WILD WOMEN DONT GET THE BLUES

th

Sant!

Fråga mig. Jag vet. Under några år efter min skilsmässa levde jag  vuxet moget och ansvarstagande precis som jag ville och nej, jag hade inga blues.

OCH

häromkvällen var jag på en fantastiskt cool och skön konsert : TELL IT LIKE IT IS, a TRIBUTE to WOMEN PIONEERS in BLUES ad ROCK & ROLL.  Violet Green står bakom föreställningen och som titeln säger är det en hyllning till de kvinnliga musiker som skapat historia, lagt grund, utvecklat blues, soul och rock, men som är glömda. Som alltid, kan man säga.

Det är sorgligt och nedrigt att kvinnliga pionjärers verk inte bärs framåt i tiden, som mäns verk gör. Stora manliga artister som Muddy Waters och Elvis Presley har förstås norpat låtar skrivna och framförda av kvinnor, som inte fått credit för det. Vi känner alla till Presleys  ”You´re nothing but a hound, dog”,  en låt som är skriven och framförd av Big Mama Thornton (bilden) tre år innan Elvis producent lade rabarber på den. Jag är inget Elvis- fan men har alltid undrat över texten i denna hans mest kända låt och nu faller allt på plats. Och får djup! Det är en kvinna som skrivit texten, det är en kvinna som gjort låten, det är en kvinna som framfört den! Det är en kvinnas verk!

You ain’t nothing but a hound dog
Been snoopin’ ‘round the door
You ain’t nothing but a hound dog
Been snoopin’ ‘round my door
You can wag your tail
But I ain’t gonna feed you no more

Nu fattar man den ju!!!!! Tuff text! Tuff låt! Bra drag, juste kraft, inget fjöl där inte! Och det verkar vara genomgående i den här musiktraditionens texter skrivna av kvinnor. RAKT AV BARA!

Något riktigt skakande var att Bessie Smith, den stora jazzlegenden som vi älskar än idag, hade begravts utan gravsten! En av dessa okända kvinnliga musiker köpte en gravsten åt henne. Förstår ni?? Ingen annan gjorde det!

Många av dessa texter handlar om rätten att vara fri som kvinna, fri i sin sexualitet, fri i sin väg på jorden. Det underbara med låtarna i den här traditionen är kraften! Text och musik saknar sentimentalitet och inåtblickande, det uttrycker rakt av bara KRAFT och INTEGRITET. Det finns ingen vädjan över låtarna, inget sött, inget undfallande.  Och det är där som bandet lyckas så bra! Förutom att det är ett så tajt band musikaliskt och har världens ÖS så uttrycker deras framträdande cool integritet och den oåtkomlighet i humor som kommer av att lägga sig ovanpå invanda beteendemönster, och den styrka kvinnor äger i sina kroppar, i sin självklara skönhet, i sina erfarenheter, i att de helt enkelt är kvinnor med kvinnors naturliga styrka.

DET ÄR SÅ JÄKLA BRA!

Jag känner mig oerhört upprymd av den här konserten, av musiken, av framträdandet. Och det finns också en annan aspekt som slår mig när jag sitter där i mörkret och helt enkelt RÅDIGGAR! Det är tryggheten i situationen.

Det låter lite konstigt. Men som i en uppenbarelse kan jag ana hur det är att vara man. Män har i alla tider kunnat gå ut, hänga på offentliga lokaler, barer, krogar, konserter, dansställen och KÄNNA IGEN SIG. Automatiskt höra till.

Utan att få ögonen på sig. Utan att behöva göra sig särskilt medveten om vilka – av motsatt kön – som finns i samma lokal, vilka som noterar att man är där och kanske är där ensam, och som man  måste göra sig beredd på att eventuellt hantera. Jag tänkte mycket på det när jag var a wild woman och inte lät mig begränsas utan gick ut för att jag helt enkelt ville det och ansåg att jag hade rätt att göra det även om jag gick ut ensam. Jag ansåg att måste ha rätt att gå ut och njuta musik utan att behöva få någon man på halsen.  Jag insåg väldigt konkret att en man kan gå ut och vara alldeles självklar, finnas där och sedan gå.  En kvinna som gör det märks, för det är inte hennes revir!  För om det vore det skulle hon inte behöva notera vem – av motsatt kön – som kanske måste pareras, som man absolut inte får titta på så att han ser det för att han då kan ta det som en välkomstsignal, och så vidare. En man slipper allt det. Och det är mycket energi som går åt på just detta.

Det låter kanske inte så märkvärdigt men det är stort, det går djupt. Kvinnor vet, utan att ens reflektera över det, att vi i vissa fullt normala situationer måste vara medvetna om vilka som finns av motsatt kön i vår närhet. För vår säkerhets skull. Eller enklare än så: för att kunna slappna av.

Självklart var det minst lika många män i publiken som kvinnor. Men att det var kvinnor på scen och jag kom dit och kände igen mig. Kände att jag självklart hörde dit. Kvinnor som levererade skön musik utan mer sexuella undertoner än manliga musiker anser att de måste bjuda på. Alltså egentligen inga alls, inte mer än det som naturligt alltid finns och som ändå är det vackraste. Det var så  skönt, gjorde mig så trygg, fyllde något skärrat i mig med välbehag. Det låter riktigt fånigt, eftersom det är 2015 i Sverige, men det är  så stärkande och svingande SKÖNT att se skickliga kvinnor utföra sina konster utan att vara insmickrande!  Det är så SKÖNT att se andra kvinnor. Och jag insåg det enkla: män ser hela tiden andra män utföra saker inom alla områden.  Som att uttrycka starka coola känslor i musik, i sång, vara skicklig, ha integritet, vara självklar och inte vara ett DUGG sexuellt insmickrande.

SÅ JÄKLA SKÖN GREJ.

Vilken afton. Publiken var rusig av glädje. Ingen kunde sitta still. Jag önskar verkligen att alla går och tittar på det här coola gänget och njuter av glöden och laddningen och draget!
https://violetgreenandallbetween.wordpress.com/

Jag skulle gärna dekorerat med en bild på VIOLET GREEN men lyckades inte med den manövern.

 

Om Christina Herrström

Författare och dramatiker
Det här inlägget postades i Blogg. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.