Christina Herrströms blogg

Tur för mig ändå att den lägenhet vars hyreskontrakt jag kunde komma över efter att ha förlorat min bostadsrätt i Söder Torn, Medborgarplatsen, Södermalm, Stockholm på grund av Sam, ödeläggaren, ligger där den ligger. Jag hamnade i en vänlig förort, intill en stor susande vildmark.

Ingenting av det hade jag vetat, om jag hade fortsatt trampa betongen kring Medis. Ingenting om de obeskrivliga skogsvandringarna i alla slags väder – med upplevelser av naturen som gör mig tårögd, andlös, ger en känsla av både välsignelse och vemod. Med välsignelse menar jag inget som har med gud att göra i den religiösa meningen.

Livet!

Jag har aldrig varit tät, inte sedan skilsmässan och alltid kunnat uppskatta och njuta det lilla, och utmanats av att ha liten kassa. Nu har den utmaningen gått på högvarv, men jag är faktiskt bra på det, och det gör mig stolt. Jag hittar fina saker billigt. Jag sätter ihop mitt hem med begagnade men bra fina saker. Billiga. Blocket är perfekt. Men det finns också en del att finna i grovsoprum. Där har jag hittat matstolar – och fint skoställ målat i fin färg, ett klaffbord ( som jag sålde på Blocket – det var mycket populärt) – olika varianter av funktionella diskställ, ett sideboard, med mera. En soffa fick jag från en bekant efter att ha frågat på FB och den byttes senare ut mot en soffa jag fick ta över efter min son som hade tagit över den efter sin pappas före detta donna. En mycket bra soffa! Eftersom jag inte har en symaskin och inte har råd att sy upp fodral köpte jag tyg på Carlsons, riktigt sofftyg men inte i den exakta färg jag ville ha tyvärr, och så har jag fästat det med säkerhetsnålar. De går upp hela tiden men ändå! Det funkar!

På senare tid har jag också fixat min balkong som jag aldrig vågade sitta på förut i rädsla att ödeläggaren skulle hitta mig och som jag därför klädde ut till något slags avskräckande pundartält. Men nu har jag varit på Rusta, en väninna har kört mig och jag har lagt fint golv och har blommor i krukor, ljusgirlander och vindskydd. Riktigt mysigt. Helt underbart, fast den är liten och något felplacerad. Jag känner mig så stolt när jag ser ut på den. Och det kostade bara tusen kronor att göra den så fin.

Dessutom har min händige granne hjälpt mig att lägga ett golv före jul, golvet är ljust och tåligt och var på rea och lyfte atmosfären i hela hemmet. Golv är viktiga. De golv som fanns här när jag kom och som jag tvingats leva med i nästan sex år var av äcklig gammal linoleum, fulla med små konstiga hål som samlade skit, och aldrig gick att få rena. Så fort jag såg dem påmindes jag om min tråkiga situation och just detta: att det var fult och inte ens gick att få rent gjorde att allt i ett slag kunde kännas hopplöst. Jag hade mitt hem förut , ni vet, ett hem jag hade kämpat för, ett vackert hem med vackra golv och fönster och utsikt över stan, ett tryggt och säkert hem. Som jag förlorade på grund av det tiofaldiga brottet.

Men detta nya golv gör mig gladare. Jag nästan svävar fram på det. Det fick mig att börja sjunga för mig själv. Det gav mig energin att dansa, som jag brukade göra av ren livslust varje morgon – innan Sam, den falske, psykopaten och ödeläggaren trängde sig in i mitt hem med sina fejkade sorger och vädjade till en medmänsklighet jag tyvärr råkade äga. Men jag tar mig framåt, envist, långsamt och delvis bävande skapar jag något igen – för mig själv.

Och en morgon, för bara ett par veckor sedan, insåg jag att jag inte stod ut med det ohygieniska fula badrummet här mera. Det har funnits ett badkar innan jag kom hit och det vill jag ha igen. Eftersom hyresvärden inte gör något för oss, får man göra det själv. Jag hittade sprillans nya badkar på Blocket och efter att jag kämpat en hel dag för att slita och skruva och bända loss diverse ting som gjorde varje dag till en bister kamp, levererades badkaret nästa morgon. Och med lite nya inköp och en del uppfinningsförmåga har jag nu också ett fint badrum. Jag tror knappt det är sant. Ett par spegelskåp som jag har köpt på Blocket ska upp med hjälp av grannen, bara, sedan är det helt klart! Det är så att jag kan gråta.

Jag skapar ett nytt hem till mig. Bit för bit. Med mycket lite pengar och tack vare ingivelser i rätt ögonblick vad det gäller det nyckfulla utbudet på Blocket! Och till råga på allt; nu har jag köpt en bänkdiskmaskin. Den kostade tusen kronor.

Sedan har jag inte kunnat sova på hela natten, plågad av oro som fått sig rent kroppsliga uttryck, så hemskt ont i magen av nervositet! Hela ångesten som Sam placerade i mig triggad. Hur ska det gå? Hur ska jag klara mig? Hur i helvete har jag kunnat lägga pengar på en bänkdiskmaskin med mera? Jag har ju inga marginaler! Jag fick inget stipendium från Författarfonden, inte heller något krisstöd, boken Ödeläggaren säljer mycket bra men det handlar om tolv kronor netto per såld bok och ett par kronor per såld e-bok eller ljudbok. Vad sysslar jag med? Vad tror jag? Hur kan jag vara så vårdslös och vidlyftig? Jag kommer säkert gå under i alla fall nu! Stupet öppnar sig under mig så fort jag har gjort något bra för mig.

Jag vet inte vad som är rätt. Förmodligen att fortsätta som jag har gjort framförallt de senaste sex åren med att egentligen knappt ens köpa mat, i rädslan att allt ska försvinna, att inga nya pengar ska komma in. Men jag orkar inte leva så. Jag orkar inte skapa utifrån det, vara glad, vilja något. Jag tänker ” Tänk om jag blir 94 år som min mamma – hur fan ska jag kunna bo och äta ända till dess? Hur roligt kan det bli? Inte ett dugg!”

Jag får helt enkelt bestämma mig för att jag har gjort rätt i att skapa en trevligare tillvaro för mig, försöka göra denna plats jag hamnade på till ett hem jag mår bra i, inte till en plats som i sin nednötta skepnad på fel ort cementera mig i den olycka som ödeläggaren lämnade efter sig – fullt medveten om sitt dåd – en olycka vars följder samhället inte hjälper den utsatta/ e i.

Och det är en fin plats, jag har haft tur för jag går i den vilda skogen och får vara med om något så förtrollande som att vandra i högt blåbärsris, fullt av ljuslilarosa blivande blåbär, omgiven av hundratusentals knoppande liljekonvaljer, långt under de höga gamla träden. Ekorrar utför sina akrobatiska konster över mig, de vackra rådjuren betar intill mig, korpen ropar och jag får massor av vitaminer från de ljusgröna syrliga granskotten, medan jag funderar över livet, och tar en paus innan jag går hem och förskräcks igen över bänkdiskmaskinen för tusen kronor.

Den senaste tidens mord på kvinnor har som alla vet skapat en debatt som borde ha förts för evigheter sedan – och som man kan befara kommer vakna till emellanåt utan att något görs av bestående värde, precis som det har sagts i minst trettio år att man NU minsann ska se över de ensamstående mammornas ekonomiska situation i vårt samhälle.

För trettio år sedan vet jag att man talade ordrikt och eldigt om de ensamstående mödrarna och deras ekonomiska utsatthet som måste förbättras, eftersom jag då hade en väninna som just hade skilt sig med två små barn. Den före detta mannen bidrog inte ens med pengar till ett par nya strumpor till barnen och själv arbetade hon inom kultursektorn – en av dem som förskönar samhället med sin konst ni vet – och hade alltså absolut inga ekonomiska marginaler.

Femton år senare var jag själv ensamstående med tonårsbarn och även då hade man insett att de ensamstående mödrarna hade en mycket svår situation i vårt samhälle där alla ska ha samma möjligheter och värde – utan att det hade märkts någon förbättring.

