Söndagslugn

Barnen leker rosiga och stjärnögda i vinterbackarna. Längs de lugna gatorna står rader med snögubbar, snöhundar, snöekorrar och snölyktor. De vuxna är med.

Det är så roligt att se. Barnen och föräldrarna, glädjen i ögonen. Och de varma ljusen i fönstren. Så glad jag är att jag efter ödeläggelsen hamnade här, där jag är, där livet uttrycks på ett helt annat sätt än mitt i stan, på Medborgarplatsen, där jag bodde.

Det är inte vackert där, snarare fult. Människorna ser inte på varann, de har hets i blicken och verkar kämpa med minuterna. Så är det inte här. Här nickar folk vänligt till varandra, ler, småpratar, stannar här och där. Barnen leker. Vad är livet ? Vad är värt något – egentligen – i livet?

Konstigt, men jag hade aldrig kommit hit utan ödeläggelsen. Något nytt och annat kom ur det. En inbjudan till skogen, fåglarna, dofterna – till ett lugnt och vänligt liv. Kanske lite tråkigt, men lugnt och vänligt. Och hetsen och rörelsen, stadens energi finns mindre än en halvtimme bort. Det är fantastiskt.Desperat försökte jag ta mig härifrån i fler år. Inte längre.

Man måste se saker i perspektiv. Och man vet ändå inget om hur det hade kunnat bli annars.

Inatt kunde jag inte sova. Så är det ofta. Men jag tänker aldrig på eländet. Det slutade jag med för många år sedan. Det som uppehåller mina tankar och håller mig vaken är roliga saker jag vill göra. Ibland har jag tänkt att det är kreativiteten som är min räddare, det är den som gör att jag ändå alltid kan fortsätta hitta något spännande, något som gör kropp och själ glada. Men så enkelt är det inte. Det finns många exempel på kreativa människor som inte förmår ta sig vidare. Hemligheten är en annan. Jag vet inte alla hemligheter som hjälper, men jag är ganska så säker på att en stark orsak till att människor klarar att ta sig igenom alla de olika svåra utmaningar livet ställer oss inför, är förmågan till tacksamhet.

Det låter nästan lite religiöst, men det är inte alls vad jag menar. Jag har med mig två motton från min mor. ”Drop it!” och ” Count your blessings!” De är mycket användbara. Och de senaste åren har jag äntligen lärt mig att praktisera ” DROP IT!” – också.

Jag har beställt en symaskin som var på mellandagsrea. Den är limegrön och mycket enkel. Jag hatade syslöjd i skolan, enbart för att vår lärare var så dålig. Nålen i symaskinerna gick alltid av när jag sydde. Jag kunde aldrig lära mig att trä, för jag vågade inte fråga ordentligt, eftersom hon tornade upp sig över oss som var dåliga på det där med sin långa kropp och ett uttryck av förakt och otålighet i sitt ansikte högt där uppe. Hon tyckte inte om barn. Den andra klassen hade en snäll slöjdfröken, som bejakade barnens egna broderimotiv. Det gjorde inte denna tant. Och de vantar man tvingades sticka blev små och stenhårda för jag hade så mycket handsvett när jag stickade. Allt vi skulle prestera fick jag smussla med hem så att mamma kunde göra om det. I högstadiet skolkade jag från syslöjden, tog tunnelbanan till andra sidan stan och softade hos mina stora bröder som bodde i ett kollektiv och drack te och lyssnade på musik.

Men nu! En symaskin.

När barnen var små blev jag besatt av att sy, av att försöka förstå hur kläder egentligen sitter ihop. Då låg jag vaken på nätterna och funderade över hur man egentligen fogar ärmar till ett plagg. Enkelt för den som kan. Jag skapade fritt, byxor, västar, kjolar till barnen och till och med en badkappa med kapuschong. Sedan gick nålarna av igen. Hela tiden. Och trasslet gick inte att reda upp.

Nu har jag suttit och fållat sömmar för hand, och känt mig som en tavla från gamla tider och det har varit urtrist, för samtidigt har lusten att skapa nytt runnit till. Det finns ju hur mycket som helst man kan göra ! Sy om kläder, sy kläder av gamla gardiner och dukar, se tehuvor, disktrasor, till och med KAFFEFILTER!

Hela natten klippte jag sönder olika tyger och försökte montera ihop till nya saker i huvudet.

Livet räcker ju inte till! Det är så mycket man vill göra! Så himla mycket man vill hitta på i all enkelhet, plus allt det ANDRA som inte är mysiga hemmasysslor OCH sedan allt det ytterligare andra som att åka på äventyr! Varför har man inte tid?

Kanske för att man glor ner i mobilen!?

Jag är glad att jag är uppvuxen utan internet och mobiler. Jag VET djupt in i märgen hur det är att förloras i något – något enkelt och opretto – bara för en själv och inte för att visa upp i världen – jag vet hur det är att fördjupa sig i något som fångar en utan att störas av någon mobil, eller sociala medier som pockar på uppmärksamhet och triggar ens ständiga sociala nyfikenhet.

Allt det, som är …. fundamentalt tror jag. För att må bra. För att jordas. För att andas bra. För att hinna begrunda. För att hinna vara tacksam och för att se. För att minnas. För att planera. För att samla sig. För att känna hur mycket man älskar och lever och kan i all enkelhet. För att leka.

Som alla barnen som leker i backarna, rosenkindade och stjärnögda, som med glada öppna ansikten släpar sina pulkor till backen där de möts, bara för att leka tills mörkret faller.

Publicerat i Blogg | Lämna en kommentar

Någon gammal artikel om sex som dykt upp… jag skrattar.

Hej alla,

jag har på senare tid fått en del mail och annat från olika män som hänvisar till något jag har skrivit som jag inte har riktig koll på, men det handlar visst om sex.

Jag vet att en gammal artikel som jag har skrivit på uppdrag ( det är alltid på uppdrag sådant skrivs, i alla fall av mig ) av Magasin M eller Amelia, nu finns att läsa på webben. Den handlar visst om sex saker du aldrig vågat fråga om sex eller dylikt. Jag tror den skrevs för tio – femton år sedan och eftersom sex alltid lockar och redaktionen ansåg att den var bra har den återanvänts – och är den mest lästa artikeln på Magasin Ms websida.

Men det är någon annan text också, som jag inte vet om, som rör sig just nu och som får män att skriva saker till mig. Det handlar ganska mycket om att jag tydligen är bitter på män och har dåliga erfarenheter på det erotiska planet och att jag antingen ska dra åt helvete eller prova deras oslagbara förmåga. Jag får ibland veta en del detaljer också. Det får mig att skratta lite för mig själv.

För det första; tror de att de artiklar som förekommer i allehanda magasin är skrivna utifrån skribentens privatliv? Förstår de inte att artiklar skrivs på redaktioners uppdrag – visserligen i samspråk med den utvalda skribenten? Att jag har valts ut att skriva om erotik flera gånger är en rest från min första vuxenroman ” Leontines längtan ” som kom 2004 . Den har erotiska inslag och beskrevs på den tiden som ” tantsnusk” endast för att det var en kvinna på 44 år som hade skrivit några erotiska scener i sin berättelse. Efter dessa försök att beskriva en allmänt mänsklig erfarenhet på ett sinnligt, kvinnligt vis har jag många gånger anlitats i olika sammanhang för att skriva något som har erotiska toner.

En period av livet hade jag dessutom en nästan obändig lust att reta den stora massan vanliga medelålders svenska män, som tror sig vara jämställda på ett schysst vis, men som i så hög grad är kopior på tidigare mansgenerationer, om man skrapar på ytan. Dock mycket självgoda, i föreställningen om att de självklart är bäst. Det gäller kanske inte män som är i 45 årsåldern IDAG men det gällde i hög grad för dem som var på livets topp för 15 år sedan. Helt ärligt skrattade jag för mig själv när jag skrev sådant som jag visste provocerade män. Förresten tyckte jag det var roligt att reta medelålders kvinnor också i frågan.

