DEJTING: Han har haft sex med dig före första dejten!

Läs mer

Publicerat i Blogg | Etiketter | Lämna en kommentar

DEJTING: att bli det invanda äktenskapet eller den finare varianten; hans dagbok redan före första träffen!

Ja med den rubriken har jag ju sagt allt. Men efter mitt första lilla inlägg om TINDERBLICKEN har jag fått MÅNGA reaktioner från andra kvinnor och just ovanstående erfarenhet är tydligen vanlig. Men hur kommer det sig?

Man har alltså börjat skriva lite grann till varandra för att det finns en ömsesidig nyfikenhet och förhoppning. Så ganska snart, alltså ibland alldeles kopiöst kvickt uppstår en situation där man måste inse att man har blivit osynlig på ett annat sätt än så som man blir osynlig av Tinderblicken.

Mannen ifråga börjar använda kommunikationen som ett rum för utlopp för vilken tanke som helst som far genom huvudet. Damens tindrande förhoppningsfulla blick kan inte annat än slockna vid läsning av ingående beskrivningar av hur golvbrunnen just har gått sönder och att han måste kontakta en rörmokare, eller detaljerade uppdateringar av hur hans maghälsa ser ut för tillfället, eller i mer utökad form hans gamla mors hälsotillstånd och resultaten på genomgångna tester. Ens förhoppningsfulla blick får leta sig igenom meddelanden om vad mannen har svalt för middag, vad lunchen bestod av förutom den rafflande uppgiften om vad han planerar att äta nästa dag! Kvinnans intresserade hjärna kan också anses behöva stimuleras eller berikas eller vad? av information om var han har polyper och vilka slags intima undersökningar detta föranleder och hur det känns att bli av med luften som fyllt områdena där polyperna finns – vid ett alldeles för tidigt skede av bekantskapen och sedan kan det inte hjälpas att man är en smula avtänd.

Man undrar, är det sådana här saker man närmar sig varandra med? Är det så en man hoppas att en kvinna ska falla för honom? Måste man som kvinna genast gulpa i sig ALLT? Det är en smula förbryllande att mannen talar med en som om man var hans gamla fru, och allt antas vara intressant för en. Och ” en” är då alltså en på något sätt tilltalande kvinna som han har sett på bild och som visat sig nyfiken på honom av någon anledning. ”En” är inte JAG alltså, utan jag refererar till andras erfarenheter här, men blandar smått och gott, för fenomenet är också min egen erfarenhet.

Det är konstigt. När förtjusningen och nyfikenheten över att ha fått ännu ett meddelande eller mail har fått sig dessa törnar gnider man fundersamt hakan och höjer sitt ena ögonbryn, snarare än kippar efter andan med rosiga kinder och glimrande blick. Hur kunde mannen ta ett sådant jätteskutt in i något vardagligt och vardagsintimt som golvbrunnar och polyper? Redan? Är det så lätt för dem att föreställa sig att man är intresserad, att allt redan är fixat, man hänger liksom redan där vid armen och nickar införstått? Eller är man inte egentligen en människa att upptäcka? Vill han bara själv bli upptäckt, fast ”upptäckt” är att ta i, utan snarare de facto överlämnad i hela sin vardagliga prakt. Detta, min sköna är jag, take it or leave it. Chosefritt är det i alla fall!

I sitt stilla sinne utstöter man ett ” vadan detta?”

Sådant här kan också hända: man inbillar sig att man för en dialog. Nu är ju visserligen vi kvinnor vana vid att män talar väldigt mycket om sig själva så det kan ta ett tag innan vi inser att det är just så det förhåller sig och i början är man artig medan man har hopp om ett samtal och ställer ” de rätta frågorna” ( vilket startar ännu mer svada) och man blir glad, ” åh tänk, vad fint, han säger att jag ställer de rätta frågorna” men efter ett tag märker man att det man själv berättar inte leder till några rätta frågor från hans sida och det mesta passerar okommenterat. Då är det läge att sent omsider begripa att det inte är en fråga om en dialog, utan endast handlar om den illusion av samtal som uppstår av att man inte blir avbruten då man skriver.

Men jo alltså, mitt i känslan av att man för en dialog ( alltså innan man har insett att så inte är fallet) och man ännu nyfiket och förtjust kastar sig över ett plingande aftonmail, inser man att ännu ett steg har tagits FRAMÅT, ty mailet inleds med: ” Jag måste skriva av mig ”

Aha.

Man är alltså en levande dagbok. Eller ett KÄRL uti vilket han kan förlösa sin ångest. Detta med att vara det MOTTAGANDE KÄRLET är ju klassiskt (och en gruvlig missuppfattning). Åh nej! Man har alltså blivit någon som vederbörande skriver av sig på, ofta i harm, rentav vrede över sin förra fru eller något annat frustrerande.

