Någon klok person har sagt att människan ska vandra och småprata. När man inte längre gör det, då är man liksom inte riktigt mänsklig längre. Då missar man någonting väsentligt i själva människovarandet och det evigt pågående skapandet av den människa man är, och utforskandet av livet. Det ligger inte bara något i det, utan det ligger en hel del i det. Samtal får en alldeles särskild frihet om de förs medan man vandrar. Promenerar- man behöver inte vandra i fjällen alltså! Det är ju samma sak med tankarna. Att gå utan särskilt mål, bara för att luftas, för att röra benen framåt försätter oss i ett reflekterande tillstånd. Det är nästan som att drömma. Saker och ting läggs på plats i ens sinne, tankar sorteras och klarnar. Ofta är det när jag går som jag förstår hur jag ska angripa någonting som jag ska skriva. Man får idéer, man får lust och kraft, eller bara mental vila och näring. Men man behöver inte förvänta sig att få idéer och lust och kraft – det behöver inte leda någon vart alls heller- det har helt enkelt sitt eget värde.
Själva vandrandet skapar en slags rytm – jag menar en andlig rytm – mellan de som vandrar och småpratar. Men det skapar också en fysisk rytm, en promenaddans, ett vänligt knuffande. Om man är kär buffar man förstås på varandra och kan inte motstå att klättra på varann under tiden, men även om man går med en vän – (och sjävklart med sina barn) kommer buffarna. Det finns säkert en djup mening i det. Man ser samma sak med djur om de tycker om varandra. Hundar som springer tillsammans kastar en glad blick på varann och buffar lite i förbifarten.
Så hejdar man sig i ett steg och stirrar på varandra VAAAA ÄR DET SAAAANT eller forskar i varandras ögon… hmmm? … och så, på en given signal, fortsätter vandringen och orden kommer liksom trillande ur himlen ner i en så lätt och klär tankarna så att man förstår varandra och sig själv och saker som gått runt i ens huvud länge vecklar ut sina skrynkliga vingar och börjar flaxa – ibland för att sväva, ibland för att avklätt falla pladask till marken, och sedan ligger det kvar där bland några gamla rötter medan man själv småpratande traskar vidare.
Så mycket ett vandrande småprat rymmer.
Efter flera år i ”underligt tillstånd” kan man säga för att uttrycka det kort- vars orsak är det tiofaldiga brottet som jag ska skriva en bok om- är jag i alla fall ute nu och vandrar och småpratar igen. Närvarande. Vad underbart det är! Idag med Carina. Hela dagen blev så mycket helare av en så enkel mänsklig sak som de flesta av oss oftast inte unnar oss.
Jag rekommenderar det! Ägna söndagarna åt vandring och småprat med era vänner några timmar! My advice! Vi blir gladare, vi blir klokare, vi blir lugnare, vi blir klarare, vi får luft och ljus och rosiga kinder. Vi hinner prata igenom saker, vi knyter an, vi bygger, vi riktar oss, vi blir tryggare, allt känns bättre och intressantare (också det besvärliga). Istället för att skriva sms och mail, som jag själv är tung addict på – va! nä, jag har äntligen börjat tröttna på det efter ett stort antal år. Rätt vad det är är man död och vad var det för kul med alla sms då?
Alltså, tänk att man ens TAR UPP DETTA men vad viktigt det ÄR att SES! Att titta in i ögonen på sina vänner, höra dem tala, följa med i deras tankegångar, få berätta själv, få respons och reaktioner…!…. tystnader och tankfullheter och slutsatser och skratt.
Telefonprat är också bra! Tänk när man hade hemtelefon och jättelånga förlängningssladdar. Det var mysigt. Man kunde prata i timmar. Jag saknar lite de där telefonerna. Men nu ska jag hålla mig till ämnet och avsluta denna söndagsblogg med en yster uppmaning: hör av er till en kompis och bjud på brunch och gå ut och traska sedan ett par timmar på söndag! Det blir en liten njutning. Man ska se till att ha små njutningar.