För några år sedan drog me too över världen och den verklighet kvinnor lever i blottlades för alla och envar, allt det som varje kvinna vant sig vid och tänkt ;”Det är bara så här, det finns inget att göra” efter att ha utstått oinbjudna sexuella närmanden och yttranden sedan vi fick bröst. Heureka, världen reste sig emot detta och kunde plötsligt identifiera det som övergrepp och kvinnor kunde se på varandra och ropa ”DU MED?”

Nu vaknar alla ett par år senare och för plötsliga allvarsamma debatter om mäns våld mot kvinnor…. som om det vore något nytt och något isolerat från exempelvis hur man värderar mödrar, ensamstående mödrar, hur man värderar kvinnors arbete, hur man värderar kvinnors hälsa, hur man värderar kvinnors makt över sina egna kroppar? Och knappast borde det ha behövts mördade kvinnor för att slutsatsen skulle kunna dras efter det klarspråkiga Metoo, men si det krävdes det. Det är ändå förbluffande att en tanke sällan tycks leda till en annan!

Men alla tänkande människor välkomnar debatten om våldet mot kvinnor, men FORTFARANDE talar man inte om det kontrollerande våldet, om det psykiska våldet, om det som somliga kallar emotionella våldet. Varför är kunskapen om detta obefintlig? Alla som har utsatts för psykiskt våld ( vilket ofta är det fysiska våldets första fas ) måste känna ett skrik i bröstet när det hela tiden utesluts i dessa allvarliga debatter! Ett skrik!

Det psykiska våldet är svårare än det fysiska. Det psykiska våldet bryter ner människor på ett djupare sätt. Och vanligen har de som utsatts för fysiskt våld förberetts med psykiskt våld. Att tillintetgöra, handlar det om. Att ta makten.

Men det psykiska våldet OSYNLIGGÖRS.

Det psykiska våldet är inte straffbart, inte ens om det används som ett vapen för att komma över andra människors tillgångar. Vid sådana brott – (som det brott jag själv har utsatts för som enbart var möjligt att genomföra genom det utstuderade psykiska våldet utfört av en man som fick makt över mig då jag var i akut sorg efter min pappas plötsliga död ) – anses det inte ens ha funnits ett VAPEN, det anses inte ha funnits ett VÅLD – för att det psykiska våldet inte räknas, det är inte straffbart. Med andra ord är det fullt tillåtet.

Hur är det möjligt i en modern tid? Vi lever i en tid som svämmar över av olika metoder för framgångsrikt tänkande, eller lugnande tänkande, av en stor acceptans för psykisk terapi och hjälp, ett allmänt djupt erkännande av värdet av t. ex kristerapi och idrottspsykologi och hundpsykologi och diverse annat… MEN att räkna in det mänskliga psyket när det handlar om psykiskt våld är fortfarande helt främmande. Hur är det möjligt?

I min förra blogg förklarade jag att jag inte kan få någon ersättning från staten för det rån ( 3, 4 miljoner ) jag utsatts för – för att förövarens vapen inte var fysiskt våld. Det ekonomiska brottet kallas ” förmögenhetsbrott ” alltså väldigt distanserat från psykiskt metodiskt övergrepp och våld mot en människa i syfte att ta ifrån henne allt hon äger. Väldigt långt från att dagligen nöta ner en annans psyke, trötta ut, förvirra med målet att tillintetgöra, krossa offrets förmåga att tänka och agera utifrån sig själv. Det är alltså inte ” våld ” .

Hur är det möjligt att kunskapen är så ringa? Och hur många offer för detta slags brott offras igen av samhället – även om samhället har åtalat och dömt förövaren? Hur många offer som mot alla odds har klarat sig genom det våldet, går under när samhället säger ” du har inte utsatts för våld. Du får ingen ersättning. Ingen hjälp alls faktiskt.”

”Våld mot kvinnor” är ett begrepp som måste innefatta också det psykiska, emotionella, ekonomiska våldet, annars är diskussionerna och ” lösningnarna” fortsatt tama och kommer visa sig verkningslösa i det stora hela.

Man måste tänka ännu längre:

Vad är en kultur som hyllar våld mot kvinnor, vilket är vad vår kultur gör, och tjänar massiva pengar på just exakt det; våldet mot kvinnor? För er som inte har reflekterar över det kan jag tipsa om att titta närmare på storsäljande krim ( skrivna av både kvinnor och män som gör sig själva rika på sitt nedplitade utstuderade våld mot kvinnor) och de oändliga mängderna TV- serier, långfilmer som lockar med kvinnor i skräck, om de ens lever när dramat börjar. Sedan har vi prostitutionen, våldsporren. Den som fortfarande hävdar att kvinnorna gör det för att de vill det, har inte orkat skrapa på ytan – eller saknar empati, vilket ju ungefär 3 % av befolkningen gör, förmodligen fler. ( enligt forskning )

Hur kan man BARA diskutera mäns våld mot kvinnor? Man måste diskutera mansrollen, man måste diskutera vad pojkar lär sig redan från förskolan ( då de oftast lär sig bra saker ), vad de sedan lär sig i skolmiljön, av sina fäder, mödrar, av den kultur som lever i vårt samhälle. Kvinnor har arbetat i generationer för att förändra kvinnorollen till att få bli HELA MÄNNISKOR ( det är en bit kvar som synes ) men när ska MÄN börja driva rätten till att få vara HELA MÄNNISKOR? De var hela människor som små pojkar! Som små hade de alla förutsättningar att bli bra män. Då var de flesta ömsinta, omhändertagande, generösa, kärleksfulla – och älskade sina mödrar ( kvinnor )

När ska blicken riktas mot den kommersiella kultur där kvinnors plågsamma död eller förödande skador är navet som nöjet snurrar kring? På annan industri ställs kravet att den ska ta ansvar för den skada deras produkter åsamkar miljön.

Varför ställer man inte samma krav på underhållningsindustrin? Några procent av intäkterna på filmer / böcker där kvinnor ( om och om igen ) offras som en del av underhållningen bör gå till verksamhet där kvinnor skyddas för detta våld, och till verksamhet som arbetar med MANSROLLEN.

Varför inte? Industri som industri.

Och slutligen; För egen del kan jag inte förstå hur man som författare kan vilja fördjupa sig i att beskriva vidriga mord och övergrepp på kvinnor ( och andra levande varelser ) FÖR ATT tjäna sina pengar? Någonting inom mig reser sig kraftfullt emot tanken. För mig finns det inget som helst beundransvärt i det (ibland) goda liv detta underhållsvåld ger sina upphovspersoner. Men eftersom kulturen hyllar pengar och våld är de förstås både respekterade och beundrade – ja, objekt för andras längtan och drömmar om framgång.

När förövaren, i detta fall ” Sam Paris” som alla kan läsa om i boken ”Ödeläggaren” , inte betalar vad de är dömda till kan man vända sig till Brottsoffermyndigheten för att ansöka om ersättning. Det gjorde jag.

Sam använde sig av psykiskt avancerat våld och även fysiskt våld, manipulationer och hot, för att komma över de pengar han visste fanns förankrade i väggarna till min bostadsrätt mitt i Stockholm. Det psykiska våldet och hans belägring av min tillvaro var hans vapen. Han fick god hjälp av att min pappa plötsligt dog i samma veva som jag annars hade fått ut inkräktaren Sam ur mitt hem. Vi hade ingen kärlekshistoria. Jag hade handlat utifrån medmänsklighet, hederlighet och en känsla av ansvar. Han hade använt sig av sin lille son för att väcka min medkänsla och min starka ansvarskänsla. Han använde sig också av enkla knep som att hålla mig vaken om nätterna och latenta hot som jag inte förstod och jag var ganska utmattad när min pappa plötsligt dog och Sam Paris satte omedelbart klorna i mig.

Detta vet alla som har läst min bok och det är lite tjatigt, men det är en del av förutsättningarna för att han skulle kunna genomföra sitt kallsinniga brott mot mig – det vill säga ruinera mig, för att sedan försöka tysta mig – de flesta offer för psykopater tystnar. Jag anmälde med min familjs hjälp, när det hela äntligen uppdagades ungefär i samma veva som jag övervägde att ta mitt liv som den enda utvägen ur kaoset som han skapat i min tillvaro och inte minst i min förstörda hjärna. Att utmatta sina offers hjärnor är naturligtvis en del av metoden, sådant är psykopatiska människor mästare på.