Det här är en balansgång. Alla kan trampa över, det är inte alls svårt att plötsligt ha skrivit en massa saker som man nog inte hade sagt högt om man suttit mitt emot varandra. Och det är ju fint att berätta om sig själv lite grann, och våga berätta sådant som inte är så förbannat lyckat, som visar att vi är människor med både ledsamt och glatt i oss, sår och drömmar. Men det är inte riktigt samma sak som att ” skriva av sig ”. Jag och de andra kvinnorna, som har kontaktat mig, undrar varför de gör så där, männen?

Varför är man direkt så självklar för dem att de tror att man ska intressera sig för att avloppet måste rensas eller för deras alltför privata problem? Redan före första träffen! Man har inte ens talat i telefon…

Är det en variant på temat: kvinnan är till för mannen enligt mannen?

Alltså, det här är alldeles, alldeles i begynnelsen. Då man närmar sig. Eller kanske närmar sig. Ibland, får jag i rättvisans namn tillägga, har det dröjt till efter en fika innan mannen tar ovanstående steg, men det är ÄNDÅ alldeles, alldeles i början. Ger inte detta ett lite slarvigt intryck? Att man tror sig vara så oerhört önskvärd att man kan egoslarva lite med en annan människa, som är ” den kvinna som jag önskar träffa för ett seriöst förhållande ”…

Det får en att undra om inte kvinnor och män -ofta – söker helt olika saker i idén om kärleken?

Publicerat i Blogg | Lämna en kommentar

DEJTING; den avtändande blicken…

Jo så här är det att jag har börjat nätdejta. Jag är inte flitig men har i alla fall samlat på mig en del erfarenhet. Läs mer

Publicerat i Blogg | Lämna en kommentar

Kvinnor slår också

Denna bild får illustrera texten fast jag fick denna blåtira när jag slängde mig i soffan i akt och mening att hamna i min kärestas famn men i samma ögonblick reste han sig och råkade armbåga mig. Dessutom borde det var en bild på en man med blåtira men nu blev det så här.

Om jag säger det betyder det inte att jag förminskar mäns våld. Eller mäns våld mot kvinnor. Inte det minsta. Men sanningen är att också kvinnor slår.

Det är däremot något som förminskas. Att vara en stor man och pucklas på av en liten kvinna snuddar vid något komiskt. Man kan nästan skratta. Man kan skratta åt hennes PMS eller svartsjuka eller vad det nu är. Man kan göra narr av hur hon står där och bultar med sina små nävar mot det hårda manliga bröstet.

Om man ens berättar om det. Allt våld i det privata förtigs hellre, som vi väl alla vet.

Vi vet det. Så om en man bultar på en kvinna för att han ” känner ” saker, är berusad eller för att han är svartsjuk skrattar vi inte, eller viftar bort det som mindre viktigt, eller privat. Det är ett framsteg. Om en kvinna varje gång hon kommer hem först måste känna av mannens humör innan hon vet vad hon kan prata om, och ifall hon ens kan slappna av, skrattar vi inte längre. Vi varnar. ”Så kan du inte ha det”. Om en kvinna straffas på grund av ogrundad svartsjuka säger vi ”Det där är ett farligt kontrollbeteende, akta dig!” Om en kvinna blir utsatt hemma på fredagsmyset för att mannen hotar henne då han druckit några glas är hon illa ute. Det vet vi. Vi talar med henne. Vi vakar extra. Vi oroar oss.

Jag känner flera män som har eller har haft relationer till kvinnor som slår. Stora, duktiga, kloka, snälla män. Kvinnorna sparkar, slåss med knytnävar, med tillhyggen, hotar med knivar och saxar. De styr relationen eller familjen med sitt humör. Hotet ligger i luften om saker och ting inte är till hennes belåtenhet. Är någon egentligen förvånad? Det är klart att detta också är en del av verkligheten.

Men blir inte en utsatt man också rädd, går inte hans själ också långsamt sönder? Tvingas inte han lägga enorma mängder livskraft på att parera utbrotten och på att skydda sin bild av sig själv, av förhållandet, av kvinnan, av kärleken, av drömmen? Gräver inte detta stora hål i hans inre? Är han inte lika sårbar, mindre mottaglig? Skakar han det av sig bara? Nya tag! Inget bjäfs? Är det så?

Hur ensam är en man med en kvinna som slår honom, när vi vet hur ensamma kvinnor är med en man som slår?

