni säger.

Jag tänker i alla fall på om detta med STARKA KVINNOR och psykopater kan ha med det här att göra i VISS mån. Så många som jag har mött, särskilt med koppling till rättsväsendet och till vård som har sagt detta; ”… och hon är också en STARK kvinna!” och ”det är ALLTID STARKA KVINNOR….!

Konklusion: psykopater med en dold agenda har inga svårigheter med att bekräfta starka kvinnors styrka. De menar det ändå inte. Men de starka kvinnorna blir förbluffade av att ha att göra med en man som är så mogen i sitt inre – och stark – att han kan erkänna hennes styrka. Det gör honom unik.

Det här är bara postSamreflektioner, knappt ens påståenden, men REFLEKTIONER, som kan ha ett visst värde. Och eftersom allt är förändrat på min hemsida kan jag inte infoga ” LÄS MER” taggen och inte heller förhandsgranska det så jag slår till och publicerar rakt av.

Adjöken.

Om Christina Herrström

Författare och dramatiker
Det här inlägget postades i Blogg. Bokmärk permalänken.

5 svar på Starka kvinnor och psykopater

  1. Sol skriver:

    Jag tycker att du skriver så väldigt bra och insiktsfullt om detta extremt komplexa och svårgreppade fenomenet psykopati. Jag tänker ofta i bilder när jag ska försöka förklara för andra vad jag själv har upplevt. Övertydliga, enkla och drastiska bilder för att inga ord tycks räcka till för att beskriva det katastrofala skeendet och förloppet.
    Har själv tänkt i de banorna som du skriver vad det gäller psykopater och starka kvinnor, jag tror absolut att du har en viktig point där!
    Det stämmer definitivt in på min fd. Hans specialitet är oftast frånskilda medelålders kvinnor som tror att de har funnit sin själsfrände ända tills de upptäcker att det var de inte ensamma om. Han spelar ett högt spel och har ofta ett par 2-3 förhållanden parallellt.
    På ett ofattbart sätt har han ofta snabbt axlat den ”tomma” kostymen hemma hos dessa ofta framgångsrika kvinnor, deras barn och åldrande föräldrar. Han ger ett mjukt och inkännande intryck på gränsen till lismande. Han lyssnar och förstår, bjuder flott i början men snart slutar det med att kvinnorna har bjudit honom på resor, dyra konsumtionsvaror och att de har lånat ut stora summor pengar till honom.
    På ett sätt tycker jag det är extra grymt att ge sig på just kvinnor som framför allt söker en själsfrände och kamrat. Ibland tror jag att det är för de andra kvinnor som för mig, jag skulle aldrig ha fallit för hans lismande tillgjorda och lite löjliga sätt när jag var ung…väldigt pradoxalt.
    Som ung flicka var jag kräsen men också alltid väldigt försiktig och rädd om mig, var rädd för att råka illa ut eller bli utnyttjad. Hade inte en tanke på att jag skulle kunna riskera att råka så illa ut som jag gjorde i gott och väl vuxen ålder.
    Det du skriver passar så bra in på mig. Jag sökte någon som vågade ge mig komplimanger för min styrka, för det jag hade lyckats åstakomma i mitt liv med hårt arbete. Någon som tycktes fastna för mina inre kvaliteter och inte var utseendefixerad.
    Efter att ha befunnit mig i en helvetisk bodelningsprocess i snart tre år vet jag att jag för alltid har förlorat den jag en gång var, det känns så ofattbart grymt och orättvist.