Medan brotten, det tiofaldiga som jag kallar det, eftersom det handlade om tio överföringar av pengar till hans konto -pågick under tre och ett halvt år pågick förutom det intrikata och hotfulla psykiska våldet ( som man kan läsa om i Ödeläggaren och som jag inte pallar att repetera här, just nu) ett fysiskt våld. Så som ofta är fallet då en individ utsätts för fysiskt våld i en situation där de är fast, t. ex som när en ung människa utsättas för sexuellt övergrepp av en släkting eller dylikt, tycks hjärnan välja att nästan omedelbart förtränga det. Det var likadant med mig. Jag var rädd, jag var utsatt – men stod inte ut med att förstå det – och när han kryddade det hela med lite fysiskt våld översteg det min förmåga. Jag kunde inte ta in det, processa det. Jag var fullt upptagen med att hålla mig samman så att jag kunde klara mig något så när framåt.

Minnet av det fysiska våldet kom efter att jag hade anmält hans brott, men fortfarande inom den tid då man kunde tillföra fakta till förundersökningen. Jag skickade en bild på mina skinkor, som var blodstrimmiga av hans slag, till polisen som utredde ärendet. Han var en väldigt snäll och empatisk person. Jag berättade också att Sam brukade välta omkull mig när jag gick igenom min egen lägenhet, över vardagsrumsgolvet. Jag kunde aldrig veta om det skulle ske, och jag ville inte visa mig rädd. Dessutom måste jag gå fram och tillbaka i min lägenhet! Ibland välte han mig gång på gång, ibland inte på en månad. Plötsligt låg jag under honom på golvet. Han stod över mig och skrattade. En gång stod han över mig med näven knuten och siktade mot mitt ansikte, ifrån hela sin längd. Den gången kröp jag bort.

Många gånger halade han in mig när jag passerade i mitt vardagsrum med öppen planlösning ( alltså även kök ) och tryckte ner mig över sitt knä och slog mig över rumpan med öppen hand. Länge. Han höll fast mig med sin andra armbåge i min rygg, lutade sig tung mot mig och slog med all kraft med den fria handen. Medan han skrattade. En gång tog jag ett kort, för jag själv ville se eftersom det gjorde så ont. Mina skinkor hade nästan spruckit upp i blod, de såg ut som om de vore piskade.

Många gånger kom han bakifrån när jag satt ner och började ” massera” mina axlar. Ibland var det i all ” vänlighet ” även om jag aldrig hade bett om det och aldrig tyckte om det. Jag kunde inte precis protestera. De flesta gånger fortsatte ” massagen” hårdhänt uppför min hals, han klämde till så att jag måste öppna munnen och då tryckte han in fingrarna i min mun, ibland så långt ner att jag klöktes. Jag satt prickstill. Jag visade inga känslor. Jag tänkte det var bäst så. Han skulle inte vinna. De gångerna skrattade han inte. Han gick sin väg utan ett ord, bara en mörk blick över axeln.

När jag började känna mig trygg, då jag förstått att de mina fångade upp mig och fanns för mig – och jag hade anmält, började minnena av dessa övergrepp komma tillbaka. Jag minns en gång jag plötsligt berättade dem för Patric som jag var tillsammans med då. Han blev helt chockad. Och jag utbrast i ett chockat skratt ”Man skulle nästan kunna säga att jag har utsatts för ett övergrepp!” han tittade förstummad på mig. ” Ja! Du HAR definitivt utsatts för ett övergrepp! Inte bara ett!”

Själv hade jag inte hunnit med att fatta det. Det tog ganska lång tid. Hjärnan kan bara ta en liten liten bit i taget.

Jag anmälde detta till min kriminalare. Han sa att det inte var intressant för detta ärende. Hur kan det inte vara det, det var ju ett av hans vapen för att montera ner mig, skrämma mig och få mig att göra som han ville?

Nej, det är ett civilmål, sa min polis. Det är i så fall en annan anmälan, separerad från denna.

Polisen ville ha kopior på mina 23 dagböcker där jag hade skrivit en del om vad som pågick. Jag skrev, men jag skrev för att försöka minnas allt han hade sagt så att jag skulle slippa drabbas av så stor oro och ångest oavbrutet, och för att orientera mig. Jag trodde det var jag som uppfattade allt fel och som var full av brister. Det är så de jobbar. I min skörhet efter många sömnlösa nätter ( slutligen flera år ) och min pappas död var jag inte längre så kaxig som jag hade varit den första tiden vi lärde känna varandra. Han kände hur han började besegra mig. Han skulle slutligen vinna. Men nu var jag hos polisen och förundersökningen hade börjat dagen efter anmälan, en åklagare var inkopplad.

Polisen sa ” men vi vill bara ha de delar där du skriver om vad han säger att pengarna ska gå till. Det är bara det som är intressant för målet. ”

”Men det psykiska våldet då? Allt han gjorde, hotade, och skrämde och förvirrade mig med? Det som var hans vapen för att komma åt allt?”

”Nej, det är inte intressant”, svarade polisen. ” hoppa över det.”

Men varför? Jo, för psykiskt våld är inte straffbart i Sverige.

I mitt ärende var det bara en sak som var straffbar och det var att han hade sagt att de pengar han fick mig att låna ut skulle gå till andra saker än vad de bevisligen hade gjort. Jag trodde de skulle gå till att bygga upp ett liv för honom och hans utsatta lilla pojke. Och jag trodde att han var driven av viljan att förbättra världen, en man som själv kom från djupt fattiga och rasistiska förhållanden. Så var det inte. De gick till att finansiera en kort tid av flärd och lyx i hans futtiga liv, istället. Ingenting till pojken, ens.

Hans vapen var alltså inte något man tog upp i målet.

När vi kom till Tingsrätten hade jag min historia glasklar. Själv hade han glömt det mesta eftersom han alltid ljög. Det kan vara svårt att hålla reda på lögner i flera år. Jag hade skrivit ner så mycket att jag däremot visste. Det var min styrka.

Åklagaren hade dock förstått något utöver det rent juridiska och sa i sin slutplädering att det som hänt mig var en ” normalisering” . Jag utstötte en snyftning när jag hörde henne säga det. Hon förstod mycket mer än lagen. Så är det förstås ofta. Men det var skönt att höra där på plats i Tingsrätten. Två av nämndemännen ville ge honom ett halvår till i fängelse just på grund av detta, men inte rådmannen och den tredje nämndemannen.

Han fick tre års fängelse och dömdes att betala tillbaka allt med ränta. Jag fick också ett futtigt skadestånd för den enda månad jag hade varit sjukskriven i samband med anmälan, på niotusen kronor.

Självklart har jag inte fått ett öre. Kronofogden kunde inte utmäta något. Naturligtvis, han hade ju gjort slut på alla pengarna och sålt allt han hade och dessutom rymt landet eftersom han inte blev häktad, trots att han dömdes till tre års fängelse. Istället överklagade han domen och fick mer än ett år på sig innan det skulle komma upp i Hovrätten och under den tiden flydde han till Sri Lanka.

Och jag då?

Jag fick min upprättelse med tingsrätten, de två timmar och en kvart jag oavbruten talade där. Och jag fick min absoluta upprättelse då domen föll.

Men hur ska jag klara mig? Jag är författare, jag har ingen månadslön, inget arbete att återgå till.

Många tror att jag har fått något slags ersättning för det som togs ifrån mig. Det var 3, 4 miljoner kronor som med räntan han ska betala idag är 6 miljoner kronor.

Nej, det har jag inte fått. Jag har inte heller fått någon information om något. Men till slut tog jag, när jag orkade ta tag i det, reda på det själv.

När den kriminelle inte betalar vad den är skyldig ( hur ofta händer det?) och den är dömd att betala skadestånd och ersätta allt så kan man vända sig till Brottsoffermyndigheten och ansöka om ersättning från staten.

Det gjorde jag i oktober 2020.

För ett par månader sedan fick jag svar. Jag fick avslag på min ansökan. Men jag fick de niotusen som Sam skulle ha betalat mig i skadestånd. Varför fick jag inte mer skadestånd, kan man för övrigt fråga sig?

