Det finns en plats, som ingen vet, som ingen ser. Alla går förbi den.
Den är min. Ingen hittar mig där. Jag springer runt som en flicka, hoppar från sten till sten, sitter på huk och betraktar havssmekta grenar, himmelsblå musslor och de tusentals stenarna. Som när jag var flicka sitter jag omsvept av himlen och känner långsamt på världen. Ejdrarna ligger kvar med sina runda kroppar när jag kommer. Ingen flyr. De har vant sig vid mig. När jag badar fångar tärnorna glittrande fiskar, dyker ner mitt framför mig med precisa plask, och bryr sig inte om att jag gör mig tyngdlös i deras vatten. Den dag jag ska dö ska jag föra mina tankar till den här platsen. Min heliga plats. Den ger mig kraft. Den ger mig lugn. Det är dit jag måste gå.
En gång när det brann en svart eld i mig, en gång när jag var invaderad av en större bit av döden än man vanligen är då man är i livet, simmade jag vid min heliga plats´ hav. Det blåste upp. Jag tog mig längre bort än jag brukade, bort över den gräns där jag inte längre var trygg. Jag utmanade mig, mitt mod. Jag ville se om jag kunde behålla fokus och lugn och ta mig tillbaka till land utan att drabbas av panik, och utan att låta den rädsla som kan kittla upp genom benen då man simmar i mörker ta över mig. Vågorna slog in i ansiktet, de kom tätt. De jag älskar stod på land och väntade tills jag kom tillbaka. De visste inte hur viktigt det var för mig, de visste inte att jag just genomfört en symboliskt viktig handling som alstrade kraft i mig. Mer kraft kom till mig för att de väntade utan att förstå hur betydelsefullt det var i just den stunden. Många gånger har jag återvänt till den stunden i mina tankar och påmints om mod och kärlek.
Nu flera år senare har stormar slitit mark från min heliga plats. Rötter ligger blottade. Stigar dolda. Min plats är ännu mer otillgänglig än förut. Ibland har jag tänkt att jag kanske måste överge den. Men jag tog honom dit. Mannen under stjärnorna i björnmörkret. När han såg hela otillgänglighetens skönhet breda ut sig framför honom fylldes hans ögon av glädje. Och han började bygga ett bo för oss. Jag satte mig på en solvarm sten och lät honom verka. Han tog min heliga plats till sitt hjärta. Det var bra för ingen annanstans vill jag vara. Och där är jag ännu mer gömd för världen. Han steg upp och klöv vattnet med sin kropp, hans breda axlar glänste.
En dag när vi var där, förde han mig utan att han visste det in i framtiden, den hemlighet som jag delar med mig själv och världen, den som handlar om förtroendet för livet. Långt ut i vattnet slog han sina armar om mig, höll mig tätt tätt mot sitt bröst och förde mig genom allt det där havet, allt det där havet, sakta sakta till land. Som ett barn, som en kvinna, som en älskande, som en som äntligen får vila, satt jag i hans famn med armarna om hans hals, med benen om hans midja, med läpparna mot hans axel och kände honom dra mig genom det nyckfulla vattnet och jag såg ejdrarna sitta med sina runda kroppar på stenarna, de skrockade vänligt som alltid och rörde sig inte, jag såg havet breda ut sig bakom mig, såg himlen svepa in världen, såg allt detta blå som jag sett sedan jag var barn, som jag gråtit i, vuxit i, lidit i, längtat till, älskat och hämtat kraft ur så länge. Så länge. Min heliga plats såg det hända. Min heliga plats som försökt göra mig trygg igen och jag erfor hur det känns när jag är trygg. Det naturliga tillståndet. Trygg igen. Trygg igen som jag en gång var. Trygg igen. Utan att veta ett enda dugg om betydelsen av vad han gjorde, mannen under stjärnorna, smekte han ihop någonting stort, någonting övergivet, någonting så länge gråtet- i mig. Och utan att han visste det förstod jag i den gudomliga stundens skönhet – igen, igen – att jag älskar.
