Denna bild får illustrera texten fast jag fick denna blåtira när jag slängde mig i soffan i akt och mening att hamna i min kärestas famn men i samma ögonblick reste han sig och råkade armbåga mig. Dessutom borde det var en bild på en man med blåtira men nu blev det så här.
Om jag säger det betyder det inte att jag förminskar mäns våld. Eller mäns våld mot kvinnor. Inte det minsta. Men sanningen är att också kvinnor slår.
Det är däremot något som förminskas. Att vara en stor man och pucklas på av en liten kvinna snuddar vid något komiskt. Man kan nästan skratta. Man kan skratta åt hennes PMS eller svartsjuka eller vad det nu är. Man kan göra narr av hur hon står där och bultar med sina små nävar mot det hårda manliga bröstet.
Om man ens berättar om det. Allt våld i det privata förtigs hellre, som vi väl alla vet.
Vi vet det. Så om en man bultar på en kvinna för att han ” känner ” saker, är berusad eller för att han är svartsjuk skrattar vi inte, eller viftar bort det som mindre viktigt, eller privat. Det är ett framsteg. Om en kvinna varje gång hon kommer hem först måste känna av mannens humör innan hon vet vad hon kan prata om, och ifall hon ens kan slappna av, skrattar vi inte längre. Vi varnar. ”Så kan du inte ha det”. Om en kvinna straffas på grund av ogrundad svartsjuka säger vi ”Det där är ett farligt kontrollbeteende, akta dig!” Om en kvinna blir utsatt hemma på fredagsmyset för att mannen hotar henne då han druckit några glas är hon illa ute. Det vet vi. Vi talar med henne. Vi vakar extra. Vi oroar oss.
Jag känner flera män som har eller har haft relationer till kvinnor som slår. Stora, duktiga, kloka, snälla män. Kvinnorna sparkar, slåss med knytnävar, med tillhyggen, hotar med knivar och saxar. De styr relationen eller familjen med sitt humör. Hotet ligger i luften om saker och ting inte är till hennes belåtenhet. Är någon egentligen förvånad? Det är klart att detta också är en del av verkligheten.
Men blir inte en utsatt man också rädd, går inte hans själ också långsamt sönder? Tvingas inte han lägga enorma mängder livskraft på att parera utbrotten och på att skydda sin bild av sig själv, av förhållandet, av kvinnan, av kärleken, av drömmen? Gräver inte detta stora hål i hans inre? Är han inte lika sårbar, mindre mottaglig? Skakar han det av sig bara? Nya tag! Inget bjäfs? Är det så?
Hur ensam är en man med en kvinna som slår honom, när vi vet hur ensamma kvinnor är med en man som slår?
Somliga kvinnor slår män. Somliga kvinnor slår barn. De slår syskon. De slår mödrar. Sina fäder, säkert också. Det är svårt att få ihop det. En kvinna som slår sin mamma. En kvinna som slår sin syster. Det är lättare att tänka sig en kvinna som slår sitt barn. Förmodligen är det lättare att tänka sig för att ett barn är mindre. Men en kvinna som slår sin man?
Den som slår kan ibland bli hjälpt av terapi. Inte alltid. Inte alltid. Och vägen dit är inte självklar och enkel. Kanske vi har börjat förstå det också.
Men en sak är säker; den som blir slagen kan inte läka den som slår. Goda stunder, presenter, undergivenhet, kärlek, följsamhet, passionerat försoningssex, ständiga kärleksförsäkringar kan inte läka den som slår från att slå igen. Gränser är överskridna. Inte bara fysiska.
Terapi kan hjälpa människor som slår. I bästa fall. Kärlek bytt för att slippa bli slagen är en destruktiv väg att gå. Den som blir slagen ska inte stanna.
En man kanske skojar om att hans kvinna slår honom. Hur hon står där och pucklar på honom och han som orubblig tittar ner på henne, där hon rosig och snörvlande studsar runt och bankar med sina små nävar på hans bringa.
Det är inte roligt.