För inte så länge sedan skrev jag på min blogg något om ( kanske tio år sedan dock ) medelålders mäns behov av unga kvinnor i sängen eller vad det var. Den retar många. Och är mycket läst. Och jag har skrivit att män i allmänhet är dåliga älskare. Det är väl knappast en nyhet? Det har de väl varit som ren tradition hur länge som helst? Kvinnokroppen är komplicerad, eller egentligen inte, men den som närmar sig den måste ha en del nyfikenhet med sig. Många män saknar den nyfikenheten och det gäller ju inte bara i sängen! Jag tycker nog att kvinnor är nyfikna på ett helt annat sätt än män och ända tills de dör. Självklart är det till viss del fördomsfullt att säga så men jag tror det stämmer ganska bra med verkligheten – trots allt! 🙂

Jag vet inte riktigt varför men för tillfället får jag några propåer i veckan angående mitt förmodade sexliv, från män. De tror alltså att jag är besviken på män. Men! Skulle jag – om jag var det- basunera ut det högt??? VA??? Om mitt eget privatliv??? VA???

Aldrig i livet! Skälet till att jag kan skriva om detta är att jag har turen att INTE vara besviken på mina män. Verkligen inte. Jag har mycket att glädjas åt. Det är konstigt tänkt, det där; att bara för att någon skriver om ett allmänt fenomen ( som ju verkligen inte är en nyhet ) så tror vissa att skribenten talar om sig själv!? Det är ett bekymmer.

Förresten, när jag skrev Glappet förekom det att särskilt manliga journalister helt häpet sa

”Men varför har du skrivit detta? Du är ju snygg!”

Som om hela diskussionen om kravet på kvinnor som snygga objekt för mäns ögon, inte skulle röra en kvinna som hade ” turen ” att falla inom ramen för vad som anses vara ” attraktivt” i ett patriarkalt samhälle drivet av cynisk kommersialism?

Samma sak hände med Ödeläggaren. Journalister som jag respekterar sa vid flera olika intervjutillfällen ”Men du är ju intelligent! Du är snygg! Du är framgångsrik! Du är älska! Om du åtminstone var dum, ful och ensam! Det är ju såna man tror råkar illa ut!”

Något är mycket ogenomtänkt här, hos många, visar det sig. Kommentaren ovan kom inte från en man, märk väl. Den var helt spontan. Reaktionen är förstås också en följd av de myter som fortsätter att skydda psykopater; det vill säga att de dras till de svagaste. Samma okunskap som idén om att ” snygga ” kvinnor inte skulle lida av ett samhälle som hjärtlöst kräver kvinnlig skönhet.

Jag kunde skriva Ödeläggaren för att jag är en stark kvinna. Jag kunde skriva Glappet för att jag är en stark kvinna. Jag kan skriva att män är dåliga älskare för att jag själv har goda erfarenheter. Jag kan skriva vad som helst, för att jag är författare – framförallt. Författar fattar före. Vi ser. Vi formulerar det vi ser , som andra av olika skäl inte har möjlighet att formulera – eller se. Det är en del av vårt uppdrag i livet. Ibland är det ytligt och kommersiellt förpackat, ibland inte.

Alltså, att vara en skrivande människa är att hela tiden bli hopblandad med andras idéer om vem som skriver och varför den skriver. Kan man inte förstå att skrivandet är reflektioner över den gemensamma verkligheten? Att den som skriver är som en målande konstnär, eller en dansare, eller en musiker. Vi fångar en del av verkligheten i våra nät av ord, vi lyckas ibland få fatt i något viktigt och vi försöker att beskriva det. Ord är vår konst. Jag känner mig ibland fjättrad vid andra människors snäva förståelse av vad orden är – sett från min sida, som avsändare.

Undrar om den målande konstnären, som kanske beskriver en situation av avstånd mellan man och kvinna, en intim situation som alla kan tolka på samma sätt som mina ord egentligen, om hon / han också får en massa brev från okända män som känner sig manade att antingen be en dra åt helvete med sin ” bitterhet ” eller erbjuda sina sexuella tjänster? Jag tror att när det gäller den målade eller dansande konsten , ser man att det är fragment, reflektioner, fångade i ett uttryck. Men som skrivande ska man alltid stå till svars för allt. Personligen.

Därför är dagböcker farliga. Man ska INTE läsa andras dagböcker! Allt som står nedskrivet har en så övertygande kraft. Det går inte att säga ”Men jag bara funderade över detta… ” när ens man läser något … katastrofalt… som man skrivit ner endast för att kunna betrakta, reflektera, pröva och förstå något. Man kan inte se magin, det flyktiga i det som står präntat i en dagbok; det blir sanningen.

En del utvikningar i min text, som vanligt men det här är min garderob! Jag korrigerar inte så mycket, här. Jag småpratar! Korrigerar och följer en linje får jag syssla med på jobbet. Det har jag faktiskt ingen lust med här. Så jag får väl skylla mig själv.

Suck, jag blir i alla fall TRÖTT när okända människor blandar ihop mig med något jag har skrivit. Ödeläggaren är naturligtvis en sak, men självklart är inte heller den en bild av mitt sanna liv, den sanna människan jag. Hur skulle man kunna få ner det i en bok? I en text måste man bestämma sig för en linje.

Det låter jag bli med, rätt mycket, i dessa bloggar. Men ni fattar, va?

Slutsats; ord är mycket komplicerat att hålla på med. Och allt finns dessutom kvar sedan efter en. Man skulle helt enkelt gjort något annat!

God fortsättning på det nya året!

Publicerat i Blogg | Lämna en kommentar

Snart julen är här..

Hej alla,

nu blir det snart för mycket att tänka på men jag önskar alla – nej, bara de godhjärtade – en glad och fröjdefull jul.

Fröjdefull är väl ett härligt ord!

Själv ska jag ut på äventyr med hela gänget inklusive en fyrbent liten varelse på 8 månader. Vi får se om vi lyckas med våra föresatser – och om vi sedan dessutom lyckas med att ta oss tillbaka hem på städat vis.

Under tiden kommer jag inte att skriva något, men återkommer med nya friska tag efter Nyår.

Så jag passar på att önska er alla ett gott nytt år också!

Bästa hälsningar

Christina

Publicerat i Blogg | Lämna en kommentar

Fåfänga, åldrande och det…

Alla har säkert läst om en del av våra inflytelserika, på så sätt mäktiga kvinnor som sörjer sin förlorade skönhet, och att män inte längre betraktar dem med samma blossande iver som förr.

Jag blir beklämd av detta. Det är synd att de har luftat det öppet. En sak är väl att diskutera kravet på kvinnlig skönhet och det bisarra i att kvinnor ” inte räknas ” och ” inte syns ” (om de inte fångar mäns omedelbara sexuella intresse, inte heller får kvinnliga reaktioner på sitt utseende) när de blir äldre – att kvinnor som redan har svårt att hävda sig på grund av sitt kön, efter en viss ålder anses få ännu svårare att betraktas som människa med pondus. Det kan man analysera och reflektera över och även ifrågasätta substansen i, men att själv, som en inflytelserik kvinna offentligt beklaga sig över att man har åldrats och inte gör sig lika bra på bild, eller kan använda sig av sina behag för att tillskansa sig utrymme, är…. sorgligt.

Detta är kvinnor som andra beundrar. Kvinnor som kvinnor beundrar. Kvinnor som unga kvinnor, likväl som äldre kvinnor beundrar. Något faller platt till marken. Det blir ganska snopet.

Dock. Fåfänga är inget negativt drag. Det är något människan har med sig, en av hennes färger på den palett som är människans skapande – och glädje över att leva och vilja att hylla det vackra och sköna som livet är. Vi ska vara tacksamma för fåfängan. (Den gör att vi sköter vår hygien, inte minst. ) Man ska inte skämmas över sin fåfänga eller sin längtan efter skönhet. Den finns i alla kulturer och tider, men att låta sig kedjas av ” den manliga blicken” – eller kanske snarare vår kulturs kommersiella blick på vår personliga uppenbarelse i världen, är vilket alla vet, smärtsamt, tragiskt, hopplöst, ett slöseri på energi och välmående. Många har förvånats över dessa inflytelserika kvinnors klagan. Många har blivit besvikna, riktigt besvikna över denna blottade, sorgliga brist i självförtroende och självuppskattning.

Män åldras också. De har dessutom svårare att åldras vackert, om vi ska tjata om det. Men som vi vet, dras kvinnor till män på grund av deras makt, deras inflytande, deras eventuella talang, så det ska inte vara något problem rent bekräftelsemässigt att de för det mesta blir oerhört mindre vackra som äldre än som unga. Detta, att fortsätta betraktas som sexuellt gångbar och fortsätta kunna göra ett smashing intryck att manipulera med, är alltså bara ett problem för kvinnor.

