Värdet av välfärdssystemets sju barmhärtighetsverk

Medeltiden är väldigt länge sedan. Människors andliga utveckling mognar i århundraden och så småningom görs dessa tidigare reflektioner till norm i människans samhällen.

De sju barmhärtighetsverken som man talade om på medeltiden, baserade på Jesu förkunnelse om kärleken till vår nästa, har fått kropp i välfärdsstaten, så som vi minns den, så som de flesta av oss önskar den och så som många av oss tar den för givet.

Idén om att kunna förverkliga de sju barmhärtigsverken är en grundpelare i vårt svenska samhälle. Vi anser att vi ska kunna mätta de hungrande, ge dryck åt de törstande, klä de nakna, ge härbärge åt de husvilla, besöka de sjuka och de fånga och begrava de döda. Idén fungerar många gånger.

Många gånger fungerar den inte. Och det får oss – de flesta av oss – att förfasas. I alla fall så länge vi inte har blivit avtrubbade av för många misslyckanden.

Jag är mycket tacksam att leva i ett samhälle som har barmhärtighet som en av sina grundpelare. Detta nya favoritord i min vokabulär. Ett hjärta i barmen måste det betyda.

När jag höll på att gå helt under av det brott jag utsatts för fick jag hjälp. Som tur var har jag ett nätverk som kunde fånga upp mig, men familjens och vänners stöd hade inte räckt hela vägen. Så är det. Alla har sitt. Det är mänskligt.  Och mina nära tog mig till polisen som är en mäktig representant för samhället.

Första hjälpen från samhällets sida fick jag med poliskontakten. Jag var omtumlad över att få hjälp. Att det var självklart att ge mig hjälp, att lyssna på mig, att skydda mig. Det var faktiskt en ganska stor upplevelse att jag som enskild individ fick känna samhällets stöd – demokratins stöd. Den andra hjälpen fick jag av psykiatriska kliniken i den stad jag bodde i. Direkt.

Jag vet att det förekommer stora problem vad det gäller vård och hjälp till den som behöver stöd för sitt psyke, precis som för dem som söker för fysiska problem. Så jag väntade mig ingenting eller många veckors väntan ändå ingenting. Det var det intryck jag hade av psykvården i Sverige. Jag tänkte egentligen ” men varför ska jag ta kontakt med dem?” men min exman insisterade. ”Du kan inte klara detta ensam.”

Jag ringde en fredag eftermiddag för ett och ett halvt år sedan . Och fick tala länge med en sköterska vars röst bar mig fram till måndagen. Hon frågade om jag hade tankar på att göra mig illa. Jag sa att jag hade tankar på att upphöra. Jag ville inte göra mig illa, eller någon i min närhet, men jag ville kunna upphöra som om jag aldrig funnits. Det var tankar jag aldrig varit i närheten av tidigare i mitt liv. Jag hade aldrig varit i närheten av att må så dåligt. Jag visste inte riktigt hur dåligt jag mådde, förrän jag fick rum för det. Jag hade aldrig aldrig aldrig haft en aning om hur det kunde vara att må så dåligt.

Hon gav mig ett akutnummer till ett större sjukhus ifall jag skulle börja tänka sådana tankar under helgen och sa gång på gång att det var väldigt viktigt att jag ringde dit i så fall. Jag fick inte de hemska tankarna som tur var. Men jag visste att om de kom över mig fanns det en beredskap. På måndag morgonen ringde mitt sjukhus till mig. Jag blev så förvånad. De satt i sitt möte men de hade bedömt mitt fall så allvarligt att sköterskan ombetts att ringa mig direkt för att boka tid nästa dag för ett första samtal. Hon beklagade att de inte hade tid samma dag.

Förstår ni?

Jag kände mig omtumlad. Av omsorgen. Av att etablissemanget i form av psykiatriska kliniken tog min smärta på fullt allvar. Precis som polisen hade gjort.

