Vintergäck – och en sång från mig till er

Nu kommer den!

Våren!

Inte förrän idag har jag tagit ner adventsstjärnorna, men nu var det dags. De är ju så vackra med sitt glimrande särskilt när himlen djupnar mot mörkblått innan den blir svart, men nu stundar nya tider, nya ljus och skiftningar.

Fast våren är lite jobbig ibland! För att inte tala om sommaren. Kan det inte få bli ljust, kan inte knopparna få svälla, kan man inte få fröjdas av dofterna och sångerna utan att anpassningsstigmatiseras? Värst är det när lukten av grillar letar sig ut mellan husen. Det är ju grilla man ska göra! Vad är ” grilla ”? Jo, det är en kärleksfull, upprymd, smaskig gemenskap som folk håller på med, väldigt leende och något jag har HAKAT UPP MIG PÅ sedan gammalt.  Och alla affärer basunerar ut att nu är det dags att GRILLA och de får chansen att sälja mat, mattidningar och prylar i evigheters tröttsamma evighet. Att GRILLA är nästan som ett långt utdraget alla hjärtans dag, man börjar misstänka att det är ett kommersiellt påhitt.

Jag har varit ute på dejtingsajter ett tag. Så många människor det finns som längtar efter en särskild, en speciell, en Någon!  Jättemånga och överallt och i alla åldrar! Det är både vackert och sorgligt. Det är vackert att människor inte tiger om sin längtan. De går faktiskt ut där och säger HALLÅ HÄR ÄR JAG VAR ÄR DU OM DU FINNS? Samtidigt är det förstås sorgligt, i alla fall om man ser det som att det enda livet som är värt något är ett i tvåsamhet ( vilket ju är en myt ) eftersom det då skulle betyda att alla dessa människor är olyckliga. Det är de ju inte, bara ibland, men tänk så många som är olyckliga av motsatsen; att INTE vara fria. Förmodligen fler om man räknar internationellt. Helt säkert fler!  I vilket fall som helst kan man tänka på dem, alla de andra på dejtingsidorna,  när man inte kan fly grilloljor och sitter ensam i sina penséer ännu en överljuvlig afton. Man är alltså inte den enda i världen som tycker det är skitjobbigt, ibland, när alla andra verkar ha någon att höra till.  Det här med våren, och sommaren, särskilt våren har ju gammal klang av förväntad förälskelse över sig. Och visst stämmer det! Man blir mycket gladare när man är kär. Det är roligare att dela projekt och planer med någon man är överförtjust i än att vara själv med planerna och projekten. Och grilloljan.

Under många år efter min skilsmässa var jag ytterligt skeptisk mot tvåsamheten. Och sökte den inte, ville absolut inte ha den. Jag såg för många som tryckte ner varandra och snålade och snäste.  För många som måste be den andre om lov om allt möjligt och som krympte varandra. Nä hu. Ingenting kunde ge mig så akut klaustrofobi som tanken på att vara i tvåsamhet igen. Jag hade funnit mitt ultimata sätt att leva och tänkte inte lämna det. Mycket roligare och enklare att betrakta ” mannen ” som någon som bara ska komma med glädje, inte allt det andra. Alltså enklare att styra allt själv och vara kär i flera stycken och sedan springa bort. Men så hampade det sig inte bättre än att en man kom i min väg som utan större problem lyckades öppna mitt skeptiska hjärta. Det var hur kul som helst.  På riktigt. Så himla kul det var! Och jag förstod vitsen med tvåsamhet igen.

Jaha, så vad vill jag säga? Det vet jag inte, jag småpratar. Och jag började med att konstatera att våren är på väg och sedan blev jag en aning dämpad av att minnas att den ibland kan vara jobbig för att man gärna vill vara kär i någon just på våren och sommaren, inte minst för att det ska grillas så förbannat. Man kunde få luta sin kind mot en kärleksfull axel medan man smälte karrén, ack  Fast för min del är faktiskt våren och sommaren lite besvärande av andra skäl ännu mer, och det är att jag vill sitta inne och skriva! Men så lyser solen och vill dra ut en i allt det vackra. Och andra människor som slutar sitt arbete vid en särskild tid och sedan kan betrakta sig som lediga till nästa dag, de är där ute och tjoar och tjimmar! Och jag vill också vara där men samtidigt vill jag inget hellre än att krypa in, inomhus och dricka te och skriva och känna att INGENTING drar mig ut, utan här kan jag mysa i mitt bo! Men VEM bryr sig om det? Hur kan jag skriva en blogg om detta? Det kan ju knappast intressera någon. Jag ska strax avsluta.

Bortom dessa få ABER är det ju fullkomligt underbart att våren är på väg. Att solen skiner genom tunna gardiner och jorden börjar dofta och gro. Det underbara med det är att oavsett ALLT så pirrar det i hela kroppen av lycka! Även om det bara strömmar igenom ens varelse helt kort som en spänstig lax på väg till lek, så sker det. Varje år. I de flesta av oss tills vi är supergamla från att vi var små barn som bara levt ett par år på jorden och ser på allt med stora ögon. Ett litet SVIRR genom kroppen, för att det ljus vi har sett  återvända i hela vårt liv ännu en gång möter våra ögon. Vilken gåva!

Och så tittar snödroppar och vintergäck upp. Och jag delar nu med mig av en vårsång, komponerad och framförd av mig och den där mannen som lyckades få mig att fatta att tvåsamhet är ganska mysigt ändå för några år sedan. Jag halvligger i en stol och småsjunger, det var bara ett prov vi spelade in, och vi skulle spela in mig igen sedan när jag skulle sjunga lite mer ordentligt, men det kom andra roliga saker i vägen och det glömdes bort. Men den här sången, den har liksom våren i sig, tycker jag !

 

Om Christina Herrström

Författare och dramatiker
Det här inlägget postades i Blogg. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.