Konstigt att ha hamnat vid en urskog. När jag gick in i den första gången grät jag av lycka. Jag visste inte att den var min granne. Hur snällt var inte livet att placera mig tätt intill?
Efter femton år på Medis är jag glad att slippa kliva över spyor och höra förortsungdomarnas gorm genom nätterna, och frampå morgonkröken ångestskrik som får en att undra om någon håller på att våldtas i Fatbursparken? Alla dessa människor! Inte kunna gå någonstans i lugn och ro med sina tankar för på alla promenader hamnar man i kö med alla andra som fått samma idé. Jag hade dock aldrig tänkt att lämna innerstan. Jag älskar att se staden från olika vinklar och vrår och i olika ljus och vara en del av det som skapar stadens liv. Jag älskade att mitt i staden kunna tända mina kakelugnar. När doften av kakelugnarna spred sig över kvarteren visste man att andetagen frös. Och det är härligt bekvämt att ha nära till ärenden och upplevelser och möten och att snabbt på egna fötter ta sig från plats till plats, men åh, så skönt det är med urskog! Jag tycker om det…! Det trodde jag inte. Men jag vill hela tiden in i den igen! Kanske finns där skogsrån som förtrollat mig.
Min urskog är genomkorsad av vänliga stigar som man först inte ser. Det går upp och ner på kullriga mossbelupna berg, över stockar och stenar, under gamla höga lugna träd. Frostskyssta skogspölar. Mörkgrön, knallgrön, vitgrön, grågrön mossa. Lingonris och frysta svampar. Min hund tar med mig på äventyr. Han är stark, han är nyfiken, han är hund. Jag går under trädkronorna, ensam i skogen med honom, och är fri. Jag möter ingen. Jag kan gå med mina tankar, andas. Vackra skog.
Vad skickligt av mig att genomföra detta, tänker jag, istället för att tänka ” vilken tur!” Det är något som KBT- Maria som jag pratade med i ett och ett halvt år lärde mig. Nä, jag pratade inte med henne oavbrutet i ett och ett halvt år. Men hon uppmärksammade mig på att notera att det är jag själv som löser skiten. Kärlek och stöd är avgörande för att kunna skapa den sinnesro och de bilder jag behöver men det har varit jag själv som funnit lösningar. Även att be om hjälp är att finna en lösning. Ofta när något gott hänt sa jag övertygat:”Vilken tur!” Och med henne lärde jag mig se att det i nästan alla fall var en klar konsekvens av något jag själv gjort. Det är ofta så. Vi borde tänka på det mer.
Vilken tur att jag har en hund, tänker jag ibland eftersom han ger mig rutiner och frisk luft och närhet och skratt, vilken tur att jag har en katt, vilken tur att jag har en skrotbil!
Men jag har ju köpt dem! Jag visste att detta är vad jag behöver för att läka. För att tänka framtid. För att känna helhet. Känna steget i min kropp. Rörelsen. Det visar att jag mitt i kaoset fick konstruktiva idéer från min utmattade hjärna som utan att jag hade märkt det hade analyserat vad just jag behövde för att komma vidare. Och jag genomförde det. Var stolt, notera det, sa KBT- Maria.
Vilken tur att jag har en man, tänker jag i alla fall. Ja, och det är kanske lite mer turbetonat eftersom det inte finns kennlar för sådana. Men det är också ett val. Efter att det första ruset mojnat lite. Jag kunde ha flytt i rädsla för att ge någon mitt förtroende, den tillit som krävs för att kunna växa närmare i nyfikenhet och kärlek. Jag kunde ha stängt mitt hjärta för evigt för män som vill mig något efter det som hänt mig. Men det ligger nog inte för mig. Och han, han fick mig att känna mig trygg. Han sa inte ” Jag kommer att rädda dig om det kommer en björn nu när vi går alldeles ensamma i mörkret i skogen” utan han sa ”Jag vet inte vad jag skulle göra. Jag kanske bara skulle sticka.” Just där och då väcktes mitt förtroende. Här var ingen egopös som snackade en massa skit!
Så en prins kom faktiskt farande, en riktigt bra prins. I rätt ögonblick och från rätt håll. För övrigt ett unikt håll som bara just han skulle kunna komma ifrån. Så när det handlar om att finna någon Särskild handlar det en del om tur. Jag hade definitivt räknat bort den klassiska gamla kärleken. Den intresserade mig inte. Nu är det roligt att slippa försvara sig mot kärlek. Schysst kille helt enkelt.
Men överhuvudtaget är livet inte särskilt lättsamt. Så det är en lycka när allt är vardag. När allt fungerar. När man kan tända sina ljus, dricka sitt te och veta att det är bra med dem man älskar. Och att ha gått en lång frostnupen vildpromenad i urskogen och komma hem och stänga sin dörr om sig och slappna av och notera vad man är tacksam för, och notera att man har skött en del av det som man är tacksam för själv – det är bra. Det är bra att göra det en söndagskväll Överhuvudtaget är tacksamhet en kraftkälla. Jag har alltid varit tacksam, kanske har det hjälpt mig genom det mesta. Med tacksamhet öppnas ögon, hjärta och hjärna. Att vara tacksam är inte samma sak som att vara likgiltig eller anspråkslös. Tvärtom. I tacksamheten finns förändringens varma kraft. I tacksamheten vaknar idéerna och man får fatt på gamla och nya drömmar. Det är ganska fantastiskt att vi är gjorda så fint.