Men varför öppet hänga med på detta och ”erkänna ” sin smärta – som kvinna – över att inte kunna använda sitt utseende som förut , för bekräftelse, för möjligheter? Då uppfattar jag denna offentliga smärta som en acceptans för skitordningen och att man själv de facto har bidragit, med tillfredsställelse, att bära upp den. Jag tror att kvinnor i allmänhet och inte minst unga och växande kvinnor hellre vill se dessa inflytelserika, mäktiga kvinnor åldras – med värdighet. Med en stabil känsla av självrespekt. I det finns alltid skönhet. Alltid.

Det är sorgligt. Dessutom kan de ju fixa till sig om det anser det vara så avgörande. Det gör ju folk helt öppet, lägger ut på sociala medier och hyllas för det. )Nu när alla vet att de vill vara lite snyggare kan de ju göra det utan att folk höjer på ögonbrynen – tvärtom kanske de får hyllningar!)

Jag skrev TV -serien GLAPPET för länge sedan. Den handlar delvis om dessa frågor och vad detta gör med oss. Jag hade tänkt på det mycket länge. För egen del kände jag mig fångad i det paket alla andra såg, mitt yttre, sedan jag var i tonåren. Startskottet till GLAPPET inträffade när jag var 16 år och gick i gymnasiet på Lidingö. Jag hade alltid, sedan barndomen, varit en grubblande flicka, mycket reflekterande och ingen gå i flockperson. En dag skrev jag en insändare till skoltidningen om att de välsituerade skolkamraterna inte hade orkat ta sig till skolan då det var temadag om alkoholism. Endast en handfull elever var där. Det provocerade mig, mina skolkamraters ointresse och likgiltighet för världen utanför den trygga ön. Rektorn och andra vuxna tackade mig. Mina skolkamrater, som bara sett paketet av mig och hade en idé om vem jag var för att jag var söt, blond och attraktiv, kom fram till mig och sa sådant som ” är det verkligen du som har skrivit det? Är det inte din bror?” och ” Jag trodde ALDRIG att du egentligen tänkte!”

Det chockade mig. Djupt. Jag levde alltså i ett enormt glapp mellan vem jag var och vem jag tolkades till att vara endast utifrån min ” skönhet ” . Min ” skönhet ” gjorde det dessutom knepigt med alla relationer till andra tjejer, utom mina bästa vänner. Jag blev utsatt för ganska mycket skit endast för att jag var så kallat ” vacker ”, både från andra tjejer, nyfikna killar och kåta lärare. Jag har stött på en hel del illojalitet bland tjejer, det som rubriceras som ”avund ” en i vissa år ( högstadiet, tonåren främst kanske) blind aggression som inte är att leka med. Och att i tjejers sällskap ofta tvingas vara medveten om att jag ansågs vara vacker och därför inte kunna vara mig själv, utan snabbt måste signalera viss ödmjukhet för att inte betraktas negativt, pågick tills jag var ungefär 30 år och blev mamma. Efter det var det inte längre lika knepigt med kvinnorelationer, vilket jag var oerhört tacksam för! Men efter att jag skilde mig och blev en singelkvinna uppstod problemen igen och jag uppfattades som hot- fast jag långt ifrån har varit något hot mot någon annan kvinna. Ja, visst ger skönhet en massa plus, också- en massa plus som jag troligen inte ens reflekterar över, eftersom jag inte varit med om något annat. Men…jag vet inte, att inte vara en projektionsyta för andras fördomar kanske också ä ganska positivt.

För hur underbart är det att inte kunna röra sig någonstans som en fri och osynlig människa utan att väcka mäns uppmärksamhet och kvinnors motstånd? Att inte kunna ta en kopp te på ett café, inte sitta på ett tåg ensam, inte kunna gå på bio ensam, inte kunna gå igenom ett rum utan att tvingas bli medveten om alla mäns blickar, eller på trottoarer och in i affärer? Att hela tiden tänka på vad man har på sig för att inte ytterligare signalera något som man inte är ute efter, medan andra kan ha linnen och shorts och raffiga klänningar, utan att någon , varken kvinna eller man, kommenterar det? Och att behöva hantera svartsjuka partners som tror att man är den man är för att man ständigt KRÄVER bekräftelse från andra könet, fast det enda man är är att vara normalt trevlig, om ens det? Eller… som sagt, bara har gått genom ett rum i en röd klänning. Det är inte kul att utsätta sin partner för oro, då andra mäns blickar glider lystet över en.

Varför handlar allt om oss och vad vi gör och är? Männen då – och deras idéer om oss?

Jag lider inte av att ha förlorat min skönhet, inte särskilt mycket. Jag tycker det är jätteskönt att kunna gå omkring i världen utan att känna att jag är där för att dekorera den eller väcka förbipasserandes drömmar. Jag tycker det är jätteskönt att slippa bli dragen i av alla möjliga män som vill locka mig att beundra dem för att de ska få mig i säng. Nu skulle jag till och med kunna gå ut och dansa själv troligen utan att jag måste säga till dörrvakten att stoppa alla som försöker ta sig ut samtidigt med mig, för att ingen ska kunna följa efter mig; som det har varit till bara för några år sedan. Är det något roligt? Inte. Ack, inte!

Och varför räcker det inte att den man / partner man har vid sin sida tycker att man är vacker? Det fattar inte jag, men jag har å andra sidan varit bortskämd på denna punkt.

Visst är det tråkigt att se hur ansiktet faller ihop och underliga linjer framträder. Men det är ju fascinerande samtidigt! Det är livet! Alla åldrar finns i ansiktet!

Men med det sagt, vill jag inte sticka under stol med att jag naturligtvis är fåfäng. Jag tror inte någon vill att en ful och ofördelaktig bild av en ska tryckas i tidningen. Alla vill väl vara fina på bild. Jag kan också upphäva små yl när jag ser hur jag förändras. Och jag kan se min åldrade mamma i mig. Det är ett tecken på att allt står rätt till , å andra sidan. Släktena komma och gå!

Livets rytm är ju vacker. Det kan vi tycka om allt och alla andra. Trädens rytm. Och alltid de bedårande djurungarna och de bedårande knopparna och det skira hoppfulla ljuset om vårarna!

Om och om igen, kommer de. De bedårande ungarna, de vackra vackra ungdjuren. Så är det bara. Vi ingår i detta. Och starka, inflytelserika kvinnor får linjer, hakor, gummiga kroppar och ådriga händer. Men varför inte vara lika stolt över det? Vi bär ju allt inom oss.

Det är en sjuka, att alltid betrakta oss själva utifrån. Så blir ingen någonsin nöjd. Den sjukan tar mer och mer fäste , verkar det som. Det är något väldigt sorgligt, väldigt sorgligt – och tomt -över det. Det gör ingen lycklig.

Publicerat i Blogg | Lämna en kommentar

Att ta död på någon på tryggt avstånd

Jo, en mycket god väninna till mig som har varit med om liknande historia som jag, förutom att hon var gift med fanskapet och han inte var psykopat i samma mening som Sam, skrev till mig om den trötthet jag känner. Hon är också författare, så vi har väldigt många saker gemensamt och hon har varit en god stötterska genom de här åren. Hon har då och då skickat mig små hårt inslagna presenter, och när det var som värst för mig då jag skulle börja försöka klara mig själv på ny plats och ny lägenhet, kom de nästan varje dag. Jag darrade när jag öppnade dem, och grät floder av hennes omtanke. Så var det. Det var så starka känslor i mig, av övergivenhet, av utsatthet, av rädsla – ja, skräck att aldrig kunna ta mig tillbaka. Det var ungefär för fem- sex år sedan och fortfarande flera år kvar tills allt kom upp i rätten. Jag är så tacksam för hur hon lyckades hålla mig uppe genom vissa fruktansvärt hårda dagar, veckor, månader med sina små presenter. Det kunde vara en använd ögonskugga som hon inte själv använde, men det kunde också vara en blomstercheck, eller en ring hon hittat på en Loppis, eller en liten ask som hon funnit längst ner i en låda. Det kunde till och med vara alldeles nya plagg, för att hon råkat få två när hon skickat efter, eller parfymprover, och även en hel flaska parfym – som jag fortfarande sprutar på mig varje kväll för att den är omhändertagande, varm, mjuk, ömsint.

