sänt 5 februari 2018 ( sr.play)
Av kristendomen får vi veta att vi ska älska vår nästa så som oss själva. Men älskar jag mig själv- egentligen? Hur ser min kärlek till mig själv ut – i praktiken? Och hur känner jag av den?
Är ett par nya örhängen ett sätt att älska mig själv? En dyr ansiktskräm? För att jag är värd det? Ett par snygga skor, en vällagrad parmesan, ett glas champagne en vanlig dag? Ett nytt kök? En resa?
Om jag ger mig det, är det då att älska mig själv? Skulle det, om jag hade kunnat unna mig nämnda lyx, förändra någonting i min upplevelse av mig själv, på djupet göra mig tryggare, helare, mer livsduglig?
En dag strax före nyår märkte jag, som så ofta, att jag var mycket hungrig och blev mattare och mattare för varje minut, men ansåg ändå att jag måste fortsätta lite till, lite till, lite till. Varför unnade jag mig inte en paus, en bit mat, lite uppmuntran, utan svingade bara bistert piskan över min hjässa? Mitt uppförande mot mig själv var inte ens artigt! Då bestämde jag mig för att börja notera hur jag bemöter mig en vanlig dag, eftersom det mesta av vårt liv består av vanliga dagar. Jag upptäckte en röst, så kvick att jag knappt hann notera den först, men som alltid hann före alla andra röster, en elak liten röst som bor bakom mitt öra.
Och ungefär så här kärleksfullt bemöter jag mig själv:
Första gången jag ser mig varje dag – i spegeln – säger den där rösten till exempel ”Du kom upp försent! Igen! Lovade du inte dig själv att stiga upp tidigare idag? Nänä, du misslyckas direkt, jag visste det, du är så himla hopplös ” och sedan ”Men herregud, hur klantig är du, det är väl bara du i hela världen som spiller havregryn över hela köket, kan du inte ens laga gröt?” och sedan ”Nä, nu har du läst det här stycket flera gånger utan att fatta, det är ju helt uppenbart att något radikalt saknas i din bildning och ditt intellekt, du behöver inte låtsas längre, tyvärr märks det.”
Så här elakt hade jag inte bemött någon annan, särskilt inte en som jag älskar!
Men i den tonen, besviket och anklagande, håller det på! Inte hela tiden – nej – men alltför ofta.
Och jag tror att de flesta känner igen det här inre hackandet.
Men är det så, att just vi själva skulle bli väldigt uppblåsta om vi fick just vår kärlek? Varför skulle just vi bli odrägliga av vår kärlek när vi anser att andra behöver få känna sig älskade och uppskattade av oss för att lättare hantera livet och förstå hur viktiga de är och hur underbart det är att de finns? Är det så att just alla vi själva är så ovanligt lätta offer för fåfängans enfald att just vi inte tål att bli lite älskade av just oss? ( Medan andra behöver den kärlek just vi kan erbjuda ).
Jag brukar aldrig ställa nyårslöften. Men i år har jag gjort det. Medvetet, varje dag, ska jag se till att älska mig. Och den lilla akten av omsorg ska inte vara kopplad till vad jag möjligtvis har lyckats prestera, utan jag ska älska mig enkelt och odramatiskt, så som man älskar ett barn. Jag ska älska mig själv i ro. I en trygg förvissning om att jag är älskansvärd, för mig själv på min egen plats., befriad från ängslan ifall det är något jag inte har begripit eller gjort fel eller glömt eller inte lyckats uppnå. Må så vara, att jag har glömt, att jag inte har begripit, att jag har misslyckats, att jag har gjort bort mig. Jag älskar faktiskt andra fast de inte är felfria och jag förväntar mig inte att de ska vara det eller någonsin bli fulländade.
Så mitt nyårslöfte är att försöka överlista den hånfulla rösten. Jag kommer att lyckas med det massor av gånger om jag försöker. Det första jag ska göra varje morgon då jag möter min blick i spegeln är att säga ”men hej idag igen, vad kul att se dig! Vet du att jag faktiskt är väldigt fäst vid dig, ja jag älskar dig, och vad skönt att jag får vara med just dig idag igen, nu ska vi se vad det här kan bli för en dag ihop” Och om ett år får jag väl göra en utvärdering. Tålde jag att visa mig vänlig kärlek eller var det just jag som inte tålde min egen kärlek och utvecklades till en odrägligt självgod människa?
