Det finns en strand i mitt liv. Jag bars ner till den på min pappas arm som liten och minns hur balsampopplarnas doft slog emot mig just innan vi kom ut på strandängen och istället berusades av doften från hav och sand. Det är länge sedan. Sådant som är länge sedan, vissa saker, kan bli mer levande inom en med tiden.
Den stranden stod jag på i gryningarna förra året då jag var förlamad inombords av rädsla. Av ångest som jag inte visade någon. Jag gick från min mors hus i den mörka vintermorgonen, gick och gick med kramp i bröstet och stod till slut vid min strand just när det svarta havet lösgjorde sig från oändlighetens rymd genom soluppgångens första strimma över ytan och igen – igen! – skingrade en blind natts förlamning. Det gjorde så ont i mig den tiden. I varje vrå av mig. Mest ont gjorde det att inte förstå hur jag hade kunnat hamna i den fruktansvärda situation jag var i. Mest ont gjorde det att känna att ingenting fanns kvar. Ingen morgondag. Den känslan skrämde mig mest för jag brukar alltid resa mig på tio. Jag kände inte igen mig. Jag finner inte ord att beskriva den hjärtförskräckta själsfångenskap och utlämnade ensamhetsångest jag bar på. Ett slags skräck. Allt för en annan människas lömskhet, en människa jag inte kunde förstå att den överhuvudtaget kommit in i mitt liv. En människa som egentligen inte hade något värde i mitt liv, som bara tagit över min tillvaro, sugit ut mitt nu, min framtid, min värdighet.
Jag stod de mörka vintermorgnarna vid havets och den stora himlens kant utan att någon visste- och önskade att jag kunde upphöra. Inte dö. Upphöra. Som om jag aldrig funnits. Som om allt jag varit aldrig påbörjats. Som om alla de jag älskar bara kunde ha sluppit mig, för om jag aldrig hade funnits var det lätt att upphöra. Ingen skulle ens märka det. Det var min önskan. Att bara få upphöra.
Jag skulle nog aldrig gått ut i havet. Jag tror inte det. Men där jag stod var allting slut. Det skrämde mig så. Ingen märkte det, för jag visade det inte.
Jag tillbringade min synliga tid med att knattra på tangenterna medan jag irrade runt under ytan eller helt enkelt styrde mina tankar till tomhet. På många sätt mer och mer onåbar utan att någon egentligen förstod det. Man kan spela sig själv. Ett tag. Jag tänkte eliminera mig. Inte agera mer. Bara reagera. Existera men inte verka. Bara verka att verka. Medan jag väntade på katastrofen. Eller förlösningen. Den ångest jag hade var som ett cementblock över halsen, över andningen, mina händer brann och jag kunde inte röra någon eller något. Jag var som en ensam farkost i rymden, en farkost utan mål som vore bäst att släppa.
Idag var jag där igen, på samma strand, men kärleksmjuk i nacken av mitt barnbarns armar. Ännu ett barn på jorden med glittrande öppna ögon och självklarhet. Ett barn som skapar språk, och tankar, som är en ny värld i vår värld, som kommer med humor och barnets rakhet till oss. Självklar vänlig kärlek. Som jag får bevittna, och älskas av, som jag får älska. Som jag ska följa. Och som just har vinkat hej då och rest vidare på sommaräventyr efter en tid hos mig.
(Oj, när jag skriver detta hände något magiskt?!
Jag sitter i min mammas hus och plötsligt börjar ett glas, en speldosa från Wien som jag har sett i hela mitt liv spela. Jag har inte rört den. Den har varit tyst i flera år. Den spelar just nu, melodin väldigt långsamt, med små pauser mellan tonerna. Tror ni mig? Det är sant! En barndoms speldosemelodi. Alldeles av sig själv…!)
Tillbaka till det jag skulle skriva. Fylld av sammanhang, av mening, av livsvävens gyllene mönster, av tacksamhet och viss trötthet efter en vecka med det lilla barnet, packade jag en korg och cyklade på den blå cykeln till min strand. Den är så gudabenådat vacker i år. Jag tror aldrig den har haft sådan rik flora som nu. Inte såg det ut så på sjuttiotalet när jag växte upp och vallmon dog av ddt. Strandängen är idag som ett lugnt crescendo i färger. Backtimjan, kråkvicker, gulmåra, violer, malva, nävor, kattfot, blåklockor och naturligtvis den vackra strandrågen och vresrosen. Ekarna, unga och gamla, som kryper upp för slänten smekta på ryggen av stormarna. Jag blir så lycklig av detta. Det kortväxta ängsgräset som doftar sött och som min näsa var väldigt nära när jag var liten plutt och lärde mig sensualism.
