Tankar för dagen, maj 2017 P 1 Sveriges Radio

Jag har en hund. Han är en livsglad varelse, lejonfärgad med långa ben och lockiga öron och en väldigt uttrycksfull svans.  Jag är förstås väldigt förtjust i min hund och anser att han är den bästa jycken i världen. Men ibland är han tjatig. När jag sitter vid datorn kan jag efter ett tag känna en tass på min axel. Han tittar glatt och längtande på mig, buffar på mig med nosen och inbjuder till lek. På ett ögonblick har han avläst mig och om jag är ovillig placerar han snabbt och bestämt sin tass på tangentbordet. Nu räcker det matte, jag finns också! Egentligen är han oemotståndlig och jag får dåligt samvete. Jag vet att jag ska leka med honom för det gör honom lugnare och mig till en ledare som han kan gilla och respektera. Och vad var drömmen om en hund? Jo, att ha roligt ihop och dela lite tid – och kärlek!

Jag svarar på hans inviter, reser mig  och kastar bollen. Han studsar lyckligt efter med svansen i vädret och viftande öron och glider på alla fyra tassarna den sista biten på parkettgolvet. Det ser väldigt roligt ut och han fullkomligt sprätter livslust omkring sig. Det ser jag. Det vet jag. Jag kastar några gånger men… strax tappar han lusten och kommer inte tillbaka utan går undan och ser moloken ut. Det hjälper inte att jag ropar och försöker locka, med en lite vädjande gnällig ton, sådan man använder när man vill beveka någon. Jag vet att han kan leka i evigheter och att vi, en människokvinna och en hundyngling, kan ha så roligt att han utsöndrar lyckohormoner som doftar gott – och förmodligen jag med!

Varför ger han upp försöket till kontakt fast jag tycker att jag svarar? Enkelt. Jag är inte närvarande. Jag tänker på annat. Jag kastar bollen och tjoar och beter mig som om jag leker,  men medan han vänder ryggen emot kollar jag mailen. Han ger mig ett par försök och jag tycker att det går bra att tillfredsställa hans behov utan att lämna mina egna angelägenheter. Det här är ju toppen, tänker jag, jag kan vara med honom så jag slipper dåligt samvete och samtidigt göra mina saker. Nästa gång han vänder ryggen emot och skuttar iväg efter bollen tar jag även en titt på mobilen. Han kan inte märka om jag tänker på annat. Jag tjoar ju och kastar bollen, och låtsas vara med. Vad gör det honom för skillnad? Han är hund! 

Men det slår aldrig fel. Han lägger av. Han går undan och deppar.

Det där med närvaro – hur känner vi det hos varandra? Hur känslig för den är en hund? Ett barn?

När ett barn är nyfött, ser vi djupt i barnets ögon. Vi tittar nyfiket och forskande. Var kommer du ifrån? Var var du förut? Hur kan du vara så fulländad? Hur kan det vara att du – just du som är sådant stort under och ändå så liten  – har kommit till just oss? Vem är du? 

Barnet tittar tillbaka. Vi möts någonstans i våra ordlösa djup. Ett nyfött barn och en vuxen människa.

Överallt ser jag barn som instinktivt söker sina föräldrars blick. Det är livsviktigt. Men vad händer i ett barn när de ser föräldern  prata med någon som inte finns där, medan de finns där och inte får kontakt?

En pappa och en pojke sitter vid mig på tunnelbanan. Varför har du telefonen framme, frågar pojken. Jag måste, svarar pappan. Varför det, undrar pojken. Pappan svarar; Jag kanske måste prata med någon. 

Jag tittar på pojken som dinglar med benen och tittar oförstående på sin pappa. Pojken letar i sin pappas ansikte efter något slags ledtråd, och får något ledset över dragen. Han sitter mitt emot sin pappa och letar i hans ansikte, i pappans knä är telefonen, upprätt med skärmen mot pappan som om det också vore en liten varelse med ett ansikte.  

På andra sidan skärmen sitter hans eget barn, en växande varelse som ska lära sig kärlek, respekt och nyfikenhet, både för sig själv och andra.

Pappan gör sedan vad man tycker att man ska. Han frågar hur dagen har varit och vad pojken är sugen på för mat. Pojken svarar men pappan lyssnar inte. Han tittar på sin mobil och tror kanske att han lyssnar. Säkert tror han också att han svarar pojken. Men pappan har missat pojkens nyanser och hans svar är svåra att orientera sig i också för mig. Efter några replikskiften där pojken blir mer och mer förvirrad och försöker få klarhet i vad pappan menar blir pappan irriterad och säger att pojken inte lyssnar.  I all sin vardagliga enkelhet inser jag att jag bevittnar ett slags själsligt övergrepp på ett barn, som söker sin förälder och uppriktigt försöker orientera sig i kommunikationen – som föräldern inte sköter eftersom skärmen tar hans fokus. Slutsatsen kan inte vara annan än: Uppenbarligen är det jag säger inte värt att lyssna på. Uppenbarligen har jag ensam längtat till att ses igen. uppenbarligen missförstår jag allt.

Jag tänker på mina små barnbarn. Och känner det svindlande i att det är våra möten nu – nu – som skapar framtidens minnen.  Och jag vill ha något att minnas gemensamt. Jag vill bygga något som är innerligt och närvarande, pålitligt och substantiellt. Med min hund, med mina vänner, mina barn och de små ömtåliga växande barnbarnen som är i full färd med att erövra tillvaron och bygga sig själva. Det är kusligt att vår hjärna triggas så av mobiler och datorer att vi försvinner ifrån varandra – fast vi fysiskt är där. Den  tomma närvaron känns starkt. När jag ser pappan och pojken gå av och ser den lille grabbens späda nacke och slokande hållning drabbas jag av en våldsam längtan efter att vara med mina små. Och min hund.