Hon skrev till mig häromdagen att ” han försökte döda dig”… så det var inte så konstigt att jag är utmattad efter den långa striden. Och det är faktiskt sant. Han försökte få mig att döda mig själv. Han försatte mig i allt större panik och mer och mer bakbunden medan han pepprade min hjärna med alla sina ord – och naturligtvis inte hade avsikten att rädda mig, och naturligtvis såg hur jag trasades sönder, naturligtvis såg hur den från början stolta och ganska kaxiga kvinnan som inte ville ha honom blev ett löv i hans händer, beroende av varje ord han sa, försatt i skräck. Så gör psykopater. Och min väninna har rätt. Jag har själv sagt det till andra, men ingen har sagt det så rakt på sak till mig. Detta: så gör psykopater. De plöjer ner, de krossar, de gör slut på offrets alla möjligheter och allt rörelserum och sedan går de. Det är en lättnad för dem om deras offer bara stökar undan sig. Deras offer tar de facto inte så sällan sitt liv senare. Eller går under av allmän… undergång. Men då är förövaren ju redan långt borta och människans död kan inte kopplas till honom / henne.. fast det är en följd av hans / hennes dåd.

Mest är det män som tar livet av sig efter att ha utsatts. De utsätts mest av kvinnor.

Ja, så det är inte så konstigt att jag är trött men det är jobbigt, för mitt huvud har idéer och jag har lust att genomföra dem och tusen andra saker, men kraften finns inte än. Alla idéerna lever i huvudet men sedan blir jag helt matt, när jag ska skriva det. Det är , har ajg lärt mig, något av det mest krävande rent kognitivt, att skriva. Det är så mycket man ska hålla reda på, man använder hjärnas funktioner på så många olika sätt. Den vill inte riktigt. Den säger ” men softa! Jag vill bara umgås, slappa och ha det mysigt nu!”

Jag var så säker på att det skulle gå att fortsätta ta mig fram, rak i ryggen och med blicken ivrigt fäst i horisonten, återta alla mina rutiner och göra mig stark och strålande och bara fortsätta skriva – och tjäna pengar. Så är det inte.

Men tack vare psykologen, som jag ÄNTLIGEN fick träffa ( TACK KRY Gallerian som är den enda vårdcentral som tagit min nöd på allvar och genast börjat agera) vet jag att jag måste ta denna vila , för att inte riskera att gå in i väggen, på allvar. Och det är inget att leka med. Folk kastar omkring sig frasen lite vårdslöst, men när det sker på riktigt är det många som aldrig reser sig igen. Tröttheten går inte att vila bort. Vad vore livet då värt?

Nej, han ska inte vinna. Jag trodde striden var över, men det är den inte. Jag har inte lyckats återta mig. Eller ” återta ” är fel ord… jag vill inte återta mig. Jag vill till en ny plats med hela mig, hel igen. Jag har kommit SÅ långt. För inte så länge sedan var det som om livet utspelade sig på andra sidan en hög glasskiva. Det fanns på andra sidan, frodigt, ymningt, grönskande och där fanns alla vänner och alla som jag älskar. Vi kunde se varandra, de kunde se mig och trodde väl att jag fanns där, på deras sida, i livet, men jag var inte där. Jag var på andra sidan glasskivan. Oerhört rädd att aldrig kunna ta mig över den. Jag minns när jag, ungefär två år efter att jag hade anmält , det vill säga för fem år sedan, satt hos min samtalsterapeut och kunde säga, med tveksamhet, men ändå; ” det känns som om jag nu är på kanten på glasskivan. Jag balanserar på den smala kanten. Dit har jag i alla fall kommit.” Då visste jag inte om jag skulle kunna ta mig ner på det levandes sida igen, in i livet, det liv som bara är utan att man ifrågasätter det. Men det kunde jag. Och sedan glömmer man det. Man glömmer, och tur är det.

Oavsett vad är allt utvecklande. Jag har verkligen mognat under den här tiden. Det är inte alls så viktigt för mig att framstå som något överhuvudtaget. Förut hade jag vissa förväntningar på mig att vara stark bara för att det mest föraktliga var att vara svag och behövande. Alltid stark. Aldrig svag. Nu har jag svängt över åt andra hållet och tiger inte om någonting alls och är som ett blötdjur, ständigt behövande, ropande, hallå, hallå! Det blir ju väldigt jobbigt för de närstående. Men rätt vad det är hamnar nog pendeln rätt igen.

Min väninna sa att jag är som den get hennes hund jagade runt huset. Hunden slutade springa men geten sprang runt huset ändå – flera varv till. Faran finns inte längre, men jag springer ändå.

Folk frågar ibland om jag tänker på allt jag har missat under de här åren. Det är en smärtsam fråga. Men den är också feltänkt. Jag vet ju inte vad jag har missat. När man ställer sådana frågor jämför man alltid med det allra bästa man kan drömma om. Som att jag skulle ha träffat en underbar man, börjat tjäna bra med pengar, kunnat göra ditt och datt och börjat likna olika månadsmagasins hemmareportage hos pekuniärt lyckade människor med mysfaktor. Men jag hade kanske åkt till Uruguay eller New York och blivit instoppad i ett bagageutrymme och styckats! Eller bara haft det jättetråkigt i största allmänhet. Jag kanske hade gått där över Medborgarplatsen och försökt se upptagen ut i tio år, fast ingenting särskilt hände och cementerats i en idé om mig själv. Det vore hemskt tråkigt. Det har ju HÄNT saker! Ganska spännande saker! Inte visste jag att jag skulle bli bekant med en sådan människa! En sådan färgstark galen människa! Och att jag skulle hamna i rättegång i Stockholms rådhus. Och att jag skulle VINNA en rättegång mot en psykopat – ” psykopat”, något som jag inte hade en aning om vad det kunde innebära, innan det hände. Att jag skulle få lära mig att alla kan manipuleras och krossas, inte minst om man redan är skakig för att ens pappa plötsligt har dött och ens roll i tillvaron förändrats då man mist en förälder och ens yngsta har flyttat. Det är ju LIVET. Det är nästan grekiskt drama! Det är fantastiskt dramaturgiskt upplagt. Jag hade aldrig kunnat hitta på det!

Att tampas med den där mannen! DEt var ju inte en tråkmåns i alla fall. Farlig, men det förstod jag ju inte under tiden. JÄTTEFARLIG, men som sagt, en person som jag har hanterat, som jag själv lyckades förvilla ibland, även jag kunde dra i trådar och manipulera tillbaka för att jag genomskådade honom- men inte tillräckligt eftersom jag inte på något vis anade djupet av hand ondska och hans plan. Han bodde i mitt hem, sov några meter från mitt rum och jag HANTERADE honom hela tiden, även om jag i slutändan hade förlorat, men jag hade ju ingen aning om vad kampen stod om.

Och nu! Nu har jag hamnat på en jättetrevlig plats med så väldigt roliga och kära grannar. Och skogen! Jag har fått upptäcka skogen som finns alldeles inpå Stockholm, som förut bara var fjärran grantoppar i ett stort mörker. Jag känner alla vägarna, stigarna, – nej det gör ingen, men jag traskar runt i skogen för att jag ingår i den nu och jag kan sjunga i den, jag kan vila i den, dansa i den, skratta i den, springa runt i den och leka med mina hundar. Överallt här där jag bor ler människor, de säger hej på gångvägarna, man stannar och småpratar, man kommer nästan aldrig hem om man går ut! Grannarna ropar till varandra, det skojas och skämtas.

För att inte tala om alla godhjärtade människor som har hört av sig efter boken och människor som jag har kunnat HJÄLPA tack vare boken! Massor! Det är ju fullkomligt underbart. Jag har kunnat hjälpa MASSOR AV FOLK med boken! För att han satt där och stirrade in i mina ögon och tvingade mig att lyssna och tröttade ut och förvirrade mig. Jag vann, jag svingade mig över alla dessa timmar, dagar, månader, år. JAg svingade mig över det och hamnade i en stor underbar vänlig skog och har kunnat hjälpa MASSOR av människor tack vare hans övergrepp.

jag har kunnat avslöja mekanismer, kunnat berätta utifrån offrets synvinkel, vilket är mycket viktigt – det är lätt att prata på om hur psykopater agerar men vi måste också förstå hur sunda människor som faller offer för dem reagerar på det okända beteendet som de utsätts för. Det är mycket viktigt!

nej, så jag kan inte säga att jag så att säga ångrar de här åren. hur man nu kan ” ångra” att man drabbas av olyckliga omständigheter. Det är väl ingen som säger till en som råkade bli försenad på morgonen på grund av att rakapparaten krånglade och att skorna inte var uppknuta och för att han låg för länge och läste en spännande bok och på grund av allt detta som han själv har ansvar för, blev försenad vilket gjorde att han blev påkörd av en bil och av med benet; ” ångrar du att du inte hade rengjort rakapparaten, knutit upp skorna och läste så länge kvällen innan att du blev försenad och därför kom ivägen för just den här lastbilen?” när han provar ut sin protes för att tappert ta sig vidare?