Somliga kvinnor slår män. Somliga kvinnor slår barn. De slår syskon. De slår mödrar. Sina fäder, säkert också. Det är svårt att få ihop det. En kvinna som slår sin mamma. En kvinna som slår sin syster. Det är lättare att tänka sig en kvinna som slår sitt barn. Förmodligen är det lättare att tänka sig för att ett barn är mindre. Men en kvinna som slår sin man?

Den som slår kan ibland bli hjälpt av terapi. Inte alltid. Inte alltid. Och vägen dit är inte självklar och enkel. Kanske vi har börjat förstå det också.

Men en sak är säker; den som blir slagen kan inte läka den som slår. Goda stunder, presenter, undergivenhet, kärlek, följsamhet, passionerat försoningssex, ständiga kärleksförsäkringar kan inte läka den som slår från att slå igen. Gränser är överskridna. Inte bara fysiska.

Terapi kan hjälpa människor som slår. I bästa fall. Kärlek bytt för att slippa bli slagen är en destruktiv väg att gå. Den som blir slagen ska inte stanna.

En man kanske skojar om att hans kvinna slår honom. Hur hon står där och pucklar på honom och han som orubblig tittar ner på henne, där hon rosig och snörvlande studsar runt och bankar med sina små nävar på hans bringa.

Det är inte roligt.

Det är mycket, mycket allvarligt. En kvinna kanske inte kan slå ihjäl sin man, men hennes våld förstör – lika mycket som en mans våld – den slagnas inre. Alla män som blir slagna av sin kvinna, skäms inte mer. Ta det på största allvar. Kom ihåg, ni är små pojkar innerst inne med människohjärtan, inte några hårdföra superhjältar av hårdplast, ni är faktiskt också människor, precis som de kvinnor som råkat hamna i relationer där mannen slår.

Publicerat i Blogg | 3 kommentarer

Omgivningen och den utsattas signaler

Ofta är det försent, eller väldigt långt gånget, när man upptäcker att någon i ens närhet är utsatt för misshandel, fysisk eller psykisk eller både och – fysisk misshandel är även psykisk misshandel och den fysiska misshandeln är ofta nästa steg vid psykisk misshandel.

Då, när det är försent, eller när alldeles för mycket har hänt, när den utsatta redan på många sätt redan har gått under, kanske är död,  frågar sig omgivningen om de såg några tecken.  Har den utsatta signalerat?  Varför såg vi inget?

Själv utsattes jag Läs mer

Publicerat i Blogg | Lämna en kommentar

Ebba & Didrik och GLAPPET i snygga nyutgåvor! ( skryt och historia)

Inte nog med att dessa berättelser allt som oftast så vackert omnämns som KULT  – de är nu också  KLASSIKER och har just kommit ut som sådana på Bonnier Carlsen.

De är jättesnygga! Och härliga att känna på och bläddra i Läs mer

Publicerat i Blogg | Lämna en kommentar

Min vän ERLING, vackra tjurkalv.

 

 

Det här är Erling. Han var en mycket vacker tjurkalv med stora svarta ögon och rosa nos, mjuk vit päls med gråbrun teckning. Jag älskade Erling.

Vi orkade inte klippa den vilda tomtens gräs utan lånade bondens tjurkalvar. Det här året lånade vi en svart och en vit, de var 6 månader när de kom till oss. Läs mer

Publicerat i Blogg | 1 kommentar

Vintergäck – och en sång från mig till er

Nu kommer den!

Våren!

Inte förrän idag har jag tagit ner adventsstjärnorna, men nu var det dags. De är ju så vackra med sitt glimrande särskilt när himlen djupnar mot mörkblått innan den blir svart, men nu stundar nya tider, nya ljus och skiftningar.

Fast våren är lite jobbig ibland! För att inte tala om sommaren. Kan det inte få bli ljust, kan inte knopparna få svälla, kan man inte få fröjdas av dofterna och sångerna utan att anpassningsstigmatiseras? Läs mer

Publicerat i Blogg | Lämna en kommentar

Kungliga Filharmonikerna spelar för Barnen

I helgen tog jag min dotter och sexåriga dotterdotter, iklädd tigerdräkt ( inte jag alltså, utan min dotterdotter )  till  familjekonserten DRILLAR och DRAKÖRON på Konserthuset, det underbara blå.  Läs mer

Publicerat i Blogg | Lämna en kommentar

Välsigna kärleken, låt den skingra mörkret

Så vackert! Jag hörde det idag då jag råkade slå på radion just när det var Gudstjänst. Jag lyssnar aldrig på dylika men idag kom det sig så att jag gjorde det och samlade på mig det fina som sades. Att slå på radion är ju i sig en njutning. Att ha en traditionell gammal radio med antenn och som kan gå på batteri eller sladd. Vilken grej. Läs mer

Publicerat i Blogg | 1 kommentar