Svar: Psykiskt våld räknas inte. Sveda och värk och bortfallen inkomst på grund av det räknas. Sveda och värk kan man få av fysiskt våld. Men inte av psyksikt, inte ens om det pågår i flera år. Jo, man kan få alla sorters fysiska besvär men de kan inte kopplas till det psykiska våldet.

Alltså återstod bara den månad jag var sjukskriven och det var en chansning sa min advokat. Men det gick igenom. Niotusen kronor.

Jag hade inte räknat med att staten skulle ersätta mig hela summan Sam Paris rånat mig på ( nej, det räknas inte som rån när det inte är fysiskt våld, förresten) men om jag bara hade fått 10 % hade det varit en bra hjälp för mig.

Men jag fick ingenting eftersom det jag har utsatts för, med resultatet att jag blev hemlös och har förlorat ett stort antal års arbete och gått i terapi i sju år och i perioder måste äta både sömntabletter och antidepressivt, kallas ” förmögenhetsbrott”. Det finns ju enligt domen inget våld inblandat.

Så här står det i Brottsoffermyndighetens beslut angående mitt ärende:

”Brottsskadeersättning för ren förmögenhetsskada lämnas bara i undantagsfall. ERsättning lämnas om gärningsmannen vid tiden för brottet var intagen, på rymmen eller på permission från kriminalvårdsanstalt, från vissa statliga behandlingshem eller var häktad. DEssutom ska det finnas särskilda skäl, t. ex att brottet har begåtts mot arbetsgivare, fosterföräldrar,övervakare eller andra som står i liknande förhållande till gärningspersonen. i vissa ömmande situationer kan ersättning betalas trots att gärningspersonen inte tillhör någon av de nämnda kategorierna ( paragraf 6 – 8 brottsskadelagen) N. N ( jag som har skyddade uppgifter) kan därför inte få någon ersättning.

Kränkning.

För att ersättning för kränkning ska kunna lämnas krävs att den brottsliga handlingen har inneburit allvarlig kränkning av den skadelidandes personliga intergritet. HD har fastslagit att även om bedrägeribrott präglas av viss förslagenhet krävs att gärningen innefattar ett angrepp på målsägandes person, frihet, frid eller är för att ersättning ska kunna utgå ( NJA 2019. s 607)

Det brott som N. N har varit utsatt för anses enligt praxis i sig inte innebära en sådan allvarlig kränkning av den personliga integriteten att ersättning kan lämnas. Det har inte heller framkommit att den nu aktuella gärningen innefattat ett sådant angrepp mot N. N:s person, frihet, frid eller ära att ersättning för kränkning ska utgå. N. N kan därför inte få någon ersättning för kränkning.”

Och varför alltså?

Jo, för att det fysiska våldet inte ansågs intressant i ärendet och det dominerande psykiska våldet helt enkelt inte RÄKNAS SOM VÅLD I SVERIGES RIKES LAG. Brottsoffermyndighetens beslut tas utifrån domen. Inget våld är nämnt i domen.

Så… samhället har kostat på en utredning som pågick under flera år, åklagare, advokater och en advokat till Sam, plus förhandlingar i tingsrätt och i hovrätt ( där han uteblev med hjälp av ett fax från Sri Lanka om att han hade turistdiarré och inte kunde flyga)

Han fick tre års fängelse men kunde fri lämna landet så länge domen inte vunnit laga kraft – vilket den inte gjorde eftersom han hade överklagat till Hovrätten.

Jag får ingen ersättning. Jag tänker ; hur många brottsoffer som jag finns det, som blivit plundrade av brottslingar, hemlösa och fått vår tillvaro förstörd – av en psykopat vars främsta metod är det psykiska våldet? hur är det meningen att vi ska klara oss? Vad kostar det att oskyldiga väl fungerande samhällsmedborgare inte fåt ekonomisk hjälp efter brott av detta slag, utan faktiskt – faktiskt! – löper stor risk att hamna på gatan? Oavsett, de belastar sjukvården år efter år. Vi.

Vi tror att alla människor tas om hand här. Man tror att offer för brottslighet tas om hand av samhället.

Det gäller absolut inte offer för psykiskt våld.

i GB har man kommit längre och nyligen instiftat en lag mot psykiskt våld och när det psykiska våldet är ett led i att komma åt någon annans egendom eller pengar är straffet ytterligare skarpare.

Här ligger vi så långt efter att man , som etablerad och framgångsrik författare, kallas idiot i dagstidningarnas kritik av boken för att man har varit utsatt fö psykiskt våld.

Men nej, kära vänner som tar för givet att samhället har stöttat och hjälpt mig – jag förstår att det är väldigt många som tror att det finns medel att få från brottsoffermyndigheten – Nej, så är det inte.

Själv gick jag ur kyrkan på min artonårsdag, men kärleksbudskapet har jag alltid följt, eftersom jag tycker att det är en grundläggande hållning som människor bör ha sinsemellan.

Denna hållning var mig inte till gagn när ödeläggaren tjatade sig in i mitt liv, via Allhelgonakyrkan, Katarina församling, Stockholm. Efter att ha drabbats av hur utsatt han och hans sexåriga barn var – efter många timmars lyssnande till hans förtvivlan – öppnade jag mitt hem för dem över sommaren. Ni som har läst boken vet vart det ledde. Det vet de flesta utan att ha läst boken idag, verkar det som.

Det var empatin, ansvaret för den andre, i detta fall en far och ett barn – grundansvaret för den andre som jag anser att vi alla har för varandra, som talade i mig. Medmänsklighet kallas det, en nödvändig byggsten i alla fungerande samhällen. Men om han hade varit en person jag hade mött i ett annat sammanhang hade medkänslan inte räckt. Jag litade på honom för att han var knuten till Allhelgonakyrkan, som ingår i Katarina församling. Det faktum att han sedan fem år tillbaka, då jag mötte honom, var aktivt knuten dit var helt avgörande. Han hade stått vid altaret iklädd kåpa och hållit kalken vid de populära högmässor som den populära kyrkoherden Olle Carlsson höll, åtskilliga gånger. Han hade regelbunden verksamhet i kyrkan, med sin kör och han höll många konserter. Han rörde sig också med förkärlek i kyrkans café där alla möjliga människor samlades, där han var ansedd och uppskattad, en man som spred glädje, visdom och tröst. Jag har själv sett Olle Carlsson dunka honom i ryggen, som om de vore bästa vänner, och hört kyrkoherden kasta uppskattande ord till honom. Detta hade jag på näthinnan när jag slutligen bestämde mig för att låta honom och barnet bo i min tomma våning över sommaren, de olika episoder då jag hade sett Olle Carlsson och Sam i ömsesidigt ryggdunkande. Sam verkade sannerligen vara en uppskattad person vid kyrkan och han hade fri tillgång till alla rum som om han helt och hållet hörde hemma där. Andra gången jag hade mött honom bjöd han in mig på ett av kyrkans samtalsrum, mitt framför flera präster, eftersom han rörde sig i kyrkan som om han hörde dit. Det gjorde han också. Han bjöds in vid julmiddagar, sammankomster och möten.

Men jag råkar veta att dåvarande man in charge, kyrkoherde Olle Carlsson, begrep att Sam inte var pålitlig. Jag råkar veta att han ringde upp en person i Sams kör- långt innan jag kom in i kören – för att han undrade om personen i fråga ” for illa av Sam ” eftersom han misstänkte att Sam var borderline. Eftersom personen i fråga var mycket involverad i att hjälpa Sam som han/ hon tyckte synd om – vilket ju var Sams metod – förnekade personen att hon / han for illa.

Men misstanken att Sam var borderline och eventuellt utsatte sina körmedlemmar och andra för något illa kan inte ha kommit från ingenstans. Ändå lät kyrkoherde Olle Carlsson Sam hållas. Han fortsatte sin verksamhet vid kyrkan många år till. När jag kom med i kören hade han haft kör i fem år och under fem år efter det fortsatte han sin verksamhet i kyrkan.

