Det är ganska otroligt men vad som helst kan hända. Jag satt en vanlig mulen eftermiddag på pågatåget med mina djur på väg till mitt hjärtans kär. Det var trångt på tåget och plötsligt lösgjorde sig en bekant figur ur massan av efterjobbettrötta människor. Det första jag såg men genast lade märke till – och inte bara jag, utan även de som satt intill mig – var paraplyet som liksom tog plats i luften och sedan en fot på toppen av en vad och denna fot tog ett elegant steg över väskor och påsar och efter foten kom själva den rakryggade damen. Paraplyet var nedfällt, eftersom hon för tillfället inte flög av egen kraft – som hon ju kan göra, visserligen med hjälp av sitt paraply – utan tog sig fram med Skånetrafiken. Hon bar inte skodon anpassade för väderleken utan ett par ballerinaliknande saker men vid en mer ingående granskning kunde man konstatera att ballerina var hon inte, även om hon var häpnadsväckande rak i ryggen, så rak så att nästan hela kroppen egentligen låg på framsidan, alltså rak på ett annat sätt än ballerinor. Hon hade inte en danshållning utan en sällsynt bestämd hållning, och inte precis rörlig. Mary Poppins är som bekant en bestämd dam, och vet hur saker ska vara, även om hon skimrar av sitt trolleri. Hon dimper ner i kaos och bringar ordning. Sedan lyfter hon igen, flygande under sitt paraply. Innan hon ger sig av har hon inte bara bringat ordning utan tagit med barnen – förmodligen för att barn har öppnare sinne – på olika befängda äventyr.
Där var hon! Vi såg det alla. Hon höll sitt nedfällda paraply i ett stadigt grepp i sin ena hand. Inte slarvigt, som om det bara var ett paraply, utan med armen lodrät ut från armbågen – hela tiden – som om det var ett påstående. Ingenting att nonchalera. Någonting att notera och visa respekt. Hon gick genom vagnen två gånger med sin overkligt raka hållning och hakan lyft så att hon såg ner på oss andra, men med ett belåtet leende. Inte ett självbelåtet, utan ett jag- har- allt- under- kontroll- ni- kan- känna- er fullkomligt- tryggaleende.
Vi passagerare som inte utbytt några särskilda blickar gjorde det nu. Vi kände oss som barn, i alla fall fanns i våra blickar den barnsliga, hoppfulla förundran man ibland finner rester av i sitt vuxna bråte. Kvinnan var remarkabel. Mycket svår att bestämma ålder på. Tidlös. Lite konstigt att hon inte hade damkängor men hon kanske varit någonstans där det var varmare nyss.
När hon klev av i Lund, vid sidan av mig, steg hon ut ur tåget med den lodrätt hållna underarmen i vars hand hon höll paraplyet först. Sedan kom kroppen. Och det regnade inte. Det hade inte regnat på väldigt länge. Det fanns inget regn i krokarna. Nej, för hon använder inte paraply som vi andra, eftersom hon är Mary Poppins. Jag älskade Mary Poppins när jag var liten. Jag hade glömt bort henne. Vi andra som skulle av, vi vanliga vi gick efter henne på vårt klunsiga vis med våra vardagsväskor och försvann åt olika håll, men vi hade alla sett henne.
Man träffar på alla möjliga människor när man är ute och rör på sig. På Lilla Julafton gick jag ytterst lite vilse, men ändå, i den stora urskogen. Det var inte farligt mer än att jag fick klättra lite på en bergssida med kuslig sjö nedanför. När jag sedan kom in på mer civila skogsvägar mötte jag en karl som såg ut som en viking. Var kommer man om man går ditåt? frågade jag. Ingenstans, sa han. Men man får vara ute och gå väldigt länge. Man kommer nog bort.
Jaha, då ska jag inte gå dit. Jag har inte ätit frukost än, sa jag. Och det är Lilla Julafton. Då vill man inte komma bort. Nej,sa han. Man ska inte vara hungrig och gå ut på sjumilafärd i stora skogen,.det kan gå illa.
Men du själv ser ut att vara rustad för skogspromenad, sa jag. Han var sannerligen skapt som en viking och bar en stor ryggsäck och massor av verktyg och saker som dinglade på honom och dessutom en ordentlig vikingakagge, ull och läder så långt ögat nådde. Du ser ut som om du kan vara borta länge!
Det är meningen, sa han. Det ska jag.
Och så gick han. Det vart tydligt att han egentligen inte ville bli sedd. Jag såg honom försvinna bland träden. Han tänkte befinna sig under fullmånen och stjärnorna och träden och höra skogens ljud och känna livets närhet istället för att frossa i julklappar, skinka och den frustration och besvikelse och stress som julfirande ibland kan innebära.
Min jul var fin och fullkomlig. Jag har ingen julstress och har aldrig haft, utom ett par gånger. Men jag ska verkligen komma ihåg hans alternativa jul. Jag tror att den var magisk.
