Ok, nu står jag här i kaoset.
Jag packar ihop mitt hem. Jag har inga pengar att betala för tjänster som packning och städ och sådant som hade underlättat för mig och sparat mina krafter. Jag kan dock smickra mitt ego med att konstatera att jag inte är en hycklare. Inte bara en av alla de miljoner som sympatiserar med idén om medmänsklighet och humanism, utan faktiskt konkret agerar. Det, att konkret agera, är skälet till att jag har förlorat allt, eftersom jag ansåg att jag hade kraft och möjlighet att hjälpa en hemlös stackars människa med barn, en person som livet behandlat orättvist, en kapabel, klok och själsligt rik man som jag ville ge möjligheten att resa sig igen ur kaos och utsatthet. Det är ironiskt. Nu är det jag som lever det liv han sa att han gjorde, nu är det jag som inte har någonting, och som har behandlats grymt och orättvist. Men jag förleder inte och har aldrig haft talang för lögn och är inte hjärtlös, så jag kommer inte att parasitera på någon annan för att svinga mig upp igen på banan – som han gjorde.
Från min nya horisont får man dock kallare ögon. På ett sätt fördjupas ens livskänsla och ens kärlek till livet ännu mer men man blir också mycket mer saklig när man hamnat utanför de normala ramarna för ett vanligt svenskt liv. Man ser tydligt hur stort värde människor sätter på pengar, att de smäller högre än det mesta av de ideal folk säger sig ha, att pengar slår undan alla de vackra ord man hört trilla från människors läppar genom åren. För de flesta är de egna pengarna värda mer än den egna hedern. Med heder menar jag den heder man kan säga att man har ifall man har en övertygelse, till exempel om medmänsklighetens absoluta värde, och är konsekvent med sin övertygelse. Då har man heder. Annars är man en hycklare. i mina ögon. Men jag är sträng. De flesta utmanas inte i frågan om denna heder. De flesta av oss går orörda genom livet i tron att de är medmänskliga. Jag sattes på prov och följde min övertygelse: att bistå, att hjälpa.
(Det råkade vara fel person att hjälpa, en skicklig manipulatör men min handling i sig står jag för.)
Förmodligen är denna erfarenhet av utsatthet en del av min vidareutbildning inom författarskrået, för jag får på nära håll se människans olika krasshet – och visserligen också storhet. För storheten finns utan tvekan och den är större än allt. Den är ovanlig. Men när den visar sig övervinner den ALLT och ger kraft om och om igen bara av tanken.
Men krassheten, egoismen och den anala relationen till pengar och deras absoluta värde,är så stor att människor vilkas ord man trott, med lätthet säljer det som borde vara heder och självaktning som medmänniska. Det förvånar den starka vilda ömtåliga själen, den tillitsfulla männniskoälskande och gör ögonen kallare.
Det finns en människa som jag aldrig kommer glömma. Hon heter Mari Lesser. Jag känner henne inte personligen. Hon skickade mig hundra kronor. Hon förstod att jag var illa ute och behöver hjälp för att komma vidare. inte för att jag har slarvart, inte för att jag har misskött mig, utan för att jag varit humanistisk i mina val. Den hundralappen kommer jag att spara. Jag ska sätta in den i en ram tror jag. Nej, jag ska använda den omsorgsfullt och tacka henne igen. För så kan människor göra. Jag menar inte att alla ska ge mig pengar – varför skulle de göra det? – men det är intressant att på nära håll kunna betrakta detta med pengar kontra medmänsklighet.
Jag känner inte Mari Lesser. Hon agerar medmänskligt, i enlighet med sin övertygelse.
På nära håll får jag se saker jag inte vill se nu. Nedstigningen i helvetet är inte över, eller kanske är det nu på vägen upp som det ena efter det andra avslöjas. Förmodligen för att situationen inte ingår i det normala för så att säga oss normala. Och mina ögon kommer aldrig bli desamma. Om jag hade brist på berättelser förut så är det inte längre så. Det har jag fått på köpet. Mer visdom.