Alla berörda vet vad som hände mig. Och många läsare och andra tar för givet att svenska kyrkan eller församlingen har tagit kontakt med mig, för att beklaga det som har hänt. Trots allt var det svenska kyrkan som gav ödeläggaren Sam ”credibility” ett ord som Sam själv älskade. Enligt en person närstående den dåvarande kyrkoherde Carlsson visste han att Sam måste hållas kort och gjorde det; ”höll honom kort”. Vad jag vet om kyrkoherdens ansvar är det att skydda sin församling. Men han lät Sam fortsätta sin verksamhet och lät honom stå vid altaret, som en kyrkans representant iklädd kåpa, och hålla i kalken- Jesu blod. Med insikt om Sams gränslöshet är det inte att hålla honom kort. Det är inte att skydda församlingen. Men Sam skänkte en viss cool air till prästerna, till själva kyrkan och till högmässorna. Det kanske gav kyrkoherden ett par plus i kanten, rent ytligt sett, något som gagnade honom själv. Vem vet?

Jag, liksom de flesta andra, trodde att någon representant från Svenska kyrkan eller åtminstone Katarina Församling skulle ta kontakt med mig, kanske till och med fråga hur de kunde hjälpa mig. Inte ett ljud. Inte ett ljud från någon överhuvudtaget. En av Sams körmedlemmar är numera gift med Olle Carlsson och vet allt eftersom jag berättade om allt redan när jag hade anmält och berättade att jag skulle skriva boken – för andra människors skull. Vad Sam hade gjort upprörde henne så att hon mådde mycket illa. Då. Sedan kom boken. Men ingen representant från kyrkan har hört av sig. Herr Carlsson är inte längre aktiv där men är vad jag vet ändå en riktig människa. Han hade ansvaret då, men även om det numera är andra som har det så handlar det om att representera församlingen, och Svenska kyrkan. Tystnad. Det förvånar de flesta, men inte längre mig. Sådan är den stora fegheten. Det gagnar inte Svenska kyrkan, kan vi enas om, att dess representanter är flata och ryggradslösa.

Jag fick tipset av vänner att ta kontakt med Katarina församling för att be om ekonomiskt bistånd.

I oktober skrev jag följande:

Mitt namn är C. H. Jag är författare och dramatiker och har skrivit boken Ödeläggaren som börjar i Allhelgonakyrkan där jag mötte mannen som ödelade mitt liv genom psykiskt och fysiskt våld, ruinerade mig och gjorde mig hemlös- känd som Sam Paris. Han hade kör i kyrkan under tio år. Nu vill jag söka bistånd ur era fonder, för att klara hyran några månader framåt och för att kunna köpa julklappar. Hur ska jag då gå tillväga? C. H

Efter två dagar kom ett svar:

Hej och tack för ditt mail! Du är välkommen att söka fondmedel om du bor och är skriven i Katarina Församling. GUDS FRID!

från en diakonitjänsteman.

Denna diakonitjänsteman hade sedan frågat en gemensam bekant om hon känner mig, eftersom vi båda hade gått i Sams kör. Och vår gemensamma bekant visste om denna korta brevväxling och tyckte att kyrkans svar på mitt brev var skitdåligt. Diakonitjänstemannen hade undrat hur hon annars skulle ha svarat? Vår gemensamma bekant påpekade ”Men hon bor ju inte i Katarina församling längre på grund av hans brott mot henne och ni kan inte hjälpa henne för att hon inte bor i församlingen – på grund av hans dåd?” Diakonitjänstemannen knyckte på nacken och gick. Jag förstår att det inte är en enskild diakonitjänsteman som ska stå till svars för kyrkans flathet, men mitt brev till församlingen gav en öppning, en början på en kommunikation om de hade varit mottagliga för det. Det är de uppenbarligen inte. De känner inget ansvar.

Min bekant sa något som ;” Och det enda du har gjort är att ha följt kärleksbudskapet. Men det är alltså så här Katarina församling och Svenska Kyrkan praktiserar kärleksbudskapet!”

Ja, jag fortsätter bara häpna över hur vanlig skenheligheten är också bland människor som ger andra människor välsignelser och nattvarder och tröst , samlar in kollekt för behjärtansvärda ändamål, begraver deras döda och döper deras barn och viger dem i kärlek. Präster borde ha en pågående kritisk självsanering och reflektion – inte som en ytlig sysselsättning för att skriva mediokra dagsverser att kränga för allmänheten, medan de sitter och myser i sina stora prästbostäder och åker utomlands på andliga retreater för skattepengar, utan för att bevara sin värdighet, bära sitt kall och vara förebilder i mod, heder, ansvar och i att till exempel kunna praktisera kärleksbudskapet.

God Jul på er alla!

Hej hopp mina vänner.

Många är väldigt upprörda vad det gäller de stora beloppen pengar Sam Ödeläggare tog ifrån mig. Det var för mig livsavgörande summor, och jag tänker inte förklara förloppet igen – läs boken och psykologin – men jag har kommit underfund med en mycket viktig sak i samband med den tragiska följden pengarna fått i mitt enskilda liv.

För hur hade det varit för mig , som offer för det brutala psykiska våldet och en del mildare fysiskt, om jag inte hade kunnat få förövaren åtalad?

Visserligen är det onekligen så att förlusten av mitt hem och mina besparingar, särskilt mot bakgrund av min frilansande verksamhet inom det minst lukrativa av allt; kulturen, är en katastrof som jag måste förhålla mig till så länge jag nu orkar leva i spåren av hans dåd. Visst. Men det värsta är inte det. Det värsta var det psykiska våldet och vad det gjorde med mig. Det obegripliga som är så svårt – ja, omöjligt att förklara – så omöjligt att vi som har varit utsatta för psykopater alla VET att det inte GÅR att förklara för andra, medan VI omedelbart känner att den som också varit utsatt FÖRSTÅR och det behöver inte ordas mer om det. Det GÅR itne att orda om det och det VET alla som varit utsatta men vi försöker förklara för andra och då måste man ta till ord. DET är det värsta. Det psykiska våldet och vad det gjorde mot mig, mot mitt liv, mitt dagliga liv, min tillvaro ut i alla kanter, ner i alla djup och in i varje vrå.

Det är vad alla som har utsatts för psykopater har att hantera. Plus de ekonomiska följderna i mitt fall – och i många andras fall, men det är långt ifrån alltid pengar är inblandade.

Men HUR hade jag klarat mig om jag inte hade kunnat få honom åtalad för det brott han gjort mot mig, och få honom dömd? Mångdubbelt, mångdubbelt sämre.

Och det ENDA skälet till att jag kunde få honom åtalad och dömd är just pengarna. Mängden pengar bestämmer också rubriceringen av brottet som GROVT. Han dömdes till tre års fängelse. Inte ett halvår, eller samhällstjänst, eller två år. TRE år.

Han blev naturligtivs inte alls dömd för sin metod, för sin systematiska och intelligenta nedbrytning, inte alls – utan bara för att han sagt att pengarna skulle gå till något som det inte gjorde och för att han uppenbarligen aldrig hade för avsikt att betala tillbaka något. INTE alls för den ödeläggelse han skapade i mitt inre- som var hans vapen. Och det är ens inre man har att leva med, det är ens inre som bestämmer hur man klarar sig, om man kan förmå uppamma kraft och glädje, samhörighet och riktning igen.

Han blev naturligtvis också dömd att betala tillbaka allt med ränta – både till mig och den andre målsäganden – men vi kommer inte se röken av det, eftersom han inte hade några tillgångar. Det finns länder, som Norge enligt vad jag har hört, där staten går in och ersätter brottsoffer och sedan är den skyldige istället skyldig staten som är mäktigare än en individ, redan utsatt. Någon sa till mig att om vi hade haft det systemet i Sverige hade statsfinanserna dammsugits snabbt och ekonomin kollapsat. Massor av människor, utsatta för brott, får aldrig ett öre i ersättning, får aldrig skadestånd. Men jag tror att samhället förlorar i längden på att inte åtminstone till viss del ersätta offren och sedan utkräva pengarna från förövarna. Hela rättsprocessen kostar, men sedan lämnas offren vind för våg, och många kommer aldrig på fötter, får ingen hjälp att ta sig tillbaka : och vad kostar DET? Vad kostar det i reda pengar och i lidande?

Det är bittert, men ändå… om han INTE hade rånat mig hade jag aldrig kunnat få rätt i domstol, aldrig ens kunnat få honom åtalad.

Jag kan säga en sak; då hade jag gått under! Kanske inte genast, men långsamt.

