Plötsligt har man talat ut, så att säga.
Men nu ska jag hålla tyst eftersom allt pågår. När det är över kan jag tala fritt.
Helt över.
Det viktigaste i all läkning är de goda människor man har omkring sig. Fantasin också. Jag inser hur mycket mina vänner betyder för mig och har betytt i detta och kommer att fortsätta betyda i detta. Det som är bra med detta elände är att jag har slutat låtsas vara så tjusig. Jag är som jag är. En stark kvinna men också en jäkligt ömtålig flicka. Det är mycket lättare att vara människa om man bara är som man är. Vad kan man göra? De får väl ta det, de andra. Jag gillar ju dem som de är. Det är just därför man gillar mig, sa en väninna. För att jag är som jag är. Vad bra. Med sprickor och brister och revor och tillkortakommanden och tårar. Plus det andra! Hurra! Det var skönt att höra efter ett helt liv!
Egentligen vet man ju att det gäller de andra , men det är svårt att förstå att det skulle gälla en själv också. Det är för att de är som de är, för att de är sig själva som man älskar dem och är dem tillgiven. Konstigt att man är obarmhärtig mot sig själv.
Jag är lättad över att ha skrivit skiten här på min blog. Och nu blev det också mycket lättare att skriva på bokfan. Just detta, att skriva om det som hänt är ju att igen umgås med förövaren. Jag måste ju minnas – vilket jag gör lätt genom dagböckerna – och se och höra honom framför mig. Och mig själv, min stackare, som försökte vara tapper och alltid hålla mina löften och vara hederlig, fast jag kroknade. Men nu har jag liksom släppt ut monstret ur mitt inre. Han finns där ute. Jag delar det med andra. Det gör det mindre otäckt. Det gör mig starkare nu när jag ska skriva om det. TACK alla ni! Innerligt.
Och de senaste dagarna har flödat av sol! Och jag har upptäckt hur vackert ljuset är i mitt hem, det som jag precis har sålt. Men jag litar på att allt blir bra. Jag är inte rädd längre. Jag är faktiskt inte rädd längre. Åh…. jag kan inte med ord beskriva den lättnaden.
Bara lite rädd.
Men livet återvänder i mig. Tänk att det kan göra det? Jag trodde inte det fanns någon morgondag när det var som värst. Nu har jag lite kittelskratt kilande i strupen. Alldeles ensam med Tottekatt. Kittelskratt. Så som jag är gjord från början. Tack också för det!
Jag har aldrig velat berätta om mitt liv när jag blivit intervjuad angående böcker och filmer. Jag har alltid hållit alla sådana frågor på avstånd. Men nu är jag glad att jag vågat berätta den här jävla skiten.
Min plan är att skriva denna bok så att den kan komma ut under 2016. Inga kontrakt är skrivna än. Jag hoppas att boken ska hjälpa andra. Det var det polisen sa och överläkaren på psyket. Den boken kan hjälpa andra att lyfta skammen bort från sig själva, göra dem starka nog att anmäla eller gå. Den första som sa det till mig var dock min son. Min krigare.
Jag kom tillbaka till mina barn. Friheten jag fick när jag hade anmält och börjat lämna… den friheten… den går INTE att beskriva. Friheten att vara helt mig själv, inte tvingas dölja något, vara JAG igen, främst inför mina barn men också inför alla andra…. är det helt ovärderliga. Man tror inte det ska kunna bli så. Att man förlorar sin frihet i relationerna till familj och vänner. Jag har alltid vetat att det är det viktigaste för mig. Det känns som om jag har blivit våldtagen. Min tillit, min kärleksfullhet, min välvilja. Min snällhet. Det är faktiskt det allra värsta. Våldtagen är det rätta ordet. Det är SVÅRT.
Så får jag höra så mycket hemska berättelser om andra som hamnat i förfärliga sammanhang. Oftast kvinnor som råkar ut för män. Det är något fundamentalt i könsrollerna som gör det möjligt. Och det är fruktansvärt. Och sitter djupt. Är segt.
FRÅn det ena till det andra har jag gjort upptäckter på underklädesfronten. Man kan ju faktiskt undra varför man ska ha så konstiga trosor på sig? Sådana som skär in mellan skinkorna? Har killarna kalsonger som skär in i lika hög grad? Nää!
När jag var på Åhlens hittade jag ett par underbyxor som påminde om min barndom. De har ben och de går upp en bit. De är i bomull med små hål i, som pyttesmå prickar. De är förmodligen helt avtändande men jag har ju inte på mig underkläder för att gå och vara tänd på mig själv. Förresten är det väl det under underkläderna som är roligt? Hur som helst, dessa TANTTROSOR inhandlade jag och sa till kassörskan och kön bakom att de var till min mamma. Men DE ÄR TOPPEN! Jag bara vill tala om det! Nu slår jag ett slag för denna underbara UNDERBYXA! Inget trams, inget behagsjukt besvär, utan BEKVÄMT! Dessutom estetiskt för nu blir det inga konstiga skarvar i den tajta kjolen! Jag säger bara det! Förresten är de här UNDERBYXORNA ganska söta. Fina. Jag kan tänka mig att de till och med kan vara sexiga. I sin oförblommerade och aningslösa komfort. För de stunder då det är intressant att vara sexig. Men hur många män har sexiga underbrallor på sig? De kan ha gamla urtvättade hängstjärtade saker och ändå tycka att de är en blessing! Jag vill också ha det bekvämt om baken.
Att kunna tänka sådana här tankar är något nytt. Jag är så glad att slippa tänka på galningen!
