Alltså jag har lämnat Stockholms city och dragit mig bort till en av de mest bördiga kusterna i Sverige där trädgårdarna fullkomligt svämmar över av praktfull blomning.
Men vad ser mitt södra öga?
Jättekonstiga trädgårdar!
I synnerhet nästan alla ”trädgårdar” som ligger närmast havet – som förmodligen är ”finast”, åtminstone dyrast, i byn och dit det har kostat en del att flytta i den nya tiden som är. Så var det inte förut eftersom det blåser mest närmast havet. Nu är ”utsikt mot havet ” tjusigt som tusan och kostar därefter. Att flytta till närmast havet är säkert att visa mucklerna. Pungmucklerna. Alltså om man tänker sig att PUNG är ett ord för pengar. Även damer kan således inneha en PUNG. I den meningen.
Detta är en by. Jag är i en by, eller kanske det kallas en liten ort. I en mycket bördig del av vårt karga land. Liksom ganska tottahejti. Långt borta från storstadens asfalt och betong.
Det jättekonstiga med de trädgårdar och hus jag skådar med mitt södra öga, är att när jag växte upp var raden av hus längs med havet små, blå, rosa, vita, söta. Och kring dem prunkade vackra blommor, buskar och fruktträd. Fjärilar och bin fick sitt lystmäte. Doften av blomster svepte genom havsvinden. Och människorna som bodde i husen kunde sitta i skugga under ett träd och suga på sina körsbär. Så var det till inte för så hemskt länge sedan.
Nya människor har kommit, så som alltid sker. Men de har inte velat vårda det som skapats i ungefär hundra år, för den väg jag talar om är mer än hundra år och trädgårdarna likaså. Nej. Så vi har sett magnifika träd ryckas upp med rötterna, underbara trädgårdar skövlas bort och slängas på trasiga stora högar – precis på samma sätt som man kastade ut kakelugnar och marmorbänkar i Stockholm city på 70 och 80 talet. Jord genomkorsade av rötter, fyllda av lökar, fulla av drömmar och löften forslades bort i ett huj. Fåglarna förlorade sina hem. Igelkottarna sina gömda stigar.
De nya människorna med stora bilar som har råd att bo vid havet, ersatte med buller och bång den frodiga vackra kulturbärande lummigheten med stenläggningar. Inte bara det. Betongblock. Regelrätta betongblock i avsatser istället för vackert lutande backar. I betongblocken placerar man antingen köpt sten, ditforslad från Gud vet var, eller stensätter med gatsten. I dessa gatstensavsatser skapar man små fyrkanter i vilka man placerar ett tanigt träd med nedhängande grenar som inte är ett naturligt växande träd just här. Det tycker man är fint. Detta har man drömt om att genomföra. Ivrigt pratat ihop sig. Glittrat med ögonen. Åh! När det blir så! Åh!
Eller så placerar man svarta cementurnor i de döda fyrkanterna med – jag kan knappt säga det för det är så väldigt B – palmer!- i. Detta är så konstigt att jag inte kan annat än tappa hakan. Palmer? Vi är i Sverige! På landet!
Medborgarplatsen är en av de tråkigaste ställena , estetiskt sätt, i Stockholm. Där finns också en och annan fyrkant med ett träd placerat i. Så ser dessa trädgårdar ut. Är det det man tycker är fint? Eller vill man att ens hem ska likna en hotellanläggning? Jus mer opersonligt och själlöst – desto coolare? Är det så?
Naturligtvis säger folk att de inte har tid att sköta en trädgård. Eller klippa gräset. Men det kan inte vara anledningen.
För om man ställer upp fyra BMW på sin gatstensbelagda garageinfart – som täcker halva ” trädgården ” som inte längre kan heta ” trädgård” – har man väl råd med en robotgräsklippare som smidigt sköter den biten? Och om man är ute efter att trycka in i andras medvetande att man spricker av kosing – om man verkligen vill göra intryck och lägga en air av noblesse och rikedom över sig – borde man definitivt inte förenkla tillvaron med cement och sten utan anlita någon som tar hand om TRÄDGÅRDEN, bevarar dess kulturvärde och skapar den vacker – och trendriktig ifall trendriktighet är en ängslig tå.
Dock! Allt i dessa nya hus signalerar ” Money is no objection!” ( de gamla husen är förstås rivna och ersatta av PADDAN HAR LANDAT hus) så slutsatsen blir att det i själva verket handlar om SMAK. Det är bisarrt att se city, vilket tråkigt citytorg som helst i princip, upprepa sig – helt frivilligt – i en idyllisk bördig by vid havet – i människors privata trädgårdar! BISARRT som jag helst vill stava med Z vilket rättas i min text. BIZARRT är ordet – och nedslående.
Om man ska tänka i större perspektiv än detta snobbiga gamla Lidingöperspektiv som jag här har gett prov på – kan man säga att det är mycket obetänksamt att göra cement av trädgårdar eftersom vi alla dör utan bin. Simple as that.
Min pappa, som ville bli en sur jävel som gammal ( fast han lyckades inte hundra) sa alltid de år då min mamma var på vift i Amerika (hon var inte på vift, hon var gift!) att han fanemig skulle asfaltera hela trädgården. Ja, då hade han varit före sin tid, minsann. Men just med tanke på bina gjorde han det inte!
Att människor med möjlighet till blommande prakt vurmar för storstädernas påtvingade cementestetik är lika besynnerligt som när SVT började göra såpoperor utan att behöva reklamintäkterna som skapade denna form av dålig dramatik.
Guds Moder säger jag bara!
Hear, hear!