Sedan fick jag en gång i månaden ett avstämmande samtal med överläkaren på psykiatriska kliniken och en gång i veckan ett samtal med en KBT -sköterska. Inte en psykolog, men en KBT-sköterska som räckte gott och väl. Överläkaren sa att jag själv hade gjort analysen och dessutom går det inte att förstå psykopater och det viktigaste var att försöka bena ut vad i mig och min situation och historia som jag behövde arbeta med för att kunna skapa en framtid, bygga utifrån detta totala haveri. Framtiden var det viktiga.

Jag hade inte klarat mig utan deras hjälp. De säger förstås att det är jag själv som har gjort det själv. Det är jag som har gjort arbetet och tänkandet och dragit slutsatserna och hittat lösningarna och funnit kraften. Men jag hade aldrig lyckats utan deras hjälp. Mycket behöver sägas. Sägas så man hör det själv. Och så att man kan lämna det bakom sig. Och rikta sig.

Och all den hjälpen har jag fått på mitt frikort. Det har inte kostat mig många hundralappar. I ett och ett halvt år fick jag deras hjälp.

Vad är det om inte ett mycket konkret praktiserat uttryck för tanken om BARMHÄRTIGHET? Det är vackert att ett samhälle omvandlar sådana tankar i handling.

För några år sedan var jag sjuk i cancer. Jag fick allting av samhället. Förstklassig vård, cellgifter och strålning och operation utan att behöva muta någon eller vara rädd att cellgifterna var utblandade med vatten. Jag fick två peruker gjorda av äkta hår, flera uppsättningar lösögonfransar och plastikirurgi. På mitt högkostnadskort.

Som ensamstående tonårsmamma- frilansande författare dessutom – hade jag ALDRIG klarat de utgifterna. ALDRIG. Jag hade helt enkelt dött hur möjlig vården än var.

Nu då? I detta jävla skit som jag hamnat på grund av sårbarhet och utmattning och otur. Hade jag klarat det utan den hjälp jag har fått på psykiatriska kliniken i staden där jag bodde?

Nej. Inte så bra som jag har gjort. Visst, jag inser att jag har enorma inre resurser. Att jag har en förmåga att omvandla negativa erfarenheter till någonting konstruktivt. Att jag aldrig upphör att försöka förstå och lära mig. Att min kreativitet och min analytiska förmåga ger mig mängder av kraft. Att min humor och munterhet befriar mig. Att min orubbade tro på kärleken bär mig. Och så vidare. Men … med känslan av att vilja upphöra då och då och under den svåraste tiden, hade jag inte klarat att ta mina egna stora inre resurser i anspråk. Jag hade gjort mig mer och mer osynlig som ett sätt att långsamt upphöra.

Jag hade fortsatt att göra våld på mig genom att krympa mig för att stå ut. Krympt och krympt och krympt för att uthärda. Krympt min hjärna, krympt mina tankar, krympt mina känslor. Krympt min lust, krympt min nyfikenhet, krympt min poesi för att uthärda att bära gåtan att jag hade hamnat så illa. För att försöka förstå den. För att bära den själv i hela dess skam. För att även om jag var i min kropp ändå upphöra.

Skola för alla är också en del av barmhärtighetens uttryck. Den är i fara. Därför är också demokratin i fara. Och med demokratins utsatthet är barmhärtigheten i fara.

Jag är oändligt tacksam över att leva i ett samhälle – och samhället består av oss, vi medborgare – som kämpar med att praktisera Barmhärtighetens principer. Jag hoppas innerligt att vi aldrig ska överge de principerna.

 

 

 

 

 

 

att mätta de hungrande, ge dryck åt de törstande, klä de nakna, ge härbärge åt husvilla, besöka de sjuka, besöka de fångna samt begrava de döda.” citat ur Wikipedia.

Om Christina Herrström

Författare, dramatiker och Officiant Ebba & Didrik Glappet Tusen gånger starkare Tionde våningen Leontines längtan Den hungriga prinsessan Denzel Öderläggaren Mirrimo Sirrimo En underbar utsikt Mitt namn är Erling Midsommarkvartetten Marsvinsnätter Gäst i Djupa Salar Suxxess Skimrande vingar
Det här inlägget postades i Blogg. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.