Nu kunde något slags balans uppnås. Samhället stod på min sida och dömde honom. Det är stort, i relation till hur han betedde sig mot mig i mitt hem då jag var utlämnad och utsatt och han var mäktigare än jag egentligen någonsin förstod. DOMEN påbörjade min läkning, min känsla av att jag är stark, min känsla av att jag är värdig för jag fick rätt! Dessutom, om han inte hade blivit dömd hade jag aldrig skrivit boken. Inte förrän domen vann laga kraft visste jag att jag var fri att skriva den.

Och den har gjort nytta för många andra, redan. Och den kommer fortsätta göra nytta. Och att den gör nytta för andra – läker mig. Förutom att det var i viss mån- eventuellt – läkande att skriva den, fast det är jag inte säker på – det är mest något andra påstår. Nej, det hjälpte inte mig att skriva boken, det hjälpte mig att se att den behövdes.

Alltså var det bra, just i detta fallet, att han rånade mig med sina osynliga outhärdliga vapen. Men det är en fruktansvärd tanke, att för majoriteten som är utsatta för en människa med psykopatiska drag är det inte möjligt att få ett åtal väckt och att ingen någonsin lyssnar på dem, särskilt när jag nu vet in i märgen hur omöjligt det är att verkligen, verkligen förklara för andra vad som har hänt. Tanken på att vara fast i det, är outhärdlig och jag har STOR respekt för alla de offer som finns där ute, som överlevt, som fortsätter att hävda livets kraft. Jag önskar ur djupet av mitt hjärta att deras nära bemöter dem med kärlek, stillsam förståelse och respekt för den djävulusiska strid – inte sällan också med fysiskt våld – som de har utstått.

Ibland stöter jag på ordet priestine. Tror inte det stavas så, men man tänker i alla fall på en priest. Det brukade Sam ödeläggare fascinerad säga till mig att jag var. ” Brukade” är att ta i, men han sa det vid några tillfällen och jag blev så förvånad varje gång, inte minst av det häpet uppskattande, lite ömma uttryck han hade när han sa det. Vadå, sa jag, det är jag inte alls. Jag har massor av erfarenhet av livet och har slagits en hel del och är inte alls så vän som man kan tro.

Det betyder ” oförstörd ”. Nu efteråt tycker jag att det finns något alldeles särskilt i just detta, att den person som är i full färd med att tömma ens liv på möjligheter och vet att han riskerar min trygghet så pass att jag kan bli hemlös, med en uppskattande, ömsint, fascinerad min säger just det ” You are so priestine!”

Det är sådant man måste skratta åt i efterhand, när man sitter med facit. Facit har man inte under tiden, som ni kanske förstår. Det retade mig på något sätt att han trodde att jag var så oförstörd, men han hade rätt i den meningen att jag aldrig hade hanterat en psykopat förut. Och det är inga lätta grejer eftersom de kamouflerar sig så bra. Ja, på det sättet var jag oförstörd men han visste att han just i ögonblicket var i färd med att förändra det.

En sak som jag har fått veta av människor inom psykvården och rättsväsendet efteråt är att det verkar som om många så kallade starka kvinnor faller offer för psykopatiska män. Psykopatiska människor dras till starka människor överlag eftersom det finns mer att vinna där, men jag har kommit på ett annat förfärligt skäl till varför ” starka kvinnor” drabbas av psykopater!

Något som för mig var viktigt och intressant och fullkomligt annorlunda med Sam var att han inte hade några svårigheter att ge mig cred för mina framgångar, för min intelligens, min begåvning och dessutom för hur jag hade hanterat moderskap, skilsmässa och sjukdom, alla dessa livets utmaningar som har en rad för blotta ögat osynliga men icke desto mindre fullständigt avgörande underavdelningar i form av olika utmaningar av ansvar och etik och helhetstänkande. Det var inte så att han aktivt hyllade mig och prisade mig med blomsterkransar eller överdrivna komplimanger – inte – men han bekräftade att sådant jag hade gjort för att klara tillvaron så bra som möjligt för alla kring mig inblandade inklusive mig själv – var BRA GJORT. Han förminskade det inte. Han reflekterade över det och gav utan minsta dramatik eller snålhet helt normal bekräftelse på att jag hade lyckats bra i den tysta kamp som det ofta är att vara ensamstående mamma och yrkesarbetande och människa- men alltid i första hand, för att det är ständigt akut mamma, i ett sammanhang där alla är beroende av varandra emotionellt. Han bekräftade sådant som ingen annan man hade kunnat kommentera som bra gjort, eller ens sett att det hade inträffat. Men som andra arbetande mödrar och särskilt ensamstående, vet och som de utan åthävor enkelt bekräftar eftersom de har det likadant.

Men det finns ofta , så som jag och mina väninnor erfar det i alla fall, en viss njugghet, en snålhet hos män som inte tillåter dem att ge kvinnor / mödrar den cred de ska ha, fast de själva kräver cred och uppskattning och bekräftelse för vad de gör. Något som kvinnor också ofta ger, automatiskt, precis som vi visar barnen uppskattning för att vi vet att det får dem att växa bra. Det spelar ingen roll vem mannen är, det kan gälla den före detta maken, pappan till barnen men det kan också gälla bröder , fäder eller manliga vänner och släktingar. Män, i allmänhet verkar ha svårt att tillstå att vissa avgörande ting har kvinnorna/ mödrarna tvingats ta ansvar för endast på grund av att männen inte har gjort det – och om kvinnorna/ mödrarna inte hade gjort detta i det tysta hade saker kunnat gå illa, kanske riktigt illa, kanske så illa att barnen hade havererat eller kommit ut på farligt vatten, eller vad det nu kan vara… mannen hade kanske inte fått sin karriär är väl ett vanligt och tydligt och konkret exempel i sammanhanget. Kvinnorna kan i många år i sitt inre ropa om att få den bekräftelsen från just de som borde ge den, som borde se sammanhanget, som borde se vad de själva har vunnit på hennes helhetstänkande och ansvarstagande och trixande med sin vilja, sina behov och villkor och förmåga, styrka och uthållighet och lojalitet. Säg att det var bra gjort, säg att du såg vad jag gjorde för att hålla alla flytande, för att skona barnen, för att skona föräldrar, för att skona dig, för att hjälpa alla att klara sig så bra som möjligt – något som mödrar i allmänhet lär sig att göra när deras barn är alldeles nya och inte skulle överleva utan en annan människas omsorg. Denna djupt förändrande erfarenhet är tyvärr inte så planterad ens i de unga pappornas inre, ens idag. Bland annat sådana saker kunde Sam lätt förstå. Han förstod det utan att jag sa något särskilt, han hade reflekterat över mitt liv och de utmaningar jag hade haft och mina villkor alldeles på egen hand och förklarade för mig vad han hade förstått och det var så mycket mer än vad andra män i mitt liv hade begripit eller ens tänkt på. Och det var skönt. Och gjorde att jag tänkte; vilken ovanlig man, och så stark han är i sig själv som kan ge detta som så få män kan ge på ett så självklart sätt, men som konstigt nog alla kvinnor i alla åldrar ser och begriper. Denna bekräftelse av att han som man förstod min styrka och framförallt den kamp som tvingat fram styrkan gav mig en känsla av tillit. Han hade sett. Och han kunde säga det.

Men det var inte svårt för honom att ge mig cred eftersom han inte hade någon värdighet att förlora. Psykopater säger ju det som de förstår att den som de har framför sig skulle vilja prata om, behöver höra. De speglar den andre, och det krävs ingen märkvärdig intelligens för att göra det och vad det framförallt inte krävs är en sann och uppriktig känsla. Vad spelade det för roll vad han sa? Allt han sa var ju bara redskap för att vinna mitt förtroende och inget han sa riskerade hans självsyn. Men jag tror att i detta, ganska bagatellartade, finns en av många nycklar till att ” starka kvinnor” , trots vanan att klara sig på egen hand och vara självgående och skeptiska och följa sin egen riktning kan ” falla för psykopater”. Känna respekt för dem, tillit och äntligen någon som fattar! Dessa män kan säga sådant som vanliga män inte klarar av att få över sina läppar ! De kan beundra dig för vad som är relevant, utan att vara överdrivna – alltid bottnade i intelligens och smarta diskussioner och ömsesidighet – för vad du gör, vad du har åstadkommit, hur du har ”conduct your life”, hur bra du har lyckats förvalta ditt pund trots att du samtidigt har tagit den största delen av det emotionella ansvaret (och praktiska ) för barn och familj, något som inte sträcker sig över ett halvår utan över flera decennier.

