Idag när Trump blir president i USA- något som verkar som ett riktigt dåligt skämt – med sin rasism, sexism och populism är det svårt att föra tanken vidare. Det är STOPP. Och kunniga och analytiska personer uttrycker sig redan kring detta, över hela världen, så inget sagt är nytt.
Det är med sorg och förskräckelse man betraktar vad som sker på jorden . Jag tänker ” Enfaldens triumf” och som alla andra på polariseringens effekter. Vad arbetslösheten och känslan av meningslöshet och sammanhangslöshet kan göra med människans sinne. Och hur västvärlden misslyckas med utbildning av sina medborgare, misslyckas med att stimulera till tanke, reflektion, analys, passion för demokratin och betydelsen av och möjligheten att påverka samhället t. ex med att rösta. Och jag tänker på människans alla resurser till att vara så mycket mer. Hur hotfullt det plötsligt känns, hur kallt det drar om ryggen på ett sätt som jag aldrig trodde jag skulle uppleva. Världen går framåt nu, sa mina föräldrar, som upplevt andra världskriget och den farliga enfaldens makt.
När jag var ung lusläste jag Erich Fromm och skrev min första pjäs efter att ha läst Flykten från friheten. Pjäsen spelades på Dramaten och herr Bergman ringde upp mig två gånger och försökte övertala mig att skriva mer för scen. Men då var jag gravid och tänkte mest på att jag skulle få ett litet barn. Den pjäsen skrevs 87 och handlar om den främlingsfientlighet och rädsla som skapar sådan destruktivitet att allt, som i en opera, helt enkelt dör till slut, imploderar av sin egen omöjlighet till växande. Medan det unga, det nyfikna, det som vill växa står levande på tröskeln och tvekar, och det unga sinnet, ( behöver inte vara unga år ) , det som bara vill växa, det poetiska som bärs av kärlek till människan, är just det som har tagit död på den destruktiva kraften med dess eget vapen. Jag har läst min pjäs igen, den är aktuell och har varit det ett bra tag.
För att föra tanken vidare från detta STOPP som känns överallt idag bläddrar jag i boken ” Flykten från friheten” av Erich Fromm, där jag strukit under väldigt mycket tänkvärt, men fastnade för följande, som bär ett hopp.
”Jag kan blott hänvisa till vad som sagts i tidigare kapitel där vi berörde flyktmekanismerna; att människan är varken god eller ond; att livet har en inneboende tendens att växa, att vidga sig, att ge uttryck åt sina möjligheter; att om livet hämmas, att om individen isoleras och överväldigas av tvivel eller av känslan av ensamhet och maktlöshet, han drives till en destruktiv hållning och till maktlystnad eller begär att underkasta sig. Om friheten förverkligas som en frihet till, om människan helt och fullt kan förverkliga sitt eget jag, kommer de grundläggande orsakerna till hennes asociala tendenser att var borta, och endast en sjuk och abnorm individ kommer då kunna bli en fara.
Denna frihet har aldrig förverkligats i mänsklighetens historia, och dock har den varit det ideal mänskligheten hållit fast vid, även om det ofta uttrycks i dunkla och irrationella former. Det finns intet skäl att förundra sig över att världshistorien uppvisar så mycket grymhet och förstörelselusta. Om det är något man bör förvåna sig över – och som är ägnat att väcka förhoppningar – så tror jag att det är att människosläktet, trots alla öden det genomlevt, likväl bibehållit – och faktiskt utvecklat – sådan värdighet, sådant mod, sådan heder och humanitet som vi finner under hela det historiska förloppet och även i våra dagar hos otaliga enskilda”
Erich Fromm skrev detta 1943. Pendeln går fram och tillbaka. Låt oss hoppas att den farliga clownen hålls i styr av kongressen och att mobben inte rullar igång med allt sitt hat. Låt oss hoppas att världens ledare i övrigt balanserar detta som för stunden känns mycket osäkert och farligt.
Fint skrivet Christina!