Man får väl för tusan se saker i perspektiv.

Och vad är livet? Livet är väl en väg att lära sig en massa olika saker på, hur det är att vara människa?

Men visst! Jag har förlorat MASSOR. Massor! Men det är det ingen idé att tänka på. MASSOR av möjligheter. Ok, men då var det så då. Kanske jag vunnit något också! Vi värderar och räknar fel ibland när vi betraktar vår tillvaro och det leder lätt till bitterhet. Som sagt, man måste se saker med perspektiv.

För min del är jag glad att jag har mina lemmar. Min kropp är hel. Hjärnan är småtrasig, det säger psykologen att den förmodligen är av år av så fruktansvärt högt stresspåslag, men det går att läka. Det försöker jag göra nu.

Jag försöker att säga till mig själv att allt ordnar sig nu, hela tiden. Mitt högsta stresspåslag nu är pengar. Han tog ju alla reserver och åren som försvann har jag inte kunnat producera, vilket en författare måste göra hela tiden. Många bäckar små. Men jag säger till mig själv att inte ens DEN ( reella ) oron ska oroa mig. Den kanske inte ÄR reell. Det kanske också är en feltanke, som bara är en direkt följd av konventionella tankemönster. Men en sak är säker! Om jag inte vilar mig kommer det definitivt inte bli några inkomster, för det blir det inte om man bara ligger och inte har kraft att göra något någonsin mer, hur mycket man än vill.

Allt ordnar sig. Jag njuter av min väntljusstake. Av enkla saker. Vänner, barn, blommor. Vila.

Massor av vila. Men jag ska nog skriva några bloggar ändå, för det är SKITTRÅKIGT samtidigt att inte skriva! Och jag vet att … vilket gör mig GLAD… att ganska många faktiskt VILL att jag ska skriva bloggar ibland! Tack för det!

Hej hopp på er, alla.

Publicerat i Blogg | Etiketter | Lämna en kommentar

Ljus och ljus

Hej alla,

idag tänds det fjärde ljuset i väntljusstaken och det är underbart att se att om endast två veckor vänder mörkret och ljuset kommer åter. För mig som inte är kristen är denna väntljusstake ett mycket välkommet alternativ med sina sex ljus för varje vecka från Mårten Gås till Vintersolståndet. För mig som inte väntar på Guds son ger det lycka att se Tiden och Rytmen och hur ljuset närmar sig, för att vi är en del av universums rymddans.

Jag köpte väntljusstaken i form av ett vikingaskepp från en kvinna som heter Yvonne Ledin, man hittar henne på FB eller som YLLISAR på Instagram. Därifrån fick jag ett par underbara tovade handledsvärmare också, som kompensation för ett litet missöde.

Många frågar när nästa bok kommer, men jag får göra er besvikna. Idéerna är det inget fel på, men orken. Jag har inte kraften och glöden tillbaka. Min hjärna säger till mig att bara softa och mysa och umgås och göra roliga saker, sådant som jag inte kunnat på evigheter för att jag befunnit mig i förbannelsen! Så att säga. Nu har jag äntligen fått komma till en riktig psykolog som har förklarat hur det hela hänger ihop. Jag BORDE inte vara trött, anser jag. Inte längre!

Jag är så här trött för att den äldsta delen av min hjärna – vi är ju djur och den äldsta delen av hjärnan som bland annat styr autonoma nervsystemet ( som jag förstod det ) tror att jag fortfarande är under hot, att jag är i fara. Alltså håller hjärnan mig, den som vill att jag ska komma undan hotet, vaken och försätter min kropp i ett tillstånd av enorm rastlöshet. Stresshormonet kortisol fortsätter att storproduceras. Detta tröttnar förstås ut organismen som är jag, eftersom tillståndet har pågått i så många år, från det att faran och hotet var omedelbart och reellt.

Det finns tyvärr en fara fortfarande, nämligen hotet att jag inte ska klara mig ekonomiskt. Därför måste jag arbeta ( förutom att jag vill skriva ) men känslan av hot dränerar samtidigt organismen, så jag är ständigt dödstrött utom i de stunder när jag gör det som hjärnan vädjar om; har det trevligt. Dock, jag är ju verkligen inte i AKUT FARA! Det är ju till och med länge sedan nu. Men att skriva ÖDELÄGGAREN fördröjde processen. Troligen hjälpte analysen av allt, som jag tvingades göra för att skriva den, mig att komma över min PTSD. Men min organism, min uråldriga hjärna fick ju sitta kvar i den fasa som varit, om än inte lika mycket, eftersom skrivandet ohjälpligt väckte den gamla ångesten. Sedan var det en del ångest förknippat med utgivningen också. Man glömmer bort att man är en mycket gammal hjärna också!

För att bryta detta, så jag inte mister alla krafter, måste jag ta psykologens ord på största allvar. Det är bara en vecka sedan jag fick detta mycket logiska förklarat för mig. Det har varit för många år med för hög press. Som så många andra kvinnor och särskilt mödrar tror jag mig ha outsinliga krafter och vill bara snabbt komma på rätt köl och dåna på.

Nu får jag i alla fall leka. Och hela tiden tala om för min organism att den kan vara lugn, jag kommer att ge den mat och vila och roligt, så att den kan sluta vara skärrad och vaksam. Mitt intellekt är inte skärrat, mitt intellekt har kommit vidare för länge sedan, men det handlar om rent fysiologiska fenomen. Mycket intressant! En sådan utmärkt konkret och handfast förklaring på den tröttsamma tröttheten! Och möjlig att åtgärda, dessutom på ett trevligt sätt.

Som författare är det nästintill omöjligt att få sjukpeng och just nu har visst alla svårt att få det, så jag får fortsätta att gnaga på dörrlisterna, men jag har förstås en skattkista hemma med böcker att sälja.

Passa på att köpa Ödeläggaren, inbunden eller i pocket, nu med personlig dedikation! Jag vet att det är många som har lyssnat på den som vill ha den fysiska boken för att den är så viktig! Och spännande och hemsk.

Jag har också några exemplar av den senaste utgåvan av Glappet och Ebba & Didrik i mina gömmor. Skriv till mig och gör en beställning så skickar jag dem ASAP. Porto som brukar vara 79 kronor tillkommer!

Nu ska jag stöpa ljus! Sedan ska jag göra Caramelled Apples som jag fortfarande minns hur ”mrs Scott” som var frun i den andra familjen jag bodde i som utbytesstudent i Seattle, gjorde. Hon arbetade jämt som husets piga, tyst och skygg inför sin man, byggmästaren. Jag hittade henne nere i källaren där hon stod och gjorde dessa vackra äpplen som såg så frestande ut. Men jag fick inte smaka, eftersom jag inte var troende. Nej, jag fick inte heller vistas i vardagsrummet. Och så hade jag två uppgifter: gå ut med soporna och rensa den feta hundens öron.

Det var väldigt kärleksfullt hos den i kyrkan mycket respekterade familjen Scott. Hon kom alltid med de bästa tårtorna till kyrkkaffet. Pappa Scott skrämde hela familjen men det visste man väl inte om. Eller så såg man genom fingrarna på det. Som man brukar.

Nej, nu mörknar det snart denna tisdag i december och jag ska smälta stearin och rulla bivaxljus och tända det fjärde ljuset i Väntljusstaken, men ta gärna en funderare på om ni inte vill ha någon av mina böcker med dedikation i er bokhylla!

Publicerat i Blogg | Lämna en kommentar

Väntljusstake

Min underbara vän Lena hittar alltid fina, vackra, kloka företeelser, upplevelser och ting och nu har hon hittat väntljusstaken.