  2. Irina Pettersson skriver:

    Oj vad era ord stämmer, hur många gånger har jag inte hört :” hur kunde du åka dit som är så stark”!
    Men dom som formar psykopater som barn är oftast kvinnan. Uppfostrar kvinnan pojken annorlunda än flickan ? och någonstans går det fel eller pojkens bild av kvinnan formas av kvinnan ?
    Min berättelse handlar om en man som nästan utbildad till präst… min far hade precis gått bort och arvskifte som tog flera år.
    “prästen” hade en dotter på 1 1/2, mamman var hemsk enligt honom och under nästan 2 år gjorde jag allt för att hjälpa honom i hans kamp, jag blev medbrottsling kan man säga. Om vi gifte oss kunde han visa att han hade ett stabilt förhållande och få både vårdnad och umgänget… Klar som präst var han ju inte på grund av att skilsmässan med barnets mamma hade tagit så hårt på honom…När jag hittade brev från Domkapitlet visade det sig att redan innan dotters födsel hade han blivit avstängd.
    Ja ni förstår att det finns en del att berätta och som ni vet, ni som blivit utsatta så är det bara dom som förstår. Den Psykiska misshandeln är bara en del av det hela för vad man få bära med sig efter det är över sedan blir man i fråga satt. Jag har inte varit i någon rättegången därför är mina ord mindre trovärdiga.
    Jag trodde detta hände bara på film eller andra inte mig …
    Ekonomiskt klarade jag mig, men det hade kunnat gå riktigt illa med tanke på min pappas bortgång ,men han kunde inte slåss på två fronter flickan och mig. Men konsekvenserna av min ”dumhet” får jag leva med .
    Tack för en bra bok och sekvensen om sonen och mamman och hur synd det var om honom osv…kunde jag inte beskrivit bättre själv. Det var ”copy and paste” hur jag senare fick kontakt med mamman och vi var varandra till stor hjälp.

  3. Psykopati är inte något förvärvat, utan en skada man är född med enligt vad jag har lärt mig. Och det är inte bara män som är psykopater, utan även kvinnor. Men det verkar som om det är fler män, eller så uttrycks kvinnornas psykopati på ett annat sätt. Det är viktigt att kunskapen om hur sådana här saker går till sprids eftersom det är omöjligt att förklara det för andra. Det går inte att berätta ens över en kväll, det krävs en bok på nästan sexhundra sidor och inte ens då kan man få med allt som behövs för att ge det hela dess olika dimensioner. Som offer är man dock inte dum, eller medskyldig. Dessa människor vet mycket väl vad de gör. Tack för dina ord, och sluta betrakta det som din egen dumhet. Och bra att du har kontakt med mamman. Man finner en hel hord med andra som varit förledda på olika vis kring en sådan här person. Tack för dina ord

  4. Jag hoppas att det inte är så illa att man har förlorat den man en gång var. Det är så jag också känner allt som oftast, men jag hoppas att det inte är så. Det är ofattbart grymt och orättvist som du säger, men man får inte låta dessa människor vinna över en, ens inre, över ens värdighet, över ens självkärlek och självrespekt. Att möta en sådan här person är som att bli överkörd av en lastbil som nyss stannade för att släppa fram en på övergångsstället. Det finns överenskommelser vi aldrig reflekterar över men som dessa människor inte följer. Ingen som råkat ut för det kan hjälpa det. Vad som styr dem är något vi andra inte kan förstå och aldrig kommer att förstå. Vi kan lämna de tankarna. Det finns ingen förklaring. Nu måste man bara se det som en av många mänskliga erfarenheter , så här ser det mänskliga livet ut – det innehåller så mycket faror och smärta som ingen vill vara med om – men tyvärr, så är det. Det gäller att hantera det, och att gå vidare. Man får inte låta en sådan här sak hålla en tryckt mot marken resten av ens liv, man måste vattna alla sina inre blommor i alla fall och trotsa allt och fortsätta! Den uthållighet och lojalitet ocg styrka man har visat dessa lömska människor – är det nu dags att visa oss själva. Den styrka de har dragits till, det ljus de i sitt mörker dragits till, ska vi inte glömma utan ge oss själva istället och vara stolta över att vi lyckats slåss mot ett obegripligt monster och komma ur det. Kantstötta , sargade, chockade – men ur det. Dags att fortsätta!

  5. Sol skriver:

    Tack för dina ord Christina! Ord som jag verkligen tar till mig. Du har självklart rätt, man får inte låta en sådan person ta ifrån en själva viljan och förmågan till livet. Men det är svårt, särskilt som det inte endast handlar om mig.
    Om och när jag blir fri rent praktiskt tror och hoppas jag kunna kapa banden som håller mig fast under ytan. En dag ska det framför allt, så som du beskriver så vackert och exakt, handla om att vattna mina inre blommor och bejaka det ljus och den styrkan som jag faktiskt tror att jag har.
    Sol

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.