( klicka på bokstäverna ovan så får ni se en praktfull film )
I hela mitt liv, tror jag, har jag låtit förvånad. Förvånad över saker som jag redan vet och som jag inte alls är förvånad över. Det är typiskt kvinnligt beteende. Men hur lär man sig att låta förvånad? Har man sett sin mamma och alla andra kvinnor häpna om och om igen över självklarheter som -i synnerhet – män säger? Även om förvåningsattityden också ploppar upp stundom med andra kvinnor, ifall man känner att man måste blidka dem, eller på något vis göra sig mindre än vad man är. I och för sig är det inte konstigt, vi är ju upptagna med att anpassa oss till varandra på olika sätt och se till att komma så helskinnad ur situationer som möjligt, både i det stora och det lilla och ibland tjänar förvåningsattityden förstås ett syfte.
Men väldigt ofta gör den det inte.
Den strukturaliserade förvåningen har en nedvärderande effekt på en själv. Och den har manlärt sig att praktisera i något slags uppfattning om att det är artigast så, lugnast och bäst för helhetens skull.
Jo ni vet precis, den där som kvinnor och tjejer ägnar sig åt när de lyssnar på- i synnerhet män- bara för att inte såra deras självkänsla med att redan veta det som de talar om för en, eller till och med ha fattat slutsatsen i förväg, eller inte ens vara intresserad. Jag kan svara med stor förvåning på i princip vad som helst.
Män bemödar sig i allmänhet med motsatsen, att aldrig visa förvåning.
Kvinnor lär sig vissa förvåning för att inte såra mäns självkänsla och tänk så absurt det då kan bli när en man ägnar sig åt killgissningar. En man kan självsäkert påstå en massa saker utan att veta ifall det stämmer. De kan gissa hej vilt men lägger fram det som om det är vedertagen fakta. Kvinnor känner att de måste veta mer än vad de egentligen vet, för att kunna påstå saker. I allmänhet och lite hårddraget. Men det där, att bara påstå saker utan ett åtföljande frågetecken kan stundom imponera på mig. Man ska slipa bort frågetecknen ganska ofta när man är kvinna, för sin egen skull.
Att rymma förmågan till äkta förvåning är visserligen en ynnest. Det måste vara gränslöst tråkigt att inte tillåta sig förvåning. Men att låta förvånad över självklarheter som andra talar om för en är en mycket konstig, nedvärderande ” artighet ” som flickor / kvinnor lär sig. Jag har varit medveten om detta hos mig själv sedan decennier, men jag fortsätter att bli förvånad över självklarheter av artighet. Det sker av sig själv. Det förvånar mig.
Men ibland blir man förvånad över saker på riktigt och sedan väldigt förvånad över att man blev förvånad och det är inte någon inblandad i det förutom man själv. Dessa stunder av förvåning är omvälvande. Jag tog tunnelbanan åt fel håll en gång inifrån city när jag skulle hem till Medborgarplatsen på Söder och blev väldigt förvånad när jag såg att hela stan vara ombyggd. Att vattnet mellan Gamla Stan och Söder såg helt annorlunda ut och bebyggelsen var liksom STÖRRE. Jag tänkte ”Dom har byggt om medan jag gjorde mina ärenden. Det måste ha gått väldigt fort.” Och jag accepterade detta, lite trött, som ett faktum. För min del förändrade det inget särskilt i mitt liv att hela stan var ombyggd, det var inget att slösa särskild energi på. Konstigt nog blev jag inte särskilt förvånad över det gigantiska ingreppet i Stockholms stadsbild. Bara det kan förvåna en. Jag blev däremot förvånad när jag såg att jag var vid Thorlidsplan. Det är fel håll. Men det hade jag inte märkt om det inte var så att en obehaglig karl hade satt sig mitt emot och börjat gnida sitt knä mot mitt.
När jag snart satt på rätt tåg hem mot Söder och fick passera city igen, blev jag dock väldigt förvånad över att de inte hade byggt om stan, som jag nyss lakoniskt hade konstaterat. Lite lättad blev jag trots allt av att se vattenspegeln nedanför Gamla Stan istället för Karlbergskanalen. När jag berättade om denna episod för min dotter skrattade hon stort och sa att det var typiskt mig. Det förvånar mig också men det ligger något i det.
Men alltihop var förvånande i flera led. På riktigt.