Så, vänligen ; ni vanliga män, var snälla och ge era kvinnor cred men ta också mer emotionellt och praktiskt ansvar för helheten, så att inte era starka, strålande kvinnor en dag sitter framför en psykopat som bekräftar allt det som ni var för snåla att göra, för att ni inte ville låtsas om deras storhet och ert slapphet. Överhuvudtaget har jag lärt mig just detta; (men det lärde jag mig ungefär när jag var tjugo men man kan säga att kunskapen sedan har fördjupats) GE VARANDRA MER POSITIV BEKRÄFTELSE för höge farao. Det gäller i alla slags relationer. VÅGA bjuda på det, det förminskar inte ert eget värde. Våga se att någon har gjort något jättebra, utmärkt, eller fint som ni själva inte ens är i närheten av att kunna och därför känner ett uns avundsjuka. Svinga er över det. Det gäller i synnerhet fäder i förhållande till sina barn ( särskilt deras söner) och det gäller män i relationer med kvinnor. Det gäller hela tiden och alla, men mena vad ni säger.

Jag tänker i alla fall på om detta med STARKA KVINNOR och psykopater kan ha med det här att göra i VISS mån. Så många som jag har mött, särskilt med koppling till rättsväsendet och till vård som har sagt detta; ”… och hon är också en STARK kvinna!” och ”det är ALLTID STARKA KVINNOR….!

Konklusion: psykopater med en dold agenda har inga svårigheter med att bekräfta starka kvinnors styrka. De menar det ändå inte. Men de starka kvinnorna blir förbluffade av att ha att göra med en man som är så mogen i sitt inre – och stark – att han kan erkänna hennes styrka. Det gör honom unik.

Det här är bara postSamreflektioner, knappt ens påståenden, men REFLEKTIONER, som kan ha ett visst värde. Och eftersom allt är förändrat på min hemsida kan jag inte infoga ” LÄS MER” taggen och inte heller förhandsgranska det så jag slår till och publicerar rakt av.

Adjöken.

Nu har min bok Ödeläggaren varit ute i tre och en halv månad. Den försvann inte, poff, som om den aldrig hade funnits, så som sker med de flesta böcker. Det var min skräck. I så fall hade allt mödosamt arbete – förutom åren av ödeläggelse – varit helt förgäves. Meningen var med boken att nå andra med berättelsen, eftersom det som hänt är en del av den mänskliga erfarenheten. Men vi vet inte mycket om den typen av mänsklig ondska som berättelsen representerar, trots att det pågår och sker om och om igen, hela tiden. Förklaringen är enkel; offren – som jag själv – blir så förstörda inifrån att de inte ens kan förklara för sig själva hur det gick till.

Tusen röster har hört av sig till mig. I själva verket fler. Jag har läst allt, lyssnat på allt. Det är omskakande och turbulent på många sätt. Jag har fått ta del av mycket sorg. Vi gråter alla i de ögonblick vi känner igen oss, känner att någon fattar, verkligen in i märgen fattar.

Men det är faktiskt också uppslitande att få så mycket kärleksfulla ord som jag har fått i bokens kölvatten – från mina läsare. Det är uppslitande för att jag med deras ord förstår hur illa ute jag har varit. Och det är turbulent att få ta emot främmande människors välgångsönskningar, så ömsint och angeläget förmedlade. De når mig rakt in i hjärtat. Många gånger har tårar runnit ner över mina kinder medan jag läst. Tack.

Tänk vad vi människor är värda för varandra. Medmänskligheten. Vilka under den kan göra!

Jag har förutom att jag har berikats med så mycket medmänsklig värme och tillgivenhet, fått ta del av ett väldigt stort antal berättelser om andra människors erfarenheter. Tänk, om alla de omkring er visste hur starka ni har varit. Om de förstod att ni är hjältinnor och hjältar som envist fortsatt leva och finna ljus och kraft och glädje, fast någon har gjort er så illa, lömskt och målmedvetet brutit sönder några av de viktigaste pelarna i människovarandet, i jaget som är en del av alltet. Alla som har hört av sig till mig med erfarenheter av psykopatiskt övergrepp, önskar att vi talade öppet om detta. Det är bra att det nu börjar ske. Ingen tror att man själv ska råka ut för det. Bara det som har lite mer kunskap anar att det faktiskt är möjligt att även jag, som är på fast mark och vet vem jag är, bit för bit utan att jag till en början förstår vad som sker, kan snärjas och tappa bort allt det viktigaste i mitt liv. Om vi talar öppet om det står fler rustade, och försöker kanske inte vara stark och klara av det på egen hand – som jag – medan man blir alltmer utmattad och förledd. Många som har hört av sig till mig har varit med om mycket värre saker än jag, för ofta, väldigt ofta handlar det om en kvinna/ man som man har varit kär i, älskat. Så var det inte för mig – om det hade varit så hade jag inte haft styrkan att skriva boken.

Breven och kommentarerna fortsätter med oförminskad kraft att droppa in. Kanske hälften av dem är från personer med erfarenhet av psykopatiskt våld men resten är läsare utan erfarenheten. Jag måste säga att det verkligen gläder mig att också de hör av sig. Det kan inte hjälpas att jag blir oerhört glad och känner mig stolt – som författare – att de beskriver att de inte har kunnat sluta läsa! De har läst långt in på småtimmarna fast de bara hade tänkt att läsa ett kapitel, men ett kapitel till blir ett till och snart är det morgon. De har berättat att de har glömt att äta, knappt hunnit gå och kissa, att deras närstående undrat vad som står på för de vill absolut inte bli störda – bara läsa eller lyssna vidare! En kvinna upptäckte att hon stod i duschen med hörlurarna på – hon var så inne i boken att hon glömt att ta av sig dem och när hon upptäckte det kunde hon ändå inte sluta lyssna utan riskerade dem!

Det var väldigt svårt att komma underfund med vilken form jag skulle berätta det hela i. Jag hade kunnat göra det mer analytiskt och varvat dået med nuet för att säkerställa att alla begriper att jag har förstått mer än vad det verkar! Men jag ville inte göra så. Det hade blivit tråkigt och jag hade inte kunnat förmedla den skräck man känner när man är utsatt och hur livet och världen krymper. Denna fasansfulla krypande ångest, och växande osäkerhet på allt, inte minst den egna logiken och perceptionen. Det är viktigt att förstå hur nedbrytningsprocessen upplevs, hur desorienterad man blir, hur svårt det är att tänka klart, och hålla fast vid det. Inte minst om man också är rädd i den fysiska personens närhet. När man inte har varit med om något sådant, och som tur är har de flesta av oss inte varit det, verkar det så konstigt att man inte bara går sin väg, inte bara ryter till! Det var hemskt svårt att beskriva det hela och jag har inte heller riktigt lyckats med att beskriva hur alla dessa sunda gränser och reaktioner suddas ut. Jag förstår att jag borde ha tryckt mer på det faktum att jag aldrig fick sova. Inte en enda natt sov jag en hel natt från det att han flyttade ( tillfälligt ) in. Och tydligen är det väldigt vanligt, en väl beprövad metod för att driva en person in i något de aldrig hade accepterat under normala omständigheter. Jag valde att skriva det hela kronologiskt, så som det utspelade sig och göra mig så ovetande som man är när man inte anar att man är ett redskap i någon annans gränslösa fullkomligt hänsynslösa plan. Läsaren vet redan av titeln och får helt enkelt bevittna hur offret går i fälla efter fälla. Nu är jag glad, ja det är jag, att jag har lyckats beskriva det så att man har dragits in i det och börjat bita på naglarna. Allt detta material, allt jag visste och allt jag måste välja ifrån och välja bort eller ta med…. det var som ett oöverstigligt berg och det gjorde mig så frustrerad för jag visste att jag måste skriva boken – men hur? Ja, jag blir verkligen glad när jag får höra att läsare har uppslukats av denna tunga, tjocka bok. Det var sannerligen en del av den djävulusiska utmaningen och ungefär varje dag undrade jag varför ända in i helvete jag pinade mig med detta men då påminde jag mig om att materialet är ganska unikt – och att det nog var en mening med att han skulle råka ut för just mig! Jag inte bara stoppade honom, hans dåd kan göra nytta för andra i bokform. Mwuahahaa!