Jag föll för den omedelbart, eftersom jag tycker om de gamla sederna och vad de har betytt för oss i det mörka Norden, som midsommarafton och Valborgsmässoafton, men just den här tiden… det mörka november, december då mörkret djupnar ännu mer och vi räknar dagarna tills ljuset vänder.. hur ska vi göra med den? Adventsljusstaken, som handlar om att vänta på Jesus, har fått fungera som ”ledsagare” genom mörkret. Att det handlar om en väntan på Jesu födelse får man tänka bort lite grann. Jag har inget emot Jesus, tvärtom, men jag är inte alls kristen. Därför känns det lite.. så där… när man varje år plockar fram sina adventsljusstakar och tänder sina ljus. Egentligen känns det som om lite av styrkan i handlingen saknas, som om det inte riktigt bottnar, som om det är lite av ett utanpåverk. Om än ett högst väsentligt, eftersom dessa underbara ljus får oss att må bättre.

Så är det säkert för många.

Min far var en hejare på de isländska sagorna och den gamla asatron och det förundrar mig och många andra att vi inte lär oss mer om dessa. Oavsett vad man känner för det så borde det ingå i vårt inres kulturskatt, den skatt vi borde bära med oss från skolan ur vilken vi sedan ska kunna ösa och studsa emot när vi travar genom livets alla vedermödor och glädjestunder. Vi vet i princip ingenting om de gamla sagorna och myterna som vävdes fram under stjärnorna i vår spännande del av jorden, där det antingen är mycket ljus eller mycket mörkt. Varför vet vi så lite om dessa gamla nordiska sagor och myter och figurer och symboler? Där finns så mycket näring till kreativitet och fantasi! Jag vet inte mycket jag heller, för jag lyssnade inte på min far, men intresset väcktes och sedan tonåren har jag tänkt: ”en dag”, som så mycket annat, har jag tänkt att jag ska förkovra mig i asatron och de gamla sagorna. Men ”en dag ” gäller det mesta, så jag lär inte hinna dit.

På vägen mot slutet, då inget har hunnits med, dök i alla fall VÄNTLJUSSTAKEN upp. Den har sex ljus varav det första tänds sex veckor före vintersolståndet. I skrivande stund vet jag inte VARFÖR det är just sex veckor, men inte mig emot. Då syns det att det är en väntljusstake och inte en adventljusstake. Man tänder ett ljus för varje vecka man närmar sig LJUSETS ÅTERKOMST, och det sker ju den 21 december. Det är dagen det vänder och vi kan se hur dagen ljusnar igen. JA! Wow! Det vill jag! Äntligen!

Det TALAR verkligen till mig, och jag tror att det gäller många, som inte vet om att denna (nya) sed inspirerad av tiderna innan vi kristnades. Ingen gud står över det hela som en dömande eller förlåtande tyrann. VÄNTLJUSSTAKEN handlar bara om väntan på ljusets återkomst. Som vi sjunger om i Luciasångerna…. ljuset som vi älskar, ännu mer för att vi också känner mörkret som omger oss under vintern, detta magiska mörker … som man TRÖTTNAR på! Och det gör den mänsklig, omfamnande, ger alla möjlighet att fira. Varje vecka tänds ett nytt ljus men den 21 december tänds det sista, så om det är en Om man vill kan man dekorera den med sex olika runor som Lena. Det ska jag nog göra. Jag älskar att titta på runor och lärde mig runorna när jag var liten för jag ville kunna läsa på gamla runstenar.

Enligt Lena Månstråles tolkning betyder de sex runorna följande:

Feh : välståndets runa. Välstånd genom tacksamhet över det man har.

Uhr: urkraft och nystart

Thurs: Åskrunan. Tors runa. All genomgripande förändring sker genom kaos. Tor bryter sig fram genom mörkret och dundrar och blixtrar!

Ass: Luftens och vindens runa. ( som att släppa taget och FLYGA istället för att muttra omkring i dyn)

Reid: Vagnsrunan. Livsresan. Den starkaste skyddsrunan.

Kenwas: Eldsrunan. Den inre elden. Livsgnista, livskraft.

Kanske de inte betydde just detta från början! Men det duger bra för mig.

Nu längtar jag tills att jag får hem VÄNTLJUSSTAKEN! Och det får mig nästan att redan längta efter nästa höst, då jag kan vara med från första av de sex ljusen.

Publicerat i Blogg | 2 kommentarer

Hur ta hand om offer för brott?

Fortsättning gårdagens inlägg

Hej alla,

något var konstigt igår med min hemsida. Jag hade skrivit mycket mer, men det kom inte med i inlägget.

Vad jag ville säga är att alla som har varit med om övergrepp av vilket slag det än vara må, borde förutom att få stöd från psykolog också få göra en stor utredning angående deras fysiska hälsa. Den psykiska trötthet som följer på ett övergrepp ( som också kan ske via telefon; tänk de gamla som utsätts för rån via telefonen; det nya sättet att komma över andras pengar ) kan vara så djup att man tror att man är döende. Jag har själv trott det, till denna höst. Varför ska jag sätta igång något nytt, när jag ändå är döende?

Min förra vårdcentral som visste allt om mim historia med ödeläggaren med mera, ville inte kosta på mig en utredning av tröttheten. Det ansågs vara för kostsamt. Jag har alltså fortsatt vara säker på att jag är ansatt av elak sjukdom som ändå kommer ta livet av mig till slut, ganska snart till och med, nu när ödeläggaren inte riktigt kunde krossa mig.

Av en ren slump fångade en läkare upp detta komplex, då jag sökte för min trötthet – inte på min gamla ohjälpsamma vårdcentral utan på en av KRYS fysiska vårdcentraler. Själv hade jag förpassat tanken på att min trötthet kunde bero på PTSD till glömskan – jag var visserligen diagnostiserad med PTSD både från sjukhuset jag först tog kontakt med 2014 när vi hade anmält, och också just av den ohjälpsamma vårdcentralen vid namn DIN VÅRDCENTRAL, men ingen hade brytt sig något särskilt om det, så jag antog att jag väl bara fick ha det så, då.

Den unga läkaren på KRY fångade upp det jag sa i förbifarten om att ha varit utsatt för en psykopat och hon bestämde att vi skulle göra en utredning av mitt fysiska tillstånd för att utesluta sjukdom. Bara DET fick mig att lyfta av lättnad. Jag blev tagen på allvar.

Vården! Jag tänker på VÅRDENS VÄRDE OCH UPPGIFT! Är inte just detta att VÅRDA? Att säga ”vi utreder dig för din trötthet, men jag tror du lider av PTSD. Men bara för att du ska VETA – och för att vi alla ska veta – så kollar vi dig först så du kan bli fri från din oro, som gör allt ännu tyngre.”

Jo, DET är att VÅRDA och att ta sina patienter på allvar. och DET kan man inte säga är den vanliga erfarenheten när vi, som är trötta och slitna av livets prövningar, ber om hjälp. Som vi alla vet bemöts också kvinnor med mindre respekt och allvar än män som söker vård, inte minst om vi dessutom är lite äldre.

Jag flög på lätta vingar ut från vårdcentralen KRY den dagen och kände hoppet om ett bättre liv, än det som är att överleva. DET tar mycket kraft, kan jag lova, att överleva. Det blir inte så mycket mer innehåll än att försöka balansera.

Nu vet jag att alla värden är närmast remarkabla! Jag är frisk som en nötkärna. Och har all anledning att vara tacksam för det, vilket jag innerligt är. Och nu vet jag att den gigantiska tröttheten är något jag kan ta itu med. Det känns motiverat, eftersom jag inte är döende!

Men upplevelsen av att vara döende är en konsekvens av det traumatiska som skett. Det är inte jag som är unik, och alltså myllrar det av människor som i onödan bär på ytterligare en förtvivlan, förutom den som de åsamkats av någons våld mot dem. Förtvivlan i att tro att man nog egentligen är döende som en konsekvens av ett övergrepp är förmodligen lika osynlig som allt som mer omedelbart kan associeras till det lidande offer för våld, fysisk, psykiskt, ekonomiskt våld, vad det än vara må, har att hantera.

Jag tänker som alltid mest på alla som har utsatts för sexuella övergrepp. Och som aldrig kan få upprättelse i domstol. Att bära på alla de djupa integritetskränkingarna, som skadar både ens intimaste fysiska och psykiska sfär…. inte underligt att många av det sexuella våldets offer tappar bort sin forna kraft, sin riktning, sina tidigare möjligheter till framgång, frid och lycka.

