Någon sa till någon av mina nära att människan är i grunden melankolisk. Och missnöjd.
Annars hade vi inte blivit innovativa och kämpat oss framåt. Det är nog sant. Barn är missnöjda, enligt denna någon, men de blir väldigt glada när de får vad de vill ha. Men strax är de missnöjda igen. Så är det från början och så kommer det väl hålla på.
För egen del trodde jag att man skulle vara belåten ungefär i min ålder. Lugn. Och inte rastlös. Man skulle känna sig hemma. Hemma i sitt hem, hemma i sin själ, hemma i sina tankar, hemma med sin familj, hemma med sina vänner. Man skulle veta vad man skulle göra härnäst och man skulle ha trevliga planer.
Så tycker jag inte att det är och jag tror inte att det beror på brottet jag utsatts för mer än till viss del. Förmodligen är det helt enkelt sant som någon sa till någon i min närhet, att vi är födda melankoliska. Som om något skaver. Som om något jagar.
Så finns det stunder av lugn, stunder av fullkomlighet och lycka. Men de lägger man knappt märke till för man tror att nu är det äntligen normalt. En villfarelse.
Ibland blir man besviken på sig själv för att man är missnöjd när man inser hur mycket man har att vara tacksam för. Men då kan man tänka på detta, att vi är födda melankoliska och missnöjda, och försöka ha lite överseende med sig själv.
Plötsligt är livet förbi. Och detta kommer fortsätta att slå oss, var och en. Rätt vad det är är något mycket viktigt försent. Man kan bli ganska stressad av att veta det. Man måste nästan vakta allt hela tiden för att det inte ska bli försent. Säga allt som måste sägas för att det inte ska bli försent. Känna allt och vara allt så att det inte blir försent. Uträtta allt.
Det leder tanken till stress. Jag undrar om vi inte överskattar stressfaktorn i vårt moderna liv. Är vi verkligen mer stressade idag än förr? Stress och melankoli.
Inget av detta vill vi acceptera. Vi anser att det är utslag av något osunt och suspekt. Kanske vårt missnöje, vår melankoli och vår diffusa känsla av stress har något att göra med vår barndom, eller vårt sargade hjärta, vår trasiga aldrig bekräftade självkänsla, tänker vi. Så sätter vi igång och vänder upp och ner på allt, jagade av vårt inres rastlöshet.
Melankoli. Ibland möts vi i mörkret. Ibland är det ljust kring oss och vi glömmer mörkret som om det aldrig funnits.
Men det konstiga är att om man tror man ska dö så inser man att även när det kändes mörkt så var det mycket ljusare än man begrep. Slutsatsen är att vi är en melankolisk varelse som går i ett större ljus än vi fattar – för vi vill alltid ha mer. Det känns rätt tryggt ändå. Vissa dagar är helt enkelt jobbiga. Livet är sådant.
