Så här ser det ut på mitt skrivbord idag. Anteckningsböckerna som alltid dräller överallt omkring mig men nu i sällskap med femtio tulpanlökar!
Det är min son som köpt dem till mig i Amsterdam. Jag ska plantera dem i mammas trädgård för att tacka och förljuvliga den underbara platsen som är så viktig för oss. Jag längtar till att sätta händerna i jorden. Genom förra årets krypande panik och depression räddade bland annat jorden i den trädgården mig med sina lockrop. Gräva i den, och se saker växa. Känna fåglarna, som jag började mata och fortsatte mata hela sommaren så att de skulle ha mer tid till sina ungar – de får ju jobba så mycket för att föda barnen och hinner säkert inte umgås – svirra kring mitt huvud medan mina knän tryckte mot jorden. Det förde mig tillbaka till mig själv igen, för det utspelade sig under den tid då jag inte orkade ha ord, inte hörde av mig till mina kära vänner, inte orkade se någon, inte orkade tänka mer än en dag framåt. Det var mitt livs dvala, alldeles nödvändigt att vara i under många många månader.
Nu, i denna tid med femtio tulpanlökar i min hand, har jag läst att jag måste vänta med att sätta lökarna i jorden. De ska istället förvaras svalt och mörkt till hösten. För att de ska må bra och utveckla sina förtrollande vackra blommor måste de först genomgå en tid av kyla. De måste sättas i jorden inför jordens mörka tid, den frusna, svarta. Medan de ligger där i mörkret utvecklar de sitt rotsystem. Den lilla anden i plantan ( så kan man väl se det?) måste ha kylan för att kunna väckas till liv av den första värmen, av det försiktiga ljuset på tidig vår för att sedan explosivt lyckligt sträcka sig mot solen och bli till i jubel.
Så underligt, tänkte jag. Men så är det.
Jag har tänkt på hur det kommer sig att jag klarar mig igenom alla de utmaningar jag utsatts för det senaste decenniet. Det kan vara träning. Det kan vara träning som långsamt har mejslat fram tillit men tilliten handlar inte om tillit till i första hand människors betryggande försäkringar eller idén om att lidande ger belöning, som att man skulle växa mot ljuset i ett explosivt jubel och slå ut i bedövande skönhet efter en tid av lidande. Så enkelt är det inte.
Belöningen kan vara nuet. Belöningen, så att säga, är att förstå – på djupet – att den är i nuet. Och inte mer. Det är nu. Men utan att då och då utveckla rotsystem i tysthet och mörker är det svårt att sticka upp knoppen och lapa ljus och återupptäcka att livet är, igen och igen och igen.
Så länge man lever. Förutsättningarna förändras men det betyder inte att kvaliteten på livsupplevelsen försämras. Barnets glädje över livet är oslagbar, men det gränslösa jublet spritter fram i oss, i alla tider. Oftast i tystnad. Men man måste acceptera att livet är svårt. Så enkelt är det.