Brottsoffrens lidande måste kosta samhället, som räknar allt i pengar, gigantiska summor. Kunskapen om offren för våld och övergrepp är så liten. Än idag får vi klara oss mest på egen hand. Och samhället förmår inte ens stoppa dem som utövar våld mot andra. Ödeläggaren, trots en dom på tre års fängelse och kommentaren ” han är mycket farlig för andra människor” av Frivårdens utredare placerades på fängelse med lägsta säkerhet och när det var dags för honom att inställa sig var han sedan flera månader redan utomlands.

Men tillbaka till vården. En del av offrens lidande, som pågår mer eller mindre i en stor del av återstoden av deras liv, skulle kunna fångas upp och lindras, men det sker alltså inte. Jag har själv sökt hjälp. Och även när man söker hjälp, får man den inte. En trött kvinna, som haft en del jobbiga erfarenheter, jaja, en sån ja. Vi ger henne sömntabletter och antidepp!

Jag vill inte ha sömntabletter och antidepp! Jag vill ha handling. Det här är mitt liv! Inte ens jag, som får mycket stöd genom alla underbara läsare som hör av sig till mig efter att ha läst ÖDELÄGGAREN, har kraft nog att förändra stillaståendet. Jo, slutligen! Men mest tack vare en uppmärksam och insiktsfull ung läkare på en ambitiös vårdcentral , i detta fall KRY.

Jag önskar att det fanns ett program som alltid var redo att plocka in alla nya offer för övergrepp och våld. Först en utredning av deras fysiska hälsa, sedan kvalificerad psykologhjälp ( inte en som sitter och ser ut att somna medan man gråter) och sedan KBT för att hjälpa en få konkret ordning på sina dagar igen, och för att hjälpa en att se var det finns ljus och styrka i det man gör och tänker och känner och hur man kan plussa på med mer av det. KBT fungerar utmärkt med digitala möten! Dessutom fysisk träning-för att återerövra känslan av att finnas i sin kropp, känslan av att det finns rum att röra sig i, och att få ut en del av sin inkapslade vrede. Allt detta skulle tillsammans kunna hjälpa alla enorma mängder av offer för olika slags våld att läka bättre, att bli fungerande samhällsmedborgare igen, och ge hopp för andra i förtvivlan. Man måste ta sig framåt men man måste ha mycket hjälp för att kunna det.

Allt detta har jag själv sökt och betalat för fast jag inte har några pengar eftersom brottslingen satte mig nästan på bar backe och jag inte precis får någon månadslön som författare.

Ett sådant ambitiöst program för människor som fallit offer för andras samhällsmedborgares hjärtlöshet, ondska, kriminalitet finns förstås inte och kommer aldrig att finnas. Men bara en grundlig genomgång av den fysiska hälsan skulle hjälpa många. Det är dock nästan omöjligt att få om man inte betalar privat och det kostar många tusenlappar.

En grundlig hälsoundersökning kan låta onödigt, men jag är ganska så säker på detta. Allt sätter sig inom oss, i vår hjärna, i vår kropp.

Det är ingen nyhet. Men det verkar som om allt som är OMSORG är nedprioriterat, eller …. det har väl aldrig varit prioriterat! Vad sägs om samhällets OMSORG om de kvinnor som föder barnen? Hur väl ett samhälle fungerar gällande omsorg om sina medborgare kan utläsas av skola och vård. Självklart har vi det himmelskt här i jämförelse med många andra länder, men kanske inte så bra ändå. Inte om man vill betrakta vår demokrati som ett modernt, gott land för oss alla.

En stor revolution borde ske och om den dagen det sker kommer så mycket mer bli bättre för alla: förändra mansrollen.

Eller för att vara korrekt FORTSÄTT att förändra mansrollen! Något av det allra viktigaste.

Publicerat i Blogg | Lämna en kommentar

att tro att man ska dö

Kära vänner, mycket konstigt men någon helt okänd har på engelska lyckats posta en blogg på min hemsida. JAg tog bort den. Vet inte vad det var. Mysko.

Jag tänkte skriva om hur man kan må efter att ha blivit traumatiserad – till exempel av en psykopat, som jag själv. Min bok Ödeläggaren beskriver en del av det som hände till exempel mig.

Det är nu fyra år sedan, om ett par dagar, som vi äntligen kom till punkten rättegång. Då var det nästan fyra år sedan vi hade anmält. FYRA ÅR! Eftersom han hade gjort sig skyldig till ett brott som riskerade ge honom mer än två års fängelse skulle han ha häktats efter rättegången – men så skedde inte. Han kunde utan problem, trots att han fick domen TRE ÅrS FÄNGELSE lätt som en plätt lämna landet. Eftersom han hade överklagat domslutet hade inte domen vunnit laga kraft och han var lika fri som vem som helst.

Hur kan det vara rättssäkert?

Nåja, nu har det gått ett antal år sedan domen vann laga kraft, det hände 1 mars 2019. ( det skulle inte upp i hovrätten förrän TRETTON MÅNADER efter att domen fallit så han hade all den tiden på sig att förbereda sin sorti ) och allt i offrets liv ( det råkar vara jag ) är mycket bättre, så mycket bättre att det inte går att ens jämföra. Det är som en annan värld. Men det är inte bra för det.

Under de här åren, efter att vi anmälde ( 2014 ) har jag varit så enormt trött att jag har trott att jag är döende. Jag har inte trott det hela tiden men jag har alldeles särskilt trott det efter att boken var färdig och publicerad. Då borde jag ha blivit PIGG! Visst är jag pigg också, väldigt pigg och också glad, men ändå… i mig är jag TRÖTT. Det har gjort att jag inte har känt mig särskilt motiverad att ge järnet som jag brukar. Jag har inte SVIRRAT TILL i hjärnan och kroppen av arbetslust eller annan riktning och nyfikenhet och iver. Jo, allt har funnits där , men inte kraften….inte den riktiga glöden som behövs för att vara författare.

Jag har tänkt, inte helt medvetet, men jag har tänkt att jag ju ändå är döende och kommer att dö inom ett halvår. Vad är det för vits då? Mer än att vara i stunden och njuta av den.

Nu har jag, som jag tidigare har nämnt, äntligen tagits på allvar av VÅRDEN, i detta fall KRY.

Och utretts på längden och tvären. Och jag är FRISK. Superfrisk. Jag lider inte ens av någon enda liten brist.

Tröttheten är alltså BARA psykisk.

Publicerat i Blogg | Lämna en kommentar

En så noggrann psykopat

Ni som har läst Ödeläggaren kommer kanske ihåg att han målade mitt vackra mahognypiano mörkbrunt.

Jag kom hem till Stockholm en sväng mitt på sommaren för att åka till Spanien och skulle hämta pass och kläder i mitt hem i Tornet. Sam förbjöd mig att komma in. Han stod i porten utanför och spärrade vägen. Skrattande. Som om det var något roligt han höll på med. En överraskning, sa han. Jag förbereder en överraskning till dig. Tre faktiskt. Jag har ju sagt i flera år att jag har TRE överraskningar till dig. Inte förrän nu, efter ett och ett halvt års löften om roliga överraskningar, har jag kunnat verkställa det. Du får inte förstöra det. Du ska få det på din födelsedag.

Hans ben var brunfläckiga. Han skickade bilder från mitt sovrumsgolv med trasor som hade bruna fläckar. Jätteglad.

Det skulle vara något roligt. Jag vågade inte fråga. Jag vågade inte tränga mig in. Hur skulle jag kunna? Han var stark. Jag bestämde mig för att tro honom, det var något roligt han höll på med. Men jag kunde inte förstå den bruna färgen. Jag blev orolig att han hade tagit ner en vägg mellan de olika sovrummen och målat den brun. Det var det värsta jag kunde komma på. I så fall skulle det betyda att han ansåg att vi skulle dela rum. Han som alltid tjatade om att vi skulle gifta oss, fast jag alltid sa nej. Vi hade inte ens kysst varandra. Jag var ju inte ens intresserad av honom som man. Ingen fara, sa han, det kommer du bli, för ingen kan älska som jag. Ingen förstår KÄRLEKEN som jag. Och jag brukar alltid överraska mina älskade med roliga saker! Du kommer lära dig att älska mig. Det finns ingen annan för dig än jag. Vi kommer bli perfekta ihop, du kommer bli lyckligare på alla sätt än vad du någonsin varit. Det är bara det att du inte vågar förstå det än. Du har inte frigjort dig än från allt gammalt. Men du kommer att göra det. Jag ska se till att du gör det.

