Brukar ni har fjärilar virvlande kring er? Det är lätt att lägga in poesi i det, någon alldeles särskild slags betydelse, göra sig själv märkvärdig för att man upplever att fjärilarna tycker om en! Det gör jag! Höjer upp det till något förtrollande och alldeles särskilt betydelsefullt. Och jag älskar att känna så! Att det finns en magisk förbindelse mellan mig och fjärilarna – som inte jag alls har valt, utan fjärilarna. De har överraskat mig i flera somrar nu med att sätta kurs på mig. Ja, de sätter KURS på mig. Världen är magisk! Livet ÄR magiskt. Men det är alldeles för många som aldrig lär sina barn det. Det är viktigt, för det är att ge sina barn kompletterande verktyg för livet. Och alldeles för många människor som inte heller på egen hand tillåter sig att upptäcka det. Om man lät sig upptäcka det magiska skulle man märka hur allt förändras och hur viktigt vissa saker som man annars inte begriper, ÄR.
För två somrar sedan när jag utmattad stod inför ett val hade jag så mycket fjärilar omkring mig att även andra lade märke till det. Fjärilarna sov till och med i mina kläder och fladdrade upp när jag klädde på mig. Jag tror inte det var mal, men kanske…? Jag hann nog inte riktigt se men jag tror att de var fjärilar!
Den sista sommardagen när jag hade bestämt mig för hur jag skulle välja och gick upp ur havet barfota på det sötdoftande gräset flög en gigantisk blåvinge kring mig på ett sätt som påminde om en saga. Den dunsade in i min panna och virvlade runt hela min kropp – uppifrån och ner om och om igen – jag såg det förbluffad på min och fjärilens skugga! Och jag kände mig hemligt stärkt.
Sedan, efter mycket påverkan av tokig människa, valde jag fel i alla fall. Och katastrofen var snart ett faktum. Förra sommaren hade jag tappat kontakten med så mycket som jag annars levt med… som fjärilar, igelkottar och mina egna clementinträd. Ja, sådant… som livet består av och som är viktigt. Sådant där man har en del rötter, de osynliga, de utan språk, de hemliga. Mina clementinträd som jag dragit upp från kärna för nio år sedan började dö. Och inga fjärilar dansade kring mig. Allt det finaste i mig var liksom nästan dött, kippade efter andan och höll på att förgiftas.
Men nu! I sommar! Fjärilarna är tillbaka! Och inte nog med det… det magiska har fått tillökning i små varelser som jag aldrig fäst så mycket känslor vid: fåglarna! Och humlor! Det kan inte vara annat än goda tecken. Jag utstrålar nog något tryggare och luktar bättre? För nu har jag hopp igen – och drömmar!
Alldeles nyss satt jag ensam i skuggan under ett äppelträd och en stor påfågelfjäril gjorde tre dansande cirklar kring mig där jag satt. Jag glodde häpet på den lilla varelsen. Och sedan kröp den in i äppelträdet och satte sig på ett ruttet äpple och smaskade i sig! Den kanske bor där i den lilla trädgrottan? Det var så fint att se och jag blev glad. Men min dotter sa häromdagen att fjärilar ser helt hiskliga ut om man tittar på dem nära. Fast vi är inte heller så fina om man tittar på oss under förstoringsglas, rent utseendemässigt.
Jag är på en god plats. Jag trodde aldrig det skulle hända igen. Min hjärna orkade inte ens föreställa sig vad lugn kan vara. Det är bra att vi människor är gjorda så att vi kämpar vidare, att våra sinnen är gjorda så att vi kan finna mening och magi på vår väg under stjärnorna. människan är på något sätt inställd på läkning, i alla fall om hon mött kärlek som barn. Det viktigaste av allt.