Jag tänkte idag när jag stod på min strand att inget är mörkt längre. Varje morgon hade jag stått där i det kompakt svarta och blickat ut mot ett osynligt svart hav , jag bad och släppte fram några tårar som frös. Försökte hämta kraft från min äng, min strand, mitt hav, denna plats jag älskar. Nu är det frusna förstenade glömt och jag är lycklig av att se denna rika prakt! Den väntade under mina fötter där jag stod. Det underbara jag ser idag var möjligt – också. Bredvid havets sug. Också. Med lite väntan.
Jag har lekt på den här stranden varje sommar under min uppväxt. Vi var många barn som lekte där. Och våra mammor hade baddräkt och var vackra. Min mamma var vackrast, solbränd, solhatt, pärlhalsband och med ett njutningsfullt leende, det vackraste leendet. Vi hade kaffekorg och saft och bullar och min pappa låg som en vit säl i havet. Han simmade ofta rakt ut, var under vattnet alldeles för länge – han hade enorm lungkapacitet – och jag visste inte förrän häromdagen att mamma var orolig varje gång. Men han togs aldrig av en lömsk ström, utan kom alltid tillbaka, med huvudet under vattnet ända in till strandkanten fast det var alldeles grunt, de breda vita axlarna glänste.
Mina barn bryr sig inte om de här berättelserna. Man lyssnar inte så noga på sina föräldrars berättelser, de verkar så fjärran, så avslutade. Man förstår inte att allt det där fortfarande lever. Jag har aldrig lyssnat på mina föräldrar heller.
Jag tänkte på allt detta när jag låg där på stranden idag och plötsligt somnade jag under min solhatt. Fullkomligt trygg.
Jag vaknade av en gammal kvinnas röst, på fin mild skånska sa hon:
”Åh, det är så härligt med stranden!”
Som min mamma. Den gamla kvinnan gick arm i arm med sin mycket medelålders dotter på väg upp från badet. Hon bar mörkblå baddräkt och vit liten tyghatt. Med dotterns hjälp stapplade hon genom sanden och lade sig nedanför nyponrosorna för att dricka sitt kaffe. Ja, man måste bada innan man får dricka kaffe, sådan är regeln.
I nästa ögonblick såg jag en lång gänglig gråhårig man, något äldre än jag, gå med sin alldeles krokiga mamma ut i vattnet. Benskörheten, tänkte jag, kotkompressionen som drabbar så många svenska kvinnor, det är för sorgligt. En krokig kvinna, som en gång varit som mödrarna på stranden när jag var liten, de i blommiga baddräkter och pärlhalsband och kaffekorg. Vackra med små barn kring sina ben i den varma sanden, mitt i den självklara kärleken, bland de gnisterögda små, med matlistan och cykeln och den färska fisken och grönsakerna och sommarfesterna i sinnet. Kanske sex. Feberhet augustisex när barnen sov i sin svidande bränna på sandströdda lakan. Den gamla krokiga kvinnan hade säkert också badat där i hela sitt liv.
Den långe smale sonen med tjockt grått hår, tog sin mammas hand. Hon var så liten vid hans sida. De gick långt ut hand i hand, men det blev aldrig djupt nog så hon doppade sig, rakt ner, som ett barn där de stod. Då släppte hon hans hand men jag såg på hans kroppsspråk och hur hans armar vevade i luften, att han vaktade henne som man vaktar sitt barn. Lustigt nog var det bara fyra personer i havet just då och de andra var en medelålders pappa med en ganska liten dotter. Hon dök och simmade och han passade och uppmuntrade. De var inte medvetna om vad de målade upp.
Efter att den gamla kvinnan njutit i vattnet tog hon sin sons hand igen och de gick upp tillsammans – han själv badade inte – och han höll hennes hand tills vi möttes i strandkanten. Hon log mot mig när jag gick i. Det där leendet. En gammal kvinna som fick göra det underbaraste: bada i havet med hjälp av sin son. Åh hennes leende.
Jag gick i, dök så att håret blir vått och saltvattnet går in i huvudet, och flöt sedan på rygg i evigheter som alltid i min badprocedur. Jag låg i vattnet med ögonen fulla av himmel, förenad med havet, länge. Himlen som var så svart, havet jag i de mörka vintermorgnarna inte kunde urskilja, men vars farliga befriande närhet drog mig till sig, alltid alltid drar mig till sig. Så ensam då. Så farligt ensam. Farligt ensam.
Nu:
I havet under himlen, buren, genomströmmad.
Tack, igen. Tack.
Jag hörde mig andas, havet andas, mig andas, havet andas. Till slut vände jag tillbaka.
Den krokiga mamman gick hem med sin långe son, lång som min. Den andra gamla damen satt kvar i sanden och drack kaffe med sin mycket medelålders dotter. Vinden lekte i dotterns gråa långa hår.
Med saltvattnet droppande över min kropp gick jag en gång till ny genom sanden med mina medelålders fötter och fyllde min kopp med kaffe, drog ner solhatten över ögonen och tänkte sedan ingenting mer.