Det är mycket, mycket allvarligt. En kvinna kanske inte kan slå ihjäl sin man, men hennes våld förstör – lika mycket som en mans våld – den slagnas inre. Alla män som blir slagna av sin kvinna, skäms inte mer. Ta det på största allvar. Kom ihåg, ni är små pojkar innerst inne med människohjärtan, inte några hårdföra superhjältar av hårdplast, ni är faktiskt också människor, precis som de kvinnor som råkat hamna i relationer där mannen slår.
Ofta är det försent, eller väldigt långt gånget, när man upptäcker att någon i ens närhet är utsatt för misshandel, fysisk eller psykisk eller både och – fysisk misshandel är även psykisk misshandel och den fysiska misshandeln är ofta nästa steg vid psykisk misshandel.
Då, när det är försent, eller när alldeles för mycket har hänt, när den utsatta redan på många sätt redan har gått under, kanske är död, frågar sig omgivningen om de såg några tecken. Har den utsatta signalerat? Varför såg vi inget?
Inte nog med att dessa berättelser allt som oftast så vackert omnämns som KULT – de är nu också KLASSIKER och har just kommit ut som sådana på Bonnier Carlsen.
De är jättesnygga! Och härliga att känna på och bläddra i Läs mer →
Det här är Erling. Han var en mycket vacker tjurkalv med stora svarta ögon och rosa nos, mjuk vit päls med gråbrun teckning. Jag älskade Erling.
Vi orkade inte klippa den vilda tomtens gräs utan lånade bondens tjurkalvar. Det här året lånade vi en svart och en vit, de var 6 månader när de kom till oss. Läs mer →
Inte förrän idag har jag tagit ner adventsstjärnorna, men nu var det dags. De är ju så vackra med sitt glimrande särskilt när himlen djupnar mot mörkblått innan den blir svart, men nu stundar nya tider, nya ljus och skiftningar.
Fast våren är lite jobbig ibland! För att inte tala om sommaren. Kan det inte få bli ljust, kan inte knopparna få svälla, kan man inte få fröjdas av dofterna och sångerna utan att anpassningsstigmatiseras? Läs mer →
I helgen tog jag min dotter och sexåriga dotterdotter, iklädd tigerdräkt ( inte jag alltså, utan min dotterdotter ) till familjekonserten DRILLAR och DRAKÖRON på Konserthuset, det underbara blå. Läs mer →
Så vackert! Jag hörde det idag då jag råkade slå på radion just när det var Gudstjänst. Jag lyssnar aldrig på dylika men idag kom det sig så att jag gjorde det och samlade på mig det fina som sades. Att slå på radion är ju i sig en njutning. Att ha en traditionell gammal radio med antenn och som kan gå på batteri eller sladd. Vilken grej. Läs mer →
Jag visste inte alls vad som hade blivit av Anita, inte förrän hon berättade i media om sin tid som Ingmar Bergmans hushållerska och boken som hon har skrivit, men det var roligt att återse henne i media, även om omständigheterna för hur hennes liv utvecklats var ledsamma. Nu är det förhoppningsvis bättre. Det tror jag absolut.
1987 hade jag vunnit en tävling som Dramaten utlyst på våren. Läs mer →
Jaha, så blev man uppring för ANDRA gången av producenten för den utmärkta dokumentärserien om populära svenska tv- serier genom tiderna.
Han sa ” Ebba & Didrik har snurrat i våra huvuden sedan vi startade programserien men så valde vi ju GLAPPET! Vi tänkte att kanske vi inte kunde ha TVÅ kultserier av samma författare ( och regissör ) men nu kan vi inte komma undan längre: VI VILL GÖRA ETT PROGRAM om EBBA & DIDRIK OCKSÅ! ” Läs mer →
Jag är författare och dramatiker. Jag skriver för alla typer av scener, film, TV och radio. Jag tror på berättelsens kraft. Jag tror att människor är hungriga på substans, på berättelser och konst som kan förändra något i dem själva. För att vara människa är att ständigt växa. Och jag tror på människan!
På min blogg kommer jag att skriva om sådant som retar och gläder mig, jag kommer att delge er bitar ur mitt liv och jag kommer att välkomna er respons. Snart kommer nästa bok! Den är definitivt inte för barn.Men jag rekommenderar nyfikna tonåringar att läsa den i smyg. Och alla män. Och alla kvinnor.