Nu får jag till och med höra att man läser den två gånger! Och många har sagt mig att de önskar att alla unga människor läste den, som en del av den upplysningsskatt som man bör få på vägen, om det mänskliga livets alla dimensioner. Det önskar jag också, för ju mer man har med sig desto lättare kan man navigera och inte minst också hjälpa andra om man är mer bekant med fenomenet.

För ett antal decennier sedan talade man inte om sådant som sexuella övergrepp, våldtäkt, pedofili. Ju mer man vet om det, desto bättre rustad är man och ju mindre offren skambeläggs på grund av bristande kunskap hos gemene man, desto bättre kan offren läka och återerövra sitt liv.

Jag har sett i de brev jag har fått att många, både kvinnor och män, är så djupt sargade av det som har hänt dem att de flera decennier senare fortfarande lider av mardrömmar, av panikångest, av skräck, av mindrevärdeskänslor, av självförakt, av rädsla för närhet, av självmordstankar, av depressioner, av apati, av isolering med mera. Vanliga, starka, hederliga människor som har trott på en annan människa, velat den andra väl, och bara praktiserat det som gjort det möjligt för mänskligheten att överhuvudtaget utvecklas: empati, kärlek, välvilja, tillit, uthållighet, förmågan att sätta sig själv sist för att temporärt bära/ hjälpa / läka en annan människa.

Medan förövarna svingar sig vidare och finner nya offer och för det mesta finns inte ens någonting att åtala dem för.

Jag har tur för jag kan känna lycka över vad jag har gjort. Stolthet. Och djup tillfredsställelse i att så många andra har kunnat spegla sig i berättelsen, och att jag har spridit lite förståelse, som kommer alla till gagn ( utom förövarna) Tack ni alla som kommunicerar med mig. Och tack för de kärleksfulla tankar jag har fått. Det rör mig verkligen på djupet och gör mitt steg lätt.

Hej vänner,

jag har varit tvungen att pusta lite. Men snart kommer det mer!

Jag är omtumlad, gripen och matt och tacksam och ödmjuk och stärkt och uppiggad och …. återhämtad… av alla underbart fina mail jag har fått och kommentarer på bloggen.

Starka människor där ute, starka som klarat sig igenom liknande och värre saker. Det är tydligt att det behövs talas om detta. Det finns många offer för människor med psykopatiska drag, de offras gång på gång. Ibland har jag ångrat att jag skrev Ödeläggaren, men nej, det var bra. Det var bra att jag skrev den, den gör nytta.

Både för andra och för mig.

Det är bra att förstå att jag är stark också. Rent egocentriskt. Men det är bra. Tack, tack alla.

Hej alla,

nu hoppas jag att jag för sista gången ska skriva något slags försvar för min bok Ödeläggaren. Om det hade varit FIKTION hade jag naturligtvis inte yppat ett ord om mina tankar kring kritik och recensioner, just för att man inte kan diktera hur andra ska uppfatta ens verk. Genom alla år av professionellt skrivande har jag läst många recensioner och vet att läsaren tolkar utifrån sin egen erfarenhet och sin tankevärld, och att somligt uppfattas, annat inte och att det hur som helst är en subjektiv tolkning av text eller drama och om det finns inget att orda, som författare. Men när det gäller Ödeläggaren är det inte fiktion, det handlar om några traumatiserande år av mitt liv och därför känner jag att jag måste få påpeka vissa sakfel i recensioner, i synnerhet eftersom det uppstått irriterade frågetecken i kritikernas läsning över varför jag inte gjorde si eller så. Fortsätt läsa →

En gigantisk underhållningsindustri räknar det! En hel filmvärld, en outtömlig värld av tv-serier räknar det, en fet mängd författare räknar våldet mot kvinnor i guld.

Jag skrev i min förra blogg, med anledning av Kajsa Ekis Ekmans artikel om Fjärilsvägen och Ödeläggaren, att våldet mot kvinnor inte räknas, just som hon beskriver så tydligt med hjälp av kritikernas texter om dessa två titlar.

correction!

Samtidigt skrivs, produceras och ”konsumeras” enorma mängder detaljerade skildringar av våld mot kvinnor. Detta inbringar osannolika inkomster. Författare som gör sig rika med detta stoltserar med sina förmögenheter, och filmbolag, streamingtjänster och tv gnider magarna belåtet i kapp över hur skildringar av våld mot kvinnor genererar vinster.

Tänk om branschen som producerar våld mot kvinnor utan slut som underhållning kunde avvara några procent till offren för våldet? Som good will? Kanske någon författare som sitter och glassar med sina miljoner kunde skänka 4 % till kvinnor som fått sina liv förstörda, som tvingats byta bostadsort, tvingats gå under jorden, har fysiska eller och psykiska men för livet?

En annan sak som jag har tänkt på, som är direktkopplat till detta med ” våld mot kvinnor” – är att det verkar som om människor i allmänhet inte förstår att de kvinnor som utsätts för våld är vilka kvinnor som helst. Det är inte en särskild sort. Det står inte skrivet i deras födelseattest att de är särskilt lämpliga att fungera som offer för våld. Innan de har varit med om det har de ingått i den stora gruppen som inte har varit med om det.

Det verkar ibland komma som en överraskning för folk. Nu utgår jag från mig själv , men jag har sett riktigt häpna miner när jag i förbifarten, som en självklarhet har nämnt att jag aldrig hade varit i närheten av våld innan Ödeläggaren via sitt barn och min empati tog sig in i min värld.

”Va, jaså?”hickar somliga till med stora ögon. På så sätt framgår det oreflekterade antagandet att en människa som råkat ut för en våldsverkare, i detta fall en psykopatisk person med specialiteten psykiskt våld, måste ha varit predestinerad för det, kanske i princip fått med sig övergrepp från begynnelsen, med modersmjölken. Att man förmodligen har levt sitt liv i en självklar uppfattning om att man tillhör den grupp av människor som uppfyller våldmotkvinnorkvanten och inte har en livslång erfarenhet av motsatsen. Man liksom stammar fram; ”Du menar, att under hela ditt liv har du en erfarenhet som min – alltså, att gå säker och trygg i respektfulla relationer, du menar att du inte redan har burit på en sargad integritet som banditen bara luckrat upp lite till? VA? Menar du att du var som JAG innan du råkade ut för honom? Är det sant? Tillhörde du inte en särskild grupp liksom??”

Tillbaka till underhållsvåldet.

Om man blickar tillbaka på kulturutbudet i mänsklighetens historia kan man vara säker på att det aldrig förut har varit så normaliserat som nu: våldet, grovt våld, sexuellt våld, psykiskt våld och fysiskt våld mot kvinnor. Samtidigt som kvinnorna passerar revy som offer är ”kvinnorna” inte personer i dessa skildringar. De är redan från början fråntagna sin mänsklighet. Det finns ingenting som får oss att känna igen dem som om de skulle kunna vara en av oss, en av de mina, en av dem jag älskar eller jag själv. De är alltid bara offer. Den här diskussionen är gammal. Jag minns den från det att jag var tonåring på mitten av 70- talet.

Eftersom vi har lärt oss, matade av detta våld från barnsben, att kvinnorna som offras inte är som vi själva ( inte tecknade som karaktärer, individer, människor med en egen värld, i ett eget driv, inneslutna i en egen stark rörelse av vänner, familj, intressen, kärlek, arbete) är det kanske inte så konstigt att man överför föreställningen till verklighetens offer för våld, och blir förvirrad när det visar sig att jo… de är som vi, verklighetens offer är precis som vi.

Det nedslående är att industrin – det är mer en industri än uttryck för människans inre förkroppsligad i konstnärligt uttryck – inte har förändrats sedan 70- talet. Det har passerat generation efter generation med filmskapare, författare, producenter och alla har saknat förmågan att utvecklas. Ingen med makt har verkat för att ändra perspektiven. Våldet mot kvinnor räknas visst, och beloppen är gigantiska.

Det är något synnerligen perverst över det.