Det som står skrivet
Jag är en skrivande människa. jag vet inte varför, men jag kan inte göra mycket åt det. Trots att det ofta ställer till problem för mig. Överhuvudtaget ställer ord, särskilt nedskrivna, till bekymmer, i synnerhet i privata relationer.
Det som står skrivet verkar så definitivt. Alla nyanser och frågor finns inte med, fast det nedtecknade ofta är just en fråga, ett sätt att prova en tanke eller en känsla och med det skapa perspektiv som kan ge just nyanser, men det är en följd av att en tanke har formulerats, och följden syns inte i bokstäverna.
Just därför är det så farligt, ja, förödande att tjuvläsa andras dagböcker. Man kan få väldigt fel uppfattning om vad som pågår i den vars dagbok man läser. Och eftersom den som tjuvläst ofta inte vill erkänna det, uppstår snart en diffus men destruktiv förvirring, då den dagboksskrivande inte vet varför den andra är arg, besviken, anklagande, misstänksam. Och att bli anklagad för något man inte förstår vad det är, skapar stor oro och avgrunder.
Det mäktiga med det skrivna ordet visar sig även då den anklagade förklarar varför man skrivit si eller så, valt just det ordet eller det uttrycket. Det talade ordet, uttryckt i nuet, med ögonen i den andras ögon, med en röst som känns osäker och angelägen, är inte på långa vägar så övertygande som de ord som står nedskrivna i en dagbok, eller ett brev.
Detta skapar problem för alla som skriver för att orientera sig i tillvaron, faktiskt använder skrivandet som en kompass för att hålla sig närvarande och sanna. Plötsligt, framstår de istället som lögnare och svikare, som om de på ett eller annat sätt är otrogna ett gemensamt projekt.
Vad ska då en människa som måste skriva för att förstå var den befinner sig i livet göra? Det mest självklara svaret på dilemmat är förstås att ingen ska läsa någon annans dagböcker och brev.
Men nog har vi alla varit med om situationer, då vi känt oss osäkra och verkligen trott att svaret på vår oro finns i den andras nedskrivna ord?
Idag när alla sitter med sina telefoner har jag förstått att en stor osäkerhet, den som vi alla har att inte vara önskade och älskade, sjuder i en blåvit tystnad. Vad gör min kära när han eller hon sitter och skriver på telefonen, småler, är ivrig? Pågår ett parallelliv medan jag tittar på? Man kan inte fråga hela tiden vad den andra gör, vem den andra kommunicerar med, men människor ägnar en stor del av sitt liv åt något på sina telefoner, någon annan, medan vi är i deras omedelbara närhet, och ingen vet riktigt vad den andra gör.
Min unga frisör berättade om sina vänner, ett ungt par, som grälar på sms. De vågar inte mötas med tårar och oro – allt det som är ovärdigt och osjälvständigt och som vi inte vill blotta när vi känner oss svaga. Så istället skriver de sms till varandra. Fast de bor under samma tak.
Och de skrivna orden verkar så definitiva. Så onyanserade. Som om de är sanningen. Medan de talade orden, tårade ögon och vädjan, framstår som lögn.
Jag förstår den där driften att vilja gömma sig bakom något som är skrivet. Till en början passade det mig väldigt bra att kunna skriva sms istället för att ringa och prata. Men nu?
Det är som om många av oss har glömt bort att vi kan ringa varandra. Till slut blir vi kanske aldrig inte riktigt verkliga för varann. För vi är andning, röster, tonfall och infall, blickar. Det är så vi får kraft av varann. Men om vi slutar våga mötas i konflikt, hur ska vi då våga mötas i kärlek?
