Skärmtroll

Ibland undrar jag vad som ska hända med alla människor som har all sin uppmärksamhet i sina mobiler.

Om man sitter på tunnelbanan och betraktar de andra: alla sitter med böjda huvud fördjupade i sina mobiler. i princip alla!

På lekplatserna står föräldrarna och gungar sina småbarn, medan de bakom deras rygg glor ner i sina mobiler. När barnen går till skolan går de och tittar ner i sina mobiler. När folk är ute och rastar sina hundar tittar de i sina mobiler. När människor har utflykt tittar de i sina mobiler. Om de sitter tillsammans och fikar tittar de i sina mobiler. Om de har en rast på bygget sitter de tysta bredvid varann och tittar i sina mobiler. När de cyklar tittar de i sina mobiler, när de kör bil tittar de i sina mobiler, när de ligger i hängmattan tittar de i sina mobiler.

Små barn som sitter i sittvagn tittar ner i paddor eller i mobiler. Det ser ut som om alla är sjuka och fjättrade till ett livsnödvändigt instrument som ger dem kraften att gå omkring. Det är nog vad man skulle tro om man såg dem uitifrån och inte visste. Som om alla vore livsodugliga och därför av nödvändighet måste ha fokus på sina mobila droppställningar.

Varför går de omkring så där, alla med böjda nackar, utom räckhåll för sitt nu? Det är tråkigt att orda om det, om hur hjärnor påverkas av det, hur livet i sin helhet och förlängning bleknar och krymper och mentalt förlamas. Vi vet ju att hjärnan triggas av det, att hjärnans belöningssystem falskt belönas, att vår nyfikenhet kidnappas. Vi är brainnapped.

Det verkar dessutom ganska tråkigt. Vad lever vi för?

I Sverige är digitaliseringen framgångsrik så vi kommer bli extra dumma här. Det kommer alltid finnas barn som utvecklas till ett slags elit och det kommer vara de individer som har begränsats i sitt skärmanvändande och inte blivit beroende. Det kommer vara de som tränas i att skriva för hand, i att förbereda arbeten med papper och penna, de som har undervisats av närvarande engagerade lärare som kan svara på frågor eller visa hur man tar reda på vad man vill veta – utan att alltid hänvisa till google – samtidigt som de kommer att tränas i att hantera den digitala världen. All forskning visar att lärande och minne fungerar mångdubbelt bättre om hela processen bestående av att lyssna, läsa och skriva ner för hand med kropp och hjärna är aktiverad än om man läser saker på en skärm. Med sin kropps sinnen erövrar man även teoretisk kunskap och när ens varelse engageras på det viset stiger också känslan av tillfredsställelse, lust och nyfikenhet på mer. Det är helt enkelt aktivt, istället för passivt. Det kommer vara de som lever med vuxna som aktivt undrar hur deras dagar har varit, som talar med dem, vuxna som tillsammans med sina barn delar varandras tankar och erfarenheter – NÄRVARANDE. De fördelar och kvaliteter som dessa barn kommer få – som hittills varit naturliga i att formas till människa – kommer vara omöjliga för de andra att komma ifatt.

Den kommande eliten kommer förutom att ha större tillgång till självständigt arbete, i form av konsten att använda papper och penna, också vara de som tränar sin kropp. De som dansar, utövar sport, springer. Och de som leker. Som använder infall och idéer som kommer över dem när de leker. Som upplever lusten, samhörigheten, andningen, dofterna, underlaget, materian, luften, utdunstningarna, de fysiska beröringarna – i leken. Och det kommer vara de barn som lärt sig musik. Lärt sig sjunga, lärt sig hantera ett instrument. När kommunala musikskolan fanns där man hade en plats säkrad termin efter termin lades ovärderlig grund för många barn , en grund av självtillit och insikt om den tråkiga repetitionens makt till att nå mål och av det arbetet njuta. De barn som får vistas på dessa arenor, kommer vara rustade.

De barn som luras på sina föräldrars mentala närvaro kommer finna sina flyktvägar från en obegriplig verklighet in i skärmarnas världar. Enligt forskning är en barndom med en fysiskt närvarande förälder som är psykiskt frånvarande i sina skärmar, lika skadlig som att växa upp med en alkoholiserad eller av andra droger beroende förälder. De finns där, men de finns ändå inte alls där. Kan man tänka sig något mer kusligt, för ett litet barn?

Barnen riskerar att förlora på en lång rad områden som jag inte ids räkna upp, det är bara att tänka efter. Vilka vägar tar de som vuxna? Vilka kriser av alienation och tomhet kommer detta djupa skärmberoende att skapa? Vad kommer bygga deras inre värld, deras moral, etik, deras värderingar, deras längtan och vilja, deras förmåga att mötas, att vilja mötas, att våga leva, att tro att livet är värt att utforska?

Tekniken har alltid skrämt gamlingarna, kan man säga, men tekniken har inte ockuperat hjärnor förut, inte på detta sätt. Och när man vet att upphovspersonerna bakom spel och sociala medier inte låter sina barn använda dem mer än mycket begränsat, väl medvetna om vad de har skapat, är väl åtminstone det en tankeställare också för den mest teknikvurmande?

Jag funderar över detta, när jag strosar runt i verkligheten och iakttar de andra utan att de märker det.