Jag åkte min väg, till Spanien, där jag var en vecka med min familj och jag rörde så lite jag kunde med tanken vid den bruna färgen, hans överraskningar, vid honom, vid mitt hem, vid framtiden.

När jag några veckor senare kom tillbaka, på min födelsedag, var han inte i lägenheten, men klassisk musik stod på och köksbänken, mitt skrivbord och mitt piano var draperade i presentpapper. På dem stod vaser med blommor och födelsedagskort. Han hade noga slipat min vackra köksbänk som han hade bränt två år tidigare. Han hade slipat den och oljat den, och återställt den i sitt forna skick. Alltså normalt hyfs när man förstört något. Den var fin igen.

Han hade slipat och lackat min tre meter långa arbetsbänk/ skrivbord. Det behövdes inte men det hade han hittat på som en överraskning.

Men vad handlade den bruna färgen om? Det förstod jag när jag lyfte på presentpappret till mitt vackra skimrande mahognypiano, som min morfar inhandlat 1926 i landets första pianofabrik. Sam visste att jag redan som mycket liten fascinerad hade tittat på den där mahognyn. Det var den han hade använt den bruna färgen på. Mitt piano var som dödat på ytan.

STrålande sa han till mig att han ville göra mina tre viktiga platser i hemmet hela och vackra. Köksbänken där jag lagar mat och blir stark, arbetsbänken där jag drömmer och skriver och arbetar – och pianot – som jag älskar, som är för min själ, för mina drömmar. Hela och vackra.

Smart.

Han tvingade mig med de två ” goda ” handlingarna att vara tacksam. Han visste mycket väl hur ont det gjorde med pianot som blivit FULT med en obegripligt stum, död, mörkbrun yta istället för det skimrande gåtfulla träet.

Han visste att jag, oavsett vart han skulle ta vägen, alltid skulle leva med pianot. Han visste också att arbetsbänken tillhör min före detta man, och att jag en dag skulle tvingas ( på grund av honom) att flytta ifrån hemmet med köksbänken. Men pianot, det skulle jag alltid ha med mig och det var brunt.

Jag har vant mig vid att se den bruna fula ytan. Men nu, nio år senare, har jag fått lära mig att färgen går att ta bort. Den senaste veckan har jag arbetat med det. Det tar min tid. Han har tagit så många år av mitt liv. Medan han ” pågick” i mitt liv och långt därefter, för att ta hand om allt han orsakat mig. Så är det, när man råkar ut för en annan människas illdåd. Det gäller alla. Människor som blir våldtagna måste hantera det i sig, rent konkret, med sig, rent konkret, hela tiden. Värre.

Men nu när jag skrapar bort färgen som till stor del lyfter från mahognyn med hjälp av färgborttagningsmedel, ser jag hur oerhört noga han varit. Han har strukit på den bruna färgen i många många tunna lager och varit ytterst noggrann i nästan alla kanter. Han har helt enkelt lagt ner ett stort arbete på att förstöra pianot. Det är slående.

Den minutiösa noggrannheten, när det gällde något som av någon anledning fyllde honom med stark motivation och njutning, är intressant. Han var vårdslös och slarvig ibland, och det föll honom i fatet. Men denna petighet, som måste ha utförts i lugnt, tålmodigt tempo, metodiskt, fascinerar mig. Så har han gjort.

Så gjorde han i sin bearbetning av mig.

Det är mycket som inte fick plats i boken, bland annat att jag fann papper efter att han hade flyttat från Tornet, då min vän Tim flyttade in istället ( det ger mig fortfarande rysningar av lycka: hur snopet S fick ge sig av) i garderoben bland hans inkastade grejer. Han hade skrivit frågor på papprena. Enkla, till synes ganska oskyldiga frågor. Sedan hade han skrivit alternativa svar. Utifrån de alternativa svaren hade han skrivit nya frågor. Och så höll det på i ett par led.

Jag minns att jag stelnade till när jag såg detta och höll andan. Jag förstod, men stod inte ut med att förstå. När jag senare, efter att vi anmält honom och min familj visste hur jag varit utsatt, kände jag mig TRYGG och vågade ta in vad jag hade förstått.

Det är det sorgliga. När man är hotad kan man få saker helt tydliga framför sig men man har inte råd att ta in det, att agera utifrån det. Man är ju hotad. Man är rädd. Ens sinne kan inte låta det som man tydligt ser, landa.

Men när jag var trygg förstod jag att han helt enkelt förberett nästan alla samtal med mig. Han satt inne i sitt rum bakom den stängda dörren och förberedde sig. Han visste vart han ville komma. Han steg ut, han visste att jag kanske hade bråttom, att jag måste jobba – det spelade ingen roll. Desto bättre kanske, för han skulle få mig att snabbare svara. Och han hade redan räknat ut alla alternativa svar och hur han skulle kommentera dem för att leda samtalet dit han ville komma. Oavsett vad jag sa. Han verkade spontan, men allt var uträknat.

Noggrann.

Precis som i brunmålandet av mitt vackra piano.

Men jag löser upp den fula färgen. Och jag skrapar bort den. Skikt efter skikt. Mahognyn kommer fram igen, med sina levande mönster och en del av sitt djup. TRÄ, istället för platt matt färg. Jag måste säkert sandpappra och kanske vaxa eller lacka, jag vet inte, men ytan är redan återigen LEVANDE och när jag såg mahognyn skymta fram i allt det döda, matta, bruna tänkte jag”nu är gudarna med mig igen”. Så är det också. När man gör våld på sig själv genom andras verk kan inga gudar vara med en riktigt. Men när man gjort sig fri att följa sig själv mer är det som om allt möjligt börjar fungera, smått, smått, allt börjar leva.

Det är en stillsam njutning, trots att det är en ABSURD sak att hålla på med, att tålmodigt få fram mahognyn igen. Men det trodde han inte, när han lade dessa skikt av färg, han trodde inte att jag skulle vara lika noga, att jag skulle ta bort varje penselstråk, varje rörelse. Tanken på hur han njutit av att täcka den skimrande mahognyn med sitt fula och hur han varit säker på hur det skulle göra mig illa, och nu; jag tar bort det, jag tar FAKTISKT bort det… den tanken är…. rolig.

Jag läser Gita Serenys bok om Mary Bell. Flickan som dödade två pojkar i England för femtio år sedan ungefär. Med den boken får man inblick i tänkandet, i njutningen som det innebär för människor med psykopatiska drag ( avsaknad av affektiv empati ) att åsamka andra skada. Och i hur angelägna de är att smita undan ansvar. Hur lätt de kan skylla på sin bästa vän, utan att blinka. Hur smarta de är, kvicktänkta, registrerande. Hur exakt och precist minne de har, hur de använder sig av det för att leverera rätt sak i rätt ögonblick. Hur ordrika och orädda de är. Hon stod i rätten, elva år gammal, och utan att skygga förvirrade hon och fördröjde hon lagmännen. Hon saknade rädsla för andra. Men var rädd om sig själv, så klart. Bara. Det är intressant läsning. Inget av det är främmande för mig efter att ha stiftat bekantskap med ödeläggaren, men det är intressant att dragen är så gemensamma.

Man borde sluta kalla det för ”psykopati” – det skapar sådant avstånd som om det inte rörde sig om verkligheten, utan om spännande fiktion. Man borde istället använda en bokstavskombination och man borde sluta vara rädd för att ta i problemet. Man borde våga närma sig fenomenet redan tidigt i barnens liv – innan de är stora nog att börja göra riktig skada. Det existerar så mycket tabu kring detta. Det hjälper ingen. Hur skrämmande och motbjudande tanken än är; psykopatiska störningar måste upptäckas redan hos barnen.

Jag har haft tur.

Och fortfarande skriver läsare till mig och tackar för boken. Det gör mig innerligt glad. Den gör nytta. Det var det viktiga med allt detta som hände. En bok skulle skrivas som kan göra nytta. Till och med STOR nytta.

Och mahognyn börjar skimra igen. Tack vare mina egna händer. Tack livet!

Publicerat i Blogg | Lämna en kommentar